Sallad eller kanske pyttipanna

Jag är en dålig farmor. Riktigt usel, helt enkelt. Inget bullbak, inga sångstunder och idag när jag började högläsa försvann barnen till varsin dator. Det där med datorn var nästan mitt eget fel.

Nej, inte riktigt. Det var husorganet Råd & Rön, som tipsade om hemsidor för barn. En var kräkmedlet Stardoll – en sajt där man, dvs småtjejer kan styla sin egen docka och möblera olika rum. Och snabbt lära sig att i DKNY-shopen är kläderna mycket, mycket dyrare än på Basic. My blev helsåld direkt.

Noa levererade pizza istället. Och fajtades med andra leverantörer. Om han tog kål på konkurrenterna och kunden gillade leveransen fick han poäng. Och kunde levla.

Det blir mycket andra rörliga bilder också tillsammans med barnen. Och bildskärmar, som tv. Den här säsongen har jag sett två På Spåret. Nu när jag äntligen slipper den självgode Oldsberg. Den här veckans avsnitt var lite beiget. Men förra veckan blev jag megaimponerad av Johanna Koljonen. Hon kunde ALLT.

Tur för Birro att han spelade ihop med henne eftersom han verkade vara helt lost i sammanhanget. Och inte kan han dansa något vidare heller. Men det kan Claudia Galli, så jag håller på henne i Let’s dance.

Robinson började när vi var på semester, men Maken, den lille robinsontorsken, spelade in alla avsnitt. Så vi har sett det mesta. Utom slutet på varje avsnitt och det är så retfullt. Väljer man från boxens inspelningsfunktion kan man ge sig på att de sista 5-10 minuterarna inte kommer med. Inte för det gör så mycket i Robinson, där fattar man vem som åkte ut när man ser nästa avsnitt. Men annars är det väldigt störande. Som när man inte får med upplösningen på en film till exempel.

Ja, jag tycker att Hans var en värdig vinnare. Och det ingår i själva konceptet att reglarna ändras under resans gång. Förlorarna är både gnälliga och missunsamma.

Annars har jag mest stått vid spisen och fött barn. Det är inte klokt hur mycket tid jag spenderar i köket med matlagning och disk när vi är fler än två. Men äntligen börjar de gilla annat än pannkakor. Inga avancerade prylar, jag är glad när de äter lasagne eller potatismos.

Och ska jag få dem att äta med god aptit är lösningen enkel: hummer. Ica hade extrapris och jag slapp stå vid spisen. Men asså, jag var säkert 28 år innan jag ätit hummer. Någonsin. Och här sitter skitungar på 8 och 6 år och har synpunkter på skaldjur. Vart är världen på väg?

Åtlöje

För sådär en 25 år sedan var vi hemma hos Mamma. På tv:n pågick någon svensk show och in på scenen kom Siw Malmkvist. Jag minns inte alls vad hon gjorde, bara att Maken och jag tyckte att hon var töntig så vi skrattade lite hånfullt åt henne.

Plötsligt började Modern att gråta och vi fattade ingenting. Varför satt hon där och hulkade? Jo, för att hon tyckte att när vi skrattade åt Siwan, en äldre kvinna, så skrattade vi åt henne också.

Nu tar du väl åt dig för ingenting, tyckte jag. Tills nyss. Min rumsgranne sitter och fnissar och småskrattar för sig själv.
– Du får ursäkta, säger han. Men jag sitter och letar fel i ett gammalt program. Och koden är så ful och dålig att jag bara är tvungen att skratta.

Då känner jag som Mamma. Det skulle lika gärna kunna vara mig och min programkod han sitter och hånflinar åt. Och förresten, tål hans eget arbete granskning under lupp?

Baggis

Nej, Män som hatar kvinnor är inte 2009 års bästa film. Inte ens den näst bästa. Den är helt enkelt en dussinfilm och inget annat. Jag lovar att Bröllopsfotografen är bättre trots att jag inte sett den. Åtminstone mer underhållande om jag känner Malmros rätt.

Nu är det nästan så jag går med i gruppen Kvinnor som hatar Män som hatar kvinnor. Om den finns på fejan. Och om jag kommer ihåg mitt lösenord.

Härmigt

Nej, jag skulle inte bli som min mamma. Absolut på inga villkors vis. Inte ens som min svärmor. Ändå lutar det åt att allting upprepar sig.

Som det här med att knasöppna förpackningar. Min svärmor gjorde det ständigt och jämt. Ska det vara så himla svårt när det klart och tydligt står Öppna här! på fliken. Varför riva upp paketet i en helt annan ände?

Nu vet jag precis hur det går till. Visst står det Öppna här! Om man tar på sig glasögonen. Men det gör man inte eftersom då måste man leta upp brillorna.Eftersom man inte kommer ihåg var man lagt dem.

Och Maken, som hatade barndomens skogspromenader där hans mamma skulle ha barnen att sniffa under var och varannan gran. Bara för att känna hur gott det luktade. Nu tar han igen det på barnbarnen, som visar på samma bristande intresse som hans själv gjorde en gång i tiden.

Mina svärföräldrar pratade gärna sönder långfilmer genom att dividera om vem som spelade vilken roll eller vilken film de sett den eller den skådisen i. Det har vi också börjat med. Trots att vi påminner oss om hur vi avskydde det för 40 år sedan.

Och mamma gillade att läsa förtexterna på långfilmer. Högt. Och med svenskt uttala. Starring sa hon och sen kom hela rollistan. Jättejobbigt! Vi är faktiskt läskunniga om du inte visste det. Och förresten heter det Staaarring.

Nu får jag behärska mig för att inte själv börja läsa högt In order of Appearance

Förresten såg Sommaren med Göran häromdagen. Med Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg …

Nej, inte är den värd någon Guldbagge. Om jag får bestämma. Och andra med för den delen.

Inspired by a krönika.

Jo, jag ser på tv. I efterskott.

I slutet av 60-talet bodde vi på cykelavstånd till Sveriges första pizzeria i Midsommarkransen. Calzone var min självklara favorit eftersom den hade minst torra kanter. Så mycket godare än bratwurst och pommes med räksallad på konkurrenten Bigges korvmoj.

Programmet Landet brunsås var underhållande och väckte lite matminnen. Som hur vi fick övertyga Makens far om att pizza gick att äta.
Gillar du skinka? Ost? Tomat? Bröd? Svamp? Fem ja av fem möjliga. Ändå tog det ett tag innan han vågade pröva nymodigheten.

Någon gång i mitten av 70-talet bjöd vi några vänner på middag. Jag gjorde mig till och lagade årets nyhet; lasagne. Med parmesan. Alltså den sorten som fanns att tillgå då, små påsar med, inte riven utan snarare pulvriserad ost. Som luktade.

Efteråt fick jag höra en recension. Jag har inte förlåtit den som vidarebefordrade omdömet ännu. ”Det både luktade och smakade spya” tyckte matgästerna. Enligt utsago.

Annars tycker jag att matprogram är trista. Det går så onaturligt bra för kockarna i köket. Därför gillade jag filmen Julie & Julia där huvudpersonerna verkligen fick anstränga sig för att lyckas med maten.

– Jag skulle verkligen vilja ha någon sysselsättning. Nu när jag är här i Frankrike.
– Men vad gillar du att göra? Egentligen.
– Äta!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Trots att jag inte gillar brunsås. Eller det som vissa restauranger kallar rödvinssås. För det är bara brunsås med en skvätt vin/vinäger i.

Miss Take

Vi har fått tillbaka köksluckor och lådor. Upplevelse var sådär. Vi gick på tumregeln färgen ser alltid mörkare ut när den kommer upp på väggen. Ju större yta, desto mörkare. Så vi valde en väldigt ljus nyans av grågrönt.

Not so very good tumregel. Nyansen är alldeles för ljus så köket ser mest solkigt ut. Får se om det tar sig i dagsljus. Annars får vi leva med det ändå. När vi köpt längre skruvar till handtagen och orkar sätta upp luckorna. Det lär väl dröja ett tag med tanke på att resultatet inte var 100.

Nästa fadäs var en köttbit som hamnat bakom lilla hinken med grekiska yoghurten. Passerat bästföredatum för flera dagar sen och luktade vedervärdigt. I hate to slänga mat. Speciellt när felet är mitt och kostat mig big money.

Då fick det bli sallad med chorizo och svarta bönor. Plus lite krossade valnötter på toppen. Jag försökte återskapa Texas Longhorns dressing med not so very bad resultat. Gräddfil, hackad rödlök och inlagd gurka. Även den hackad i småbitar. Plus lite gurkspad.

Ikväll ser jag Good bye, Lenin på ettan. Om jag orkar. Jag har satt den på inspelning för säkerhets skull. Visserligen har jag sett den ett par gånger, men den tål att ses om. Som jag minns den.

Mer tv

Förr hade jag noll koll på barnprogrammen, men sen svt flyttade dem till egen kanal, har jag mindre än så. Det blir helt enkelt aldrig av att vi zappar så långt bort i kanallistan.

I fredags gjorde jag Stella till viljes och stegade mig fram till position 152 och Bolibompa. Efter det kom Rampljuset; en talangtävling för nya artister. Jag kom på mig själv med tanken Varför använder man programledare som pratar Rosengårdssvenska?

Mitt eget svar: Kanske för att såna som jag ska vänja öronen. Och inte vara så fördomsfulla.

Tv3 20:00

Jag kan hålla med om att hemmen i serien Fula hem inte är några större skönhetsupplevelser. Men jag tycker inte att Simon & Tomas är särskilt bra på att försköna dem. Hemmen blir i regel bara annorlunda, inte vackrare.

Och aldrig att jag skulle släppa lös ett produktionsbolag för tv3 i mitt eget Sköna Hem för att de skulle sätta upp McDonaldskakel i köket.

Vi har helt enkelt inte samma smak, Simon & Tomas och jag.

Schemaläggning

Idag släppte Stockholms Filmfestival årets filmprogram så nu pågår telefonkonferens mellan Maken och Ettan. Det gäller att få ihop planeringen och det kräver en utarbetad strategi värdigt en härförare. Tvåan och Svärsonen är ute ur leken i år eftersom nya bäbban lär komma inom kort.

Maken har redan prickat för 33 visningar och jag är glad att jag drog mig ur festivalandet för flera år sedan. Alldeles för mycket stillasittande och en förfärlig massa tider att passa. Jag har inte kropp för sånt längre.

Nej, tacka vet jag hemmabio i soffan. Då kan man stoppa filmen vid behov och det är sällan kö till toan. Inga prasslande godispåsar eller småpratande i bänkraderna heller. Och skulle man bli sugen på något ätbart är kylskåpet några steg bort.

Jo, jag är riktigt hemsk numera.

Ambivalent

Den här nyheten ger mig dubbla känslor. En infödd tuttar eld på en förargelseväckande och berusad britt. Turister beter sig som svin, inte bra. Turister misshandlade, inte heller bra. Samtidigt förstår jag och förstår inte.

Lite som man bäddar får man ligga. Om Kreta bäddar för ung brittisk massturism med pubar och klubbar i varenda gathörn, då är det ganska troligt att får man den publiken. Och man behöver inte ha varit på plats för att veta effekten. Det finns hur många tv-program som helst, om än överdrivna, som gottar sig i vilken typ röj den kategorin förväntar sig på semestern.

De är inte intresserade av att åka utomlands, egentligen. De vill ha de som hemma. Bara billigare och mer alkohol. Samma mat som hemma. Ingen fetaost eller saganaki. Inte gavros eller padakia. Inga oliver eller vindolmar. Nej, fish and chips och annat hemtamt ska det vara.

Ungefär som Makens jobbarkompis Snickarn. Han fick erbjudandet att åka till spanska Solkusten och snickra på företagsledningens villa. Snickarn tackade nej och när Maken frågade varför i hela världen han inte ville åka.
– Du är inte klok! Äta spansk mat en hel vecka? Det pallar jag bara inte.

Vill man besöka Kreta så ska man undvika norra sidan av ön. Om man inte vill ha engelsk frukost, kolla på engelsk fotboll eller tjafsa med inkastare var tionde meter. Då ska man istället hoppa in i första bästa taxi direkt på flygplatsen och ta sig till södra sidan och båtluffa mellan orterna i väglöst land.

Det har vi planer på att göra i oktober.

Tomt

Jag har abstinensbesvär efter tre veckor och många mil längs franska landsvägar. Dessutom några sträckor utmed schweizisk och spansk asfalt och vackrare vyer får man leta efter. Helikopterbilder på gamla franska slott, alptoppar och slingrande floder. Ja, vi dreglar nästan i soffan. Och längtar ut på vägarna.

Eurosport har kört direktsändning av Tour de France på eftermiddagarna och en sammanfattning kl 22. Och bjudit på trevligt resesällskap i form av kommentatorerna Vacchi och Adamsson. Några gånger har vi sett båda sändningarna. Men nu är det slut för den här gången.

Vem vann? Det gjorde en spanjor, samma som förra året och Armstrong, årets återvändare, kom trea. Men det är egentligen ointressant; cyklisterna är bara färgglada statister i årets Road Movie.

Nu är jag sådär negativ. Igen

Det gör absolut ingenting att publiken inte kan sjunga. Inte heller behöver programledaren sjunga klockrent. Men jag kräver en viss musikalitet av artisterna. I gårdagens Allsång var det alldeles för lite av den varan på scenen.

Sorry, men Jack Vreeswijk sjunger inget vidare. Det gör inte Jonas Karlsson heller. Och Caroline Johansson Kuhmunens röst gick inte alls ihop med Kevins.

Monica Dominique är jag avogt inställd till sen 80-talet då en snickare i bekantskapskretsen inte fick fullt betalt för ett jobb hon beställt. Hon strök hej vilt på räkningen och tänkte minsann inte betala för den ena posten efter andra. Så jag sågar också henne och hennes fyrhandspiano. Det kan knappast kallas sång.

Kevin för ett plus för att han vågade sig ut bland mupparna i publiken. Om Willie Crafoord säger jag bara: Han är snygg.

Slutsats: Första programmet var bra. Sen har det gått mer och mer utför.

Preferenser

Nu är du fördomsfull, Johan Croneman. Eller så är det fel på mig. Jag är kvinna och värsta krigstorsken. Ge mig svartvita bilder från andra världskriget med soldater och skyttegravar och jag sitter garanterat klistrad framför tv:n.

Det spelar ingen roll om jag sett bilderna tidigare. Jag kan se dem om och om igen. Speciellt om Hitler dyker upp lite då och då och skriker fram sitt budskap till hänförda folkmassor. Då är jag fastnitad framför skärmen.

När jag var liten fikade tanterna ihop på gården i förorten. Då satt jag gärna och tjuvlyssnade. Favoritämnet var förlossningar. Både mitt och mammornas. Nummer två var Kriget. På den tiden tyckte jag att det var mindre intressant: Varför prata om saker som hänt för så länge sedan? Det var ju över tio år sen det slutade.

Men vad är tio-tolv år för en vuxen? Mammas berättade gärna för tanterna på kafferepet om hur hon ljög om sin ålder för att bli Lotta i hjälpsysterkåren. Hur kallt det var vintern 1942 och åkommorna som drabbade de svenska soldaterna.

Flatlössen till exempel, de där små rackarna som de ådrog sig på torrdassen. Till slut tröttnade läkaren på alla undanflykter.
– Ta hit det där dasset, så jag kan behandla henne också.

Men eftersom Maken inte delar min fascination och är den som håller hårt i fjärrkontrollen, blir det alldeles för lite svartvita krigsscener i vårt vardagsrum. För min smak.