Novemberhelg

Den här helgen har jag lyckats med att sova ut ordentligt. Det har varit dåligt med den varan senaste månaderna. Jag har vaknat strax efter fem även på lördagar och söndagar och inte kunnat somna om. Men nu har jag överlistat både min fysiska och mentala person. När jag vaknar går jag på muggen och återvänder till sängen. Men för att förhindra att hjärnan börja gå på högvarv, så stoppar jag in öronproppar i öronen. Det gör att jag blir fjärmad från verkligheten och kan komma till ro igen.

Men vad gör nu en festivalänka som jag, när Maken ser tre till fyra filmer varje dag? Jo, hon tar det så lugnt och fint. Kör det vanliga förmiddagsrejset på lördagen. Med städning, tvätt och mathandling. Löser delar av lördagskrysset i DN. Läser lite och förkovrar sig i ett och annat.

När kvällen kommer vill hon beställa några böcker på Bokus och inser att hon även denna gång inte kommer ihåg sitt lösenord. Ja, det är även möjligt att hon även har fått sitt användarnamn om bakfoten. När de problemen löst sig, lägger hon tre böcker i varukorgen och går till kassan.

Det blev lite dyrare än det brukar. Vanligtvis beställer hon tre fyra pocket á 45 kr, men den här gången kostade hon på sig en bok för 175:-. I en genre som hon nästan aldrig köper: en kokbok! Lotta Lundgrens senaste. Leif GW Persson gav den goda vitsord och Festivalänkan litar på hans omdöme.

I övrigt går kvällen åt till Så mycket bättre och lagom till Downton Abbey har hon knoppat i soffan. Trots att festivalänkan haft för avsikt att se avsnitt 2. Därför har hon satt reprisen på inspelning; uppspelningen på svtplay uppförde sig så konstigt.

Söndagsvädret är ganska uselt så festivalänkan bestämmer sig för att hålla sig inne, tvätta det sista i korgen och vika in gårdagens torra tvätt. Lösa det återstående i lördagskrysset. Lägga sig på soffan och läsa igen. Men till eftermiddagen ska hon hursomhelst ut i regnet. Och gå på knytkalas.

Vi brukar ha knytis någon gång per år. Gärna med ett tema. Men det kräver både tid och organisation. En gång körde vi grekiskt tema och ett ungt par fick till uppgift att göra romröra till ett tjugotal personer. Utan att konsultera vare sig recept eller människor insatta i grekisk mathållning, blandade de Kalles kaviar med crème fraiche. Inte gott. En annan gång var temat turkiskt och då blev uppgifterna väldigt snett fördelade. Att fixa fram en massa vindolmar tar avsevärt mycket längre tid än att köpa baguetter. Menade hon som skulle göra dolmarna.

När vi konfererade om dagens knytkalas och velade fram och tillbaka, var det en av deltagarna som sa: Kan vi inte strunta i själva knytandet? Jag orkar inte. Varför träffas vi inte bara och beställer pizza istället?

Alla andra gjorde vågen! Så skönt och så avspänt. Då behöver ingen knyta knut på sig, vare sig med att organisera eller laga käket.

Så idag blir det pizza till middag och det var nog 100 år sen sist. Innan Maken visste vad vi bestämt insisterade han på att jag skulle ta med en doggy bag med hem till honom. Visst kan jag göra det, sa jag. Du kan få alla torra pizzakanter.

Det går utför

Både här och där. Här på bloggen verkar det bli mindre och mindre gjort. Och då går det utför även där. Hos läsarna, alltså. De blir bara färre med åren vad det verkar. Helt naturligt. För skriver man inte så finns det inget att läsa. Och då ruttnar läsarna. Och blir det heller inte några kommentarer. Så enkelt är det.

Det få bli en summering sen sist
Torsdag
Dagen avslutades med diverse klädinköp. Maken fick ny kostym, ny skjorta, två matchande slipsar, en livrem och några kallingar. Jag köpte Tag tre toppar betala för två och en bolero. Boleron tänker jag lämna tillbaka. Den var inte jag, som man brukar formulera saken. Jag kände mig bara obekväm och utklädd i den.

Fredag
Anledningen till framförallt Makens garderobsförnyelse var fredagens festiviteter. 75-årsjubileum för företaget, som betalar ut Makens lön. En ovanligt trevlig tillställning i Grand Hôtels spegelsal. Trerättersmiddag med underhållning före, mellan och efter rätterna. Tillbakablickar i företagets historia kryddat med gammalt skvaller om kändisar, som varit hyresgäster.

Om jag ska leka halv åtta hos mig och bedöma själva maten, så ger jag förrätten 10 poäng. Nässelsoppa med confiterad äggula och varmrökt makrill smakade mums. Varmrätten får 7 poäng. Kalvfilé, kalvbräss inslaget i ett litet paket och potatis toppat med sås efter eget behag. Köttet var lite väl genomstekt och smaklöst för min smak. Potatisen var behållningen. Den var i form av en kaka med lager på lager av potatis skuren i lövtunna skivor.

Efterrätten får ynkliga en poäng. Glassbomb med smak av choklad och apelsin med maräng stod det i menyn. Glass är inte min starka sida. Speciellt inte chokladglass. Bomben i sig var enorm och eftersom jag bara tog en pytteliten smakbit blev jag orolig att den nedsmälta mängden skulle översvämma tallriken. Men det klarade sig.

Vitt vin till förrätten, rött till varmrätten, dessertvin till efterrätten och slutligen konjak till kaffet. Totalt ger jag tillställningen 8 poäng. För de som hade ork kvar blev det dans och barhäng efteråt. Det hade inte vi. Ork, alltså. Företaget var dessutom så gentilt att de bjussade på taxi hem åt alla. Oavsett var man hade sitt lilla hem.

Lördag
Målarna blev klara med fönsterarbetet under veckan och på fredagen tätades alla fönster med ny tätningslist. Tack och lov slut på tre veckors oväsen och nedsmutsning. Men det gjorde att en strålande solig dag förmörkades av fönsterputs och städning. Maken tvättade fönster och jag städade efter honom och andra hantverkare. Och det tog större delen av dagen.

Söndag
Förmiddagen lovade att bli vacker så vi tog en långpromenad ut till Skogskyrkogården. På vägen dit handlade vi blommor till Treans grav. Vi var inte ensamma på kyrkogården. Jag vet inte om det var Mors dag eller det fina vädret som orsakade en mindre anstormning. Men man fick köa till spadarna.

Lagom till vi planterat klart började regnet. Vi åkte kommunalt tillbaka hem. Dels på grund av det vissna vädret och dels för att Makens brutna ben började protestera mot ansträngningen. Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Läsandes. Med några kortare avbrott för matlagning, mat och dryck.

Over and out!

Som vanligt

Jag undrar om gänget på granngården sov över tolvslaget. Eller om de kommit över ett ordentligt lager med smällare. För de smällde och levde rövare långt efter 4:00. Klockan 02:17 vrålade någon ”Lägg av” men det gjorde man inte. Snarare la på ett par kol. Och då var det dags för mig att lägga in öronpropparna. Som filtrerade bort det värsta oväsendet.

Under min förmiddagspromenad såg jag diverse spår efter nattens övningar. Massor av turkosa och lila påsar virvlade runt i den lätta vinden. Flaskor och krossat glas överallt. Stackars hundar. Först kan de knappt gå ut för allt pangande, sen kan de knappt gå ut för alla pangade flaskor.

Stängt så gott som överallt. Även på Gunnarssons konditori, men där har man redan bullat upp ingunnarssonsför morgondagen.

Och min fromma förhoppning är att gänget på granngården lider av en rejäl baksmälla.

Om jag var en på-stan-blogg

Då skulle jag inte bara skumma utan lusläsa DN:s kalendarium. Fylla min almanacka med bokningar och ge mig ut på stan. I sällskap med min tunga, avancerade systemkamera.

Idag skulle jag till exempel ta hissen ner och gå ut på gården och plåtat vildvinet, som klättrar på väggen till soprummet.

Sen skulle jag ha spatsera ut på Brännkyrkagatan, ner och utmed Söder Mälarstrand, gå vidare över Slussen, titta lite på slussningen, promenera i solen längs Skeppsbron, vandra över den 140 meter långa Strömbron, tillika Stockholms äldsta provisorium, med Kungsträdgården som första mål.

Där skulle jag ta lite kort på folk klädda i tweed. För idag går loppet Bike in Tweed för andra gången. Cykelloppet där deltagarna ser ut som klonade Johan Hakelius. Oavsett kön.

Sen skulle jag ställa några nyfikna frågor till mannen från nordiska muséet utrustad med en tysk Rennrad från 1897. Cykeln, som är så gammal att den blivit modern. Den har nämligen vad man idag kallar för Fixed gear. Dåförtiden vet jag inte vad det kallades, men motsatsen heter frihjulsnav. Alltså på så gamla cyklar var man tvungen att trampa hela tiden, som bakhjulet snurrade. Ingen vila i nedförsbackar med andra ord.


När alla drygt 100 deltagare gett sig av skulle jag ta vägen tillbaka till Gamla stan. Och smyga mig in i Storkyrkan. För nästa bokning i kalendern har redan börjat.

Orgelkonsert med bland annat musik av Bach. Gratis dessutom. Det är svårt att motstå. Och ett utmärkt sätt att slå ihjäl tid på. För klockan två räknar man med att tweedfolket kommer att gå i mål på Mynttorget.

Men nu är jag ingen på-stan-blogg och jag orkar inte bära runt på en systemkamera. Mitt motto är att den bästa kameran är den som man har med sig. Det vill säga mobilen. Och jag lusläser inte vad som händer på stan. Och mina kalenderbokningar är lika sällsynta, som havsörnar.

Sanningen är den att jag ramlade på allt av en ren tillfällighet. På grund av ett barnkalas. My var bjuden på en fest på Livrustkammaren och det gjorde att jag fick två timmar ledigt, som jag använde till att driva runt lite planlöst. Och det var riktigt trevligt.

Ute i Stockholmsnatten

Jag märkte av det redan igår och i morse hade jag vissa svårigheter att ta mig ur sängen. Vänster höft värker på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Så nu funderar jag på att kontakta AMF, för det måste kunna klassificeras som arbetsskada. Om inte annat så indirekt.

Tidigare, när företaget jag arbetar på hade andra ägare med betydligt bättre finanser, så släpptes jag iväg på lufthålspermissioner i form av konferenser åtminstone två gånger per år. Och konferenserna innehöll tillfällen till dans och det drog jag nytta av. Stuffade runt hela kvällar utan problem. Och eftersom tillfällena kom med en viss regelbundenhet, så ingick det så att säga i min fysiska träning. Men, som sagt, det var ett tag sedan. Och det märks.

Igår ringde Makens desperate storebror och frågade om vi kunde tänka oss att spendera kvällen på lokal ätandes kräftor. Egentligen kände jag mig inte alls i form för det. Trött efter en snörvlig arbetsvecka. Men storebror hade fått en massa sena återbud och därför gick frågan till oss. Tvåan hejade på och tyckte att det var på tiden att stugsittarna kom över sin egen tröskel och det finns sämre anledningar till det än en kräftskiva.

Vi tog tuben till Golden Hits, på Kungsgatan, där Hans Wallman håller en traditionsenlig skaldjursafton för vänner och stammisar. Maken och jag är varken det ena eller andra men storebror är både och. Vi åt våra kräftor, drack öl och nubbe, sjöng snapsvisor under ledning av Lelle Printer. En gick under rubriken Kungens skål, och jag var lite tveksam först eftersom jag har mina synpunkter på kungahuset. Tills jag läste texten, som sjöngs till melodin ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”.

Inte lyssnar vi på ryktena om kungen
Inte tror vi på nåt illasinnat prat
Han har bara supit om han varit tvungen
därtill lurad av nån ondskefull kamrat
Han har aldrig sett nån kaffeflicka naken
Inte haft nån äventyrlig eskapad
Så lojala med den arma stackars kraken
tar vi själva nu en sup och vänder blad.

Det gjorde vi. Vände blad i sånghäftet och tog en sup. För mer än en blev det inte. Storebror är ingen öl och nubbegubbe. Mer åt söta drinkhållet. Och det är inte precis min tekopp. Men konjak till kaffet blev det.

Jaha, och vad har det här med värken i höften? Efter kaffet förvandlades stället till nattklubb och disco. Tre stycken dansgolv staplade på varandra. Och eftersom klockan ännu inte passerat midnatt lät jag inte tillfället gå mig ur händerna utan slängde mig ut på dansgolvet och skuttade runt. Och konstaterade att King of Pop fortfarande regerar på dansgolvet. Michael Jacksons låtar spelas fortfarande flera gånger i timmen.

När klockan började närma sig ett tog vi oss hem och på väg mot Hötorgets tunnelbanestation högg det till på ett oroväckande sätt i höften. Och nog måste det betraktas som en arbetsskada när inte arbetsgivaren ser till att de anställda får den träning de så väl behöver.

Men nu tänker jag ta en pocketbok, inta soffan och fortsättningsvis vila mig och höften i form.

Lite matprat

Helge och jag kommer att separera. Det ger upphov till en viss ångest, samtidigt som jag tror att frihetskänslan kommer att ta överhanden. Inga tider att passa eller anpassa sig till, bara rå sig själv och göra vad som faller en in.

Det är alltså säsongens sista vecka med Halv åtta hos mig och jag ska njuta av det kommande sommarlovet. Speciellt som jag kommer att koppla av och slippa reta mig på vinjetten. Varför får inte människan, som skivar champinjonerna med sig sista biten på skärbrädan? Det kallar jag kvalificerat resursslöseri.

När jag ändå är inne på mat, så gick årets vårfest av stapeln i fredags. Om man nu kan säga så om en fest. En förmildrande omständighet kan vara att vi åkte båt dit. Från Stockholms stadshus till Vinterviken. Ingen längre sträcka, men jag hann med flera glas bubbel.

Middagen hölls på gamla dynamitfabriken. En fantastisk lokal där kocken Markus Aujalay med fru håller i verksamheten. Trerätters: Kräftskagen, oxfilé och rödvinsbräserad oxkind med mera och yoghurtmousse med vit choklad och jordgubbar.

För en gångs skull åt jag upp efterrätten. Så god var den. Men så mådde pyton efteråt och ville helst promenera hem. Men det tyckte Maken bara var dumt eftersom företaget betalade taxiresan. Och mina protester var i lamaste laget så det blev åka av.

Matspaning: Det är andra gången på kort tid som jag serveras en varmrätt med två olika sorters styckningsdelar: en filébit och en annan köttdel från samma art men som kräver långkok. Köttet alltså. Verkar vara hett just nu.

På tal om fest, så är det dags för en sån på mitt företag: PacMan established 1972. Jag fick en inbjudan i dagens mejlskörd. Attans, tänkte jag. Den 29 juni är jag i Skottland. Men så såg jag rubriken: Välkommen till 40 års fest. Där kan vi snacka om fest. Mer än i dagarna tre. Jag kommer att vara död och begraven innan den är över.

Så ser det ut numera. Särskrivning på särskrivning. Förr i världen fanns det språkkunniga sekreterare som hade ett ord med i laget. Nu är envar sin egen assistent. Oavsett var hen befinner sig i hierarkin.

Fest i dagarna tre

Tre dagar i rad med fester – inte konstigt att jag är slut. Först var det Folkparksfesten med Makens jobb. Folkparken i festande var två grabbar som jonglerade. Annars var det samma trerättersmiddag med skål för hyresrätten, som det brukar. En middag som sträckte sig över fyra timmar. Med krystad konversation med bordsgrannar.

Det var fredagens tillställning. På söndagen hade Ettan med fru grillparty för fruns hemvändande lillasyster med make. De har befunnit sig i Baltikum under ett antal år och hela tjocka släkten och några till ville visa sin välvilja och välkomna tillbaka till fäderneslandet.

Lördagens kalas var det som verkligen tog musten ur mig – trots att jag inte ens var bjuden. Brf Tapeten 1, som vår fastighet delar innegård med höll igång från klockan 15 tills klockan passerat 23:30. Med förstärkare och högtalaranläggning och volymen var på hörselskadenivå. För oss fyra trappor upp.

Det gick helt enkelt inte att vistas i sovrummen mot gården. Än mindre att få barnen att somna i sina sängar. Vi tog vår tillflykt till vardagsrummet och tv:n där vi var tvungna att öka tv-ljudet några steg för att överrösta Jag vill leva lycklig för att jag är jag och One more reggae for the road. Trots stängda fönster och dörrar.

Vid 23:30 hade inte bara vi tröttnat. Maken började busvissla för att uppmärksamma festdeltagarna på att det var mer än dags för att lägga av och flera andra på vår sida av gården stämde in.

Nu har jag utgjutit mitt hjärta för en styrelseledamot i bostadsrättsföreningen och lovat att polisanmäla nästa gång. Han bad så mycket om ursäkt och menade att detta var en engångsföreteelse eftersom huset fyllde hundra år. Då ser jag fram emot 100 tysta år, sa jag.

Frånvarointyg

Jag tror jag kör det hela kronologiskt. Varför har jag varit så inaktiv här? Jo, för att det varit så mycket mer där! På jobbet framför allt. Har man Myndigheten som kund så ändras reglerna hela tiden. Tester som skulle göras i januari flyttas till december när jag är på semester. Så det är bara att kavla upp ärmarna och knåda på så vi har något att komma med.

Sen tar det tid att festa. I torsdags var det dags för jobbets Stora Harmoniseringsparty. Uppköparna och uppköpta lekte lekar, käkade buffé och stuffade. Jodå, det var riktigt trevligt tills lekar och mat passerat och jag börja känna mig socialt handikappad och mycket ensam. Som jag brukar göra på större tillställningar. Då promenerade jag hem i det regnvåta novembermörkret.

Lite diarré och förstoppning är det över festligheterna. Svärdottern, Ettans fru, bjöd mig på tjejmiddag på lördagen. Nu när Maken och Ettan ändå fyller fritiden med filmer. Ja, tack sa jag eftersom jag som alla kvinns är tjej ända in i döden.

Två timmar senare ville några halvgamla vänner se oss på middag. Nästa dag kom ännu en inbjudan från några helgamla vänner. Skärpning, kamrater! Sprid lite på gracerna, så ofta blir vi inte bortbjudna.

Övriga tjejer på Svärdotterns middag var i mina barns ålder och yngre. Tvåan och Sally var med så det blev lite barnsnack. En av tjejerna berättade om när hon fick barn nummer två. Äldsta flickan var i treårsåldern och mycket svartsjuk på nykomlingen. Vid ett tillfälle smög mamman efter dottern när hon var på väg in i barnkammaren.

Storasyster tryckte in ansiktet mellan spjälorna på barnsängen och väste fram frågan
– Vem ÄR du, egentligen?

Stella har också varit lite störd över att Sally fått så mycket uppmärksamhet.
– Vi höll på minst lika mycket med dig när du var bebis.
– Men jag kommer ju inte ihåg det!

Futurum

Vi ska på baluns i helgen. Det är två par i bekantskapskretsen som firar 2 x 20 år som gifta. Och nu grunnar vi på vad vi ska köpa med oss. Förväntas det bröllopspresenter eller bara gåbortsgåva. Och ska paren ha varsin. Eller går det bra med en Aladinask där Anderssons tar övre lagret och Petterssons det nedre.

I inbjudan stod det Ta gärna något rött på er. Där funderar jag på om vi ska chocka omgivningen med att Maken bär tomtedräkt. Jag har köpt en röd överdel och nöjer mig med det. Kanske att jag kostar på mig rött nagellack. Matchande strumpor verkar svårt att få tag i.

Annars ser jag fram emot Winnerbäckkonserten på fredag. Inomhus den här gången. Utan regn.