Tjuvlyssnat

Jag hade anledning att ta mig in till city idag. Igår, på lunchen, slog jag en lov in på KappAhl i hopp om att hitta en höstjacka. Och det gjorde jag; en tunn dunjacka som räckte ner över rumpan. Jag vill att jackor ska göra det annars blir den världsdelen så kall och frusen. Problemet var bara att i Globen fanns det ingen jacka i min storlek.

Så idag jag tog en tur runt Riddarfjärden och mellanlandade på Sergels torg. Där fanns min jacka och i passande storlek. Men bara i beige och jag som hade tänkt mig en svart. Tills jag kom fram till att jag nästan alltid köper svarta jackor och bestämde mig för att bryta den vanan.

Ut ur butiken gjorde jag sällskap med en mamma och hennes dotter.
– Mamma, där borta är Skulpturhuset. Kan vi inte gå dit? undrade flickebarnet.
– Visst, men jag vill först gå in på Lindex. Sen kan vi gå till Kulturhuset. Rättade modern.

Jag gick med raska steg Drottninggatan mot Gamla stan. Utanför en butik ringlade sig en jättelång kö. Eftersom jag gått samma väg, fast åt andra hållet på väg till tandhygienisten i tisdags visste  jag varför folk stod där och trängdes. Men det gjorde inte paret som gick jämsides.

– Oj, varför köar folk här? frågade kvinnan.
– Det är kanske något nytt spel som släpps, föreslog mannen.

Och då kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
– De köar för att Winnerbäck är där och signerar, sa jag .
– Winnerbäck, vem är det? frågade paret i förbifarten.

Det får ni ta reda på själva, tänkte jag och fortsatte hemåt. Lycklig ägare till en tunn dunjacka. En sån där som flertalet tanter går omkring i. Min förhoppning är bara att jag inte kommer likna en Michelingubbe i den.

Sketabra

Gårdagens Winnerbäckskonsert kändes betydligt tätare och rockigare än utomhuskonserterna vi varit på tidigare. Ljudet gick fram på ett helt annat sätt och ljusspelet förhöjde intrycket. Speciellt tunnelbanetåget som passerade i bakgrunden. Dessutom slapp vi skuffandet hit och dit av folk som prompt ska förflytta sig i folkhavet eftersom vi hade sittplatser.

Enda störande momentet var gänget bakom oss där en av killarna var motvillig besökare.
– Jag kan inte komma på att jag hört mer än en av hans låtar. Och det var i en kyrka.
Kompisen bredvid försökte hela tiden peppa med uppmuntrande tillrop som
– Visst är han bra.
– Den låten måste du ha hört förut.
Men han var svårtflörtad och tyckte tillställningen knappt var värd tre av fem möjliga. Trist sällskap för en entusiast.

Sen undrar jag varför publiken är Lasse med Lars Winnerbäck. Hans närmaste kanske inte ens kallar honom det. Men å andra sidan är det svårt att skandera Laars klapp-klapp-klapp, Laars klapp-klapp-klapp eller Vi älskar Laars, vi älskar Laars.