Jag är helt slut i huvudet efter två dagars korvstoppning. Förutom kursen så ska det löpande hållas flytande. I min bransch är halvårsskiftet årets värsta period och banksystemen går på knäna. Så vi får turas om att göra brandkårsutryckningar.
Rasterna går åt till att sköta mejlkonversationer. Och ringa folk som ringt. Eller slänga i sig en fika.
Egentligen hade jag tänkt nappa på bloggtemat Mamma, men det blir bara lite osammanhängande reflektioner om min egen mor. Förutom tomheten i huvudet, känns det som jag ägnade 2006 åt att göra slut på ämnet. Och jag gillar inte upprepningar. Men nu blir det ändå ett par stycken.
Expressen har en test, som ska besvara frågan ”Hur många personligheter har du?”. Jag svarade Aldrig på det mesta. Utom på en fråga: Känns dina personliga minnen ibland som en film du har sett, snarare än någonting som faktiskt har hänt dig?
Precis så är det med min mamma. Hon känns som något ur en film. Kanske för att hon uppträdde som en självupptagen diva. Egentligen vet jag knappt någon människa som är/var så självcentrerad.
Allt lyckades hon vända till att handla om henne. Som till exempel när Syrran lyckats gå ner 10 kilo och berättade det för mamma, fick hon till svar ”Vad synd att det inte var jag. Då hade det åtminstone märkts.”
Och när Svägerskan fick bröstcancer ”Vad har jag gjort för att Berit ska få cancer?”. Eller när Lillsyrran drabbades blev hon glad över att det inte var den ärftliga sorten. Som om någon skulle komma på tanken att anklaga henne .
Värst var det när man skulle handla ihop. Mamma svepte in på Konsum med minkpälsen fladdrande omkring sig. Hon pratade högt och ljudligt med allt och alla. Sen kunde hon plötsligt avbyta sig själv med orden: ”Jag förstår inte varför alla tittar på MIG”.
Dessutom var mamma mytoman. Hon kunde hitta på eller stjäla historier där hon gav sig själv huvudrollen. Många nya bekantskaper tyckte att hon var trevlig och underhållande, medan vi barn helst ville skrika rakt ut. Vad som helst för att hon skulle sluta ljuga.
Därför känns det bra att reducera minnena till filmsekvenser. Det blir inte lika jobbigt på det sättet och jag slipper skämmas å hennes vägnar. För det kan jag fortfarande göra i tanken trots att hon varit död i över två år.
frktjatlund 
Din mamma har stora likheter med min svärmor. Jag har förstått att min man upplever det på samma sätt som du beskriver det. Såna mammor gör sina barn väldigt illa. Jag kan tänka mig att det är en lång process att komma dit att man slutar försvara sin mamma och istället är öppet kritisk till beteendet.
Mamma var ganska bra så länge hon rådde över oss. Då var vi som en förlängning av hennes egen person. Allstå värda någonting i hennes ögon. Men ju mer vi frigjorde oss desto lägre sjönk vi. Speciellt vi flickor. Efter puberteten blev vi hennes konkurrenter om manlig uppmärksamhet. Våra pojkvänner blev t ex intressantare än vi.
Egentligen fattade jag aldrig mig på henne.
Men det där är ju min mamma! Minus minkpälsen.
Däremot en egyptisk shejk (som blev kär i henne), en döende östtysk flykting (som blev kär i henne), ett bombhot mot vaddetnuvarför ambassad (det var nog någon som blev kär i henne här också), en skenande älg inne i stan…
Mycket underhållande för fascinerade kompisar, men inte så roligt för mig och min bror som varken kunde avslöja lögnerna eller backa upp dem. Jag antar att du vet allt om sånt. (Om du läser kommentarer på så här gamla inlägg.)
Jag trodde länge att min mamma var ensam i sitt slag, men flera andra har intygat att deras mödrar varit tvillingsjälar. Alltid hjältar i sina egna historier och huvudpersoner var de än befann sig. Och utan egentliga vänner eftersom det inte fanns något utrymme för andra.
Intressant. Jag har aldrig träffat nån som varit riktigt likadan. Det är min bror och jag som förstår, typ. Men uppenbarligen finns det fler…
Jag förstår precis hur sonen i filmen Big Fish känner det i början av filmen. Pappan berättar den en otroliga historien efter den andra. Så småningom visar det sig att berättelserna har en kärna av sanning. Det är möjligt att det var så med några av mammas skröner. men jag kan garantera att hon typecastade sig själv till huvudroller hon aldrig haft.
Jag har aldrig vågat se Big Fish… 🙂
Nu har jag i alla fall kommit så pass långt att jag kan se själva historieberättandet som det underhållande draget hos min mor, men det krävde stort avstånd i både tid och rum. Skulle vi behöva träffas kommer andra (värre) saker i fokus.
Men nu ska jag inte börja älta min morsa igen, det har jag använt alldeles för mycket tid åt att göra. Det var bara så intressant att se en till. 🙂
Och så hittade jag ju din blogg på kuppen!
Känslomässigt har jag förpassat min moder till filmens eller böckernas värld. Minnena av henne känns så. Lite overkliga och opersonliga och det underlättar.