Premiärdags för årets glassar. Nix, det är inget för mig. Glass hamnar under kategorin välling, fryst sådan.
Den enda jag skulle kunna tänka mig att prova är Pepe, eftersom jag gillar lakrits. Bitar i glassen tar också bort en del av vällingkänslan.
En undran, varför namnet Pepe?
Messing mötte miljardär!
Nu vill inte jag vara sämre
Fröken fann fönsterputsare!
Och det är guld värt, när man bor på Hornsgatan. Igår var alla våra fönster nyputsade och vårsolen spelade så vackert över kök och vardagsrum.
Det känns ibland som M skonar mig från det värsta när det gäller Trean och det är jag oftast tacksam för. Han vet att jag är överkänslig i vissa sammanhang och är verkligen en buffert när det gäller samvaron med Trean. Jag är för långsint för att kunna hantera situationer utan att bli sårad och upprörd.
I söndags var M med Trean och barnbarn på Skansen. Jag behövde tid för mig själv och var tacksam i rollen som min egen piga.
För någon månad bröt Trean armen och fick gips och värktabletter av läkaren på SÖS. Eftersom anhörigmöten varnat för alla typer av kemiska substanser var situationen en källa till oro. Nej, Trean hade inte sagt flasklock om sin historia på sjukhuset. Det kan jag förstå, vem vill basunera ut allt, alltid.
I kväll käkade vi på lokala puben, Ettan, Tvåan med familj och vi. M berättade att Trean bekräftade våra farhågor. Visst, han tog de tabletter han fick på akuten och hämtade ut de värktabletter han fick på recept. Sen tryckte han i sig allihop på en gång. Det blev en svettig natt och hans slutsats var: Aldrig mer!
Är missbruk en extrem form av allergi?
Jag erinrar mig historien om den 90-åriga kvinna som intervjuades inför födelsedagen och säger att allt är lugnt för nu har yngste sonen fått servicelägenhet.
Nu har det hänt igen. Saker försvinner hos polisen. Nu skyller man på ombyggnation. Säkert är det någon tjyvaktig byggjobbare, som varit framme. Det kan väl aldrig vara någon anställd hos polisen?
Vilket får mig att tänka på att jag underlåtit att återge ett avsnitt ur ?Tjuvaktiga poliser?. Snabbresumé för er som inte hängt med:
Finns det ingen seriös internutredning? Borde inte Rikspolisstyrelsen fixa ersättning även i det här fallet? Om inte annat som lite good will? Hur förklarar man för ett barn att tjuven finns hos polisen och får betalt för det?
Den lilla pojken har fortfarande kvar sina illusioner om att polisen är lagens väktare, men lever i villfarelsen att på posten, minsann, där finns det mindre ärliga personer.
För första gången på femtielva år har jag planerat julisemester. Förra året kinkade jag mig igenom sommaren och gnällde över min sena semester. I år var det jag som skulle vara först ute med semesterönskemål.
Nu ville kollegan givetvis också ha semester två av mina veckor, men avgående chef beviljade oss båda ledigt samtidigt. Vi går ju inte under jorden, sen finns det telefon och han gett sitt bifall kommer att ha gått i pension till sommaren.
När vi ändå hade el Jefe på tu man hand ställde jag frågan vem som skulle ta hand om löne-/utvecklingssamtal det här året. Han själv eller nye chefen. De skulle dela på uppgiften. Den gamle skulle ta lönerna och den nye tar sig an framtiden. Inte ett helt ologiskt beslut, tycker jag.
Sen har jag grunnat en del över den nya killen, som vi ärvt från uppköpta verksamheten. Jag fattar egentligen inte vad han ska göra på vår grupp. Han är ingen systemare eller programmerare och som jag ser det har vi, under normala omständigheter, inte tillräckligt med arbetsuppgifter för fyra heltidare.
Visst, vi har säkert nytta av honom under övergångsperioden eftersom han vet hur verksamheten funkar i dagsläget. Men sen?
Och nu över till något helt annat ?.
Mission 1 dvd-filmen
Uppgiften inleddes redan på söndag kväll. Vår tjuriga speldosa behöver övertalning innan den gör som jag vill. Det gäller att memorera i vilken växlare skivan placerades, sen trycka på knappen och be en stilla bön att maskineriet fattar att open betyder öppna. Ibland krävs det massor av påtryckningar eller att man fimpar strömmen totalt.
Filmen placerades, för säkerhets skull, på dörrmattan. Då ska man ju bara inte missa den. Imorse, precis när jag ska gå ut och böjer mig ner för att ta upp filmen, kommer jag på att jobbkoftan är nytvättad och ska med i ryggsäcken. Jag backar till badrummet, stoppar ner koftan och kliver ut i trappen.
Halvvägs till jobbet blixtrar det till i huvudet: Skit också! Filmen.
Mission 2 apoteket
Makens åkommor kräver vissa medikamenter. Finemang, jag passerar ändå apoteket Sälen på hemvägen. När jag går där på Skanstullsbron, gläds jag över att strumpbyxans tid snart är förbi den här säsongen. Då slår mig tanken att jag just tog det sista paret på morgonen.
Ingen fara, Åhléns har utmärkta tvåpack. Det blir 40 kr och som konsekvens tappar jag mitt egentliga ärende till apoteket. Maken blir inte glad och inte heller förvånad.
Mission 3 tvättmedel
Ica har förärat mig med tröstkuponger per post för att de bygger om butiken. En nätt rabatt på tvättmedel passar utmärkt. Jag går ju ändå förbi, OK några stegs omväg är det kanske.
Få se, vad är det tvättmedlet står numera? Nästa borta vid mejerivarorna, tror jag. Just det, de sista äggen gick åt i morse. Vad bra att jag kom på det. En frukost utan ägg är verkligen ingen frukost.
Av tre ynka uppdrag misslyckades jag med samtliga. Min hjärna är inte som andras, helt enkelt.
Vi vänder på kuttingen
Eller ska jag se det hela positivt istället? Min hjärna funkar annorlunda, men ändå alldeles utmärkt! Jag lyckades i själva verket med alla tre uppdrag
1. ta med koftan till jobbet
2. köpa sista förpackningen med strumpbyxor
3. frukostäggen.
Vad var det?
En GI-bantare, som tappade veckans kilo.
Han är på G igen. Tankarna sysselsätter sig med vad han pysslat med under de senaste två månaderna.
Min uppskattning är 1,66. Det är inte bara jag, utan även Wikipedia tror på den siffran. Alltså, det är det förväntade födelsetalet för svenska kvinnor. Eller som mamma brukade säga:
– Hälften vore nog, sa flickan som fick trillingar.
Nu har jag uppskattat Leende guldbruna ögon. Vi missade den serien p g av alla distraherande, gratis filmkanaler under tidigare veckor. Sen värdesatte vi också möjligheten att se tidigare avsnitt på svt:s hemsida.
Den serien var riktigt trevlig, så i morgon estimerar jag att se sista avsnittet på tv kl 20:00.
Som alla tecken gav vid handen har Sigge verkligen tappat sugen och den annons jag såg i Aftonbladet, var en efterlysning av en efterträdare till honom.
Helgen hittills har bjudit på olika slags upplevelser. Först en trevlig: Fredagskvällen var vi bortbjudna på middag. Avsikten var blandad bjudning, men somliga inviterade herrar hade annat för sig, så könsfördelningen blev något skev att värden förklarade tillställningen för tjejmiddag.
Stockholmsspelet åkte fram efter måltiden och vi spelade uppdelade på två lag. Alla gäster var inte stockholmare, så lantisarna behövde stöd. Vi i vårt lag ledde stort, trodde vi. Värden var så övertygad att han var tvungen att ringa en kompis och berätta vilket triumftåg vårt lag gjorde. Men när spelet tog slut visade det sig att det i själva verket var motståndarna som avgick med seger. Vilken nesa!
Spelet var riktigt underhållande och frågorna aktuella. På äkta stockholmsmanér är spelpengarna dessutom i den självklara valutan cred.
Gå-borts-champagnen blev uppskattad och tur var att vi tog med äkta vara och inte annat bubbel. Värdparet erinrade sig korvgrillningen i Tanto för ett tag sedan, när M och jag drack riktig champagne till grillkorven.
När vi kom hem vid halv ettsnåret möttes vi i porten av två poliser, som ledde ut en nerblodad granne mellan sig. Fönsterrutan i porten var sönderslagen, men jag vet inte om det var polisen som fixat den, eller om det var grannen själv.
Grannen, i det här fallet, var den relativt nye sambon till vinddrivna kvinnan på nedre botten. Han, som går omkring med M:s pälsfodrade jacka. Jag hade träffat dem på fredagseftermiddagen när de med raska steg var på väg hem, från Systemet. Då såg de ut att vara sams men nu syns tydliga sparkmärken på kvinnans ytterdörr och det är blodfläckar på trappstenen.
Nästa surrealistiska upplevelse var lördagens begravning. Det var minnestund för en bortgången äldre kvinna i bekantskapskretsen. Hon hade varit gift flera gånger och hade fått barn med sina olika män. På minnesstunden kom dottern, som vi träffat tidigare. En son kom också, med fru och barn.
Talaren, som bara känt kvinnan hennes sista förvirrade år i livet, återberättade vad andra har sagt om henne. Hur hon och hennes man hade varit väldigt gästfria och ett nav i sällskapslivet för sina landsmän och andra snälla saker man brukar säga vid dylika tillfällen. Plötsligt reser sig den drygt 50-årige sonen och säger högt: Det där är inte sant, och tränger sig ut ur bänkraden.
Då är min undran: Varför kom sonen överhuvudtaget på begravningen? Förväntade han att alla hade samma upplevelse, som han av modern? Skulle talaren sagt något i stil med: Helga var fantastisk mot vänner, men en riktig ragata som morsa? Jag vet inte hur han tänkte, men hans syster som redan var ledsen över mammans död, blev förmodligen inte gladare av uppträdet.
Vi blev i alla fall gladare när några vänner ringde och undrade om vi hade något speciellt för oss på lördagskvällen. Nu blev det ny middag och nytt sällskapsspel, Absolut överens, som man spelar två och två. M och jag är inte särskilt kompatibla när vi ska spela ihop. Vi associerar så olika att spelets namnalternativ två, som hund och katt, är bättre rubrik för oss.
Ja, på så vis gick årets Melodifestival oss alldeles förbi.
Vem hittade på att man ska dricka kaffe i mugg och inte i kopp? Det är fullständigt idiotiskt. Koppen är en överlägsen pjäs, med sitt fina öra, som gör att risken att bränna fingrarna minimeras. Och hur kommer det sig att alla accepterar att dricka latte och andra varma drycker ur glas och muggar, fast det helt klart är en försämring?
Varför blir läpparna så torra på vintern? Och varför finns det konstiga människor som frågar om de får låna min idomintub? Vad svara man på en sån fråga?
Varför har inte McDonalds Nalle Puhfigurer till Happy Meal, nuförtiden? Jag behöver lite mer som förgyller mitt skrivbord.
Varför finns det ingen lingonalmanacka längre? Hallonvarianten känns inte lika trovärdig. Och varför har inte Patrik namnsdag 17/3 istället för 16/4?
Varför kan jag inte hålla mobilen stilla när jag tar kort? Finns det ministativ på marknaden? Om de inte finns, kan man få starta-eget-bidrag för att uppfinna sådana?
Varför luktar griskött så äckligt när man tar ur det ur förpackningen och varför luktar det ännu värre när man steker det? Enda möjligheten att palla med produkten är att marinera och grilla utomhus.
Varför har jag så dålig fantasi? Det enda jag kommer på att ta med mig ikväll, som gå-borts-present är en flaska av sommarens champagneinköp.
Ibland önskar jag att jag tillhörde samlarna. Som till exempel för att ha något mer detaljerat att skriva i min miniserie om gamla kamrater. Då hade jag kanske haft kvar den självklara boken för alla mellanstadieflickor: Mina klasskamrater.
Någonstans i bakhuvudet finns en vag känsla av varför jag slängde boken. Ett par av grabbarna i klassen, kom över min bok och fyllde i varsitt uppslag. Jag kommer inte ihåg vad de skrev, men det var elakt och jag rev ur sidorna. Sen tror jag att det inte var många av flickorna som ville fylla i något i min bok.
Här har ni i alla fall Åsa. Hon och jag var kompisar i sexan, sjuan och en bit in i åttan. Hennes föräldrar gjorde något som jag dittills trott var omöjligt för vuxna; de pluggade. Mamma pratade alltid om hur olyckligt lottad hon var, som bara fått gå i sjuårig folkskola och här var det två andra föräldrar som satsade på utbildning, trots att de bara var några år yngre än hon.
Åsa hade en yngre syster, som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Det är märkligt hur viktigt åldern var på den tiden. Kompisarnas yngre syskon rör sig bara som skuggor i minnet.
Vi var mycket politiskt intresserade, Åsa och jag. Varje dag efter skolan gick vi var och en hem till sig och läste Dagens Nyheter, sen ringde vi till varandra och diskuterade innehållet. Stod det något om Kulturrevolutionen i Kina, kunde samtalet pågå länge. Vi, eller kanske var det jag, som aldrig fattade riktigt vad den gick ut på.
Det är ofta enkla, praktiska saker, som gör att vänskap tar slut. Klassindelningen hade stor inverkan på umgänget och Åsa, som läste franska hamnade i en annan klass än jag i nian. Dessutom började en ny, mycket dynamisk flicka i skolan och hon och jag blev bästa vänner.
Åsa blev skådis. Jag såg henne för många år sedan i en tv-produktion och tyckte att hon var pinsamt dålig. Jag vet inte om det är på grund av självinsikt, men nu jobbar hon som teaterregissör.
Då och då står det om henne i tidningen och det tror jag mest beror på att hon är gift med en riktigt känd tv-profil.
Nu ska jag hem och plugga. Det gäller att ha alla vägmärken på plats 1 juni, annars kan det bli dyrt.
Det handlar om datumparkering, berättar dn. Men var har man uppdelningen för parkeringsförbud på udda och jämna datum? På min gata, hemma i stan, gäller torsdag kl 0-6. På min gamla gata i förorten gällde förbudet en speciell veckodag.
Man säger att det är en internationell anpassning, så att utlänningar ska begripa symbolerna bättre. Men jag har aldrig sett skyltarna i något annat land, däremot tog det en P-bot innan jag förstod gula ränderna längs gatan i England. Men där är man inte så välvilligt inställd till standardiseringar.
För ett år sedan ingick jag i en nätt liten arbetsgrupp på två personer, som körde våra egna race och man kan inte påstå att vi alltid ställde upp i samma tävling. Vår chef skötte oss med vänsterhanden, lite vid sidan om allt annat.
För knappt ett år sedan anställdes en ny medarbetare, med motiveringen att det behövdes ur säkerhetssynpunkt. Dessutom var dokumentationen av systemen eftersatt. För en månad sedan rekryterades en ny avdelningschef, som börjar om några veckor. Gamla chefen kommer succesivt gå pension.
I företagets nyförvärvade rörelse ingick, förutom själva verksamheten, också personal. Imorse släpptes bomben: En person av dessa ska ingå i vår grupp. Jag vill gärna tro att jag är flexibel och positiv till förändringar, men jag tycker alltid att det är jobbigt med omgrupperingar.
Nu är vår grupp mer eller mindre två grupper. Damerna för sig och herrn håller ihop med driftpersonalen, som företrädesvis består av andra män. Nyaste tillskottet är en man, det ska bli intressant att se hur det kommer att rubba den inbördes hackordningen.
Om en kvart ska vi och den nye träffas för ömsesidig inspektion.
Sex egenheter, hmmm. Jag blev tagen av Moster Mjölgumpa och här kommer några underligheter eller särdrag.
Usch, nu är jag en sån där trist människa, som förstör alla kedjor och kommer att drabbas av alla möjliga hemska förbannelser. Men jag har svårt att utmana andra. Det blir så pinsamt om de inte har minsta lust eller undrar vem jag är eller varför jag mopsar upp mig.
Så jag tar den som känner sig kallad, manad, inspirerad eller egendomligare än många andra.
Jag sågar Sigge, föråt jag menar att jag såg Sigge i svt:s Argument. Den freudianska felskrivningen kommer sig av att jag aldrig hört någon klämma in ?Aftonbladet? så många gånger i öppningsrepliken. Det var ingen tvekan om var han får sin lön ifrån. Annars gillar jag hans bok och gamla blogg. Den nya bloggen känns lite beige och inte särskilt kreativ. Men det är kanske avsikten.
Aftonbladets blogg sökte en person, som skulle styra upp lite grann (jag hittar inte annonsen igen). Först kände jag mig kallad, men vid närmare eftertanke så är det nog alldeles för påfrestade. Tänk så mycket dynga man skulle tvungen att läsa!
Flera av dem som är flitigast på där, skriver så illa så jag inte står ut med att läsa dem. Andra simmar i stim, skriver kvällstidningarna om någon ?skandal? så hakar man på och ondgör sig med hull och hår. Sen när åtalet läggs ner eller verkligheten var en helt annan, så är tystnaden oftast total. Men det är kanske därför den typen av bloggare publicerar sig just på kvällstidningarnas bloggverktyg.
Antalet som bloggar på Expressen och Aftonbladet är egentligen inte så stort om man jämför med svenskar på blogger, blogg.se och webblogg.se. Men eftersom tidningarna gynnar sina egna, så kan man lätt så den uppfattningen.
En annan känsla jag har är att flera bloggare med många besökare ?köptes över? till tidningarnas bloggverktyg, när man startade. Men det är bara en känsla.
Jag tror jag kan påstå att jag är nöjd med hur mitt yrkesliv har gestaltat sig. Ibland har jag jobbat med saker som inte varit så givande, men har haft andra poänger. Som det är nu, trivs jag både med arbetsplats och med arbetsuppgifter.
Idag hade ledningen storinfo om att företaget jag arbetar på tagit hem en affär, som förhoppningsvis ska garanterar mig och andra jobb åtminstone fem år framåt. Det var inte en dag för sent; jag såg framför mig jobbjakt, arbetslöshet eller sotdöden.
Nu kan man också göra "bostadskarriär", som en annan bloggare påminner om. På det området har jag gjort sämre ifrån mig. Jag har inte ägt en enda bostad jag bott, allt har varit hyresrätter. Nu är det till och med så illa så att vi bor i en tjänstebostad. Vilken dekadans!
En gång var vi på vippen att bli ägare till en bostadsrätt. Vi hade gjort ett internbyte efter 22 år i allmännyttan, en stor fyra i närförort mot en liten tvåa med kokvrå på Söder. Det var under första svängen med utförsäljning av kommunens fastigheter.
I kåken bodde närmare 30 familjer och det var ingen som egentligen var intresserad av att köpa sin lägenhet. Alla var helt nöjda med att hyra och kände sig tvingade att bilda bostadsrättsförening för att ha förköpsrätt när fastigheten kom ut på öppna marknaden.
Det blev aldrig någon försäljning, till allas lättnad. Ett val kom emellan och ändrade majoriteten i fullmäktige. Sen begriper jag inte hur det kan vara ekonomiskt försvarbart att sälja ut sådant som alla varit med och betalat för och låta vinsten hamna i enskilda människors fickor.
Nu bor vi i Noho, North of Hornsgatan (jag vill inte vara sämre än folket i Sofo). Ett område, som enligt Teleadress kännetecknas av
OK, de lägger in brasklappen att inte alla platsar in i beskrivningen, men i vårt kvarter om ca 200 lägenheter gör knappt någon det. Unga – nix, många har bott här sen renoveringen på 70-talet; välutbildade – barnskötare, flygvärdinnor, skådespelare, busschaufförer, sjuksköterskor; höga inkomster – knappast; bostadsrätt – stor privat hyresvärd. Det skulle kanske vara punkten "samhällsintresserade", som är aktuell. Men även där är jag skeptisk med tanke hur hyresgästerna sköter sin sopsortering.
Miss Serendip, dvs jag i original, vet om det. Vinterdäcken är utbytta mot sommarens varianter.
Nu är det lågskor som gäller, jag struntar i eventuella bakslag.
Koltrasterna i Tanto är övertygade. De sjunger så högljutt från träden hela eftermiddagarna.
Den samlade sakkunskapen summerar vintern och skriver om ett av de vackraste orden jag känner: dagsmeja.
Tidningar utropar vårens segertåg över landet.
Men hallå! När tänker Gatukontoret vakna? Våren är här! Är det inte dags att låta stans sopmaskiner göra sitt. Skorna är fulla med grus bara efter några meter och jag har väldigt känsliga fötter. Kan man som storkonsument av trottoarbredd få lite vip-behandling, åtminstone.
Upprop till kommunen
Börja vårstädningen på från korsningen Hornsgatan-Ringvägen, västra sidan mot
Skanstull. Sväng av i korsningen Ringvägen-Götgatan åt höger, söderut på
Skanstullsbron. Fortsätt fram till Arenavägen och sedan höger igen.
Är det verkligen för mycket begärt?
Tillgång till hela kabelutbudet är en enda stor prövning. För det första vet man inte hur länge man har det. Därför gäller det att se så många filmer som möjligt, nu när det går att göra det. Det spelar ingen roll om man så bara hinner med några fragment av varje.
För det andra är tidsåtgången för kanalväxlingen en plåga. Zapp 3:an, zapp 9:an, zapp 1:an, så funkade det förr i världen. Nu måste man måste man trycka meny, kanallista, välja kanal och läsa snabbsammanfattningen av programinnehållet. Nej, man måste inte göra så, men mannen med makten i sin hand gör så.
Nu sitter jag här med rödgråtna ögon och sprängande huvudvärk. Jag visste att kvällen skulle sluta på det viset. Inte för att vi har haft något bråk, tvärtom. Vi enades om att se en hel långfilm, en riktig hjärtkramare, Joy Luck Club. Jag har både läst boken och sett filmen, så det var planerat självplågeri. Drygt två timmar av hulkande.
Av den anledningen är jag glad att förra veckans förkylning, som gjorde att jag köpte en jätteförpackning med pappersnäsdukar. De kom väl till pass.
Den senast anställda medarbetaren är så otroligt ambitiös och duktigt. Idag anhöll hon om att få gå tidigare med motivationen:
– Jag kan ändå inte samla tankarna till något konstruktivt.
– Och? sa jag.
Om det vore en giltig anledning skulle jag stanna hemma både nu och då, men hon fick gå hem. Själv har jag lyckats samla tankarna till både det ena och det andra under dagen och känner mig mätt på arbete. Tankarna vandrar över till väsentligare ämnen: inköp och mat.
Vi gjorde ytterligare ett bokreabesök i helgen. Det blev ingen affär då heller, istället slutade det med att vi hamnade på Pocket Shop, som hade 25 % på allt. Det blev tre nya alster.
Nu såg i jag dn att Sara Stridsberg fått pris för Drömfakulteten, så jag går Götgatan hem och ser om PS har den. Det finns ingen 100 % garanti att jag läser boken. Jag är lite känslig av mig och orkar inte med om den skildrar uppslitande saker alltför detaljerat.
Dn:s tipsar om att Charlotte Brontës "Jane Eyre" reas. Där finns en lucka som jag borde fylla igen. Dags för ett tredje reaförsök.
Efter andlig spis, över till det mer lekamliga: Konsum har extrapris på laxfilé. Så får det bli!
frktjatlund 