Gener generar

Jag är helt slut i huvudet efter två dagars korvstoppning. Förutom kursen så ska det löpande hållas flytande. I min bransch är halvårsskiftet årets värsta period och banksystemen går på knäna. Så vi får turas om att göra brandkårsutryckningar.

Rasterna går åt till att sköta mejlkonversationer. Och ringa folk som ringt. Eller slänga i sig en fika.

Egentligen hade jag tänkt nappa på bloggtemat Mamma, men det blir bara lite osammanhängande reflektioner om min egen mor. Förutom tomheten i huvudet, känns det som jag ägnade 2006 åt att göra slut på ämnet. Och jag gillar inte upprepningar. Men nu blir det ändå ett par stycken.

Expressen har en test, som ska besvara frågan ”Hur många personligheter har du?”. Jag svarade Aldrig på det mesta. Utom på en fråga: Känns dina personliga minnen ibland som en film du har sett, snarare än någonting som faktiskt har hänt dig?

betty48

Precis så är det med min mamma. Hon känns som något ur en film. Kanske för att hon uppträdde som en självupptagen diva. Egentligen vet jag knappt någon människa som är/var så självcentrerad.

Allt lyckades hon vända till att handla om henne. Som till exempel när Syrran lyckats gå ner 10 kilo och berättade det för mamma, fick hon till svar ”Vad synd att det inte var jag. Då hade det åtminstone märkts.”

Och när Svägerskan fick bröstcancer ”Vad har jag gjort för att Berit ska få cancer?”. Eller när Lillsyrran drabbades blev hon glad över att det inte var den ärftliga sorten. Som om någon skulle komma på tanken att anklaga henne .

Värst var det när man skulle handla ihop. Mamma svepte in på Konsum med minkpälsen fladdrande omkring sig. Hon pratade högt och ljudligt med allt och alla. Sen kunde hon plötsligt avbyta sig själv med orden: ”Jag förstår inte varför alla tittar på MIG”.

Dessutom var mamma mytoman. Hon kunde hitta på eller stjäla historier där hon gav sig själv huvudrollen. Många nya bekantskaper tyckte att hon var trevlig och underhållande, medan vi barn helst ville skrika rakt ut. Vad som helst för att hon skulle sluta ljuga.

Därför känns det bra att reducera minnena till filmsekvenser. Det blir inte lika jobbigt på det sättet och jag slipper skämmas å hennes vägnar. För det kan jag fortfarande göra i tanken trots att hon varit död i över två år.

Sommaren 1961

Det började med att morfar dog under vintern. Snälla morfar, som egentligen inte var vår riktige morfar utan fostermorfar, han dog plötsligt. Trots att mormor var både äldre och sjukare. Och inte alls lika snäll, tvärtom. Hon var väldigt bestämd av sig och vi barn var lite rädda för henne.

Mamma och hennes fostersystrar var nästan alltid i luven på varandra, men inför begravningen blev det vapenvila och det bestämdes att vi, det vill säga mamma och vi syskon, skulle bo hos mormor under några sommarveckor.

Mormor bodde fortfarande kvar i det lilla torp, som mamma vuxit upp i. En liten stuga med ett rum och kök. Och till och med jag som bara var nio år tyckte att det var lågt till tak. Det fanns inte rinnande vatten eller vattentoalett och ingen el heller.

Första dagen hos mormor i Småland låste Brorsan in mig när jag var på utedasset. Han smög fram och la på haspen på utsidan. Jag tyckte att torrtoan var äcklig och fick panik när jag inte kom ut. Men haspen gav vika när jag kastat mig mot dörren ett par gånger så jag kom ut ganska snabbt.

Brorsan stod där och skrattade åt mig, men blev snabbt tyst när jag sa: ”Du får laga dörren. Det var ditt fel att den gick sönder”. På något sätt insåg han att jag hade rätt och gick in till mormor och frågade efter en hammare. När hon rotat fram den ur verktygslådan undrade hon vad han behövde en hammare till.

När mormor fick klart för sig att haspen till dasset var trasig, blev hon så arg att hon drämde hammaren i bordet så det blev ett stort märke. Mamma var hos grannen när det hela hände och blev också arg när hon fick höra om saken. Inte på Brorsan utan på sin fostermor.
– Att bli så arg över en fånig liten hasp.

Och vi tänkte ”Stackars mamma med en sån mamma”.

På kvällarna spelade vi kort när mormor somnat i kökssoffan. Mamma försökte lugna ner oss fyra ”Vänta tills mormor tagit ut pittenotten ur örat”. Pittenotten var hörapparaten och när mormor tog ur den hörde hon ingenting och vi kunde stoja så mycket vi ville. Trots att hon sov bara en meter bort vaknade hon inte vad vi än gjorde.

Lillsyrran var fyra år och försökte hänga med oss äldre så gott det gick. Man hörde henne vråla ”Vänta på meeeej” bakom sig hela tiden. En dag snubblade hon när sprang i backen på grusvägen utanför. Hela ansiktet blev ett enda stort skrubbsår och det satt fast småsten överallt.

Brorsan bar in Lillsyrran till mormor som stod och diskade i köket. Under Lillsyrrans storgråt tvättade mormor rent ansiktet med diskvattnet. Vi berättade för mamma om det skandalösa: ”Tvätta sår med diskvatten – är inte det barnplågeri”. Men mamma tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt. Vatten som vatten. Diskvatten var bättre än ingenting. Nu när mormor inte hade Desivon. Sånt man tvättade sår med när jag var liten.

Mamma cyklade till Apoteket och inhandlade en förbandslåda i trä. För säkerhets skull. Den hade hon på pakethållaren hela den sommaren. Jag vet inte hur många utryckningar hon gjorde, men Syrran blev hundbiten två gånger, fick in foten i framhjulet på cykeln, jag fick hjärnskakning och Brorsan bröt armen.

Och på sjukstugan i Tingsryd var vi alltid lika välkomna.

Förr

Mitt första kontorsjobb var på en firma som byggde radhus i Stockholms kranskommuner. Ett hus i Åkersberga kostade t ex runt 120.000 kr, i dag 758.000 enligt SCB, och allt som behövdes var 2.000 i kontraktsavgift. Plus kontantinsats, topplån och bottenlån. Året var 1972.

Min lön på 1.500 var usel i dagens mått mätt. Inte ens 10.000 i månaden. Men jag lärde mig en massa. Som att faktura är samma sak som räkning och att ekonomichefen absolut inte var inne när banken ringde.

Den stora utmaningen var stencilerna. Alla hustyper skulle beskrivas i detalj. Från golv till tak, med material och utformning. Rätt stavat och skiljetecken på rätt ställe. Oj, vad jag kontrollerade allt och målade med ”nagellack” när det blev fel. Viktigast av allt var att man inte tagit ur stencilen ur skrivmaskinen. Då fanns det en sportslig chans att korrigera misstagen. Men så fort originalet drogs ur valsen var man rökt.

Jag vet inte hur många husbeskrivningar jag gjort stenciler på, när jag upptäckte att glasrutorna till badrumsfönstren var ogenomsiktliga och inte ogenomskinliga, som jag hade skrivit. Då var det bara att bita ihop och börja om från början.

Idag kan man alltid skylla konstigheter på Bill.

Olika

Det finns mjuk ost, s k mjukost, ost med små hål, ost med stora hål och ost utan hål. Sen finns den där äckliga, prickiga kryddosten.

Så såg Makens världsbild ut. I hans familj åt man för att överleva och hans mamma var inte alls intresserad av mat och matlagning. Dessutom var de vegetarianer enligt den gamla skolan med råkost och kruskakli.

Många morötter blev det. Så många att hans klassföreståndare i 6:an ringde hem till föräldrarna för att tala allvar. Bröderna Sannberg rökte. Båda två. Någon annan slutsats kunde inte läraren dra av deras gula händer.

Första gången jag åt hemma hos Svärmor hade hon ansträngt sig och kokat fisk. Torsk kokt i skummjölk tillsammans med amerikansk grönsaksblandning. En riktig rysare, tyckte jag. Ja, jag var bortskämd.

Hemma hos mig levde man för att äta. Styvpappan arbetade halva lördagen på sin revisionsbyrå och klockan 12 stegade han in på Östermalmshallen. Där botaniserade han bland stånd och butiker och provsmakade och handlade under ett par timmar. Hela bilens baklucka fylldes med matkassar.

Alla i familjen hade en stående beställning på ”sin” ost. Syrran ville ha lagrad Prästost, Lillsyrran Port Salut och jag gillade lagrad Grevé. Mamma gillade allt som var danskt. Speciellt lagrad Havarti. Vi tyckte att den luktade fruktansvärt. Men om vi beklagade oss, fick vi höra ramsan

Mormors ost och flickans lilla
smakar gott men luktar illa

Söndag förmiddag hade vi brunch. Vi visste inte att vi hade det eftersom vi inte kände till begreppet. Men på hela köksbordet och på alla bänkar stod det fat och skålar fyllda med allt som Styvpappan burit hem.

farmors_te

 Till efterrätt fick vi söndagsgodis. Konfektyr inhandlat hektovis på NK. Alla fyra barn fick varsin teburk fylld med engelsk kola, negermagar och annat handgjort godis. Maken däremot hade godisförbud under hela uppväxten.

 

Så vi tog stryk på olika sätt. Jag föråt mig på godis och han kan fortfarande inte få nog. Men tillsammans har vi utforskat ostdiskar och skaffat oss nya favoriter. Han en halvmjuk sak med inslag av grönt och jag en hård schweizisk sort.

Familjegömmor

Lillsyrran och jag har ärvt en och samma tomma gen, när det gäller att komma ihåg saker. Alltså inte minnen i största allmänhet, utan att undvika att komma ihåg att ta med oss saker när vi borde göra det. Hela den här veckan har Lillsyrran varit på väg till mitt jobb med en bunt gamla foton. Kort som hon har lånat för att skanna in.

Först låg de kvar hemma hos henne i flera dagar. Idag kom hon ihåg att ta med dem till jobbet och det var ju ett framsteg. Dessvärre ligger de kvar där i hennes skåp. Så förhoppningsvis kommer hon förbi mitt jobb på hemvägen imorgon eftermiddag. Men säker kan man aldrig vara. Hon kanske får med sig korten, men glömmer att kliva av vid Globen.

Det här är en av bilderna. Antagligen från sommaren 1955 eller 1956, när jag var sommarbarn i Stråtjära. Mamma var och hälsade på med nya mannen, han som skulle bli Styvpappan och är den som håller i kameran. Paret i armkrok är sommarföräldrarna, mamma Anna och pappa Anders.

Jag är 3-4 år och ser lite osäker och avvaktande ut. Eller så läser jag bara in det för att jag tror att det var så. Mamma hade jag inte sett på flera månader och mannen med kameran dök upp för första gången i mitt liv.

Mamma är sig lik och det är uppenbart vad som fångar hennes intresse; familjens 15-årige son, som ser generad ut över uppmärksamheten. Hon var sån. Ville ha mäns uppmärksamhet till varje pris och det lyckades hon i regel med. Något som jag alltid tyckte var väldigt pinsamt.

Fredagsvägen 1954

– Pappas motohyckel, pappas motohyckel. Maria upprepade orden om och om igen medan hon drog sin brors leksak fram och tillbaka över golvet.

Betty stod och torkade disk arg som ett bi och hörde inte tvååringens pladder. Tur var det, för pappa och motorcykel var den kombination som hade fått henne att göra slag i saken. Det var sista gången den mannen klev över tröskeln i den här lägenheten. Jerka hade åkt ut genom dörren bara någon timme tidigare och efter honom for hans kläder, som en lavin nedför trappan.

Igår hade de ätit havregrynsgröt till frukost, lunch och middag både hon och barnen. Men idag, idag skulle Jerka komma med mat. Det var torsdag och avlöning. Väntan blev lång och när han väl kom var det utan några kassar. Istället hördes ett rejält motorbuller på vändplanen utanför.

Runt, runt gasade Jerka på sin nyköpta hoj och vinkade glatt till de i familjen, som stod och tryckte näsorna mot fönstret i vardagsrummet.

– Mat? Just det, men Pelle behövde pengar och var äntligen villig att sälja sin motorcykel. Inte kunde jag gå miste om en sån affär.

– Så du tycker att tre barn ska lägga sig hungriga? Är det ett bra alternativ?

– Jag går in och snackar med Kalle och Majsan. De kan säkert låna ut en hundring.


Jag drabbades av lite inspiration efter att ha ägnat dagen åt att avsluta den här boken med dansk/norsk släktkrönika. Det finns ju en del absurda händelser och episoder i min egen familj. 

Förresten kan jag rekommendera boken å det varmaste.

Mina skolkamrater (6)

Som gubben ur lådan dök en kille från skoltiden upp. Han var den som testade sin nya kamera i Stjärnsund och lyckades fånga både Engla och Anders Eklunds bil och som vann Årets läsarbild.

Vi gick i samma klass i hela grundskolan. Han var liten i växten och som jag minns var han en elak typ. Speciellt mot klassens mobboffer, tjocke Billy. Där ledde han grabbarnas fettprover, genom att sticka pekfingret i Billys mage och konstatera "Fettprov – 3 cm". Undrar var han själv gör som biträdande rektor för att stävja mobbningen i skolan?

Bengts avgångsbetyg i nian var urusla och han skulle förmodligen inte komma in på gymnasiet. Men hans pappa var en höjdare på Socialstyrelsen eller liknande och skrev ett långt brev där han vädjade om att sonen skulle få gå om. Som han hade mognat och vuxit på sig under sommaren, var det inte mer än rätt. Tyckte pappan och rektorn höll med.

Min klassföreståndare var däremot lite upprörd. Här frångick man regelverket att man inte fick gå om bara för att höja betygen, för att föräldrarna var välformulerade och var lite mer att räkna med än övriga.

Nu känns det lite patetisk att Bengt inte vågat ta klivet ut ur skolvärlden och inte heller lämna den adress han växte upp på.

(Undrar just vad det var för kamera och om han är nöjd med den)

Tolv – på det trettonde

År 1965 var ett omvälvande år på flera sätt. Syrran gick i åttan och blev allmänt omöjlig. Först fick hon B i uppförande och ordning för att hon skolkade en eftermiddag i slutet av mars. Så allvarligt såg man på skolk på den tiden.

Det var hon och tre andra tjejer i klassen, som tyckte att Rolling Stones var betydligt intressantare än kemilaborationen. Så de drog till Arlanda för att ge Mick Jagger ett värdigt mottagande. Senare på sommaren, slogs hon och andra mods med poliser på Sergels Torg.

Jag höll mig lite lugnare och var upptagen med att stifta bekantskap med nya, nästan osynliga plagg. Linnet t ex fick ge vika för BH. Mamma demonstrerade hur man satte på sig bysthållaren på bästa sätt. Bakochfram och uppochned och det sitter fortfarande kvar i muskelminnet.

Sen blev jag för stor för kalasbyxor och de ersattes av nylonstrumpor när jag skulle vara finklädd. Det krävde också en liten kurs.

– Tänk på att du ska fila bort ojämnheter på naglarna först. Annars kan det bli maskor innan du ens har fått på dig strumpan. Och även om det inte blir riktiga maskor, så kan minsta lilla rispa ge fula tvärmaskor.

– Sen kavlar du upp hela strumpan på händerna och trär den försiktigt på tån. Hälen kräver extra uppmärksamhet. Var noga när du rullar upp strumpan längs benen, så att den inte snor sig. Det är både fult och obekvämt.

Höfthållare med strumpeband och knappar höll strumporna uppe. Knapparna hade en benägenhet att lossna från sina fästen och försvinna. Rätt som det var kunde man känna hur strumpan började kasa ner fram eller bak och då fick man raskt rota fram en tjugofemöring som nödknapp.

På vårterminen i sexan åkte vi på skolresa till Gotland. Själva avresan var på min födelsedag. Inte nog med det; den morgonen vaknade jag med en molande värk i magen. Inne på toaletten förstod jag varför och gick ut i köket till mamma och sa att jag minsann inte tänkte åka någonstans.

– Varför inte det? När jag under tårar berättade att det var omöjligt eftersom jag fått mens, avfärdade mamma snabbt det hela.

– Men är du inte klok? Det kommer du att få dras med i åtminstone 40 år. Tror du verkligen att du kan ha undantagstillstånd för en sån sak?

Så det var bara att ta med sig ytterligare en nyhet på klädfronten: ett gummiband med två fästen som gick under namnet sanitetsgördel. Plagget, om man kan kalla det för plagg, kunde plötsligt släppa greppet om knuten på bindan och titta upp ovanför byxlinningen. Mycket pinsamt för en trettonåring.

Men jag klarade skolresan och de kommande 40 åren något så när, utan större besvär.

Kollosommar 1959

Tre identiska resväskor i rutig papp stod packade i hallen. Innehållet i varje väska var noga specificerat på den lista, som satt fasttejpad på insidan av väsklocket. Mamma satte en ära i att allt skulle vara vikt snyggt och prydligt, så att ingen skulle kunna anmärka på vare sig kvalitet eller kvantitet.

Vi hade fått en lista på minimiutrustning från kollon i Skummeslöv, med kommentaren att allt skulle vara uppmärkt med fastsydda namnetiketter i tyg. Mamma, som inte gillade att sy, satte mig i arbete. Det var samma etikett i alla syskonens plagg. Syrran fick hela etiketten med "A Sannberg". På mina och Brorsans kläder vek jag bort A:et, så det bara stod "Sannberg". Det gick bra att skilja dem åt i alla fall; han var grabb och dessutom fyra år äldre.

Den här gången tog vi inte tåget. Styvpappan körde gärna i den nya Opeln och gjorde tidigt klart för oss att enda stoppet ner till södra Halland var lunchen vid Gyllene Uttern. Inte ens Syrrans klagomål om illamående fick honom att sakta in.

"Sluta läsa, så mår du mycket bättre" menade han och körde vidare. Det blev en tvär inbromsning i Jönåker när Syrran hade kräkts ner hans nacke och ryggstödet framför sig. Efter den händelsen blev det läsförbud i baksätet.

Alla vi tre äldre syskon skulle till samma barnkoloni. Bara några kilometer från kollon låg Malens Havsbad, det fashionabla pensionat, där Farmor alltid bodde under somrarna. Några veckor senare skulle Lillsyrran, Mamma och Styvpappan göra henne sällskap.

Den ena dagen skiljer sig inte mycket från den andra på en barnkoloni. Frukosten bestod av mannagrynsvälling och smörgås. Jag tyckte att vällingen var vedervärdig. Speciellt sen några grabbar bestämt hävdade att prickarna i vällingen var myrägg.

Brorsan erbjöd sig gentilt att äta upp min välling. Men bara på ett villkor: att han också fick ta min korvmacka. Vi kompromissade oss fram till att jag fick behålla halva smörgåsen.

Det var nära till havet så när det var fint väder tog vi oss ner till den långa sandstranden, men jag minns inte så mycket av själva badandet. Jag tillhörde yngsta barngruppen, så det är möjligt att vi inte alltid fick bada. Men jag kommer ihåg hur kämpigt det var att ta sig över sanddynerna.

Efter ett par veckor hade jag och mina syskon ledsnat och bestämde oss för att rymma till Farmor på pensionatet. Vi visste att det bara var ta sig ner till stranden, ta till vänster och följa vattenlinjen. Men när vi följt havet en bit, kom vi fram till något vi inte räknat med. Stenån låg framför oss. Någon bro såg vi inte till och jag var för liten för att vada över.

Det måste ha varit mannagrynsvällningens förtjänst att Brorsan orkade ta mig på axlarna så att vi kunde vingla över till andra sidan i det strida vattenflödet.

Farmor var totalt oförstående, när vi kom fram. Någon rymning ville hon inte höra talas om.

"Men oj vad trevligt att ni kommer och hälsar på! Vilken tur att jag har lite karameller här i skålen. Men hur i hela världen kommer det sig att ni är så blöta?"

Farmor ringde föreståndarinna och sen var det bara att ta sig tillbaka till kollon. Eller så blev vi hämtade. Jag kommer inte ihåg någon ytterligare passage över ån.

Den här kollovistelsen gick under namnet "Bångstorps Straffkoloni" under uppväxten, men jag hittar inte någon kollo med det namnet någonstans. Bara att det kryllade av barnkolonier längs Skummeslövsstranden.

Sommarminnen 1963

– Victoria! Din mamma är i telefon. Skynda dig, det är rikssamtal.

– Hej, mamma. Är ni kvar i Stockholm?

– Ja, men vi tar nattåget till Köpenhamn ikväll. Hur har du det?

– Jorå.

– Du låter inte så uppåt. Om du inte trivs, så säg det nu.

Det var just det som var problemet. Att säga det just då, det var bara stört omöjligt. All mammas planering skulle gå i stöpet. Victoria insåg att det bara var att bita ihop och uthärda.

Mamma hade lagt upp planerna för hur vi skulle klara den första sommaren utan Styvpappan. Brorsan var nöjd med att återvända till bondgården i Magra, Västergötland där han varit flera gånger tidigare och Syrran skulle på kollo. Mamma tänkte ta Lillasyster med sig till Lolland i Danmark. Det var dags för vår inneboende, Syss, att återgälda lite gästfrihet.

Det var för sent att ansöka till kollo och det var otänkbart att jag skulle få följa med till Danmark. Sommarbarn hette lösningen på sådana problem. Mamma skärskådade annonserna där familjer ute i landet erbjöd möjligheter för stadsbarn att komma ut på grönbete. Hon ringde på kvällarna och jag förstod att det var ersättningen som var kruxet. Mamma tyckte att 5:50 per dag var skäligt. Det var samma belopp som sociala betalade.

Till slut fick hon napp och jag hamnade utanför Torshamn i Blekinge. Inte hos en familj, utan hos en gammal man som hade en hushållerska. Mötet blev en kulturkrock. För både mig och framför allt kvinnan. Hon var en sträng pingstvän med knut i nacken och hade väldigt bestämda uppfattningar om det mesta. Uppfattningar som gick stick i stäv med det jag var van vid.

En av de första kvällarna tittade vi på tv. Det var en repris av en dokumentär från ett Maranatamöte. Jag hade sett det programmet på våren hemma och mamma hade ojat sig över tungomålstalande och andra konstigheter. I det här vardagsrummet lät det helt annorlunda.

– Om det kommer en sån församling hit, så går i alla fall jag med, sa hushållerskan.

Och jag bara gapade. Hur kunde människor ha så olika uppfattningar om saker och ting? För att inte tala om böcker.

– Jag tycker verkligen inte att flickor ska läsa romaaaner! Det kan aldrig vara nyttigt. Om du var min flicka skulle jag ha kastat de där böckerna på soptippen på en gång.

Bokverken, som upprörde henne, var en trave med fullständigt oförargliga och harmlösa Cherry Amesböcker. Plus några om Emily av L M Montgomery. Knappast något som skulle fördärva sinnet på en 11-åring. Men det var så sommarmamman uppfattade mig, som fördärvad. Det måste man vara när man kommer från storstan och har skilda föräldrar.

Kvinnan återkom dagligen till hur lite pengar hon fick för mig.
– Privata sommarbarn borde betala mer. Åtminstone sex kronor om dagen. Tänk vilket ansvar det är.

Men den gamle mannen var både snäll och omtänksam. Första dagen hängde han upp en gunga i det största bigarråträdet i trädgården. När jag inte gungade, så klättrade jag bland grenarna. Solmogna bigarråer direkt från grenen var oemotståndliga. Även om de försökte med argument, som: Ät inte så mycket bär. Du blir dålig i magen.

Bestämda hushållerskan tyckte att jag skulle sköta hennes hår.

– Alla flickor vill ju bli frisörskor.

Nej, inte det här exemplaret. Hår är lite äckligt. Speciellt på tanter, som man inte gillar. Varje kväll skulle jag lösa upp knuten i nacken, kamma hennes långa hår och fläta det i nattfrisyrens otaliga flätor.

Räddningen kom så småningom från Stockholm, i form av hushållerskans dotter Alice och hennes make Bosse. De hade inga egna barn och såg att jag nog hamnat på fel plats den sommaren. De tog helt enkelt med mig på sin tältsemester på Öland.

På Böda camping dök en annan familj från Stockholm upp och då blev det fest på kvällen. Så till den milda grad att Bosse vinglade runt rejält på örat bland tälten. Jag trodde att Alice skulle bli arg. Min erfarenhet dittills var att fruarna brukade bli det när den typen av situationer uppstod. Men Alice bara skrattade.

– Nu skulle mamma se dig! Då skulle vi nog få höra ett och annat.


Några minnen från 60-talet, som gjorde sig påminda härom kvällen när jag såg filmen En främling i familjen. Tobys mamma säger att han inte alls behöver åka till Dwight om han inte vill. Men Toby känner att det egentligen inte finns något val.

Gammalt år

Det var 1958 och hade precis börjat snöa. Enligt Wikipedia hände inget speciellt den 7 februari det året, men jag minns att det var en fredag och hela familjen gjorde sig i ordning för en kväll på Berns salonger.

Den stora orsaken till restaurangbesöket var Farmors 70-årsdag och Syrran, som fyllde åtta samma dag fick hänga med på ett hörn. Jag var nästan sex år och den kvällen smakade jag på pommes frites för första gången i mitt liv. Det var Brorsan som vågade sig på att beställa in sådana konstigheter, men jag blev inte imponerad. De var ju nästan som potatismos i mitten av stängerna.

Måltiden pågick hur länge som helst och på den följde uppträdande. Läbbiga typer dök upp på scenen; en sågade sönder folk, en man hade en docka i knäet, som pratade konstigt. Men clownen var nog värst med tårar som sprutade ur ögonen.

Jag tjatade och tjatade och till slut fick jag låna mammas pärlhalsband. Det var i äkta pärlor, som hon fått i morgongåva. Märkvärdiga ord det där: äkta pärlor och morgongåva. En servitris var påpasslig och berättade att det fanns ett lekrum en trappa upp, med utbildad personal och allt.

Syrran och jag rusade tacksamt iväg från bordet. I trappan upp fastnade halsbandet i något och plötsligt trillade hela härligheten nedför trappstegen och jag blev tvungen att retirera tillbaka bordet. Mamma förbannade sin egen dumhet att hon lånat ut halsbandet, men tyckte att det var tur för mig att det var äkta pärlor trädda med en knut mellan varje. Då slapp vi i alla fall jaga dem över hela golvet.

Resten av kvällen tvingade vi den stackars utbildade barnvakten att underhålla oss ordentligt med bokläsning. Betydligt trevligare än trollkarlar och buktalare.

Mina kamrater (5)

I filmen This is England kallas en av flickor Smell. I själva verket heter hon Michelle, men accepterar sitt öknamn. Filmscenen när hon försöker förklara hur det kommer sig, fick mig att minnas klasskamraten Margita.image244

Margita kallades oftast för Skita, speciellt av grabbarna. Det gick så långt att hon svarade på det tilltalet. Hon var ett sådant där mobbingfall, som inte fick det stöd hon behövde i skolan. Största orsaken var nog att hon var så extremt utagerande och stökig. 

Vi tyckte att hon gjorde vad som helst för att få uppmärksamhet. Framförallt destruktiva saker, som gjorde att ingen, trots pushningar från lärare, orkade vara hennes kompis.

 

När vi skulle till skolsköterskan någon gång i mellanstadiet fick föräldrarna fylla i ett formulär med lite sjukdomshistoria. På sista sidan fanns rutan Övrigt. Där hade Margitas mamma fyllt i flickans hela sorgliga bakgrund; hur och varför hon kommit till det barnlösa paret redan som tvååring och att det såg fram emot att få adoptera henne.

 

Medan vi satt i skolsköterskans väntrum läste Margita själv upp vad hennes fostermamma skrivit inför oss häpna flickor.

Jag undrar hur det har gått för henne; om hon har lyckats tvätta bort lukten från skoltiden?

Inneboende (2)

Någon gång under mitten av 1960-talet flyttade inneboende nummer två in hemma hos oss. Brorsans rum stod tomt eftersom han var på långliftning i USA. Hon, som flyttade in, var danska och hette Syss. Jag trodde länge att hon hette så, i själva verket hette hon något helt annat. Syss, var förkortning för lillasyster.

 

Vår nya inneboende var lillasyster till en granne i Hökarängen. Syss var frånskild och ensamstående mamma till Peter, som var lite speciell och gick på dagis i stan. Det gjorde att mina eftermiddagar var väldigt inrutade. Först skulle jag gå hem från skolan och gå ut med hunden, sen ta tunnelbana till Mariatorget och hämta Peter. När vi kom hem var det dags för dammsugning och klockan fem ringde mamma och sa

– Sätt på potatisen.

 

Syss kom hem sent från skivaffären. Hon jobbade som expedit och hade nästan dagligen med sig nya singlar hem till oss. Vår skivsamling var utan tvekan den största i hela förorten. Syrran, min alltså, drog stor nytta av det. Hon pratade vitt och brett om samlingen så det fanns inte en hippa i området som hon inte var bjuden till. Givetvis förväntade man att hon bar med sig alla plattorna.

 

Vi hade inte minsta förstånd att vara rädda om skivorna; fodralen kom bort eller gick sönder och till slut stod plattorna helt nakna mellan metallbågarna i skivstället. Syrrorna har fortfarande några repiga exemplar i sin ägo.

 

Syss hade flera syskon hemma i Danmark, bl a en bror vars fru tog ut skilsmässa och sen anklagade honom för incest. Medan han väntade på rättegången var han runt i släkten för att bedyra sin oskuld och vi fick också besök. Men det blev aldrig någon rättegång, mannen hängde sig strax innan den skulle börja.

 

När miljonprogrammet så sakta började komma igång fick Syss och Peter en egen lägenhet i Bredäng och Brorsan kom hem och levde rövare över att hans rum inte var intakt.

Grannsämja

En granne till Mamma gick under benämningen Snorsnipan. Det måste ha varit Brorsan som hittade på det namnet och det passade verkligen på henne. Hennes näsa var både spetsig och lång och hon var av den beskäftiga sorten som gärna la näsan i blöt.

 

Syrran eller jag brukade vara barnvakt till Anita, Snorsnipans dotter. När Syrran upptäckte att Anita hade stora blåmärken på rumpan, som bildade ett tydligt mönster efter piskkäppen, ringde hon gråtande till Mamma. Snorsnipan höll på att få smaka käppen själv och Mamma lovade henne dyrt och heligt att så skulle bli fallet om misshandeln upprepades.

 

Mamma och Snorsnipan levde större delen av livet i en konstig hatsymbios. Båda ensamstående i samma veva och tävlade hela tiden inbördes i alla möjliga konstiga grenar. Vem som blev uppbjuden mest när de var ute dansade. Eller den vars senaste man hade finaste bilen. Eller vem som hade renast i skåpet under diskbänken. Eller vem som hade dottern med bäst betyg i franska osv i all oändlighet.

 

Egentligen var det nog mest Mamma som tävlade och jag misstänker att Snorsnipan inte hade en aning om vilka triumfer Mamma hade anledning att gotta sig åt, när hon satt och målade naglarna i soffan.

 

Snorsnipan hade sina goda sidor också. M och jag träffades tidigt i livet och Snorsnipan förbarmade sig över oss penninglösa 17-åringar och lånade/hyrde ut sin sommarstuga till oss några veckor under sommarlovet. Huset var nybyggt och låg i närheten av Årjäng. Det var därifrån Snorsnipan kom.

 

Hennes föräldrar bodde i huset strax intill. Det fanns många barn i familjen och två av dem bodde fortfarande hemma. Fler andra hade hus i närheten, så det kom och gick folk hela tiden.

 

Det var mycket på landet, som var annorlunda för oss från Stockholm. Värmländskan var lite obegriplig i början. En i familjen frågade första dagen: När kom dere? Hur skulle jag kunna veta vem Dere var och när han kom?

 

Sen gick det inga bussar som vi var vana vid. Men döttrarna i grannhuset var vana liftare. Och det var inget problem att få lift, man behövde knappt sätta upp tummen. Vi gjorde som alla andra och liftade till badet, till affären och dansbanan.

 

Det fanns ingen tv i sommarstugan, men föräldrarna i grannhuset hade både det och utrymme i vardagsrummet. Men allt tv-tittande var förbundet med arbete. Hela dagarna satt Snorsnipans mamma och sydde. Saab anlitade hemsömmerskor för sina verktygsfodral i blå galon. Hon sydde ihop fodralen, kantade med snedslå och satte dit gröna knytband.

 

Efter en dag vid symaskinen fanns det högar med ut och invända verktygsfodral. Vår uppgift i tv-soffan var att snedklippa hörnen på fodralen och vända dem rätt. Alla hjälptes åt tills allt låg prydligt i lådor.

 

Snorsnipan vann sista tävling Mamma utmanade henne i. Nej, det var nog snarare så att döden stod som segrare. Båda två bolmade oavbrutet. När Mamma slutade för 20 år sedan, blossade Snorsnipan vidare och Mamma brukade orera om hur ohälsosamt Snorsnipan levde, hur hon aldrig kom ut utan bara satt vid köksbordet och rökte den ena cigarretten efter den andra. Och såvitt jag vet gör hon det fortfarande.

Barnsligt dilemma

Året är 1959 och jag har nya gummistövlar. Syrran, jag och tvillingarna Kovacs hade varit på Ängarna och letat efter salamandrar hela eftermiddagen. Det hade regnat ordentligt flera dagar så dikena var överfulla. Grabbarna hade lyckats fånga en ödla i den gamla syltburken, som vi bar hem i vårt eget lilla triumftåg.

 

Hemma på betonggården var det som vanligt stopp i brunnarna efter skyfallet. Gården var helt i betong och här och där fanns brunnar som beckade igen när det blev för mycket regn. I fördjupningarna runt brunnarna bildades stora vattenpölar. Maskinist Thelin stod med vatten upp till halva vaden och brottades med ett brunnslock. Gubben var tjurigare än vanligt och svetten pärlade i pannan. Mamma stack ut huvudet på balkongen och vrålade att det var middagsdags.

 

Plötsligt fick hon syn på mig och mina leriga stövlar.

– Skölj omedelbart stövlarna i vattenpölen!

 

Sekunderna tidigare hade Thelin gett beskedet

– Nästa unge som plaskar i vattnet åker på en råsop!

 

Thelin var portvakt med titeln maskinist, kanske för att det lät mer avancerat. Han skötte det mesta i området men trappstädningen lämnade han åt frun.

 

Nu stod jag inför ett dilemma: Skulle jag lyda mamma och skölja av stövlarna eller skulle jag ta gubbens hot på allvar? Mamma vrålade än en gång från balkongen.

– Sätt fart nån gång!

 

Det gjorde jag och fick den utlovade örfilen av portvakten. Men mamma låter inte den vara ostraffad som ger sig på hennes avkomma. Hon galopperade ner för trapporna och gav mannen en uppsträckning som han aldrig glömde. Sanningar sades som han inte hade minsta argument mot. Efter det visste han precis vilka som var barnen Sandberg.

 

Så här i backspegeln kan jag säga att modern gjorde sig bäst innan vi kom i tonåren.

Inneboende (1)

När mamma skilde sig från styvpappan 1964 blev vi med inneboende. Den första, som flyttade in var Rita. Hennes familj hade bott granne med oss i Hökarängen. Det var en stor och stökig familj med mamma, alkoholiserad pappa, fyra grabbar, Rita och en lillasyster.

 

Pappan, Knutte, var ett riktigt svin, som terroriserade familjen tills pojkarna blev så stora att de i en gemensam aktion spöade skiten ur honom.

 

När Rita var hemma hos oss följde jag henne som en liten hund. Allt hon gjorde var intressant, för mig som då var 12 år. Speciellt följde jag utvecklingen när hon stod i badrummet för att göra sig i ordning för en utekväll. Hon var mörkhårig och brunögd och vackrare än originalet, när hon satte upp håret i Farha Dibafrisyr och målade eyeliner runt ögonen. Ibland förvandlade hon sig till Jackie Kennedy med ljusblå pillerburk på huvudet eller så hade hon svinrygg, och blev en mörk version av Nina i Nina och Fredrik.

  image184
Rita hade en ring med en stor ljusblå sten och jag köpte en liknande på tobaksaffären, som jag stolt visade upp för henne. Hon försökte förklara på ett snällt sätt att när man blir stor är det inte bara utseendet på en ring, som är viktigt, utan också värdet. Det var sista gången jag köpte oäkta smycken. 

Flera somrar åkte mamma, Rita och flera av hennes syskon på charterresa till Mallorca. Lillsyrran fick följa med men vi övriga var på kollo eller hemma och passade hunden.

 

Det hände att mamma hade fest hemma för hela chartergänget. Då kom Lelle, Rolle, Krille i sällskap med Lillsopan och Storsopan. Soporna var ett par riktigt trashiga tjejer, som gapflabbade mest hela tiden. Jag vet inte om jag någonsin hörde vad de egentligen hette.

 

Partystämningen var på topp och på den nya stereon snurrade I'm gonna knock on your door. Och inte bara på dörren utan i väggar och tak. Vid ett tillfälle ringde en granne till polisen, som bankade på dörren och begärde silentium.

 

Då hade vi yngre redan somnat. Rita och gänget sjöng gärna och när man kommit till Ruben Nilssons Fimpen och Tändstickan, visste vi att det var dags att gå och lägga sig. Alla vuxna hade blivit så löjligt sentimentala. Jag förstod inte det sorgliga i historien, men jag minns fortfarande texten till flera av visorna de brukade sjunga.

 

(Stensprängar Kalle Vahlgrens häst dök plötsligt upp i mitt huvud och framkallade minnesbilder.)

Mina kamrater (4)

Ibland önskar jag att jag tillhörde samlarna. Som till exempel för att ha något mer detaljerat att skriva i min miniserie om gamla kamrater. Då hade jag kanske haft kvar den självklara boken för alla mellanstadieflickor: Mina klasskamrater.

 

Någonstans i bakhuvudet finns en vag känsla av varför jag slängde boken. Ett par av grabbarna i klassen, kom över min bok och fyllde i varsitt uppslag. Jag kommer inte ihåg vad de skrev, men det var elakt och jag rev ur sidorna. Sen tror jag att det inte var många av flickorna som ville fylla i något i min bok. 
 

image152Här har ni i alla fall Åsa. Hon och jag var kompisar i sexan, sjuan och en bit in i åttan. Hennes föräldrar gjorde något som jag dittills trott var omöjligt för vuxna; de pluggade. Mamma pratade alltid om hur olyckligt lottad hon var, som bara fått gå i sjuårig folkskola och här var det två andra föräldrar som satsade på utbildning, trots att de bara var några år yngre än hon.

 

Åsa hade en yngre syster, som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Det är märkligt hur viktigt åldern var på den tiden. Kompisarnas yngre syskon rör sig bara som skuggor i minnet.

 

Vi var mycket politiskt intresserade, Åsa och jag. Varje dag efter skolan gick vi var och en hem till sig och läste Dagens Nyheter, sen ringde vi till varandra och diskuterade innehållet. Stod det något om Kulturrevolutionen i Kina, kunde samtalet pågå länge. Vi, eller kanske var det jag, som aldrig fattade riktigt vad den gick ut på.

 

Det är ofta enkla, praktiska saker, som gör att vänskap tar slut. Klassindelningen hade stor inverkan på umgänget och Åsa, som läste franska hamnade i en annan klass än jag i nian. Dessutom började en ny, mycket dynamisk flicka i skolan och hon och jag blev bästa vänner.

 

Åsa blev skådis. Jag såg henne för många år sedan i en tv-produktion och tyckte att hon var pinsamt dålig. Jag vet inte om det är på grund av självinsikt, men nu jobbar hon som teaterregissör.

 

Då och då står det om henne i tidningen och det tror jag mest beror på att hon är gift med en riktigt känd tv-profil.

Mina kamrater (3)

En kortis, men så blev vänskapen inte varaktig.karin

Här har vi Karin. Hon var klassens ordningsman, så otroligt ordentlig
så jag var grön av avund. Jag tror att jag hade tanken att om hon
och jag blev vänner så skulle lite av hennes goda sidor smitta av
sig på mig.

Under hela skoltiden ledde jag klassens anmärkningsliga på grund
av att jag var så slarvig och glömsk. Mammas kommentar var:
– Hade du ändan lös, glömde du den också.

Nu var den inte lös, utan har hängt med under årens lopp. Jag försökte i alla fall bli vän med Karin. Hon bodde alldeles intill skolan och vi gick ibland hem till henne om skolmaten inte passade. Det hände att hennes mamma var hemma. Vid ett sånt tillfälle höll mamman på att dammsuga i andra änden av lägenheten. Karin viskar till mig:
– Kan du kolla om mamma kommer, och stegade ut i köket.

Jag fattade inte först vad som var på gång. Men så går Karin fram till handväskan, som står på en köksstol och tar upp en plånbok. Hon plockar upp en femma och stoppar ner i fickan. Jag blev lättad över att hennes mamma fortsatte med städningen, så jag slapp bli delaktig i stölden.

Sen var det inte alls angeläget för mig att vinna Karins gunst, hur ordenlig hon än verkade vara i skolan.

Mina kamrater (2)

Det här är Bettan, min kompis på mellanstadiet. bettanJag
minns inte hur vi blev kamrater, men har en känsla
av att en orsak var att vi båda ingick i fyrabarnsfamiljer.
Redan på 60-talet var två barn normen i det område
vi bodde i.

– Haha, har dina föräldrar gjort det så många gånger,
skrattade grabbarna. Mamma var av den öppenhjärtiga
typen och förklarade hur korkade retstickorna var och
tyckte att jag skulle svara tillbaka. Nej, då var det lättare
att leka med en i samma sits.

Bettans föräldrar var välutbildade. Mamman höll på med sin doktorsavhandling under alla år. Jag vet inte om hon någonsin blev klar med den. Föräldrarnas sovrum upptog till stor del av ett ljusbord med massor av diabilder, som Bettans mamma analyserade och skrev om.

Pappan i familjen var framstående ingenjör, en av dem som fick åka över till MIT i USA för att lära sig hur man bygger datorer och han var med och byggde den första svenska maskinen.

Första gången jag var hemma hos Bettan hade pappan ett mindre förhör med mig. Han ville framförallt veta vad min pappa jobbade med. Jag hade inte riktigt kläm på det, mer än att han arbetade på en byrå. Men så såg jag ett kuvert på bordet där det stod Civilingenjör osv och klämde i med att min pappa var civilingenjör och då blev pappan nöjd och vi kunde leka vidare.

Nu var inte min pappa någon ingenjör, för på hans kuvert stod det Civilekonom, men hur skulle jag kunna veta skillnaden.

Teater var ett av Bettans fritidintressen och hon var med i en barnteaterförening. En talangscout på besök i gruppen erbjöd henne en filmroll där hon skulle ha samma roll som Hariett Andersson, fast som barn. Jag tycker att man kan se likheten på kortet.Till hennes stora besvikelse tackade föräldrarna nej, det var vissa scener de tyckte var för vågade.

Bettan bodde hemma hos oss under olika perioder, när hennes föräldrar bodde i USA. Som tack för hjälpen fick jag ofta följa med hennes familj ut på landstället på Värmdö. Familjen ägde en liten Volkswagenbubbla och jag vet hur många man kan åka i en sån. Bettan hade tre bröder och alltid var det någon eller några av bröderna, som också ville ta med sig en kamrat.

En bubbla hade inget egentligt bagageutrymme. Motorn satt bak och fram rymdes inte särskilt mycket. Bakom baksätet var det ett utrymme avsett för en resväska, där satt Bettan och jag, som i et smalt dike. I baksätet satt bröderna med kamrater och i fram satt föräldrarna. Inalles kunde vi vara nio till tio personer i bilen. Bagaget fick lastas på takräcket.

Alla barnen var väldigt begåvade och påhittiga. Vi spelade komplicerade sällskapspel, som grabbarna hittat på själva. Det var olika versioner av Monopol och Finans, som var betydligt bättre än förlagorna. Självklart pluggade alla vidare på högskola och universitet och har utmärkt sig i tillvaron.

Bettan själv gick på KTH och arbetade sen som systemutvecklare. I slutet av 90-talet startade hon egen konsultfirma. Det visade sig bli en nitlott. Luften gick ur marknaden och för att överleva började hon i hemtjänsten.

För några år sedan ringde en bekant och sa att hon hade hälsningar från Lisa. Men jag kunde inte frammana någon Lisa ur minnet. Efter ett tag klarnade det att det gällde hälsningar från Bettan. Redan i mellanstadiet hatade hon när man kallade henne Bettan. Hon försökte tappert att få folk att säga hela namnet, Elisabet. Nu var hon tydligen känd som Lisa.

Lite ironiskt känns det att hon, som satsade så hårt på sin utbildning arbetar med ett mindre kvalificerat jobb. Jag som hade ledsnat på skolan efter gymnasiet har haft medvind på arbetsmarknaden.

Mina kamrater (1)

När jag var sex år fick jag min första bästis. lena
Egentligen var det Syrran som fixade det hela.
En familj med tre barn flyttade in i en lägenhet
några portuppgångar bort. Syrran följde
inflyttningen med spänning och kom hem med
andan i halsen. Hon hade sett hur de bar in en
massa mer eller mindre brännskadade möbler.

Nästa dag kom Syrran upp med de nya flickorna,
Christina och Lena. Lena och jag var jämngamla,
precis som Christina och Syrran. Dessutom hade
de en lillebror jämnårig med Lillsyrran.

Den nyinflyttade familjen var lite speciell. Jag begrep inte sammanhanget till att börja med, men barnen kom och gick som de ville. Pappan hade en parallellfamilj på andra sidan stan, och vartannat barn hade han fått med den alternativa frun. De hade bott i ett hus tidigare, men det härjades av eldsvåda, därav det skadade möblemanget.

Min mamma var mycket känslig för barn som for materiellt illa och barnen Larsson fick gärna äta och sova hos oss. Visserligen fick de inte sitta direkt i soffan eller på andra klädda möbler, mamma la dit ett lakan eller så fick de sitta på tidningar. Om de sov över hade mamma tvättat så fick de ta på sig rena kläder nästa dag.

Annars levde Lena och hennes syskon mest på godis och det satte spår. Inte en enda frisk mjölktand. Man kan se på kortet från ettan att Lena redan lärt sig att le med stängd mun. Jag minns att en gång fick vi en hel femma av en farbror på besök. Den köpte vi femöres kolor för. En påse med 100 kolor!

Jag lärde mig många nya ord genom att leka med Lena. Hemma hos oss hände det fick man läsk eller sockerdricka. Hos Lena hette det groggvirke. Deras läsk var inte lika god som vår, snarare lite bitter. På våra etiketter stod Loranga och Blodapelsin, på deras Grappo och Tonic.

Ett annat begrepp som dök upp var banta. Det var något som gjorde deras farsa grinig och argsint. Han bantade mest hela tiden. ”Nej, vi kan inte leka hos oss. Farsan bantar”. Han var jockey och när det var dags för invägning, så höll sig barnen undan.

Mamman i familjen hade gått i Adolf Fredriks musikskola och sjöng som en ängel och sörjde en utebliven musikkarriär. När hon blev på lyran och fyllesentimental återkom repliken ”Jag, som gick i samma klass som Berit Bohm” och sen kom några hulkningar.

Lena delade inte min uppfattning om rätt och fel. Hon levde snarast efter ”Den som tar, han har”. Och det gjorde hon. När vi var i ett omklädningsrum på badet, bad hon mig kolla om det kom någon. På den tiden fanns det inga låsbara skåp, utan man hängde sina kläder på krokar i ett gemensamt rum. Lena var ute efter några populära underkläder, behå och underbyxor i samma rutmönster. Att någon flicka fick gå hem med rumpan bar, störde inte henne alls.

Behövde hon pengar kunde hon klämma fram tårar och berätta någon sorglig historia för någon vuxen. Om hur hon tappat portmonnän och inte hade pengar till spåvagnen. Hon var så liten och såg väldigt oskyldig ut, så tanter kunde inte motstå henne.

Föräldrarna drack tappert och sen försvann pappan helt till parallellfamiljen. Mamman träffade en ny man. Snäll, men med samma sug efter alkohol som hon. En sommar var barnen på kollo och mamman på behandlingshem/husmorssemester.

Nye mannen hade varit ensam i närmare en månad och dagen innan övriga familjemedlemmar skulle komma hem frågade han om jag ville diska åt honom. Jag skulle få en tia för besväret. Då var jag elva år och en tia var mycket pengar. Diska gjorde jag redan i stort sett varje dag hemma, men jag insåg inte vidden av det här uppdraget.

Mannen hade inte diskat en pryl under övriga familjens bortavaro och hela köket var full med äcklig disk. Matrester hade möglat och surnat på porslinet. För att inte tala om hur kastrullerna såg ut. Jag vågade inte backa ur, utan öppnade köksfönstret och började diska. Mitt värsta uppdrag dittills i livet.

När vi började mellanstadiet delades vår klass upp och Lena och jag hamnade i olika klasser. Det blev början till slutet på vårt kamratskap. Flickorna flyttade hemifrån tidigt och för några år sedan fick Syrran kontakt med storasystern. Systrarna hade klarat sig förvånansvärt bra, men lillebror hade det gått sämre för.

Vi träffades, alla fyra och pratade om förr. Lena och jag hade inte en enda gemensam nämnare, men Syrran har fortfarande kontakt med Christina.