Lite matprat

Helge och jag kommer att separera. Det ger upphov till en viss ångest, samtidigt som jag tror att frihetskänslan kommer att ta överhanden. Inga tider att passa eller anpassa sig till, bara rå sig själv och göra vad som faller en in.

Det är alltså säsongens sista vecka med Halv åtta hos mig och jag ska njuta av det kommande sommarlovet. Speciellt som jag kommer att koppla av och slippa reta mig på vinjetten. Varför får inte människan, som skivar champinjonerna med sig sista biten på skärbrädan? Det kallar jag kvalificerat resursslöseri.

När jag ändå är inne på mat, så gick årets vårfest av stapeln i fredags. Om man nu kan säga så om en fest. En förmildrande omständighet kan vara att vi åkte båt dit. Från Stockholms stadshus till Vinterviken. Ingen längre sträcka, men jag hann med flera glas bubbel.

Middagen hölls på gamla dynamitfabriken. En fantastisk lokal där kocken Markus Aujalay med fru håller i verksamheten. Trerätters: Kräftskagen, oxfilé och rödvinsbräserad oxkind med mera och yoghurtmousse med vit choklad och jordgubbar.

För en gångs skull åt jag upp efterrätten. Så god var den. Men så mådde pyton efteråt och ville helst promenera hem. Men det tyckte Maken bara var dumt eftersom företaget betalade taxiresan. Och mina protester var i lamaste laget så det blev åka av.

Matspaning: Det är andra gången på kort tid som jag serveras en varmrätt med två olika sorters styckningsdelar: en filébit och en annan köttdel från samma art men som kräver långkok. Köttet alltså. Verkar vara hett just nu.

På tal om fest, så är det dags för en sån på mitt företag: PacMan established 1972. Jag fick en inbjudan i dagens mejlskörd. Attans, tänkte jag. Den 29 juni är jag i Skottland. Men så såg jag rubriken: Välkommen till 40 års fest. Där kan vi snacka om fest. Mer än i dagarna tre. Jag kommer att vara död och begraven innan den är över.

Så ser det ut numera. Särskrivning på särskrivning. Förr i världen fanns det språkkunniga sekreterare som hade ett ord med i laget. Nu är envar sin egen assistent. Oavsett var hen befinner sig i hierarkin.

2 reaktioner till “Lite matprat

  1. Det började på sjukhus och vårdcentraler, att man tog bort receptionspersonal och lade administrativt arbete på läkarna. Sen kom datorerna och det var ju så himla bra att alla ”kunde” skriva sina egna brev och skrivelser. Jag samlade på en del rysliga exempel ett tag under 1990-talet: brev som var långt ifrån företagets brevmall, skrivelser med enbart versaler mm. Det var väldigt mycket tyckande (jag tycker det ser snyggt ut si och så), men till slut styrdes mycket upp via någon driftig vd-sekreterare via en grafisk profil.

    På mitt nuvarande jobb har jag ofta fått material för redigering, men också tvingat mig till grejer för att styra upp layout och stavning. Det är nog lättare för en gammal tant som jag som varit med ett tag, än för de yngre som inte vet bättre än stavningskontrollen i datorn.

  2. Jag är glad att det är jag som har hand om hemsidan. Det skulle vara så skämmigt att jobba för ett företag som ”utmärker” sig officiellt genom särskrivningar och annat..

    På intranätet går det inte att hålla lika snyggt eftersom det publiceras diverse protokoll, som författats av andra. Som gärna skriver 40 års fest utan att tveka. Då är jag glad över att det stannar i huset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s