Helgläsning

Gårdagens begravning tog musten ur oss så vi har inte orkat mycket mer än att ligga i soffan och läsa. Egentligen hade vi tänkt oss till Liljevalchs, men vände vid Södermalmstorg för att fördjupa oss i söndagstidningarna. Under varsin filt i varsin soffa.

I DN:s Kultursöndag lägger Horace Engdahl ut texten om sin ordrika samtid med mera. Paragraf ett handlar om bloggande. Att bloggare är som tonårsflickor som rabblar upp för varandra vad de varit med om utan att egentligen lyssna på varandra. Jaha, så han menar att Peter Englund och jag har gått i barndom?

Och paragraf 13 löd: Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar. Vad menar han? Att man tar till lögn för att slippa ta ansvar. Om man inte var ansvarig för sina handlingar skulle man inte behöva ljuga om dem. Eller?

Aftonbladet söndagsbilaga var värd en tia. Nästan mer. Den innehöll en fantastiskt underhållande artikel om Ranelid. Jag tror inte att Ranelid hade för avsikt att rolig, men han är helt enkelt obetalbar. Och helt oemotståndlig när han är i sitt esse.

Dessutom hade man en artikel om fejkbloggare och om det är OK att ljuga på bloggen. 65 % av drygt 3000 tycker inte det. Jag ljuger på bloggen. Ungefär på samma sätt som i verkliga livet. Alltså, om jag ska berätta en historia så kan jag korta ner sammanhangen. Brorsans frus syster kan till exempel bli Brorsan fru. Bara för att det inte ska bli så omständligt.

Sen heter inte folk det jag kallar dem för. Som barnen, de heter inte alls Ettan, Tvåan och Trean och det är ganska uppenbart. Andra får heta namn som påminner om deras riktiga. Alla som jag kallar Klas här heter i själva verket Mats och tvärtom. Mona blir Lena, Eva brukar också få heta Lena, Maggan blir Bettan. Och den som är dum får heta Ylva eller något annat namn som inte klingar vackert i mina öron.

Men för övrigt håller jag mig ganska nära sanningen eftersom det är så jobbigt att komma ihåg sina lögner. Det lärde jag mig redan i förskoleåldern.