Snopet

DN skriver idag att fickstölderna ökar. Och det kan jag verkligen hålla med om. Till 100 %. Maken kom hem igår, moloknare än vanligt efter en hård arbetsdag och en ännu hårdare träning. Under arbetsdagen hade hans nya fina mobil fått fötter. Fickan han haft telefonen i, var kvar på arbetsbyxorna, men den var tömd på sitt innehåll.

Jaha, inte hjälper det att sitta och tjura. Nej, det är bara att ta itu med problemet steg för steg.

1. Polisanmälan
Tack, Polisen för att man numera kan anmäla förluster på nätet. Även om vi har Södermalms polisstation två kvarter bort, så är det skönt att slippa gå dit. Man får till och med ett ärendenummer omedelbums och det underlättar i steg två.

2. Försäkringsbolaget
Det gick att göra en anmälan på nätet även hos If, men eftersom deras kundtjänst hade öppet till 21 så ringde jag. Fick prata med en skadereglerare, som sa att eftersom telefonen var alldeles sprillans så ersatte man det fulla värdet minus självrisken. Men vänta tills efter helgen, om utifall mobilen skulle dyka upp. Vilket skulle förvåna med tanke på att telefonen var nyladdad och trots det kunde den inte nås. Alltså var den avstängd eller så hade någon tagit ur SIM-kortet.

3. Tre
Teleoperatören tog emot kundärenden på sin hemsida och Maken kunde snabbt och enkelt döda det existerande SIM-kortet.

Efter det gav jag ett gentilt erbjudande:
– Du kan få låna min gamla HTC.
Men det besvarades bara med en grymtning.

Sammanfattningsvis

Det är inte klokt vad lite egentligt arbete man hinner på en dag. Lite mail hit och dit. Några telefonsamtal till den och den. Som resulterar i några ytterligare mail fram och tillbaka.

Sen får man ta del av andras mailkonversationer och det medför några uppringningar till Kundtjänst och Datadriften. Som båda säger att problemet är mitt men jag slår ifrån mig: Det här har rullat klockrent ett halvår. Nu ska ni inte komma här och komma.

Men visst var det jag som klantat mig. Men varför har ingen påtalat problemet tidigare? Eller upptäckt det i testerna? Så egentligen var inte felet mitt. Utan kunden, som inte klagat. Alternativt testarna som inte kollat ordentligt.

Där kom jag undan lättvindigt. Men att laga felet föll på min lott och det tog en timme av arbetstiden. Och två timmar gick åt till Workshops med certain topic and issues bl a concerning dashboards to monitor business processes. Och glöm för all del inte vikten av scalability and redundancy.

Men nu blir det inte fler mail, telefonsamtal, workshops eller lagningar. Nu går jag hem.

Trodde jag! Min kollega skrattade bråck på sig åt mitt sista mail med formuleringen: Kunden vill ha ett telefonmöte, förslagsvis 19/11 kl 14.00 om testförförandet …
So what? Klart att kunden i det här fallet befruktar det värsta.

DSC00183Helt klart en average dag på jobbet. Men här kommer en liten hälsning från en tös med klös. Inte någon medelmåtta. Direkt från Tvåans mobil.

Leopardmönstrat, om än lite i ljusaste laget, klär alltid en skönhet.

Nu får jag sluta med english. Som vanligt  skyller jag ifrån mig. På gubbsen från UK. Who else?

Ring ring

ny-telefonMin mobil är inte vad den har varit. Jag vet inte om det är Alzheimers eller vanlig åldersdemens, men den känner inte igen sig själv. Plötsligt står det ”Sätt i minneskortet” på displayen. Trots att kortet sitter där det alltid suttit. Då får man ta ut kortet och sätta in det igen och allt funkar normalt. Ett tag.

Eller så tappar batteriet laddningen på några minuter. När jag stoppar in laddaren säger mobilen ”Okänt batteri” trots att batteri och telefon känt varandra i nästan tre år.

Telefonansvarig på jobbet tyckte att jag lika gärna kunde få en ny apparat. Den gamla är avskriven sen länge. Och jag är inte den som protesterar mot sådana förslag.

Nu har jag gullat lite med min nya lur och funderar på att ta vägen förbi Kjell & Co i Skrapan. De lär ha minneskort som passar.

DSC00002

Gänget på bokhyllan hälsar!

Föra sig

Svågern var i så mycket bättre form nu än för två veckor sedan. Svullnaden på hjärnan har gått ner och nu har han kunnat återta förlorade färdigheter och kan t ex gå utan rollator inomhus igen. Så det kändes bra.

Inte så att jag kräver allt ljus på mig, men Lillsyrran har en irriterande egenhet. Om telefonen ringer när man är där har hon inga problem att föra långa samtal. I telefonen, trots gäster. Och det trots att uppringaren är en i grannskapet, som hon träffar eller pratar med var och varannan dag. Och trots att gästerna är mer sällsynta besökare.

I kväll ringde en väninna och Lillsyrran försvann i säkert en halvtimme. Efter avslutat samtal säger hon ”Ylva hälsar!” Ylva, som hon träffar flera gånger i veckan.

När jag har folk hemma så brukar jag avsluta telefonsamtal snabbt med ”Kan jag ringa dig senare? Lasse och Vickan är här” typ.

Ett problem värdigt Magdalena Ribbing?