Stressfaktor

I hate barnkalas. Nästan varje helg ska något av barnen på kalas. Oftast på söndagar. Som idag då var My bjuden till Andys Lekland av två grabbar i klassen. Det betyder tider att passa, presenter att köpa. Till barn man inte känner och inte vet vad de vill ha.

My hates barnkalas, too. Hon ville inte alls gå och jag fick använda all min övertalningsförmåga.
– Man kan inte tacka ja och sen inte komma. Tänk på att pojkarnas föräldrar betalat för att du skulle bli bjuden.
– Det var inte jag som tackade ja. Det var mamma.
– Men du tycker ju att det är kul på Andys.
– Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte gå på kalas i alla fall, sa hon och slängde sig på soffan.

I hate mitt hafsiga sätt. Jag läste noga på inbjudningskortet. Tyckte jag. Kalaset är 25/10 kl 13.30 och tog reda på när vi skulle behöva ge oss av för att hinna köpa två presenter innan dess. T-bana 11.16 från Zinken och vi skulle hinna med både BR och lite lunch före spektaklet.

Klockan 10.50 kastade jag ett öga till på inbjudningskortet igen och såg att jag läst alldeles galet. Kalaset började inte 13.30 – det slutade då. Började gjorde det 11.00. Postens stämpel dolde lite av starttiden.

I hate phone calls. Särskilt till främlingar. Min första tanke var att vi slänger oss i en taxi, men om My hade protesterat mot kalaset tidigare så blev det ännu värre. Knappast någon feststämning alls. Det var bara att ringa en av mammorna och lämna återbud.

Sen ringde jag och frågade om Stella var ledig för lite lek istället.

Tidens tant

Det finns kineser överallt och plötsligt kan vanliga svenskar förvandlas till asiater. Det hände igår. Jag hälsade på ett gäng unga damer, som jag aldrig träffat förr. Trodde jag tills jag såg deras oförstående blickar.

När jag i tanken ändrade frisyr på dem och bytte hårfärgen till blonderat och luggen till snedlugg insåg jag mitt misstag. Emily, Jenny och Sara hade doppat håret i samma färgpyts och förvandlats till ljusa brunetter. Allt för att förvirra en tant.

Inte nog med att alla yngre är så förvirrande lika, de är så omöjliga att åldersbestämma. Alla under 35 ser lika gamla ut. Det gjorde de inte när jag var 30. Då var det tanter över 50, som var en enda grå massa.

Förresten var tanter och farbröder kineser för mig på den tiden. Tillsammans. Tanterna förvandlades sakta men säkert till farbröder.

Hemska tanke! För folk under 35 är också jag på väg att uppslukas av den könlösa tantfarbrorkategorin. Och det tjänar ingenting till att spjärna emot. Tiden går och det är bara att marschera med.