Genomsvettig

Dagen började lite kravlöst. Barnbarnen hade sovmorgon och jag kunde dricka mitt kaffe och läsa morgontidningen i lugn och ro. Sen var det dags för morgontoaletten. Det vill säga jag var tvungen att tvätta håret eftersom jag skulle förflytta mig fysiskt till min arbetsplats. Och då kan man ju inte se ut hur som helst.

– Sitt på en stol när du duschar, tipsade gipskatten. Alltså undersköterskan, som gipsade mitt ben. Inte med gips utan med någon typ av polyesterbinda som härdade på en halvtimme.
– Lätt för dig att säga, tänkte jag. Som inte sett det minimala insteget till min duschkabin. Det finns inga planer att knöla i en stol eller pall genom den öppningen. Och om det ginge skulle det vara omöjligt att själv få plats.

Nej, det blir raggartvätt med tvättlapp och håret tvättade jag över diskbänken. Det går det med. Och dagen till ära kunde jag dra på min rentvättade tubgasstrumpa. Nytvättad och påklädd påbörjade jag arbetsdagen hemifrån och när värsta morgonrusningen lagt sig och barnbarnen stuckit till skolan, ringde jag efter en taxi.

Väl framme på jobbet undvek jag framgångsrikt snurrdörrarna. För hur ska man kunna hålla jämn takt med en gipsstövel på foten och en krycka i handen? Den konsten behärskar inte jag. Annars var den stora utmaningen korridorerna; de är både många och långa. Säkert 60 meter från entredörren till mitt rum. Och självklart var dagens båda möten inbokade i rum som ligger i andra änden av lokalerna. Men snälla arbetskamrater hjälpte mig att bära kaffemuggar, matbyttor och hålla upp dörrar.

Okej, jag har alltid vetat att jag är både glömsk och vimsig, men det har inte gjort så mycket eftersom det bara gett mig extra motion. Jag kan behöva vända både två och tre gånger när jag är på väg till ett sammanträde. Telefon, anteckningsblock, mötesunderlag, penna, vattenflaska. Det får jag sällan med mig på första försöket. Och ibland händer det att jag vänder tillbaka för att hämta något jag tror att jag glömt men som visar sig ligga i kjolfickan.

Nu när jag inte är lika rörlig, förbannar jag mig själv och min tankspriddhet. Mycket spring för ingenting. Spring är väl synd att säga, men förflyttning i onödan.

Och när jag jobbat klart ringde jag efter en taxi, som körde hem mig på fem röda. Vilken vardagslyx! Så skulle man alltid ha det.

Förresten slog överhettningsskyddet till igen på torktumlaren. Jag som just påbörjat aktionen ”tvätta alla barnens kläder före avfärden till Spanien”. Det var bara att lyfta ut den heta tvätten och hänga den på torkställningen. Och där höjdes sovrumstemperaturen till bastunivå.

Fotgängarbloggen

Välkommen till bloggen för gångtrafikanter!

Nej, jag vill inte elda på i cykelkriget. Inte heller är jag av åsikten att alla cyklister är dumma. Det av flera skäl. Dels för att jag vet att flertalet gör så gott de kan. Men stans trafikplanering verkar skötas av ett gäng inkompetenta skrivbordsnissar som förmodligen åker bil eller kommunalt. Och dels för att jag själv cyklar emellanåt. Men jag behöver avreagera mig.

Min slutsats är att de dumma cyklisterna är alldeles för många och korsar min väg, alltså min gångväg, alldeles för ofta. Eftersom jag går runt en mil om dagen på stadens trottoarer, gång- och cykelvägar så gives det många tillfällen. Här kommer några betygsatta incidenter från de senaste dagarna.

trecyklar

I morse kom en kvinna vinglade förbi mig på trottoaren. En smal trottoar där cykelbanan löper alldeles bredvid. Om än en nivå ner.

– Är inte du lite för stor för att cykla på trottoaren? frågade jag.
– Vadå då? Jag stod faktiskt där borta och ringde.
– Och det tycker du är ett fullgott skäl?
– Du kommer nog fram dit du ska oavsett om jag cyklar på cykelbanan eller inte.
– Det tror jag säkert.
– Du får ha en bra dag, sa hon i snäsig ton.
– Jag önskar jag kunde säga det samma. Var jag helt enkelt tvungen att genmäla.

femcyklar

I går, på hemvägen, gick jag som vanligt på Skanstullsbrons västra sida. Och det är förenat med livsfara i rusningstid. Cyklar och cyklister kommer i horder när det slår om till grönt i korsningen Götgatan-Ringvägen.

Då blir jag lätt påcyklad av en medelålders kvinna, som cyklar på gångbanan. Hon stannar men vägrar att flytta på sig.

– Här kan du väl inte cykla. Cykelbanan är på andra sidan vita strecket.
– Vadå? Du kan gå på andra sidan bron.
– Varför skulle jag göra det?
– För det är bättre om plats.
– Men hallå! Är du seriös? Ska jag förflytta mig till andra sidan bron bara för att du ska kunna cykla på gångbanan? Varför gör du inte själv det? Cyklar på andra sidan om det är bättre plats där.

fyracyklar

För några dagar sedan, när jag också var på väg hem över Skanstullsbron, blev jag omcyklad av en ung tjej. Hon färdades alltså mot enkelriktat och höll på att braka in i en cykelhord på väg söderut. Då bryter sig en man ur horden och stoppar tjejen genom att hugga tag i hennes cykelstyre.

– Du får inte hålla fast mig, vrålar tjejen.
– Men du cyklar ju mot enkelriktat. Begriper du inte hur farligt det är när det är så många som kommer från andra hållet?
– Jag fattade inte att det var enkelriktat förrän jag var halvvägs över bron. Vad skulle jag göra?
– Kanske vända. Eller varför inte kliva av cykeln och gå?
– Du har i alla fall inte rätt att stoppa mig.
– Det tror jag nog att jag har, sa mannen och drog fram en polisbricka ur bakfickan på sin cykeltröja.
Då gjorde jag tummen upp mentalt och gick vidare.

Varför kan folk som uppenbarligen gör fel aldrig tillstå det? Utan alltid käfta emot. I dag väljer jag nog gamla klaffbron på hemvägen. Det känns lugnare för nerverna.

Ett sammandrag

Jo, då vi kom hem i ett stycke. Eller snarare varsitt. Efter tre veckors semester med en smula försmak av pensionärslivet. Och jag kan konstatera att vi kommer att behöva invänjning den dag det är dags att dra sig tillbaka från arbetslivet. Vi har helt enkelt inte samma dygnsrytm och inte heller samma sömnbehov. Det orsakar en del problem i samvaron.

Till vardags sover jag två till tre timmar mindre än Maken utan att det stör någon av oss. Så om morgonen går jag upp en timme tidigare än han. Minst. Och när hans arbetsdag är till ända vid fyratiden på eftermiddagen går han upp i lägenheten och sover middag och vaknar när jag kliver innanför ytterdörren halvannan timme senare.

Som sagt, det funkar i allmänhet bra men när vi spenderar dygnets alla timmar ihop så märks skillnaden. Och ovanan att sova middag. Vid fyratiden kroknar Maken totalt. Är man på resande fot är det bara att köra in till vägkanten så Maken kan ta sig en tupplur medan jag läser.

Campandet har fungerat bra. Folk tror visserligen inte att man är riktigt klok när man säger att man tältar. Alltså ligger i sovsäck på en luftmadrass under två tunna tygskikt. En arbetskamrat kommenterade: Men ni har väl råd att bo på hotell? Som om det handlade om pengar. Nej, snarare om att en campingplats sällan har utrymme för någon hotelldöd. Man har levande underhållning hela tiden. Folk anländer och avreser, grillar, lagar mat, diskar och tvättar. Allt inför öppen ridå.

Längsta vistelsen tillbringade vi i en liten by, Vogüé, alldeles i närheten av Gorges de l’Ardèche. Fem dagar med sol och värme och en bassäng med solsängar i vår omedelbara närhet. Där låg vi och läste när vi inte gjorde utflykter i omgivningen. Till vindlande raviner, små pittoreska byar och enorma stormarknader. Coop forum och Ica Maxi är bleka historier i jämförelse.

Några dagar fördjupade vi oss i fransk-tyska kriget 1870-71. Ett krig som jag hade förträngt. Besökte gamla försvarsanläggningar i Neuf-Brisach och Langres, som trots sina gamla tjocka murar inte stod pall för tyskarna.

Sista tältnatten till bringade vi i Karlstad. Inte den värmländska utan i Charleville-Mézières i Ardennerna. På vägen dit stannade vi till i Reims och inhandlade några lådor champagne. Den här gången nöjde vi oss med två.

För två år sedan, när vi var ute med husbil, blev det dubbelt så många. Det var knepigt att hitta ett champagnehus som hade tillräckligt stor parkering för en husbil, så vi stannade bara på ett ställe. Gick in och bad om provsmakning. Maken var nöjd och sa: Vi tar fyra lådor. För han hade slängt ett öga på prislistan och kommit fram till att det kostade 6€. Men han hade missförstått, det var inte alls priset per flaska utan för dégustation. Alltså själva provsmakningen. Så kalaset kostade nästan 5.000 kr. Och det var ingen idé för mig att protestera eller halvera beställningen. Då hade Maken skämts ögonen ur sig.

Vi tuffade igenom Tyskland och Danmark, tog färjan från Grenå på Jylland till Varberg i Halland i sällskap med en massa barnfamiljer, som varit på Legoland, badanläggningen Lalandia och/eller Djurs sommarland. Sov sista natten på hotell i Borås tillsammans med andra barnfamiljer, som ämnade besöka djurparken under midsommarhelgen.

På vägen genom Småland stannade vi till hos Makens före detta arbetskamrat. Han som flyttade till Jönköping tillsammans med fru och barn för några år sedan. Och tittade in i deras nyköpta sommartorp i storskogen utanför Eksjö. Där vi blev bjudna på lunch.

Och för en vecka sedan klev vi in genom vår egen ytterdörr tillsammans med all packning. Glada och nöjda all tvätt till trots.

Idag, efter en hektisk arbetsvecka, känns det som evigheter sen jag hade ledigt. Tur att jag har 19 semesterdagar kvar. Plus 50 timmar komp och 10 bonustimmar. Det betyder att jag kan ha en månads semester till i år. Frågan är bara när?

Hög ambitionsnivå

Av flera skäl försöker jag lämna hemmet varje vardagsmorgon i ett tillstånd, som gör att jag gärna kommer tillbaka. Sängarna ska vara bäddade. Disken undanplockad. Smutstvätten i tvättkorgen eller i tvättmaskinen. Och maskinen inställd på att starta två timmar in i framtiden. Allt för grannsämjan.

En annan orsak till att hemmet ska se anständigt ut, är att Maken använder vår bostad som visningslägenhet. Som till exempel när någon firma ska räkna på en offert och vill in och titta på hur standarden är i fastigheten. Eller som i torsdags då några hantverkare ville in och påbörja den planerade fönsterrenoveringen.

Det var snickarna Gunde och Sniklas som behövde fylla sin arbetsdag. Så heter de inte alls. Vad Gunde egentligen heter har jag ingen aning om. Namnet kommer sig av att han är från Dalarna och det hörs verkligen.

Maken ville gå in först genom vår ytterdörr. Bara för att kolla läget. Äsch, sa Gunde. Inte behöver du göra det. Du kan inte märka ut dig mer än grannen snett ovanför dig. Hon hade en dildo i bautaformat liggande på nattygsbordet.

Jaha, aldrig får man vara värst. Snickarnas uppgift var att slita bort all tätningslist runt fönstren. Så att målarna kan koncentrera sig på själva målningsjobbet. Och det fick konsekvenser.

Under de dryga 20 åren som vi bott på Hornsgatan, har jag trott att det varit treglasfönstren som gjort att vi inte märkt av trafiken utanför. Men det var fel. Det är tätningslisterna som dämpat ljudet. Nu låter det som om alla fönstren mot gatan står vidöppna. Och målarna kommer inte förrän om tre veckor.

Så vi får uthärda oväsendet. Och draget. Jag torkar varje dag i fönstersmygarna och trasan blir alldeles svart.

DSC_0002

Jag lovar, det var mindre än ett dygn sedan jag torkade i köksfönstret. Och nu vet jag hur det är att bo på stans smutsigaste gata. Efter 20 år.

Andra tider – annat elände

För nästan 100 år sedan såg det ut så här på trottoaren utanför där jag bor. Hungriga människor köade för brödfödan under Första världskriget. Somliga barfota. Hornsgatan var stenlagd och parkeringen var fri.

WWI

Idag är det annorlunda. Nu är det bilarna som köar, både de stillastående och de som rör på sig. Utanför mitt köksfönster passerar det cirka 40.000 bilar per dag. Och den kubliknande mätstationen, som syns på bilden registrerar gång på gång Stockholms sämsta luft.

hornsgatan

Och inte blev mitt morgonhumör ljusare av att läsa i DN. Trots den positiva tonen i rubriken.

Bättre luft – och fler fikaställen

Trots att det handlade om att förbättra min närmiljö. Som man lovat sen länge. Trottoarerna breddas och man planterar träd utmed båda sidor av gatan. I sommar skulle det vara vår gatsnutts tur. Trodde jag.

”Med ett undantag – den lilla backen västerut upp från Ringvägen där luften är som sämst och miljöförvaltningens luftmätningsvagn står.

Den etappen – den fjärde – skjuts på framtiden.
- Vi väntar på utredningar om hur trafiken i korsningen Ringvägen–Hornsgatan påverkas när vi bygger om Slussen. Därför tar vi sträckan nedanför Långholmsgatan först, förklarar trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M).”

Ständigt detta Slussenelände. Och bilisterna lär väl fortsätta  att gasa i ”den lilla backen västerut upp från Ringvägen”. Den används som avskjutningsramp för att ta sig flygande över backkrönet vid Ansgariegatan.

Livet är inte så livat när man tänker efter

Nej, egentligen är livet ett enda stort logistikproblem. Åtminstone mitt liv. Och värre än vanligt. Bara idag så har jag ägnat snudd på all min vakna tid åt logistik. Fyllt på i ena ändan och tömt ut i den andra. Eller tömt i ena änden och fyllt på i den andra. Och det handlar inte bara om min egen kropp.

När jag vaknade och hasade mig mot köket plockade jag upp morgontidningen från hallmattan när jag passerade ytterdörren. Transporterade tidningen till köksbordet där gårdagens tidning låg kvar. Den stoppade jag i kassen för pappersåtervinning.

Under en lov i vardagsrummet hämtade jag upp diverse rester från gårdagen. Som ett par vinglas och en skål full av uppätna ostbågar. Med tillhörande påse. Diskmaskinen var ockuperade av ren disk, som jag raskt förpassade till sina platser i lådor och skåp. Det gav plats för den smutsiga disken.

Då var det dags att tänka på frukost. Och morgonkaffe. När jag satte på espressomaskinen blinkade kontrollampan ilsket. Vatten! Vatten! Så jag fyllde på och beställde en dubbel espresso. Varvid lampan började blinka. Igen. Bönor! Bönor! skrek Jura. Och jag fyllde på och beställde ytterligare en espresso. Och vad hände? Jo, lampan blinkade ännu ilsknare. Bajsa! Bajsa! Nu var det dags att byta blöjor, typ. Sumpskålen var full.

Efter avslutad frukost gav jag mig på sängarna. Bytte underlakan och bäddade. Tog ut den torra tvätten ur torktumlaren och vek in den. Tog ut den våta tvätten ur tvättmaskinen, la den i torktumlaren och knäppte på den. Fyllde tvättmaskinen med lakan och handdukar, satte på den på 70°.

När det var klart drog jag fram dammsugaren för att kratta i gångarna. Maskinen lät lite tröttare än vanligt och det berodde på att påsen var full. Där rök sista dammsugarpåsen. Nu gäller det att komma ihåg att passera Home på Götgatan och inhandla nya. Helst innan det är dags för påsbyte igen.

Blomsterkvasten Maken fick, som tröst av sina arbetskamrater stod och såg vissen ut i sin vas. Så den brottade jag ner i en soppåse. Och placerade vid ytterdörren i sällskap med den vanliga soppåsen, tidningskassen, lådan med pappersförpackningar och påsen med några sillburkar och en tom vinpava. De överfulla kassarna med pantflaskor hamnade också i hallen.

Jag tar grejerna med mig när jag handlar, var min tanke. Det hade säkert fungerat om jag hade haft fler händer än två. Jag lämnade pantflaskorna och satsade på sopor och återvinning. Vilket var klokt eftersom jag fick trycka in mina pappersförpackningar i den något fulla behållaren.

På Hemköp köpte jag lammstek och yoghurt och på Ica handlade jag oxfilé och hummer. Plus lite till. Och jag kom till och med ihåg att ta fram min bonuskupong när jag skulle betala. En liten tant blockerade kundvagnarna. Hon hade problem att ställa tillbaka vagnen och få ut sin plastplutt. Flytt på dig, tänkte jag. Men sa: Vill du ha hjälp? Det ville hon. Och jag fick fast hennes vagn och loss plastplutten.

När jag kom hem, ställde jag ryggsäcken i hallen, tog kassarna med pantflaskor, vände i dörren och gick ner till Coop. Där handlade jag lite till och pantade mina flaskor och burkar. Jag brukar trycka på Biståndknappen. Mest för att det hänt mer än en gång att jag glömt visa upp pantkvittot i kassan. Då är det lika bra att avsluta pantningen direkt vid automaten. Tidigare har sådan givmildhet belönats med en rungande applåd. Men idag hördes inte ett ljud. Till min stora besvikelse.

Tillbaka i hemmet kunde jag konstatera att torktumlaren hade torkat klart och lakanen höll på att centrifugeras. Tömma och fylla och tömma igen. In med mat och dryck i kyl och frys och dags att fundera på dagens lunch. Som kommer att kräva ytterligare påfyllningar, tömningar och transporter av diverse gods.

Livet är inte som en tom påse. Nej, det är ren och skär logistik.

Idel ursäkter

När jag var liten och hade ont i ryggen blev jag bryskt avfärdad av min inte alltid så empatiska mor. Hon hade nämligen ensamrätt på ryggvärk i vår familj. Var det någon som hade ryggproblem så var det hon.

– Äsch, kom inte och prata med mig ryggont. Du har ingen rygg, bara en le som ändan hänger ve. Menade hon. Eller:
– Äsch, det är bara latmasken som håller att krypa ut. Lägg på ett par kålblad i ryggslutet för att locka ut honom lite snabbare så kan du förkorta lidandet.

Jag har fått anledning att tro på moderns latmask. Men den håller inte till i ryggen och i mitt fall handlar det om två. En i vardera vad. De senaste nätterna har jag vaknat av förfärliga kramper i vadmusklerna. Ibland i höger och ibland är det vänster som krampar. Och jag misstänker att orsaken är ren och skär lathet. Alltså, jag har av olika orsaker inte gått till och från arbetet i samma utsträckning som vanligt.

* Snö och halka har fått mig att ta tuben på hemvägen
* Arbetet har skötts från mitt köksbord
* Uttag av semesterdagar har hållit mig hemma
* Förkylningen har fått mig att känna mig klen och ämlig och då åker jag hellre kommunalt
* Makens benbrott har förhindrat helgpromenader

Efter att ha vaknat två gånger i natt med kramper, först i vänster vad, sen i höger, bestämde jag mig för att använda några ljusa timmar till gå en vända runt Söder. Oavsett väder, halka, sällskap eller förkylning. Så nu ser jag fram emot att latmasken krupit tillbaka till sitt vanliga gömställe och att nattsömnen blir ostörd.

Jag har haft lite sms-konversation med Svärdottern, som meddelar:

Hej, hej! (Hon både skriver och säger hej två gånger) Vi är i Belgien nu. Mot Paris och tre nätter inkl julafton på hotell där. Sen Spanien 🙂 

Så kan man också ha det.

Fönster mot gården

Ja, vi har fönster åt både gård och gata. Och en dag som denna har det glatt Maken. Större delen av förmiddagen pågick takskottning på andra sidan Hornsgatan. Tre gubbar, förankrade med rep i midjebälte, såg till att taket blev snöfritt. Medan en fjärde stod nere på gatan och höll koll på gående, visslade i visselpipa, när det kom någon på trottoaren för att skottarna på taket skulle pausa.

-Såna där skovlar ska man inte ha. Det förstör taken och gör att det läcker in. Och att de bara har midjebälte? Vem vill bli hängande i ett sånt? Nästan så att jag inte pallar att titta. Sa Maken och bad mig putsa hans glasögon och fortsatte att kolla.

När skottande upphörde linkade han in i sovrummet. Då hade ett gäng gubbar tagit sig upp på taket till fastigheten tvärsöver gården. Med schysta spadar och riktiga selen. Konstaterade Maken nöjt. Men förankrade med alldeles för långa rep.

– Kolla han som står högst upp. Om han skulle halka så skulle han trilla ett par våningar ner innan repet tog emot. Gubbarna gastade då och då till varandra på spanska.
– Undrar varför alla takskottare är från Sydamerika? Och varför är alla hotellstädare från Asien. Eller varför är alla reklamutdelare ryssar?

Världen blir onekligen något begränsad när den består av tre rum och kök. Tänkte jag och gick ut.

Jag använde min lediga dag till att göra sånt som Maken brukar göra: återvinna tidningar, pappersförpackningar och glas, färgat och ofärgat. Plus återlämna tre filmer som vi haft alldeles för länge. Butiken var stängd men det blir säker ett par hundra i straffavgift.

Stella kom hit efter skolan. Eftersom alla fritidsaktiviteter hade lagts i malpåse. Sa hon i alla fall. Klockan 16:48 ringde en desperat barnafader. Hans hemfärd hindrades av snöröjning och dagiset stänger kl 17. Stålmormor rykte ut och plockade upp Sally. Utfodrade barn och lyssnade på P1.

Ett av mina favoritprogram, Språket, tog upp flera etymologiska vanliga missuppfattningar. Några kände jag till, andra var nya för mig och en förklaring vill jag protestera mot. Det handlar om ordet fika. Lars Gunnar Andersson menade att det var gammal stockholmslang från 1930-talet. Det menar inte jag. På 1970-talet, när vi bodde i Malung fick vi höra samma förklaring, som finns i Wikipedia.

”I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ” (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. … Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ”[5] (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i malungsdialekten.”

Alltså ordet fika är betydligt äldre och kommer från skinnarmålet. Hävdar jag bestämt.

En annan P1-favorit är programmet Typo. Som tar upp teckensnitt och dess historia. Senaste programmet tog upp Times New Roman, det typsnitt som jag antar att min blogg har. Som jag trodde var lättläst. Men så är inte fallet. Tydligen. Bara så vanligt att de flesta är vana att tyda det.

Programmen är bara 10 minuter långa och jag rekommendera allihop.

Korrespondens

Jag fick ett mejl från företagsledningen.

Från: Näst Högsta Hönset
Ämne: Donglar/bredband
Enligt ett besparingsdirektiv från PacMan USA skall bredbandsersättningarna ses över så att Pacman inte betalar både bredband hemma och dongel för trådlös uppkoppling.

Enligt det underlag jag fått har ni alla, inklusive jag, det och vi måste nu välja. Antingen eller.

För min del var valet lätt. Svarade jag, raskt. Vi har bredband genom Makens arbetsgivare och det kostar oss 50 kr/månad. Som PacMan betalar.

Eftersom mitt bredband kostar mig mindre än ett 3G-abonnemag, så väljer jag dongeln. Det ger mig större fysisk frihet.

När jag hem idag låg det ett brev till Maken på hallmattan. Från hans arbetsgivare. Ämne: Förändringar i uppkopplingen till Internet. Slutsats: Företaget tänker inte betala för bredbandet längre. Eftersom arbetsrollen förändrats under årens lopp och internetuppkoppling inte längre är nödvändig för att klara jobbet.

Jaha, då blev valet mycket svårare. En 3G-uppkomling är inte särskilt rask och egentligen använder jag inte särskilt ofta. Kanske en gång i kvartalet. Högst.

Klockan 15:54:13 fick jag ännu ett mejl i inboxen. Innehåll: Månadens lönespec. Två sekunder senare landade ett mejl till. Ytterligare en lönespec. Jag hörde mig för med övriga på gruppen. Jodå, de hade också fått dubbelt.

– Dubbla löner! Jo, jag tackar. Äntligen har man förstått mitt rätta värde.
– Kan det vara bonusen? I så fall var det på tiden. Någon sådan har vi inte sett röken av på över tre år.

Så där kan man fantisera, men antagligen var det bara Malin på ekonomi, som råkat halka till på tangentbordet.

Om jag var en på-stan-blogg

Då skulle jag inte bara skumma utan lusläsa DN:s kalendarium. Fylla min almanacka med bokningar och ge mig ut på stan. I sällskap med min tunga, avancerade systemkamera.

Idag skulle jag till exempel ta hissen ner och gå ut på gården och plåtat vildvinet, som klättrar på väggen till soprummet.

Sen skulle jag ha spatsera ut på Brännkyrkagatan, ner och utmed Söder Mälarstrand, gå vidare över Slussen, titta lite på slussningen, promenera i solen längs Skeppsbron, vandra över den 140 meter långa Strömbron, tillika Stockholms äldsta provisorium, med Kungsträdgården som första mål.

Där skulle jag ta lite kort på folk klädda i tweed. För idag går loppet Bike in Tweed för andra gången. Cykelloppet där deltagarna ser ut som klonade Johan Hakelius. Oavsett kön.

Sen skulle jag ställa några nyfikna frågor till mannen från nordiska muséet utrustad med en tysk Rennrad från 1897. Cykeln, som är så gammal att den blivit modern. Den har nämligen vad man idag kallar för Fixed gear. Dåförtiden vet jag inte vad det kallades, men motsatsen heter frihjulsnav. Alltså på så gamla cyklar var man tvungen att trampa hela tiden, som bakhjulet snurrade. Ingen vila i nedförsbackar med andra ord.


När alla drygt 100 deltagare gett sig av skulle jag ta vägen tillbaka till Gamla stan. Och smyga mig in i Storkyrkan. För nästa bokning i kalendern har redan börjat.

Orgelkonsert med bland annat musik av Bach. Gratis dessutom. Det är svårt att motstå. Och ett utmärkt sätt att slå ihjäl tid på. För klockan två räknar man med att tweedfolket kommer att gå i mål på Mynttorget.

Men nu är jag ingen på-stan-blogg och jag orkar inte bära runt på en systemkamera. Mitt motto är att den bästa kameran är den som man har med sig. Det vill säga mobilen. Och jag lusläser inte vad som händer på stan. Och mina kalenderbokningar är lika sällsynta, som havsörnar.

Sanningen är den att jag ramlade på allt av en ren tillfällighet. På grund av ett barnkalas. My var bjuden på en fest på Livrustkammaren och det gjorde att jag fick två timmar ledigt, som jag använde till att driva runt lite planlöst. Och det var riktigt trevligt.

Ingen bra början

Redan före halv nio på morgonen och har jag hunnit jaga upp mig hela trenne gånger. Först var det över trafiksituationen för gående och cyklister på Skanstullsbron. Det är alldeles för liten plats för att rymma trafikanterna på den västra sidan av bron.

Jag gick i min vanliga takt och filosoferade när en ung kille, som höll ett högre tempo ville komma förbi mig. För att göra det var han tvungen att kliva ut med ena foten i cykelbanan. I samma veva kom två cyklister farandes bakifrån och ville om. I hög fart och i bredd.
– Cykelvääääg, vrålade de i kör så att både killen och jag hoppade högt. För att inte tala om hur det påverkade hjärtverksamheten.

Kära trafikplanerare: Se till att det finns tillräckligt med utrymme för alla på Skanstullsbron. Inte bara för bilisterna.

När jag kom till jobbet en kvart senare var det dags igen. För att jaga upp mig. Toabesöken kan vara som en saga. Alltså som den om Guldlock och de tre björnarna. Jag har tre toaletter i min omedelbara närhet och det slår sällan fel att jag är tvungen att öppna alla tre dörrarna innan jag hittar en acceptabel mugg.

Kära medarbetare: Se till att vända er om och kolla muggstolen när ni gjort Tvåan. Och tveka inte att använda toaborsten. Hellre en gång för mycket.

Nästa morgonvana: Bära ut lunchlådan till ett kylskåp. Vi har fem olika att välja mellan. Men det är ingen större skillnad på dem. Egentligen. Vilket jagar upp mig en smula. För en massa matlådemänniskor ställer in sina pytsar ståendes i den påse de fraktat dem i. Det gillar inte jag. För jag har ingen aning om var de haft sina påsar. De kan mycket väl ställt ner sin kasse på marken när de väntat på bussen och då vill jag verkligen inte se den bland mina matvaror.

Kära intendentur: Kan inte ett av fem kylskåp skulle vara påsfritt? Jag har alldeles för livlig fantasi om kassars öden och äventyr när de är på väg hit.

Lite av varje

”Om din kudde är sex år gammal – och det är tydligen ett slags genomsnittsålder för kuddar – har man räknat fram att en tiondel av dess vikt utgörs av lossnad hud, levande kvalster, döda kvalster och kvalsteravföring …”

Och så är det. Senast vi köpte nya huvudkuddar var när citatet från Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting” skrämde vettet ur oss. Det vill säga kring 2005. Min kudde heter Cirrus Soft från Ditzingers, som gick i konkurs 2005 enligt alla register. Alltså måste kuddarna vara äldre än så. Dessutom minns jag att Svärmodern levde, vi köpte en likadan till henne. Som vi slängde när hon dog i april 2005.

Nu vet jag inte vilken tunn, fluffig och knappt märkbar kuddmodell jag ska satsa på. Kan man ta hem en och provsova?

Makens kudde finns fortfarande. Med det beskrivande namnet Sten. För det känns verkligen som att ha huvudet på en stenbumling.

Att jag inte gick hem berodde på det ymniga regnandet. Och att vi tänkte dra nytta av att vi är bilvakter. Varför inte ta en tur och leta kuddar? Men det bidde inga nya kuddar. Bara mat. Och där kommer blodtrycket in.

Vanligtvis är det jag som handlar och då blir det mat efter mitt tycke och smak. Och eftersom Maken äter det som finns hemma så är det mitt fel att han har högt blodtryck. Menar han. När vi ska handla tillsammans uppstår dessutom en del konflikter. Han vill köpa så förtvivlat mycket. Mer än vi kan konsumera. Och bryr sig inte det minsta om pris eller säsong. När jag protesterar är jag snål.

Och då ökar blodtrycket på oss båda.

Gårdagens regn skördade offer. Här ett paraplylik på Skanstullsbron.

Gnäll lönar sig

OK, jag är lite om mig och kring mig, det ska erkännas. Inte så att jag skulle utnyttja andra eller kapa åt mig fördelar i tid och otid. Men om jag inte är riktigt nöjd som konsument, så drar jag mig inte för att klaga.

Eller om jag vet att jag har vissa rättigheter så skyr jag inga besvär. Skaffar fram papper och kollar regler, skriver brev och mejl. Och det brukar ge resultat.

Idag fick jag till exempel besked om att 3000 kr kommer att landa på mitt bankkonto. Som plåster på såren för att planet från Paris var sex timmar försenat. Det krävdes bara ett intyg från flygbolaget, resebevis och papper på att resan var betald med kort.

Och fort gick det. Trots att SAS aviserade upp 10 veckors väntetid på ett förseningsbevis. Isländska askmolnet förmörkar fortfarande tillvaron, tydligen.

Dagens stora fråga: Vilket hål ska vi stoppa det oväntade tillskottet?

Avgaser

Vad är det som luktar så äckligt runt nyuppgrävada gropar i gatan? Utanför min port finns ett djupt hål i gatan, som man grävt upp för att serva gasledningarna. Det luktar gamla spyor därifrån utan att någon ledning skadats vad jag kan se.

Enda fördelen med hålet, förutom själva gasservningen, är att bilförarna väljer andra vägar än förbi min port. Lutningen uppför Hornsgatan från Ringvägen mot Anskariegatan används annars som avskjutningsramp. Bilisterna tar sats så att de flyger över krönet i hopp om en luftfärd fram till Hornstull.

Min förhoppning är att folk ska ha glömt att vägen förbi mig när alla gropar är tilltäppta.

Årets

påskklapp? Snart kastar de mattor efter en.

Det var fullständigt kaos på min gata i stan när alla skulle hem från jobbet. Tunnelbanans röda linje stod still efter en olycka och jag mötte en massa stirriga fotgängare på sträckan mellan Timmermansgatan och Ringvägen. Förvånande nog är det många som inte vet vägen till Slussen.  Flera ställde den frågan. Till mig. Som vanligt.

Och inte blev trafiksituationen bättre av att korsningen Hornsgatan-Ringvägen är uppgrävd. Det gick absolut fortare att gå.

Lat

Imorse försov jag mig. Med flit. Sen tog jag tuben till jobbet. Min ursäkt: Barnen sover här i helgen och då vet jag av erfarenhet att vi är uppe i ottan. Så jag bunkrade halvannan timme på sömnkontot.

Min disposition är lat. Inte bara till kropp utan också till ande. Som det här med mail och anvisningar. Varför ska saker dokumenteras in English? När alla inblandade är svenskar. Eller åtminstone svensktalande. Fluently.

Det tar helt enkelt emot att läsa. Särskilt på en bildskärm. Och jag har egentligen aldrig fattat varför man ska göra flödesscheman över fullständigt självklara processer. På engelska. Folk på mitt jobb kan bli riktigt lyriska över sånt. Och dunka varandra berömmande i ryggen

Det här schemat är mer i min smak. Som slutar med drinkar. Då tar jag helg.

Korkat

Jag förstår mig inte på folk som är beredda på att ta risker för materiella saker. Som hoppar ner på spåret i tunnelbanan för att ta upp en mobiltelefon. I rusningstid när det kommer tåg hela tiden. Är inte livet värt mer än en sketen telefon?

Mitt första riktiga jobb var som postkassörska. Säkerhetsregel numero uno var: Riskera inte livhanken för pengar. Ge rånare vad rånare vill ha. Speciellt som pengarna inte är dina.

En kvinna i kassan på posten i Älvsjö fick för sig att hon skulle visa en hotfull rånare var skåpet skulle stå och började veva med stora stämpeln. Tjuven på andra sidan skranket sköt henne på direkten.

Så jag störs av när tidningarna utmålar kavata kvinnor som hjältar bara för att de gör motstånd i den typen av situationer. I mina ögon är det bara dumdristigt.

Dessutom har de flesta försäkringsbolag en riskklausul i samband med olyckor. Har man medvetet utsatt sig för en risk att skadas, så blir ersättningen för skador nedsatt. Så kallat civilkurage straffas alltså.

#1 Koka sniglar

Det finns folk som har en lista med saker de borde göra någon gång i livet. Typ bungyjump, fallskärmshopp, tjurrusning, rafting eller simma med delfiner. En blogg på det temat vann Stora Bloggpriset.

Nu vill inte jag vara sämre. Trots att jag egentligen inte har någon sån lista utan har hållit mig till mindre äventyrliga och vardagliga saker. Som matlagning.

Svågern och Svägerskan bodde i hus Näsby Park och det kryllade av vinbärssnäckor i deras trädgård. Vi plockade flera hundra och tog med oss hem i en stor trälåda, som vi satte på balkongen. Där fick snäckorna äta sallad några dagar. Och para sig. Det låg ägg i drivor i botten av lådan.

Sen blev det svälta av för de små odjuren. Tarmsystemet måste vara rent och fint innan man tar livet av dem. Under den här processen lyckades flera rymma. Nedanför oss låg en vändplan och det var många rymlingar som slutade sina dagar där. I flera år efteråt.

Själva kokningen gör man i två omgångar. Först avlivar man sniglarna genom stormkokning och sen ska de sjuda i flera timmar. Före sista kokningen sliter man ut vinbärssnäckan ur skalet, skär av själva sulan och kastar det som vindlar sig upp i skalet. Det är bara sulan som är ätbar.

Sista kokningen görs i vatten, vin och konjak. Ett förfärligt slöseri med värdefulla droppar, om ni frågar mig. Plus lök, morötter, persilja och salt, lagerblad och peppar. Som sniglarna får koka ytterligare flera timmar

Skalen kokas ut med målarsoda och vatten och används vi serveringen. Och då låter man de små kautchuckliknande djuren ta ett sista bad i vitlökssmör.

Man gör det här bara en gång i livet är min erfarenhet. Om man överhuvudtaget gör det. Det är helt enkelt mycket väsen för ingenting och inte alls värt besväret. Det går precis lika bra med champinjoner, som man steker i vitlökssmör och persilja.

(Det blev mycket man och passivum, men det får man ta i receptliknande utläggningar.)

Buss på villovägar

Jag tog bussen hem från jobbet. Igår klev jag på en påse av misstag och eftersom den innehöll trasigt glas skar jag upp en långt sår i hålfoten. Så jag känner mig inte så sugen på att anstränga mig alltför mycket. Dessutom var det visst lite bråttom, Tvåan skulle komma med sushi.

När bussen stannade vid Blomsterfonden på Ringvägen, skulle en liten krumryggad dam med rullator försöka krångla sig ut ur den överfyllda bussen. Det gick inte alls bra. Hon föll raklång ut genom bakersta dörren och landade på ansiktet.

En resenär vrålade Idiot till chauffören, som om det var hans fel. Föraren kallade i sin tur passagerarna för lealösa grönsaker, som bara satt på häcken och förväntade att någon annan skulle göra något.

Alla fick gå av och invänta nästa buss. Som självklart blev mer än överfull. Plus ännu mer försenad eftersom flera passagerare skulle förklara för nästa busschaufför vad som hade hänt. Och ifrågasatte om det verkligen var vettigt att ringa efter ambulans. Med tanke på att skadan inte var så stor och SÖS så nära.

Det kan inte vara kul att köra för SL. Trafiksituationen och patienterna, förlåt jag menar passagerarna, tär verkligen på tålamodet.

Och det tog längre tid med bussen än att gå. Plus att jag ännu inte sett röken av någon sushi.