Begreppsallergi

Det händer att jag överreagerar när jag tycker att människor formulerar sig ogenomtänkt. OK, det gör säkert jag också. Men då är det bara andras skyldighet att reagera.

En gång höll jag på att skrämma livet ur en femton år yngre medarbetare. Så fort det var något så fick hon ”en sån djävla ångest”. Det fick hon ofta och för minsta lilla skitsak.

Under den här perioden tog sig inte min bästa kompis sig ur sängen. Hon låg med täcket uppdraget till näsan och stirrade på tapetskarvarna på väggen. Hela tiden upprepade hon ”Hjälp, hjälp, hjälp”, ”Hjälp, hjälp, hjälp”. Djup depression parat med panikångest. Psykofarmaka och terapi, inget hjälpte. 

När det var som värst med kompisen satt min arbetskamrat och läste lunchmatsedeln och kläckte ur sig:
– Fisk eller korv! Jag får sån djävla ångest över pest-eller-kolera-alternativ.

Jag fick spel och sa att jag inte någonsin mer ville höra om hennes ångest. Hon kunde gärna få följa med till kompisen om hon ville veta hur verklig ångest såg ut. Arbetskamraten såg riktigt rädd ut och stammade fram en ursäkt. 

Sen kan jag reagera på uttryck som ”man har det man förtjänar”. Jag vet att de flesta inte lägger samma betydelse i formuleringen, som jag.

För mig är det som att säga att världen är bra som den är. Alla får ju vad de egentligen förtjänar. Som att det ligger en högre mening bakom det man får vara med om. I mina öron liknar det någon slags framgångsteologi. De goda belönas med framgång, god hälsa, skönhet och lycka.

Visst, jag tror på den fria viljan och att man kan styra sitt liv genom de beslut man fattar. Hemskt vore det annars. Men det finns också andra mekanismer, som tid och oförutsedd händelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s