Var dag har nog av sina egna bekymmer

Nej, man ska inte bekymra sig i onödan. Biluthyraren hade absolut inget emot att vi tog hyrbilen till Spanien. Det människan, som ringde, ville berätta om försäkringen var att den förnyades vid årsskiftet och då skulle man ha en ny dekal på framrutan som visade att försäkringen för 2014 var betald. Att frågan ställdes om var vi befann oss berodde på att om vi var i närheten, så kunde vi få den nya dekalen ditklistrad. Och det lät som inte ens uthyraren hade läst det finstilta på kontraktet.

Men om jag nu ska ta ut bekymmer i förväg ännu en gång, så är det hur jag ska förklara min fadäs för Svärdottern, hon som just firat 20-årig bröllopsdag tillsammans med Ettan. De befinner sig i Sydafrika sen drygt två veckor tillbaka och innan de reste bad hon mig att ombesörja inspelningen av de två sista avsnitten av Downton Abbey. Vilket jag tog på mig eftersom jag själv ville se programmen.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, för det har aldrig hänt tidigare att jag misslyckats så kapitalt med att spela in. Av sista ordinarie entimmesavsnittet fick jag bara med början. Närmare bestämt 19 minuter och 48 sekunder. Och av på julspecialen fimpades inspelning 10 minuter för tidigt.

Nu gick det att begripa vad som hände de sista 66 % av det väldigt korta avsnittet, genom det som är framkom i julspecialen. Men ändå. Det är ju miljön, kläderna och skådespeleriet man vill åt. Och jag minst lika besviken själv, som jag kan föreställa mig att Svärdottern kommer att bli.

Och avsnitten är borttagna från svtplay. Hur ska jag någonsin kunna reparera mitt fatala misstag?

Scener ur mitt äktenskap

Maken kan vara en riktigt kul typ emellanåt. Och det är tur för både honom och mig. Men ibland när han tror att han skojar blir jag bara arg. Inte bara en gång, utan två. Som i söndags till exempel. Då jobbade jag på förmiddagen och när jag var färdig kom vi överens om per telefon att sammanstråla på Götgatan. Jag skulle promenera norrut från Skanstull och han söderut från Slussen och någonstans vid Medborgarplatsen räknade jag med att vi skulle stöta på varandra.

Det gjorde vi inte och då ringde jag upp honom på mobilen. Inget svar. Bara det var irriterande. På tredje försöket svarade han.

– Var är du någonstans, frågade jag.
– Öh, jag har inte gått hemifrån ännu. Sa Maken och då tände jag på alla fyra. Det är så typiskt honom att inte komma iväg när han borde. Och överenskommelser med mig är så oerhört lätta att bryta.
– Men nu får du skärpa dig! Först svarar du inte när man ringer och sen har du inte ens fått ändan ur vagnen och tagit dig utanför ytterdörren.
– Ha, ha! Gick du på det? Jag är på Högbergsgatan.

Alltså 200 meter ifrån mig. Och då trodde den enfaldige mannen att jag skulle bli glatt överraskad. Det blev jag inte. Inte det minsta. Tvärtom. Bara arg ännu en gång.

Nej, den typen av skämt är inte det minsta skoj. Tycker jag. Och det fick han veta. Med besked.

Tiden lider

Åsså var det lördag. Igen. Och jag har inte hunnit med annat än jobb under hela veckan. Vi ska vara klara med Herrejössesprojektet på onsdag. Alltså projektet med stort H, som vi trodde att vi hade ytterligare några veckor på oss. Men så var inte fallet.

Har man Kunder. Alltså såna med stort K. Det kan vara Myndigheter, Banker eller Försäkringsbolag. Vilket som. Då gäller inte de vanliga spelreglerna. Nej, då spelar man Fia med Storasyrran. Hon som kan ändra reglerna under spelets gång.

– Om man förflyttar sig med en grön plupp och hamnar på en grön cirkel – då får man slå ett extraslag.
– Jaha, men varför fick inte jag göra det, när jag hamnade på en röd cirkel med min röda plupp?
– Men hör du inte vad jag säger? Det gäller grön plupp. Bara den. Fattar ’u?

Och Kunden kräver att vi ska vara klara tre veckor innan vi ska gå igång. Och därmed basta! Då är det bara att jobba på. Ända in i kaklet. Min gissning är att arbetstiden på måndagen och tisdagen blir väldigt lååång. Ingen får gå hem innan jobbet är klart.

Förresten samtalade jag just med Storasyrran. Hon mår inget vidare. Dålig hälsa och dåligt om pengar. Som vanligt. Hon och Lillsyrran hade surrat med varandra och kommit fram till att de ändå haft en viss tur när det gäller var och när de fötts. För om de fötts för 100 år sedan eller i någon annan, mindre utvecklad världsdel, så hade de förmodligen inte levt idag.

Lillsyrran hade antagligen dött i bröstcancer innan hon fyllt 45 och Syrran hade med all säkerhet strukit med i den allmänna blodförgiftning hon fick av mördarbakterier för 25 år sedan. Brorsan hade nog inte heller varit vid liv. Hans hjärta har krävt en del kirurgiska och medicinska insatser.

Enligt det resonemanget vore jag det enda syskonet som överlevt vår gemensamma mor. Om det varit andra tider eller andra platser.

Alla dessa dagar

Idag är det Messmörets dag. En dag som jag absolut inte tänker fira. För jag ryser av minnen från 1980-talet av just messmör. Själv åt jag aldrig någonsin det pålägget under min egen uppväxt, men Maken som är väldigt svag för sött på mackor introducerade Fjällbrynt för våra lättledda barn. Och det blev kärlek vid första tuggan.

Om barnen själva fick välja så blev det ofta nyponsoppa och messmörsmacka till kvällsmat. Inte alls mig emot, för det utspelade sig långt innan man blev stämplad som dålig morsa om man serverade sockersötad föda. Tvärtom, det var ganska enkelt att värma upp vatten och blanda med Ekströms pulver. Och sen var det bara att skära upp några skivor Skogaholmslimpa och bre på messmöret.

Barnen blev nöjda och mätta. Och inte alls sjövilda eller speedade av sackaros, som verkar vara väldigt vanligt bland dagens barn. Nej, våra barn tuggade i sig mackan med det söta pålägget och sköljde ner den med den söta nyponsoppan. Och efter det var det dags tandborstning och sänggående.

Jag tog hand om disken och då var jag väldigt försiktig. För jag ville undvika att få matrester på fingrarna. Trots att jag aktade mig väldigt noggrant hände det att jag fick messmör och/eller nyponsoppa på händerna. För barnen spred gärna födan omkring sig. På bordet, stolar, handdukar eller dörrhandtag. Och tuggade gärna med öppen mun.

Orsaken till min försiktighet var att nyponsoppa och messmör är något av det äckligaste jag vet. Och om jag av misstag fick kladd på fingrarna var risken stor att kladdet hamnade i min mun. Jag har en ful ovana att reflexmässigt slicka på fingrarna när de känns kladdiga.

Min upplevelse av messmör och nyponsoppa i munnen ger ungefär samma reaktion som när man av misstag råkar få i sig T-sprit när man försöker få fyr på ett Trangiakök. Då är det bara att rusa in i badrummet för att spotta och fräsa. Skölja munnen och snabbt borsta tänderna med massor av tandkräm.

Nej, så jag är ingen Messmörsambassadör. Tvärtom. Men i övermorgon är det istället en temadag att uppmärksamma och minnas. Om man kan. För då är det Internationella Alzheimerdagen.

(Och jag säger mes-smör med långt e, om någon undrar.)

I have a dream

diskmaskinsluckanOch nu har den lilla drömmen gått i uppfyllelse. Det tog bara halvannat år så var diskmaskinsluckan på sin rätta plats. Alltså fastskruvad på fronten till maskinen.

Maken har hela tiden hävdat att han inte klarar jobbet på egen hand. Han måste ha hjälp. Och jag har vägrat. Vi beställer hit en snickare, har jag tyckt. Du är inte klok, så komplicerat är det inte. Men jag vill inte, för är det någon gång vi blir osams så är det när vi ska vara händiga ihop.

Då kan det löna sig att ta hand om barnbarn. Tvåan och Svärsonen gick på bio och vi tog hand om småtjejerna. När föräldrarna kom för att hämta upp sin avkomma, fick Svärsonen syn på diskmaskinen och undrade om den var trasig. Nej, den är hur hel som helst. Det är bara själva luckan som står och skäms i ett hörn.

Då sätter vi fast den och det omedelbums. Sa Svärsonen i bestämd ton. Totalt tog det 30 minuter och större delen av den tiden gick åt till att leta efter monteringsanvisning, skruvar och skruvdragare. Men nu sitter luckan på och jag kan pensionera träsleven, som jag bänt upp fronten med.

Det kan finnas sämre skäl till att knäcka en champagneflaska.

Dags för trevligare saker

ingoHär har vi lillebror, redan halvannat år och som snart även är storebror.

Själv fick jag inte honom att fastna på bild utan kortet är taget av gossens moster veckan innan vi kom. Och stulet av mig från FB.

I bakgrunden ser man storasysters fötter. Jag kan ge mig på att hon sitter och fipplar med paddan. Hon brukar nämligen göra det.

Hårdsmält

Jag sov riktigt oroligt i natt. Och jag tror att det beror på att jag var tillbaka i Indien. Eller åtminstone på indiska restauranger. Upprinnelsen var antagligen en artikel jag läste häromdagen om en man som bestämt sig för att äta på alla Stockholms indiska restauranger under 2012. Allt som allt 50-60 olika matställen och det betyder indiskt minst en gång i veckan.

Det säger jag inget om, om man gillar indisk mat. Och där skiljer vi oss åt, han och jag. Indisk mat är både kolhydrat- och kaloririkt. Det kryllar helt enkelt av fett och stärkelse; en osviklig kombo om man vill gå upp i vikt. Och där är mitt behov det motsatta.

Bara i min omedelbara närhet ligger det sex olika indiska näringsställen. Jag har bara besökt ett av dem och det var mer eller mindre av tvång. Trean med familj var tokig i indisk mat så för deras skull intog vi ett tag indiskt på söndagmiddagarna.

Nattens indiska äventyr var en korsning mellan olika restaurangupplevelser, men framför allt det matstället vi åt på flera gånger i Delhi. Där man i ögonvrån då och då såg möss kika upp ur soffryggstöden. Ibland när det inte var så mycket folk i lokalen, kilade de oblygt på kanten längs ryggstöden.

I natt, när jag ätit upp min Palak Paneer och druckit upp Cobran, var det dags att pudra näsan. Toaletterna på haket bestod av ett jättelikt labyrintsystem och jag letade runt i korridorerna. Förgäves. Dörrar saknades, likadant med toastolar. Fanns det dörr, gick den inte att låsa. Eller så var det för äckligt. Någonstans stod en man och ulkade högljutt. När jag försökte smyga mig förbi honom, tog han tag och höll fast mig. Och då tänkte jag på all världens våldtäkter.

Så jag började skrika. Högt. Och väckte Maken, som låg med armen om mig och snarkade mig i örat. Han i sin tur väckte mig och min lättnad var total.

1. Jag var inte i Indien. Inte ens på en indisk restaurang.
2. Det var tur att jag inte hittade någon fungerande toalett i labyrinten.
3. Ingen behövde kräkas i min närhet. Det ljudliga ulkandet var i själva verket snarkningar.
4. Jag kunde slinka ur greppet och ta mig till min egen välfungerande toa.

Ja, jag vet. Andras drömmar är tråkiga. Men ibland behöver en få dem ur systemet.

Hemgjord

kortAllt går alldeles för fort. Som de senaste 40 åren till exempel – de försvann i ett litet nafs. Innan jag visste ordet av så börjar barnen ramla in i medelåldern. Och i vilken ålderskategori hamnar jag i då? Ålderdomen? Jag som invärtes fortfarande är 17.

Pojke nr 2 är alltså inte min pojke nummer två utan nummer två född på Mora lasarett 1973. Och tänk att det ska vara så svårt att stava mitt namn rätt.

Senare samma år och på sparktur. I Malung sandades trottoarerna bara på ena sidan gatan. På den osandade sidan flög sparkstöttingarna fram. Jag kommer inte ihåg att barnen hade hjälm. De kanske inte ens fanns då.

lillliten

Ettan är helt och hållet hemknypplad. Jag har sytt overallen. Tyget är mörkgrönt med små ljusgröna och vita blommor. Och det är jag som har kviltat tyget, stickat muddar och vantar. Ja, till och med sytt fårskinnsmössan.

Biostaffet

pi

Igår var vi så lydiga och följde Jeanette Genteles rekommendation. Plus bättrade på rekordsiffrorna för antalet biobesök i helgerna. Vi såg alltså Ang Lees film Berättelsen om Pi. Och själva stafetten bestod i att vi och delar av Tvåans familj såg den i två omgångar.

Först var det Maken, Svärsonen och barnbarnet Stella som använde nyårsdagens eftermiddag till att kura i biomörkret. I en liten salong här på Söder. På kvällen var det dags för Tvåan och mig. I en liten salong på Norrmalm. Rasande vacker och spännande film. Jag ger den utan tvekan full pott. Och ber samtidigt Lena i Göteborg om en offentlig ursäkt för att jag aldrig kom mig för att läsa boken, trots att hon talade sig mer än varm för den.

Så om ni bara ska se en enda film under 2013, välj Berättelsen om Pi. Det gjorde jag och jag blev mer än nöjd. Trots att vi inte såg den i 3D. Den bengaliska tigern både skrämde och förtrollade alldeles tillräckligt i 2D.

Livet är inte så livat när man tänker efter

Nej, egentligen är livet ett enda stort logistikproblem. Åtminstone mitt liv. Och värre än vanligt. Bara idag så har jag ägnat snudd på all min vakna tid åt logistik. Fyllt på i ena ändan och tömt ut i den andra. Eller tömt i ena änden och fyllt på i den andra. Och det handlar inte bara om min egen kropp.

När jag vaknade och hasade mig mot köket plockade jag upp morgontidningen från hallmattan när jag passerade ytterdörren. Transporterade tidningen till köksbordet där gårdagens tidning låg kvar. Den stoppade jag i kassen för pappersåtervinning.

Under en lov i vardagsrummet hämtade jag upp diverse rester från gårdagen. Som ett par vinglas och en skål full av uppätna ostbågar. Med tillhörande påse. Diskmaskinen var ockuperade av ren disk, som jag raskt förpassade till sina platser i lådor och skåp. Det gav plats för den smutsiga disken.

Då var det dags att tänka på frukost. Och morgonkaffe. När jag satte på espressomaskinen blinkade kontrollampan ilsket. Vatten! Vatten! Så jag fyllde på och beställde en dubbel espresso. Varvid lampan började blinka. Igen. Bönor! Bönor! skrek Jura. Och jag fyllde på och beställde ytterligare en espresso. Och vad hände? Jo, lampan blinkade ännu ilsknare. Bajsa! Bajsa! Nu var det dags att byta blöjor, typ. Sumpskålen var full.

Efter avslutad frukost gav jag mig på sängarna. Bytte underlakan och bäddade. Tog ut den torra tvätten ur torktumlaren och vek in den. Tog ut den våta tvätten ur tvättmaskinen, la den i torktumlaren och knäppte på den. Fyllde tvättmaskinen med lakan och handdukar, satte på den på 70°.

När det var klart drog jag fram dammsugaren för att kratta i gångarna. Maskinen lät lite tröttare än vanligt och det berodde på att påsen var full. Där rök sista dammsugarpåsen. Nu gäller det att komma ihåg att passera Home på Götgatan och inhandla nya. Helst innan det är dags för påsbyte igen.

Blomsterkvasten Maken fick, som tröst av sina arbetskamrater stod och såg vissen ut i sin vas. Så den brottade jag ner i en soppåse. Och placerade vid ytterdörren i sällskap med den vanliga soppåsen, tidningskassen, lådan med pappersförpackningar och påsen med några sillburkar och en tom vinpava. De överfulla kassarna med pantflaskor hamnade också i hallen.

Jag tar grejerna med mig när jag handlar, var min tanke. Det hade säkert fungerat om jag hade haft fler händer än två. Jag lämnade pantflaskorna och satsade på sopor och återvinning. Vilket var klokt eftersom jag fick trycka in mina pappersförpackningar i den något fulla behållaren.

På Hemköp köpte jag lammstek och yoghurt och på Ica handlade jag oxfilé och hummer. Plus lite till. Och jag kom till och med ihåg att ta fram min bonuskupong när jag skulle betala. En liten tant blockerade kundvagnarna. Hon hade problem att ställa tillbaka vagnen och få ut sin plastplutt. Flytt på dig, tänkte jag. Men sa: Vill du ha hjälp? Det ville hon. Och jag fick fast hennes vagn och loss plastplutten.

När jag kom hem, ställde jag ryggsäcken i hallen, tog kassarna med pantflaskor, vände i dörren och gick ner till Coop. Där handlade jag lite till och pantade mina flaskor och burkar. Jag brukar trycka på Biståndknappen. Mest för att det hänt mer än en gång att jag glömt visa upp pantkvittot i kassan. Då är det lika bra att avsluta pantningen direkt vid automaten. Tidigare har sådan givmildhet belönats med en rungande applåd. Men idag hördes inte ett ljud. Till min stora besvikelse.

Tillbaka i hemmet kunde jag konstatera att torktumlaren hade torkat klart och lakanen höll på att centrifugeras. Tömma och fylla och tömma igen. In med mat och dryck i kyl och frys och dags att fundera på dagens lunch. Som kommer att kräva ytterligare påfyllningar, tömningar och transporter av diverse gods.

Livet är inte som en tom påse. Nej, det är ren och skär logistik.

Släkten är värst

Det är tur för oss att Sally inte pratar rent ännu. Då vore risken stor att dagispersonalen begriper vad hon försöker säga. Med allt vad det skulle kunna innebära.

När jag hämtade henne idag på dagis, hade hon först en begriplig utläggning riktad till närmsta fröken, om att mamma hade sagt att det var mormor som hämtade och att vi skulle gå hem till mig och steka pannkakor. Fröken förstod precis och frågade om Sally gillade att äta dem som rullar eller skurna i bitar.

– Lullar. Sen sa vi titta i moppas datoj på fabbon som bickej.

Fröken fattade rullar, ingenting av nästa mening. Men det gjorde jag och bytte snabbt samtalsämne. Moppa, det vill säga Maken, saknar nämligen omdöme emellanåt. Som i det här fallet. För ett tag sedan letade han upp en sekvens på Youtube från Monty Pythons Meaning of Life. Restaurangscenen där Mr Creosote äter, kräks och äter igen tills han slutligen sprängs. Och nu vill Sally se den varje gång hon är här.

Min misstanke är att dagispersonal tycker att sekvensen inte är särskilt lämplig för en treåring.

Maken i sin tur, eller snarare otur, sitter på akuten på SÖS. Vid tvåtiden på eftermiddagen snubblade han så olyckligt i en källartrapp att han bröt ena foten. Och nu avvaktar han röntgenläkarens utlåtande.

Jag begriper bara inte hur han ska kunna ta sig till vår lägenhet med gips och kryckor. Först är det elva trappsteg upp till bottenvåningens hissplan. Sen är det ytterligare elva trappsteg från närmsta hissplan till vår ytterdörr. Det blir till att krypa. Någon annan lösning finns inte.

Tydligen har han inte alltför ont eftersom han uttrycker en viss glädje över att inte behöva jobba på ett tag. Det kallar jag positiv livssyn.

Solen i ögonen

Sista helgen i oktober är det inte bara dags att ställa tillbaka klockan till den så kallade normaltiden. Som inte är särskilt normal längre. Om man i ordet normal lägger den vanligast förekommande tiden. Året består av fem månader med normaltid och övriga sju är det sommartid.

Nej, sista helgen i oktober är även helgen som föregår allhelgonahelgen. Och det betyder se-till-att-snygga-upp-graven-helgen inför allhelgona. För man vill ju inte att folk ska tro att man inte bryr sig. Även om man inte gör det. Bryr sig om graven, alltså. Omsorg om människor är en helt annan sak.

För det var Trean själv som hade uttryckt en tydlig önskan om jordbegravning med gravsten och hela middevitten. Och vi alla inblandade var överens om att kan man göra någon till viljes när det gäller den typen av önskningar, så gör man det. Även om man inte ser saken på samma sätt.

Och det betydde att vi tog oss en långpromenad till Skogskyrkogården, köpte ljung och prydnadskål vid Gullmarsplan och framme vid graven alldeles bakom Skogskapellet åkte de något frusna begoniorna i komposten och ersattes av de inköpta blommorna.

Sen gick vi tillbaka till Södermalm och mellanlandade på en restaurang och tröstade oss med en köttbit med diverse tillbehör. Och att det trots allt var en ovanligt strålande höstdag.

 

Nu är jag mig själv

Det finns en person i min närmsta närhet som lever i villfarelse när det gäller min person. Trots att vi levt ihop i över 40 år.

Städning
Maken tror att jag tycker om att städa. Bara för att jag städar, när jag kommer åt och det behövs. Till och med när det vankas trevligare aktiviteter. Men det är en total missuppfattning. Jag gillar inte alls att städa. Däremot är jag väldigt förtjust i att ha det städat. Och det är stor skilnnad.

Två kvällar och delar av tre dagar med godis-, chips-, ostbåge- och havrebollsorgier tillsammans med 2-4 barn tär på mina franska nerver. Vi mer eller mindre vadar i skräp och smulor och då återstår det bara att kasta ut de människor som befinner sig i lägenheten. Utom jag, som blir min egen Rut och ägnar dryga två timmar åt sanering. Angriper aggressivt soffor, hyllor, kök, badrum och sängar. Ilska är en väldigt bra städmotor. Till och med skåpet under diskbänken fick sig en avhyvling och det var ett tag sedan, såg det ut som.

Förutom att det blir städat när man städar, så får man en viss motion. Plus att jag känner mig lugn och fin igen och firar hemmets omvandling till det bättre med att lägga mig i en av de smul- och kladdfria sofforna med Arnaldur Indriðason senaste pocket. Nästan lika festligt som ett glas champagne.

Pengar
Sen tycker Maken att jag tänker alldeles för mycket på pengar. Ibland menar han till och med att jag är snål. Vilket jag givetvis förnekar alldeles bestämt. Möjligen kan jag tillstå att jag är ekonomisk. Till skillnad från vissa andra. Eller prismedveten. Och vet vilken affär som har bästa pris på våra stapelvaror och drar mig inte för att gå några extra steg för att handla där. Utan att skämmas det minsta.

– Ta din blogg till exempel. Där kryllar det av inlägg om pengar och priser.
– Gör det? sa jag. Vad har du för belägg för det?
– Det händer ju att jag läser.
– Okey, ta fram några slumpmässiga inlägg så ska vi se när du dyker på ett som handlar om pengar.

WordPress har ett menyval för slumpvalt inlägg, som kom väl till pass i experimentet. Efter sju slumpade bloggposter tröttade Maken. Han fick läsa helt andra ämnen: mat, flyttplaner, snö, personlighetstest, Treans bortgång, Simpsons och vinterkängor. Det sistnämnda handlade visserligen om ett inköp. Men inte ett ord om prislappen.

Det var en risk jag tog i utmaningen. För visst, jag vet att jag skrivit en del om pengar och pengars värde i bloggen. Men det handlar trots allt närmare 3000 inlägg totalt. Jag tror att han skulle fått hålla på ganska länge innan han hade fått napp.

Vi behöver nog 40 år till tillsammans innan han begriper sig på min komplicerade personlighet. Minst.

Rörigt både här och där

Ett litet kycklingben har satts i halsen/svalget och irriterar. Hur jag än gör sitter det fast. Väldigt störande.

Annars kan jag rapportera att det går att hitta lägenhetsbyten. Även i innerstan. Utan att den egna bostaden är en sekelskifteslägenhet. Eller har balkong. Och även när man vill byta från mindre till större. Tvåan och Svärsonen har äntligen fått napp på sitt envetna fiskande.

Ett äldre par i en fyra vill flytta till mindre och billigare bostad. Inte nog med det, deras lägenhet har balkong. Och ligger bara några kvarter bort. Enda oron är att hyresvärden inte ska godkänna bytet. Nu när det äldre paret bara har låga pensioner att röra sig med. Men om de idag klarar en hyra som är 2000 högre, så borde de klara en lägre kostnad.

Så jag har en rejäl köksstädning att se fram emot i slutet av november. Antar jag.

Förresten skulle mitt eget hem behöva en ordentlig duvning. Det ser inte klokt ut efter tre helgers bortavaro. På vardagskvällarna har jag ingen energi annat än till det absolut nödvändiga för att hålla näsan över ytan. För det finns folk hemma hos mig som bara droppar saker där de står och går. Ingen är oskyldig, men av någon anledning tycker jag att Makens prylar skräpar mycket mer än mina egna. Och spärrar in- och utgång.

Vi har lite olika syn på vad som ska hänga på hatthyllan i hallen. Till exempel. Min moder var av den bestämda åsikten att hatthyllan var avsedd för gäster. Familjemedlemmarna hängde in sina ytterplagg i garderoben direkt. Jag är inte lika sträng. För min del får familjemedlemmarna ha aktuella ytterplagg hängandes i hallen. Likadant med skor. Högst två par var, resten ska stå i garderoben.

Men den andra familjehalvan är uppfostrad med en helt annan syn. Hemma hos honom var hatthyllan full med kläder. Inte bara ytterkläder utan allt möjligt annat. För att inte tala om alla skor som stod på golvet. Så han kan inte begripa problemet.

Det där borde vi ha rätt ut för 40 år sedan. Och slagit fast att mitt synsätt är det rätta.

Småbarnsliv

Jag är så otroligt bortskämd med oförskämt god hälsa att när jag känner mig lite hängig, så vaknar hypokondrikern i mig. Som nu i helgen. När jag mådde lite tjyvtjockt, saknade aptit och helst ville ligga i soffan och läsa. Är detta en simpel förkylning eller kan det vara borrelia? Jag hade bevisligen en fästing efter svampjakten på Ettans landställe för ett par veckor sedan.

Inte vet jag, men jag tillät mig att ligga på soffan och läsa medan barnbarnen kojade. Och körde bort mig för att de behövde plymåerna jag låg på. En balkong, skulle de bli. Och jag vandrade vidare till sängen.

– Kom och kolla! Vi har fettsäkrat kojan. Det är bara My och jag som kommer in. Inga vuxna får plats.

Och då skänkte jag Lena Andersson i DN en tanke. Kommer hon någonsin få se en fettsäkrad koja?

Så småningom även skyddad med laser; rött garn som knöts kors och tvärs genom vardagsrummet. Omöjligt att ta sig förbi utan att larmet utlöstes. Det vill säga att min handväska for i golvet.

Går igen

Mamma hade många käpphästar. Som hon mer än gärna förde vidare till nästa generation. Hur man tvättade. Hur man städade. Hur man gjorde en schyst laxpudding. Varför det var bättre med öl i köttbullssmeten. Eller i friterade fisksmeten.

Viktigast av alla käpphästar var trepunktskontrollen. Den som avgjorde en människas, det vill säga kvinnas, egentliga värde. Mamma analyserade alla bekantskaper på samma sätt. Om och om igen.

Tänder Dåliga tänder var lika med dålig människa helt enkelt.
Armbågar Svarta eller fnasiga armbågar och du sjönk åtskilligt i aktning.
Fötter Den som inte skötte sina fötter, kunde inte sköta någonting annat heller. Självsprickor, liktornar visade vad slags människa du var. Egentligen.

Jag upptäckte just att det är en spricka i skinnet på min vänstra armbåge och skyndade mig att smörja på Idominsalva. Innan mamma upptäcker det. Som om hon skulle kunna. Men hennes käpphästar ekar fortfarande i huvudet på mig. Och när jag ändå är i farten tar jag ett fotbad. För säkerhets skull.

Lite av varje

”Om din kudde är sex år gammal – och det är tydligen ett slags genomsnittsålder för kuddar – har man räknat fram att en tiondel av dess vikt utgörs av lossnad hud, levande kvalster, döda kvalster och kvalsteravföring …”

Och så är det. Senast vi köpte nya huvudkuddar var när citatet från Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting” skrämde vettet ur oss. Det vill säga kring 2005. Min kudde heter Cirrus Soft från Ditzingers, som gick i konkurs 2005 enligt alla register. Alltså måste kuddarna vara äldre än så. Dessutom minns jag att Svärmodern levde, vi köpte en likadan till henne. Som vi slängde när hon dog i april 2005.

Nu vet jag inte vilken tunn, fluffig och knappt märkbar kuddmodell jag ska satsa på. Kan man ta hem en och provsova?

Makens kudde finns fortfarande. Med det beskrivande namnet Sten. För det känns verkligen som att ha huvudet på en stenbumling.

Att jag inte gick hem berodde på det ymniga regnandet. Och att vi tänkte dra nytta av att vi är bilvakter. Varför inte ta en tur och leta kuddar? Men det bidde inga nya kuddar. Bara mat. Och där kommer blodtrycket in.

Vanligtvis är det jag som handlar och då blir det mat efter mitt tycke och smak. Och eftersom Maken äter det som finns hemma så är det mitt fel att han har högt blodtryck. Menar han. När vi ska handla tillsammans uppstår dessutom en del konflikter. Han vill köpa så förtvivlat mycket. Mer än vi kan konsumera. Och bryr sig inte det minsta om pris eller säsong. När jag protesterar är jag snål.

Och då ökar blodtrycket på oss båda.

Gårdagens regn skördade offer. Här ett paraplylik på Skanstullsbron.

Evolution

Nej, jag är inte förändringsbenägen. Inte det minsta.  Även till synes positiva saker kan röra om i tillvaron. För man vet aldrig hur det kommer att bli i slutänden.

Svärdottern och barnen är tillbaka i stan. De har varit i storskogen, bland myggen vid Dalälven. På Magnus landställe. Magnus det är Svärdotterns nya sen september. Jag var tvungen att leta lite i bloggen för att hitta hur länge sen det var som de träffades. Tiden går fort och jag kom inte ihåg att jag döpt honom till Magnus. Joel trodde jag bestämt att det var.

Nå, den aviserade förändringen är köpet av en gemensam lägenhet på Ringvägen, bortanför Skanstull. En som rymmer två vuxna och sex barn. Där hela högen tänker sambo. På prov.

Roligt för dem, absolut. Och skönt för oss att det inte blev någonstans i Hotahejti, som norr om stan. Utan på lagom bussavstånd. Eller promenad på dryga 20 min.

Men ändå. Jag gruvar mig i alla fall.

Strå till jättestacken

Jag vill bara meddela att jag med egna ögon såg Kongaskeppet Norge tuffa fram i inloppet till vår stolta stad. Om det fanns några prominenta gäster ombord har jag ingen aning om eftersom jag satt åtskilliga meter upp på Sjöfartshotellets takterrass. Utsikten är verkligen något utöver det vanliga. Och fortfarande inte allom bekant.

Först tänkte jag: Coolt! Komma hit på en båt. Då kan de kampera ihop hela familjen. Ungefär som vi när vi lånar huset på Ingarö. Men på Nyheterna på tv4 såg man hur kungen och drottningen fraktades bort till Grand Hotel. Och det var tveksamt om yngre generationen skulle hinna till festiviteterna på Drottningholm om de kommit med Norge.

Norska kungahuset känns lite häftigare på något sätt. Med Märta Louise och änglarna, Mette-Marit och tuttvisningar, Sonja och Jonas Hallberg med kärleksaffär på atlantångaren för typ 100 år sedan, när hon fortfarande var vem som helst. Men den sistnämnda verkar jag vara ganska ensam om att minnas. Trots att Jonas gick ut med den i ett Sommarprogram.

Bekantas bekanta

När vi stod i kön till färjan från Utö fick vi syn på Irene och Lars Agrell. Gamla bekanta från Haninge. Egentligen inte våra vänner utan mer Lillsyrrans och hennes mans. Men vi har setts då och då under årens lopp.

Vi gjorde sällskap på soldäck under hemfärden. Skärgården i eftermiddagssol, jag kan inte tänka mig bättre bakgrund. Och vi har en svag aning om hur det gått för deras barn och vise versa.

De och vi beklagade Svågerns frånfälle och alla andra gemensamma bekant som fått sin beskärda del av livets problem. Sen kom vi in på barnbarn. Vi utbytte diverse glädjeämnen och jag förstod att de inte hade klart för sig läget för vår del. Att två av våra barnbarn är faderlösa.

Jag stålsatte mig verkligen och kände mig egentligen inte särskilt sorgsen. Men ändå, tårarna började rinna när vi kom in på läget i vår familj. Som på magsaften på Pavlovs hundar. Och då blir det så jobbigt för medkännande människor. Jag ser hur de tänker: Varför tog vi upp saken? Hur ska vi komma ur situationen?

Nu löste det hela sig kemiskt eftersom resan var 55 minuter lång.