Perspektiv

När ett liten, liten trädfrukt singlar iväg från moderträdet är den ganska vilsen. Eller är det fröer som ger sig av? Ett är säkert: det är väldigt få, som det blir något av. Och även om det blir något av fröet/frukten, är det inte alla som hamnar rätt.

Jag är så dålig på att känna igen träd, så fråga mig inte vad det är för frösort, som för några år sedan tyckte att en skarv, tre meter från marken, mellan två betongblock på Gullmarsplans tunnelbanestation var en finfin plats att gro på. Där finns det både näring och vatten. Om man bara sträcker sina rötter tillräckligt långt in i sprickan.

Men saknar man perspektiv i tillvaron så är det inte lätt att ha balans i livet. Man växer och växer där man står. Tills man en dag blivit för stor så att man inte längre orkar hålla sig kvar. Själva tyngden i den egna kroppen knäcker en fullständigt jäms med fotknölarna.

Nu sitter jag här och håller mig lite räddhågad i skrivbordet. Tänk om min fästpunkt i verkligheten egentligen bara är en spricka i en jättekonstruktion, som jag omöjligen kan överblicka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s