Gubbar är sig lika

När Maken började som Portis för dryga 20 år sedan bestod en stor del av arbetstiden av att vittja brevlådor i olika fastigheter, som han hade ansvar för. I brevlådorna låg hyresgästernas felanmälningar, som skulle åtgärdas. Antingen av Maken själv eller om det var utanför hans kompetens så skulle han lämna över uppgiften till den tekniske förvaltaren. Ett ganska ensamt jobb där var man i det stora hela var sin egen arbetsledare.

Så är det inte längre. Nu jobbar flera gubbar i team och felanmälningarna ligger inte i fysiska brevlådor utan i digitala mejlboxar. Varje team har en expedition med datorer uppkopplade på fastighetsbolagets nät. Männen i blåkläder har gått från att vara vaktmästare och portvakter till att vara bovärdar och sina egna tekniska förvaltare. Man bokar snickare, rörmokare, målare, reparatörer efter behov. Lägger upp ärenden i ärendehanteringssystemet och attesterar fakturor.

Maken gillar förändringen, men det är han ganska ensam om. Åtminstone bland dem som jobbat länge på företaget. Trots att de i varje enkät ger sig själva betyget fem i förändringsbenägenhet. De har svårt för datorer och ställer hela tiden frågan: När ska vi ha tid att skruva? Var det inte det vi blev anställda för?

Och det är samma med gubbarna på min arbetsgrupp; de tre så kallade grottmännen, som förskansat sig i konferensrummet Gröna Grottan. Gubbarna som också hela tiden frågar: När ska vi ha tid att koda? Är det inte det vi är här för att pyssla med? Och därför vägrar vara med på möten. Vilket gör att onödiga misstag begås, för att alla inte har klart för sig vad som gäller. Man tror att man vet och handlar efter det. Och vanligtvis slutar det med syfrökens stående replik: Det är bara att repa upp, och börja om.

Som vi har repat upp och börjat om den senaste månaden. Bara för att kommunikationen med grottmännen inte har fungerat.

Annons

Snopet

DN skriver idag att fickstölderna ökar. Och det kan jag verkligen hålla med om. Till 100 %. Maken kom hem igår, moloknare än vanligt efter en hård arbetsdag och en ännu hårdare träning. Under arbetsdagen hade hans nya fina mobil fått fötter. Fickan han haft telefonen i, var kvar på arbetsbyxorna, men den var tömd på sitt innehåll.

Jaha, inte hjälper det att sitta och tjura. Nej, det är bara att ta itu med problemet steg för steg.

1. Polisanmälan
Tack, Polisen för att man numera kan anmäla förluster på nätet. Även om vi har Södermalms polisstation två kvarter bort, så är det skönt att slippa gå dit. Man får till och med ett ärendenummer omedelbums och det underlättar i steg två.

2. Försäkringsbolaget
Det gick att göra en anmälan på nätet även hos If, men eftersom deras kundtjänst hade öppet till 21 så ringde jag. Fick prata med en skadereglerare, som sa att eftersom telefonen var alldeles sprillans så ersatte man det fulla värdet minus självrisken. Men vänta tills efter helgen, om utifall mobilen skulle dyka upp. Vilket skulle förvåna med tanke på att telefonen var nyladdad och trots det kunde den inte nås. Alltså var den avstängd eller så hade någon tagit ur SIM-kortet.

3. Tre
Teleoperatören tog emot kundärenden på sin hemsida och Maken kunde snabbt och enkelt döda det existerande SIM-kortet.

Efter det gav jag ett gentilt erbjudande:
– Du kan få låna min gamla HTC.
Men det besvarades bara med en grymtning.

Andra tider – annat elände

För nästan 100 år sedan såg det ut så här på trottoaren utanför där jag bor. Hungriga människor köade för brödfödan under Första världskriget. Somliga barfota. Hornsgatan var stenlagd och parkeringen var fri.

WWI

Idag är det annorlunda. Nu är det bilarna som köar, både de stillastående och de som rör på sig. Utanför mitt köksfönster passerar det cirka 40.000 bilar per dag. Och den kubliknande mätstationen, som syns på bilden registrerar gång på gång Stockholms sämsta luft.

hornsgatan

Och inte blev mitt morgonhumör ljusare av att läsa i DN. Trots den positiva tonen i rubriken.

Bättre luft – och fler fikaställen

Trots att det handlade om att förbättra min närmiljö. Som man lovat sen länge. Trottoarerna breddas och man planterar träd utmed båda sidor av gatan. I sommar skulle det vara vår gatsnutts tur. Trodde jag.

”Med ett undantag – den lilla backen västerut upp från Ringvägen där luften är som sämst och miljöförvaltningens luftmätningsvagn står.

Den etappen – den fjärde – skjuts på framtiden.
- Vi väntar på utredningar om hur trafiken i korsningen Ringvägen–Hornsgatan påverkas när vi bygger om Slussen. Därför tar vi sträckan nedanför Långholmsgatan först, förklarar trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M).”

Ständigt detta Slussenelände. Och bilisterna lär väl fortsätta  att gasa i ”den lilla backen västerut upp från Ringvägen”. Den används som avskjutningsramp för att ta sig flygande över backkrönet vid Ansgariegatan.

Återfås mot beskrivning

I morgon är det vårdagjämning. Med betoning på jämning för det lär knappast bli någon vårdag. Inte vid Stockholms horisont om man ska tro prognoserna. Och det gör jag i det här fallet eftersom vädersiarna menar att det ska bli samma väder i morgon som det varit idag. En förutsägelse, som brukar stämma i 80 % av fallen.

Alla som är trötta på vinter räcker upp en hand! På den uppmaningen räcker jag upp båda. Utan minsta tvekan. För nu är jag trött på allt byltande.

Men jag tillstår att det finns en fördel med nysnö, som döljer förrädiska isfläckar. Då tvingas jag att sakta farten något och stirra ner i backen för att inte riskera att gå i kull. Det gjorde jag på hemvägen från jobbet. Kollar varje steg noggrant och när jag går längs Rosenlundsgatan och precis har korsat en tvärgata, fladdrar något förbi mina tår.

Detta något var två hundralappar. Närmsta människa befann sig 50 meter österut. Med stora hörlurar på huvudet. Så jag böjde mig ner och plockade på mig pengarna.

Var det rätt av mig? Vad ska man egentligen göra med herrelösa pengar? När det inte handlar om större summor.

En gång när barnen var små, hittade de en femtiolapp i ett buskage. Då ringde jag polisens hittegods och berättade om fyndet. Bara för att vara pedagogisk och lära avkomlingarna att man inte kan behålla det man hittar. Kvinnan i luren antecknade och sa att man skulle höra av sig om någon anmälde förlusten. Vilket ingen gjorde.

Den som kan tala om i vilket gathörn han eller hon blev av med sina surt förvärvade hundralappar, kan anmäla förlusten till mig. Kanhända återgår pengarna till sin rätta ägare.

Om jag var en på-stan-blogg

Då skulle jag inte bara skumma utan lusläsa DN:s kalendarium. Fylla min almanacka med bokningar och ge mig ut på stan. I sällskap med min tunga, avancerade systemkamera.

Idag skulle jag till exempel ta hissen ner och gå ut på gården och plåtat vildvinet, som klättrar på väggen till soprummet.

Sen skulle jag ha spatsera ut på Brännkyrkagatan, ner och utmed Söder Mälarstrand, gå vidare över Slussen, titta lite på slussningen, promenera i solen längs Skeppsbron, vandra över den 140 meter långa Strömbron, tillika Stockholms äldsta provisorium, med Kungsträdgården som första mål.

Där skulle jag ta lite kort på folk klädda i tweed. För idag går loppet Bike in Tweed för andra gången. Cykelloppet där deltagarna ser ut som klonade Johan Hakelius. Oavsett kön.

Sen skulle jag ställa några nyfikna frågor till mannen från nordiska muséet utrustad med en tysk Rennrad från 1897. Cykeln, som är så gammal att den blivit modern. Den har nämligen vad man idag kallar för Fixed gear. Dåförtiden vet jag inte vad det kallades, men motsatsen heter frihjulsnav. Alltså på så gamla cyklar var man tvungen att trampa hela tiden, som bakhjulet snurrade. Ingen vila i nedförsbackar med andra ord.


När alla drygt 100 deltagare gett sig av skulle jag ta vägen tillbaka till Gamla stan. Och smyga mig in i Storkyrkan. För nästa bokning i kalendern har redan börjat.

Orgelkonsert med bland annat musik av Bach. Gratis dessutom. Det är svårt att motstå. Och ett utmärkt sätt att slå ihjäl tid på. För klockan två räknar man med att tweedfolket kommer att gå i mål på Mynttorget.

Men nu är jag ingen på-stan-blogg och jag orkar inte bära runt på en systemkamera. Mitt motto är att den bästa kameran är den som man har med sig. Det vill säga mobilen. Och jag lusläser inte vad som händer på stan. Och mina kalenderbokningar är lika sällsynta, som havsörnar.

Sanningen är den att jag ramlade på allt av en ren tillfällighet. På grund av ett barnkalas. My var bjuden på en fest på Livrustkammaren och det gjorde att jag fick två timmar ledigt, som jag använde till att driva runt lite planlöst. Och det var riktigt trevligt.

Den som gör en resa har alltid något att berätta

Maken anammar gärna nyheter. Själv är jag oftast skeptisk. När han hörde talas om SL:s nya elektroniska reskassa nappade han direkt, skaffade ett accesskort och laddade det med 500 kr. Men eftersom jag är skeptiker, så håller jag mig till förköpremsan.

När man laddar det nya SL-kortet ska man också ange hur ens standardresa ser ut. SL har delat in Stockholm i olika zoner och Maken valde resor i en zon, som kostar två kuponger. Det går att göra resor avviker från förvalet och igår när vi skulle ta oss hem från Saltsjö-Boo var just en sån avvikelse. Gårdagens hemfärd tog oss genom två zoner och då kostar det ytterligare en kupong.
SL instuerar:

Om du ska göra en resa som kostar fler eller färre kuponger än din standardresa, behöver du köpa en biljett manuellt med reskassan. Du kan göra på följande sätt:

köpa i biljettmaskinen på bussen. Knapparna står för 1, 2 eller 3 kuponger. Så här gör du:
* Välj antal kuponger
* Tryck på knappen tills siffran visas i fönstret.
* Lägg till sist på ditt kort.

Buss 471 rullade in på hållplatsen klockan 20:53. Vi klev på och jag sträckte fram min åkremsa och sa: Slussen. Chauffören stämplade tre kuponger och jag gick och satte mig. Maken, som kom efter, tog fram sitt nya, blanka kort och sa att det här var första gången han behövde betala mer än för den förprogrammerade standardresa. Jaha, det är första gången för mig också, sa föraren.

Och där stod Maken och tryckte. Och tryckte. Och tryckte. I flera minuter. Chauffören tryckte också några gånger. Men kortläsaren vägrade lägga på en kupong. Så det fick bli en standardresa i alla fall. Om bussen skulle kunna komma iväg från Saltsjö-Boo. Men det blev en dyrare historia. För vi skulle fortsätta från Slussen med tunnelbanan ända hem till Zinkensdamm.

SL varnar mycket riktigt för konsekvensen om man inte betalar för hela resan från start:

Betala alltid för hela resan från start, annars dras en helt ny biljett när du kommer in i en zon som du inte betalat för och där läser av kortet.

Så när Maken passerade spärren vid Slussens tunnelbanestation, knyckte SL helt sonika två kuponger till av reskassan. Själv kunde jag visa min åkremsa för spärrvakten och passera utan extra kostnad.

Slutsats: Det kostar att ligga i teknikens framkant. Cirka 33 % mer.

Ute i Stockholmsnatten

Jag märkte av det redan igår och i morse hade jag vissa svårigheter att ta mig ur sängen. Vänster höft värker på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Så nu funderar jag på att kontakta AMF, för det måste kunna klassificeras som arbetsskada. Om inte annat så indirekt.

Tidigare, när företaget jag arbetar på hade andra ägare med betydligt bättre finanser, så släpptes jag iväg på lufthålspermissioner i form av konferenser åtminstone två gånger per år. Och konferenserna innehöll tillfällen till dans och det drog jag nytta av. Stuffade runt hela kvällar utan problem. Och eftersom tillfällena kom med en viss regelbundenhet, så ingick det så att säga i min fysiska träning. Men, som sagt, det var ett tag sedan. Och det märks.

Igår ringde Makens desperate storebror och frågade om vi kunde tänka oss att spendera kvällen på lokal ätandes kräftor. Egentligen kände jag mig inte alls i form för det. Trött efter en snörvlig arbetsvecka. Men storebror hade fått en massa sena återbud och därför gick frågan till oss. Tvåan hejade på och tyckte att det var på tiden att stugsittarna kom över sin egen tröskel och det finns sämre anledningar till det än en kräftskiva.

Vi tog tuben till Golden Hits, på Kungsgatan, där Hans Wallman håller en traditionsenlig skaldjursafton för vänner och stammisar. Maken och jag är varken det ena eller andra men storebror är både och. Vi åt våra kräftor, drack öl och nubbe, sjöng snapsvisor under ledning av Lelle Printer. En gick under rubriken Kungens skål, och jag var lite tveksam först eftersom jag har mina synpunkter på kungahuset. Tills jag läste texten, som sjöngs till melodin ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”.

Inte lyssnar vi på ryktena om kungen
Inte tror vi på nåt illasinnat prat
Han har bara supit om han varit tvungen
därtill lurad av nån ondskefull kamrat
Han har aldrig sett nån kaffeflicka naken
Inte haft nån äventyrlig eskapad
Så lojala med den arma stackars kraken
tar vi själva nu en sup och vänder blad.

Det gjorde vi. Vände blad i sånghäftet och tog en sup. För mer än en blev det inte. Storebror är ingen öl och nubbegubbe. Mer åt söta drinkhållet. Och det är inte precis min tekopp. Men konjak till kaffet blev det.

Jaha, och vad har det här med värken i höften? Efter kaffet förvandlades stället till nattklubb och disco. Tre stycken dansgolv staplade på varandra. Och eftersom klockan ännu inte passerat midnatt lät jag inte tillfället gå mig ur händerna utan slängde mig ut på dansgolvet och skuttade runt. Och konstaterade att King of Pop fortfarande regerar på dansgolvet. Michael Jacksons låtar spelas fortfarande flera gånger i timmen.

När klockan började närma sig ett tog vi oss hem och på väg mot Hötorgets tunnelbanestation högg det till på ett oroväckande sätt i höften. Och nog måste det betraktas som en arbetsskada när inte arbetsgivaren ser till att de anställda får den träning de så väl behöver.

Men nu tänker jag ta en pocketbok, inta soffan och fortsättningsvis vila mig och höften i form.

Stan är full av vatten

Nu syftar jag inte på dagens regn utan det faktum att det är nära till kajkanter snart sagt var man än befinner sig. Men ändå är det så förtvivlat ont om drickbart vatten. Om man inte är villig att betala, vill säga.

Mitt förslag om att ta med dricksvatten på gårdagens långpromenad avslogs omedelbart.
– Varför gå och bära på vätska när det går att köpa var som helst.
– Vatten på flaska? En halv liter för 15-20 kronor. Nej, jag har ingen lust att betala för något jag redan har. Till och med med bubblor. Köp för all del inte någon flaska till mig. Jag bär hellre.
– OK, jag köper två i vilket fall som helst. En till mig och sen gör jag som bratsen: vaskar den andra.

Nu blev det inte så. Under Kungsholmen Runt, vid Kristinebergs Strand, hittade vi en kommunal dricksfontän. Som fungerade! Det var nog över 20 år sedan sist.

Så här ser en dylik ut. Lars Epstein på DN hittade en på Kornhamstorg. Och jag lånade bilden.

Turist

En veckas kurs är rena rama lyxtillvaron. Även om det är jobbigt med själva korvstoppningen. Och har det överhuvudtaget fastnat något i hjärnkontoret?

Själva lyxen består främst i det man stoppar i sig. Obegränsade mängder med godis, om man är lagd åt det hållet. Fikabröd och fri tillgång till läsk för den som gillar sånt. Och ny lunchrestaurang var eviga dag.

Som vanligt antog jag rollen som Den Riktigt Intresserade Eleven. Tog självklart platsen längst fram, som jag gjort ända sedan ettan. Då var det för att jag var lite lomhörd av återkommande öroninflammationer. Sen har det blivit så av gammal vana.

Då och då under veckan fick jag läxa upp mig själv när jag tappade koncentrationen.
– Hallå! Skärpning! Missa inte vad Fröken säger bara för att du lagt märke till att han rättar till pungkulorna allt som oftast.

En annan lyxdetalj var själva Stockholmupplevelse. Lektionerna började kl 9.00 och jag promenerade till Norra Bantorget i sakta mak och det kändes exotiskt på något sätt. Som att vara på tillfälligt besök. Ungefär som i Barcelona eller Rom. Stan var helt annorlunda på en tidig vardagsförmiddag.

Fredag runt Centralstationen är också speciell. Det är dagen för truppförflyttningar. Klock, klock, klock säger tusentals dragväskor när hjulen passerar skarvarna mellan trottoarstenarna. Och det tar aldrig slut. Människor är hela tiden på väg bort och hem.

Ett litet aber är att jag åker iväg på torsdag och hinner inte börja använda mina nyförvärvade kunskaper. Men felet är inte mitt. Jag skyller på arbetsgivaren. Först fick jag inte ta semester, sen har man flyttat fram kurstillfället ett antal gånger. Och då blir det som det blir.

Förresten, vet någon hur man kommer i kontakt med Anna Anka? Jag skulle jag vilja hyra henne till jul. Om jag varit hemma. Och om jag firat. Hon skulle alla gånger vara stämningshöjande. Och till salu helt frivilligt. Så då får man ha roligt på hennes bekostnad.