Bekantas bekanta

När vi stod i kön till färjan från Utö fick vi syn på Irene och Lars Agrell. Gamla bekanta från Haninge. Egentligen inte våra vänner utan mer Lillsyrrans och hennes mans. Men vi har setts då och då under årens lopp.

Vi gjorde sällskap på soldäck under hemfärden. Skärgården i eftermiddagssol, jag kan inte tänka mig bättre bakgrund. Och vi har en svag aning om hur det gått för deras barn och vise versa.

De och vi beklagade Svågerns frånfälle och alla andra gemensamma bekant som fått sin beskärda del av livets problem. Sen kom vi in på barnbarn. Vi utbytte diverse glädjeämnen och jag förstod att de inte hade klart för sig läget för vår del. Att två av våra barnbarn är faderlösa.

Jag stålsatte mig verkligen och kände mig egentligen inte särskilt sorgsen. Men ändå, tårarna började rinna när vi kom in på läget i vår familj. Som på magsaften på Pavlovs hundar. Och då blir det så jobbigt för medkännande människor. Jag ser hur de tänker: Varför tog vi upp saken? Hur ska vi komma ur situationen?

Nu löste det hela sig kemiskt eftersom resan var 55 minuter lång.