1111 1111

Visst, det är fredagen den 13, men jag är inte skrockfull utan fångar den här dagen precis som jag gör med alla dagar. Speciellt inte en sån här fredag.

För idag har jag permission och är ledig utan löneavdrag. Så före lunch var veckostädning och helghandling avklarad. Städinsatsen var verkligen välbehövlig efter flera veckors försummande av den detaljen. Och helghandlingen omfamnade jag utan hämningar. Besökte Hemköp, Ica och Konsum i jakten på extrapriser och kånkade hem full ryggsäck plus två kassar.

Förutom ledig fredag, firar jag mig själv. Idag är det dag 255 + 1 på året och då är det Programmers’ Day. En dag som borde utnämnas till allmän helgdag. Om ni frågar mig. Switcha dag 256 mot Nationaldagen till exempel. Och varför inte lite uppvaktning? Far får slipsar på fars dag, mor blommor på mors dag; jag är öppen för förslag om lämpliga gåvor.

Men fram till dess får jag väl fira mig själv. Till exempel bjuda upp Maken på en bugg. Om han inte är alltför svettig efter träningen och slå upp lite kallt bubbel. Som jag tänker ge mig ut på stan och inhandla innan det börjar köa upp sig på Bolaget.

Och så här får man ordning på hemmet. Om man tänker som jag.

rutaktion

Skitsnack

Och nu över till ett allvarligt ämne, som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen toaletter och tillsynen av dem. Jag har redan vid ett par tillfällen redogjort för hur det kan se ut på mitt jobb. Trots att muggarna städas varje morgon. Fram mot arbetsdagens slut får man verkligen bruka urskiljning och leta sig fram till någon acceptabel klosett.

Idag var vi ute en sväng på Söder och hamnade så småningom på hotell Clarion vid Skanstull. Vår aktionsradie brukar ligga på den nivån när man måste hålla sig på skuggsidan för att över huvud taget orka ta sig fram. Noa åt en barnhamburgare och Maken och jag tog varsitt glas vin. Och om jag ska komma med lite kändisspotting, så satt Ulf Lundell vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Tog ett glas vin, alltså.

När det var dags att lämna uteserveringen tog jag en tur till hotellets toaletter i anslutning till foajén. En mycket nedslående upplevelse. Damavdelning rymde åtta toaletter. Tre av den var låsta och antagligen upptagna. Övriga fem såg inte kloka ut. Pappersbitar över hela golvet, tomrullar låg lite här och där och alla bås saknade obegagnat toalettpapper. På ett fyrstjärnigt hotell?

Då är det inte konstigt att stans restaurangen i allmänhet har så läbbiga gästtoaletter. Ska det vara så svårt med en okulär besiktning lite nu och då? Och göra en insats innan det sunkat ner sig alldeles. McDonalds håller fräschare nivå på sina muggar.

Hur är det då i andra länder? Bättre än här enligt mitt förmenande. Framför allt på rastplatser längs motorvägar. I Tyskland finns det i regel ett kabinettsbiträde som sköter rulljansen. Snyggar upp efter gästerna, delar ut toalettpapper och pappershanddukar. Och det kostar alltid en slant, från 0,5€ och uppåt. Ibland kan toabesöket ge rabatt på kaffet.

I Frankrike är toabesöken i regel gratis. Det är inte alltid som muggstolen har sittring, med då är själva stolsmodellen avsedd för att vara ringlös och porslinet har mjukare rundning där man ska parkera rumpan.

Förutom att franska stormarknader har ett utbud av matvaror som kan göra mig gråtfärdig, så finns det alltid schysta kundtoaletter. Något som styrde min tarmverksamhet på våra bilsemestrar på 1980-talet. Under många år kunde jag inte gå länge i ett varuhus eller på en stormarknad utan att reagera som en av Pavlovs hundar, typ. Jag behövde helt enkelt uppsöka en bekvämlighetsinrättning.

Det avstod jag från på Clarion. Men jag sa till tjejerna i receptionen att de borde skicka någon till damrummet. Och det pronto.

Det går utför

Både här och där. Här på bloggen verkar det bli mindre och mindre gjort. Och då går det utför även där. Hos läsarna, alltså. De blir bara färre med åren vad det verkar. Helt naturligt. För skriver man inte så finns det inget att läsa. Och då ruttnar läsarna. Och blir det heller inte några kommentarer. Så enkelt är det.

Det få bli en summering sen sist
Torsdag
Dagen avslutades med diverse klädinköp. Maken fick ny kostym, ny skjorta, två matchande slipsar, en livrem och några kallingar. Jag köpte Tag tre toppar betala för två och en bolero. Boleron tänker jag lämna tillbaka. Den var inte jag, som man brukar formulera saken. Jag kände mig bara obekväm och utklädd i den.

Fredag
Anledningen till framförallt Makens garderobsförnyelse var fredagens festiviteter. 75-årsjubileum för företaget, som betalar ut Makens lön. En ovanligt trevlig tillställning i Grand Hôtels spegelsal. Trerättersmiddag med underhållning före, mellan och efter rätterna. Tillbakablickar i företagets historia kryddat med gammalt skvaller om kändisar, som varit hyresgäster.

Om jag ska leka halv åtta hos mig och bedöma själva maten, så ger jag förrätten 10 poäng. Nässelsoppa med confiterad äggula och varmrökt makrill smakade mums. Varmrätten får 7 poäng. Kalvfilé, kalvbräss inslaget i ett litet paket och potatis toppat med sås efter eget behag. Köttet var lite väl genomstekt och smaklöst för min smak. Potatisen var behållningen. Den var i form av en kaka med lager på lager av potatis skuren i lövtunna skivor.

Efterrätten får ynkliga en poäng. Glassbomb med smak av choklad och apelsin med maräng stod det i menyn. Glass är inte min starka sida. Speciellt inte chokladglass. Bomben i sig var enorm och eftersom jag bara tog en pytteliten smakbit blev jag orolig att den nedsmälta mängden skulle översvämma tallriken. Men det klarade sig.

Vitt vin till förrätten, rött till varmrätten, dessertvin till efterrätten och slutligen konjak till kaffet. Totalt ger jag tillställningen 8 poäng. För de som hade ork kvar blev det dans och barhäng efteråt. Det hade inte vi. Ork, alltså. Företaget var dessutom så gentilt att de bjussade på taxi hem åt alla. Oavsett var man hade sitt lilla hem.

Lördag
Målarna blev klara med fönsterarbetet under veckan och på fredagen tätades alla fönster med ny tätningslist. Tack och lov slut på tre veckors oväsen och nedsmutsning. Men det gjorde att en strålande solig dag förmörkades av fönsterputs och städning. Maken tvättade fönster och jag städade efter honom och andra hantverkare. Och det tog större delen av dagen.

Söndag
Förmiddagen lovade att bli vacker så vi tog en långpromenad ut till Skogskyrkogården. På vägen dit handlade vi blommor till Treans grav. Vi var inte ensamma på kyrkogården. Jag vet inte om det var Mors dag eller det fina vädret som orsakade en mindre anstormning. Men man fick köa till spadarna.

Lagom till vi planterat klart började regnet. Vi åkte kommunalt tillbaka hem. Dels på grund av det vissna vädret och dels för att Makens brutna ben började protestera mot ansträngningen. Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Läsandes. Med några kortare avbrott för matlagning, mat och dryck.

Over and out!

Hög ambitionsnivå

Av flera skäl försöker jag lämna hemmet varje vardagsmorgon i ett tillstånd, som gör att jag gärna kommer tillbaka. Sängarna ska vara bäddade. Disken undanplockad. Smutstvätten i tvättkorgen eller i tvättmaskinen. Och maskinen inställd på att starta två timmar in i framtiden. Allt för grannsämjan.

En annan orsak till att hemmet ska se anständigt ut, är att Maken använder vår bostad som visningslägenhet. Som till exempel när någon firma ska räkna på en offert och vill in och titta på hur standarden är i fastigheten. Eller som i torsdags då några hantverkare ville in och påbörja den planerade fönsterrenoveringen.

Det var snickarna Gunde och Sniklas som behövde fylla sin arbetsdag. Så heter de inte alls. Vad Gunde egentligen heter har jag ingen aning om. Namnet kommer sig av att han är från Dalarna och det hörs verkligen.

Maken ville gå in först genom vår ytterdörr. Bara för att kolla läget. Äsch, sa Gunde. Inte behöver du göra det. Du kan inte märka ut dig mer än grannen snett ovanför dig. Hon hade en dildo i bautaformat liggande på nattygsbordet.

Jaha, aldrig får man vara värst. Snickarnas uppgift var att slita bort all tätningslist runt fönstren. Så att målarna kan koncentrera sig på själva målningsjobbet. Och det fick konsekvenser.

Under de dryga 20 åren som vi bott på Hornsgatan, har jag trott att det varit treglasfönstren som gjort att vi inte märkt av trafiken utanför. Men det var fel. Det är tätningslisterna som dämpat ljudet. Nu låter det som om alla fönstren mot gatan står vidöppna. Och målarna kommer inte förrän om tre veckor.

Så vi får uthärda oväsendet. Och draget. Jag torkar varje dag i fönstersmygarna och trasan blir alldeles svart.

DSC_0002

Jag lovar, det var mindre än ett dygn sedan jag torkade i köksfönstret. Och nu vet jag hur det är att bo på stans smutsigaste gata. Efter 20 år.

Livet är inte så livat när man tänker efter

Nej, egentligen är livet ett enda stort logistikproblem. Åtminstone mitt liv. Och värre än vanligt. Bara idag så har jag ägnat snudd på all min vakna tid åt logistik. Fyllt på i ena ändan och tömt ut i den andra. Eller tömt i ena änden och fyllt på i den andra. Och det handlar inte bara om min egen kropp.

När jag vaknade och hasade mig mot köket plockade jag upp morgontidningen från hallmattan när jag passerade ytterdörren. Transporterade tidningen till köksbordet där gårdagens tidning låg kvar. Den stoppade jag i kassen för pappersåtervinning.

Under en lov i vardagsrummet hämtade jag upp diverse rester från gårdagen. Som ett par vinglas och en skål full av uppätna ostbågar. Med tillhörande påse. Diskmaskinen var ockuperade av ren disk, som jag raskt förpassade till sina platser i lådor och skåp. Det gav plats för den smutsiga disken.

Då var det dags att tänka på frukost. Och morgonkaffe. När jag satte på espressomaskinen blinkade kontrollampan ilsket. Vatten! Vatten! Så jag fyllde på och beställde en dubbel espresso. Varvid lampan började blinka. Igen. Bönor! Bönor! skrek Jura. Och jag fyllde på och beställde ytterligare en espresso. Och vad hände? Jo, lampan blinkade ännu ilsknare. Bajsa! Bajsa! Nu var det dags att byta blöjor, typ. Sumpskålen var full.

Efter avslutad frukost gav jag mig på sängarna. Bytte underlakan och bäddade. Tog ut den torra tvätten ur torktumlaren och vek in den. Tog ut den våta tvätten ur tvättmaskinen, la den i torktumlaren och knäppte på den. Fyllde tvättmaskinen med lakan och handdukar, satte på den på 70°.

När det var klart drog jag fram dammsugaren för att kratta i gångarna. Maskinen lät lite tröttare än vanligt och det berodde på att påsen var full. Där rök sista dammsugarpåsen. Nu gäller det att komma ihåg att passera Home på Götgatan och inhandla nya. Helst innan det är dags för påsbyte igen.

Blomsterkvasten Maken fick, som tröst av sina arbetskamrater stod och såg vissen ut i sin vas. Så den brottade jag ner i en soppåse. Och placerade vid ytterdörren i sällskap med den vanliga soppåsen, tidningskassen, lådan med pappersförpackningar och påsen med några sillburkar och en tom vinpava. De överfulla kassarna med pantflaskor hamnade också i hallen.

Jag tar grejerna med mig när jag handlar, var min tanke. Det hade säkert fungerat om jag hade haft fler händer än två. Jag lämnade pantflaskorna och satsade på sopor och återvinning. Vilket var klokt eftersom jag fick trycka in mina pappersförpackningar i den något fulla behållaren.

På Hemköp köpte jag lammstek och yoghurt och på Ica handlade jag oxfilé och hummer. Plus lite till. Och jag kom till och med ihåg att ta fram min bonuskupong när jag skulle betala. En liten tant blockerade kundvagnarna. Hon hade problem att ställa tillbaka vagnen och få ut sin plastplutt. Flytt på dig, tänkte jag. Men sa: Vill du ha hjälp? Det ville hon. Och jag fick fast hennes vagn och loss plastplutten.

När jag kom hem, ställde jag ryggsäcken i hallen, tog kassarna med pantflaskor, vände i dörren och gick ner till Coop. Där handlade jag lite till och pantade mina flaskor och burkar. Jag brukar trycka på Biståndknappen. Mest för att det hänt mer än en gång att jag glömt visa upp pantkvittot i kassan. Då är det lika bra att avsluta pantningen direkt vid automaten. Tidigare har sådan givmildhet belönats med en rungande applåd. Men idag hördes inte ett ljud. Till min stora besvikelse.

Tillbaka i hemmet kunde jag konstatera att torktumlaren hade torkat klart och lakanen höll på att centrifugeras. Tömma och fylla och tömma igen. In med mat och dryck i kyl och frys och dags att fundera på dagens lunch. Som kommer att kräva ytterligare påfyllningar, tömningar och transporter av diverse gods.

Livet är inte som en tom påse. Nej, det är ren och skär logistik.

Ovidkommande

Nu har jag storstädat i mejlen. Jag vet inte varför, men jag har anmält mig som prenumerat på alla möjliga och omöjliga mejl. Och i måndags kunde jag inte se skogen för alla trän. Inboxen svämmade över av olästa mejl. Meningslösa sådana, kändes det som.

Därför startade jag projekt Avprenumera. Eller vad motsatsen till Prenumerera kan heta. Alla avsändare med länk av typen: Om du inte vill ha några fler meddelande från oss Klicka här gav jag mig på. Gjorde som de sa; klickade där. Hittills har jag avprenumererat på nedanstående:

– Coop
– Arla köket
– Disneyland Paris
– Matchmail
– CSjobb
– Addskills
– Learning Tree
– Bokus
– Kilroy
– Apollo
– Adobe
– FitDay
– Accent
– Akademibokhandeln

Men Ticnet, som skickar flera mejl i veckan, ställde till problem. Jag gjorde enligt instruktionerna. Loggade in på Mitt konto, bockade ur rutan framför meningen Jag vill ha nyhetsmeddelanden och klickade på bekräftaknappen. Då blev skärmen alldeles vit och sen hände inget mer. Och ganska snart fick jag ett nytt mejl från Ticnet. Med nya erbjudanden.

Efter tre avanmälningsförsök gav jag upp. Nu har jag skapat en regel i Outlook. Kommer det ett mejl från Ticnet, så raderas det omedelbart. Obönhörligt.

Så nu ekar mejlboxen ganska tom på nyinkommet. Och kommer det något så vet jag att det kan vara viktigt. Plus att jag inte tappar tråden lika ofta. För hur det än är, så är jag nyfiket lagd och vill vittja inkorgen när det lilla gula kuvertet dyker upp nedre högra hörnet på bildskärmen.

Nu är det dags igen

För vintergnäll. Det är minst sagt jobbigt att ta sig fram på stan när snösvängen inte hinner med. Sen får norrlänningarna håna och kränka oss i Fjollträsk så mycket de orkar. Själva tar de bara skidorna, sparken eller snöskotern och drar iväg dit de ska. Här får vi halka runt bäst vi kan.

Idag tog det mig 15 minuter längre än vanligt att ta mig till jobbet. Av 4,3 km var det bara plogat några 100 meter. På Skanstullsbron av alla ställen. Den som vanligtvis är väldigt styvmoderligt behandlad. Mina knän gillar inte heller väglaget. Det känns som ledband och annat töjs i alla möjliga riktningar i halkan.

I morse hade Maken tid för återbesök på SÖS. Ettan var snäll och lovade skjutsa. Min första tanke, när jag klev ut ur porten, var: hur ska det gå för honom att ta sig över den upplogade snövallen? Maken, alltså. Med kryckor och gipsat ben? Men det gick bra och efter avklarat läkarbesök och omgipsning var kusin Klas snäll och körde Maken hem igen.

Medan Maken var upptagen på sjukhuset ägnade jag hela förmiddagen åt ett stormigt möte på jobbet. Ett så kallat uppstartsmöte för 2013 års stora utvecklingsprojekt. Många stridiga viljor och inte kom vi fram till något. Mer än att alla ansvarig fick diverse hemläxor för att utvärdera risker, kostnader och resursbehov.

Jag är tämligen säker på vilken väg vi borde välja. Problemet är bara att det låter som om jag försvarar min egen sjuka mor. Det vill säga det system som jag varit med om att bygga upp. Och emot den lösningen står en riktig liten småpåve. En man som rent allmänt verkar övertygad om sin egen förträfflighet och ser sig antagligen också som Guds gåva till mänskligheten. För det brukar hans sort göra.

Men i slutänden är det ändå de engelskspråkiga gubbarna som fattar alla viktigare beslut. Och då kan det bli hur som helst, är jag rädd. So why bother?

Barnbarnshelg

I helgen tog jag till sängen under ett dygn. Hade feber och mådde helt enkelt inget vidare. Maken fick skippa en av sina filmfestivalfilmer och roa barnbarnen under lördagskvällen. Själv slumrade jag till lite då och då och mellan slumringarna, läste jag ut Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland.

Den var riktigt bra och fick mig att fundera över fattigdom. Alltså vad är egentligen fattigdom. Huvudpersonen Miira upplever sin tillvaro, som väldigt påver. Dåligt om kläder, ofta hungrig och många kontakter med socialtjänsten.

Boken beskriver föräldrarnas slit. Pappan jobbar heltid på Volvo och mamman städar för en ynklig summa per timme. Hur många timmar framgår inte. Miira  är enda barnet. Ändå räcker inte de intjänade pengarna till.

Nu vill jag inte slå mig för bröstet, men vårt första barn föddes just 1973, precis som Miira i boken, och 1980, det år skildringen boken börjar, hade vi tre barn. Samtidigt som Maken och jag delade på mindre än en heltidstjänst. Ändå överlevde vi utan att jag tyckte att vi var särskilt fattiga.

Jag har frågat barnen om hur de upplevde sin uppväxt. Jo, de hade klart för sig att tillgångarna var begränsade och anpassade sina önskningar efter det. Och var glada över att växa upp i ett område där de flesta barnen hade det ungefär likadant. Med ensamma mammor, som jobbade i sjukvården.

Så fattigdom är mer än avsaknad av pengar, tror jag. Den fattigdom, som boken beskriver, skulle jag snarare kalla torftighet. Och framför allt en brist på framtidstro. Som får Miira och hennes kompisar att leva väldigt destruktivt.

En fånig detalj, som drog ner boken lite i mina ögon var beskrivningen av hur Miiras mamma köpte arbetsredskap till fönsterputsning. Förutom trasor inhandlades vindrutetorkare. Jag har väl aldrig hört på maken. Vindrutetorkare sitter på bilar. När man putsar fönster använder man förnsterskrapor och inget annat. Nästan så jag undrar över kvaliteten på researchen. Eller är det ett typiskt västkustskt begrepp?

Men som sagt; jag rekommenderar boken.

Så försvann större delen av den här dagen

Jag valde alternativet att bli en pensionär på min lediga dag. Helt utan avsikt. Men när Ica inte gav mig den utlovade rabatten på erbjudandet Ta tre betala för två då blev jag en riktigt krånglig pensionär dessutom och ställde mig i kassakön igen för att kräva tillbaka 14 kr. När man bara har pension att leva på så gäller det att ha kvittokoll. Och jag ligger redan nu i hårdträning inför Retirement-2017.

När jag ändå var ute och handlade passade jag på att slinka in på Bolaget. Det är inte klokt vad tomt det var på folk innan lunch. Bara två kassor öppna och ändå inte fler än två före i kön.

Nu har jag dammat och dammsugit, druckit te och snackat skit med en före detta arbetskamrat. Diskat och tömt diskmaskinen. Tvättat köksmattan, knappat in betalningen på två räkningar, överfört 935 kr till Makens syrra i Skåne, som försett oss med ett nyslaktat lamm. Numera inpackat i frysen.

Funderar allvarligt på att gå i klinch med kylskåpet. Ett annat alternativ är att inta horisontalläge och börja på Ingenbarnsland. Innan det mörknar alldeles. Det blir inget fredagsmys i soffan annars. Ikväll ska vi på bio. Stockholm Filmfestival visar hemlig överraskningsfilm på Skandia kl 21. Och jag hoppas att den är bra. Annars är risken stor att jag somnar.

Fler hushållsvedermödor

I februari 2007 genomförde vi en radikal åtgärd i hemmet. Vi avskaffade skräpskåpet. Alltså ett mindre köksskåp där vi la saker som inte inrymdes i de vanliga kategorierna som används i ett kök. Allt från tejprullar, yatzytärningar, tändsticksaskar, upphittade skruvar och buntband till gummisnoddar och låsolja. Hyllorna fylldes med udda glas och kryddor. Det funkade ganska bra. Ett tag. Så här drygt fem år senare har skräpet återerövrat 66 % av utrymmet. Bara kryddorna har hävdat sitt utrymme.

För ett par veckor sedan, när vi fick våra nya köksstolar och några släktingar hämtade de gamla, gjorde jag även av mig med stolen i sovrummet. Den stol, som nästan aldrig syntes under alla mer eller mindre använda klädesplagg. Så nu får jag ta mig själv i kragen och bestämma mig för om kläderna ska hängs upp eller vikas in i någon byrålåda, alternativ slängas i tvättkorgen. Än så länge har det gått bra. Men jag får se om jag lämna lika gynnsam rapport om fem år.

Idag grep jag mig an med ett nytt projekt: tvätta tvättkorgen. Steg ett består i att tvätta allt, som ligger i korgen. Och i botten låg ett par saker som nog legat där över fem år. Makens knäskydd av märket Vulcan. Och under dem låg en Quicksilver surfskjorta i udda färg, som säkert legat där ännu längre. Dold av skjortan ett par ljusa strumpbyxor, som jag utan att darra på manschetten vidarebefordrade till sopkorgen.

Steg två i tvätta tvättkorgen är just att tvätta själva korgen. Och jag kan lugnt säga att det behövdes. Att det dröjt så länge sedan sist beror nog just på att det var så länge sedan den tömdes helt. Och att korgen står inne i en garderob. Eller att jag är väldigt hemmablind.

Nästa projekt kan bli garderobsröj. Hallgarderoben kommer man knappt in i. Men det får bli när och om inspiration infinner sig.

Nu är jag mig själv

Det finns en person i min närmsta närhet som lever i villfarelse när det gäller min person. Trots att vi levt ihop i över 40 år.

Städning
Maken tror att jag tycker om att städa. Bara för att jag städar, när jag kommer åt och det behövs. Till och med när det vankas trevligare aktiviteter. Men det är en total missuppfattning. Jag gillar inte alls att städa. Däremot är jag väldigt förtjust i att ha det städat. Och det är stor skilnnad.

Två kvällar och delar av tre dagar med godis-, chips-, ostbåge- och havrebollsorgier tillsammans med 2-4 barn tär på mina franska nerver. Vi mer eller mindre vadar i skräp och smulor och då återstår det bara att kasta ut de människor som befinner sig i lägenheten. Utom jag, som blir min egen Rut och ägnar dryga två timmar åt sanering. Angriper aggressivt soffor, hyllor, kök, badrum och sängar. Ilska är en väldigt bra städmotor. Till och med skåpet under diskbänken fick sig en avhyvling och det var ett tag sedan, såg det ut som.

Förutom att det blir städat när man städar, så får man en viss motion. Plus att jag känner mig lugn och fin igen och firar hemmets omvandling till det bättre med att lägga mig i en av de smul- och kladdfria sofforna med Arnaldur Indriðason senaste pocket. Nästan lika festligt som ett glas champagne.

Pengar
Sen tycker Maken att jag tänker alldeles för mycket på pengar. Ibland menar han till och med att jag är snål. Vilket jag givetvis förnekar alldeles bestämt. Möjligen kan jag tillstå att jag är ekonomisk. Till skillnad från vissa andra. Eller prismedveten. Och vet vilken affär som har bästa pris på våra stapelvaror och drar mig inte för att gå några extra steg för att handla där. Utan att skämmas det minsta.

– Ta din blogg till exempel. Där kryllar det av inlägg om pengar och priser.
– Gör det? sa jag. Vad har du för belägg för det?
– Det händer ju att jag läser.
– Okey, ta fram några slumpmässiga inlägg så ska vi se när du dyker på ett som handlar om pengar.

WordPress har ett menyval för slumpvalt inlägg, som kom väl till pass i experimentet. Efter sju slumpade bloggposter tröttade Maken. Han fick läsa helt andra ämnen: mat, flyttplaner, snö, personlighetstest, Treans bortgång, Simpsons och vinterkängor. Det sistnämnda handlade visserligen om ett inköp. Men inte ett ord om prislappen.

Det var en risk jag tog i utmaningen. För visst, jag vet att jag skrivit en del om pengar och pengars värde i bloggen. Men det handlar trots allt närmare 3000 inlägg totalt. Jag tror att han skulle fått hålla på ganska länge innan han hade fått napp.

Vi behöver nog 40 år till tillsammans innan han begriper sig på min komplicerade personlighet. Minst.

Nya insikter

För 24 timmar sedan visste jag inte vad som händer när man stoppar ner en Lakrisal i en Coca Colaburk. Nu vet jag det. My stoppade nämligen ner en tablett i sin brors läsk när de satt i en av sofforna i vårt vardagsrum. Reaktionen i burken blev våldsam. Läsken stod som en fontän ur öppningen. Och inte blev det bättre av att Noa blev rädd och reste sig och försökte bestämma sig för vad han skulle göra med burken.

Tur i oturen är att vår vardagsrumsmatta är gråsvart. Och att soffan är i svart läder. Och att vi har dammsugare, golvmopp och tvättmaskin. Och att det är bioväder så att jag kan ta itu med konsekvenserna i ensamt majestät.

Apropå ensamhet: Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Jag är inte asocial, som Maken brukar påstå. Jag är introvert. Och de introverta är på uppgång, menar Svenskan. Ja, det är nästan lite fint och intressant att vara inåtvänd. Och då är inte jag den som är den utan hänger på.

Jag som trott att det varit något fel på mig. Att jag är fantasilös, som till exempel inte kan prata när jag sitter hos frissan. När grannkunden ventilerar både väder och semesterplaner, så sitter jag bara tyst och iakttar mig själv i spegeln och låter tankarna vandra.

Eller att jag inte gillar att mingla runt och småprata med mer eller mindre obekanta människor på fester. Att jag inte har några problem att sitta i trapphuset och göra ingenting när jag är utelåst. I flera timmar, om det behövs. Att jag föredrar tystnad. Och att umgås i mindre sammanhang. Där alla kan delta i samma konversation.

Samtidigt som jag inte har några problem att tala inför större grupper. När det är ett ämne jag behärskar. Eller häva upp min röst när jag inte fattar, har en fråga eller åsikt i offentligare sammanhang.

Eftersom introverta verkar dras till extroverta, så får Maken stå för den sociala biten. Och han har just bestämt att efter bion blir det middag på lokal. I sällskap med Svärdottern och hennes familj. Men vi är inte fler än att vi ryms vid ett och samma bord. Hoppas jag.

Rut

Jag är en jävel på att städa. Blir naglarna för långa så vet jag varför. Det var helt enkelt ett tag sen jag använde Jif, Svinto, Ajax, Mr Muscle eller vad de nu heter. Så fort jag tycker det är dags att måla naglarna vet jag att hemmet behöver en omgång.

Men jag gillar inte all slags städning. Det får inte bli för omfattande för då tappar jag styrfart och sugen. Processens ska helst vara avslutad inom sju timmar. Så en veckostädning är idealisk.

Jahapp! Där tappade jag sugen i utläggningen. Uthållighet är inte min gren. Skitsamma att jag lämnar fönstren åt Maken. Och jag är inte i flyttagen sen 1992. Tack och lov.

Ordningen återställd

Sådär! Då är var sak på sin plats, tvätten invikt och klar, dammråttorna borta, returpapperet returnerat, lakanen skiftade, disktrasan utbytt, diskborsten ersatt av en yngre förmåga. Kort sagt, jag har sonat tre veckors underlåtenhetssynder.

Det känns i kroppen som ett rejält gympass; svetten lackar och glasögonen immar igen och nu har en viss stelhet börjat infinna sig i somliga muskelgrupper. Jag tror att jag drar mig tillbaka till soffan med en bok.

Bäst att passa på innan Maken återkommer med barnbarnen från shoppingtur och biobesök. Då blir det garanterat slut på friden.

Rörigt både här och där

Ett litet kycklingben har satts i halsen/svalget och irriterar. Hur jag än gör sitter det fast. Väldigt störande.

Annars kan jag rapportera att det går att hitta lägenhetsbyten. Även i innerstan. Utan att den egna bostaden är en sekelskifteslägenhet. Eller har balkong. Och även när man vill byta från mindre till större. Tvåan och Svärsonen har äntligen fått napp på sitt envetna fiskande.

Ett äldre par i en fyra vill flytta till mindre och billigare bostad. Inte nog med det, deras lägenhet har balkong. Och ligger bara några kvarter bort. Enda oron är att hyresvärden inte ska godkänna bytet. Nu när det äldre paret bara har låga pensioner att röra sig med. Men om de idag klarar en hyra som är 2000 högre, så borde de klara en lägre kostnad.

Så jag har en rejäl köksstädning att se fram emot i slutet av november. Antar jag.

Förresten skulle mitt eget hem behöva en ordentlig duvning. Det ser inte klokt ut efter tre helgers bortavaro. På vardagskvällarna har jag ingen energi annat än till det absolut nödvändiga för att hålla näsan över ytan. För det finns folk hemma hos mig som bara droppar saker där de står och går. Ingen är oskyldig, men av någon anledning tycker jag att Makens prylar skräpar mycket mer än mina egna. Och spärrar in- och utgång.

Vi har lite olika syn på vad som ska hänga på hatthyllan i hallen. Till exempel. Min moder var av den bestämda åsikten att hatthyllan var avsedd för gäster. Familjemedlemmarna hängde in sina ytterplagg i garderoben direkt. Jag är inte lika sträng. För min del får familjemedlemmarna ha aktuella ytterplagg hängandes i hallen. Likadant med skor. Högst två par var, resten ska stå i garderoben.

Men den andra familjehalvan är uppfostrad med en helt annan syn. Hemma hos honom var hatthyllan full med kläder. Inte bara ytterkläder utan allt möjligt annat. För att inte tala om alla skor som stod på golvet. Så han kan inte begripa problemet.

Det där borde vi ha rätt ut för 40 år sedan. Och slagit fast att mitt synsätt är det rätta.

Mitt liv är så spännande

Mina bästa glasögon fick fötter och försvann. Stod inte att finna någonstans. Som jag letat. Men på helt fel ställen. Annars är bakom soffan ett bra tips. Jag brukar hänga brillorna grensle över soffryggen när jag tittar på tv och fler än en gång har jag lyckats peta ner dem.

Under sängen kan de också återfinnas. På något sätt har jag kommit åt dem under natten där de legat på nattduksbordet, så att de trillat i golvet. Tredje heta stället är bänken bredvid diskbänken. Sista möjligheten brukar vara bland tidningar och papper på köksbordet.

Men denna gång gick jag bet. Ända tills jag röjde efter barnbarnen. Då hittade jag hårborsten på bänken bredvid diskbänken. Jag som sätter en ära i att ta undan kammar och borstar. Särskilt från köket. Hår som inte sitter kvar på sin ägare är lite äckligt.

Min hårborste hör hemma i hallbyrån. När jag drog ut lådan för att återbörda borsten, hittade jag glasögonen. De låg på borstens plats. Hur det kom sig? Jo, när jag blåste håret efter senaste tvätten, gjorde jag det i köket. För att Maken fortfarande sov. Och jag halvsov uppenbarligen. När jag skulle lägga tillbaka fönen och borsten, tog jag fel. Greppade glasögonen, som låg intill och la dem i hallbyrån.

Men nu är var sak på sin plats. Så länge det varar.

Folkrörelse

På lördagar röjer stadsfolk i sina hem. Inklusive jag. Returpapper – ut. Ofärgat glas – ut. Färgat glas – ut. Pantflaskor – ut. Ner till Konsum där jag trycker på Biståndsknappen och får applåder och glada tillrop. Dammråttor – in. I dammsugaren. Som åker ut och in i hallgarderoben. Tvätten sorteras i högar, vittvätt, mörk kulör, grå-beige kulör, ljus kulör, ”handtvätt” – in i – ut ur tvättmaskinen.

Sen blir det shopping. Åhlénsklubben har skickat mig en liten bonuscheck, som jag gärna vill utnyttja. Nu när jag skulle behöva nya vita örngott. Men inte kommer jag ihåg att ta fram kupongen när jag väl ska betala. Maken dyker upp från snett vänster med en Corneliis-cd för nästan ingenting. Just när jag tagit fram Visa-kortet – och då kommer jag av mig. Kupongen ligger kvar i plånboken. Och jag är inte förvånad. Jag kan bära omkring kuponger i månader.

Några pocketböcker ropar på mig, så jag slår till på 100-åringen, Hornsgatan, Alice Munro och en till. Maken köper senaste Leif GW. Resten av eftermiddagen fördelar jag mellan tre av nyförvärven och bestämmer mig för att ta reda på hur kvittenträdet ser ut. Det som Ernst Brunner påstår växer på Bellmansgatan. I boken Hornsgatan.

Söndagen vigs åt söndagspromenaden. Även kallad Antikrundan. Denna dag Årstavikens södra strand, från Marievik, utmed Årsta, bort till Hammarby Sjöstad där Maken köper vatten, genom Lugnets f.d. industriområde, vidare till Kvarnholmen, kisspaus på Elite Hotell i gamla kvarnen. Fortsatt marsch över bron tillbaka till Söder, utmed Stadsgårdens kaj, passerar Slussen 14:02 och några minuter senare var vi vid Bishops Arms på Bellmansgatan. Enligt GPS:en totalt 13 km.

Nu slåss vi om GW-boken. Maken har sömnens gåva och så fort jag ser att han knoppar in, snor jag boken. Jag har kommit till sidan 163.

Märkliga män

 

Den här gången mellan Nynäsvägen och Arenavägen nyttjar jag åtminstone en gång om dagen. Ovanför ligger Gullmarsplans busstorg och under rusar tunnelbanetågen. På morgonen ser den ut så här. Folktom och nyspolad.

Efter jobbet blir tunneln mer befolkad. Då står det alltid minst en man, ibland flera, men aldrig tillsammans, i gångens vänstra kant och tittar ner på gröna linjens tåg som passerar gnisslandes. I lagom höjd på muren bredvid står ölburken. De tysta männen tar en klunk då och då och ibland passar de på att lätta på trycket mot cementmuren.  Ibland i skydd av en pelare.

Och nästa morgon är det lika folktomt igen.

Skåpmat

Vad pratar två halvgamla systrar om under arbete? Det blir blandad kompott. Först lite existentiella frågor. Som det ofattbara att Svågern inte längre finns. Och att han borde skärpa sig och kliva in genom dörren. För är det någon gång Lillsyrran skulle behöva lite hjälp så är det nu.

Sen lite mer materiella. Diskmaskiner till exempel. Om det var någon större mening att ha någon överhuvudtaget när man är två eller färre. Nej, tyckte vi båda. Det går snabbare att handdiska. Möjligen skulle det underlätta när man har folk hemma.

Men Lillsyrran ville inte offra något köksskåp för ändamålet. Tror jag det, tänkte jag. Var skulle du då härbärgera alla dina plastbunkar? Nej, och en bänkmaskin är helt värdelös. Tar upp värdefull bänkyta och enda gången man skulle har nytta av den är när man har folk hemma. Och då är den för liten.

Kylskåp är också intressanta. Lillsyrran har ett 180 cm högt som säkert rymmer över 350 liter. Och det är knökfullt. Med plastbunkar bland annat. I en nära framtid får hon nöja sig med 150 liter mindre. Och då lär skåputrymme verkligen behövas, när ytterligare plastbunkar frigörs.

Och frysens innehåll vågar jag inte ens tänka på.

Miss Muskel

Jag har träningsvärk. I låren. Och det är Lillsyrrans fel. Under gårdagen slavade jag nästan sex timmar i hennes hus. Först med att städa bort obefintlig smuts. Även om det knappt fanns ett dammkorn så skulle jag spraya och torka. För Lillsyrran är pedant. Nästan i paritet med Modern. Så jag fnattade lydigt runt med Mr Muscleflaskan i vänster hand och trasan i den högra. 

Och fusk var det inte tal om. Du tar väl elementen, också? Och då gjorde jag det trots att de var obefläckade, för ljuga bär mig emot. 

När allt som kunde städas blivit städat så ändrades arbetsuppgiften till att bära kartonger. Från övervåning till markplan. Från kök till hall. Från badrum till vardagsrum. Och bära är inte min specialitet. Jag har nog för korta armar och för små händer. 

Och inte blev uppgiften lättare av att hon packat allt i bottenlösa banankartonger. Och i urgamla Ica-maxikassar. Inte en enda riktig flyttkartong någonstans. 

Lillsyrran har ärvt en del andra egenheter från morssidan. Förutom pedanteriet. Jag vet att även Syrran är drabbad. Det uppdagades när vi röjde ut mammas lägenhet. Där fanns ett helt skåp med plastbunkar och lock. Somliga var köpta, andra var urdiskade kesoburkar och liknande. Hur gamla som helst. De flesta repiga och krackelerade. Och alla kunde inte paras ihop med något passande lock. 

Syrrans ögon riktigt lyste när hon gjorde upptäckte och ville på fullaste allvar att vi skulle dela fyndet systerligt. Ta skiten, tänkte jag. Men sa: Jag har inte plats för mer än det jag redan har. Jag lovar att åtminstone tre av Lillsyrrans banankartonger innehöll platsbunkar och/eller lock.

 Mitt i alltihop var det lunchdags. Jag har en teori om Lillsyrrans sallad. Det är lite surdegsbröd över den. Första dagen som gift gjorde hon en sallad till sig och maken. Men allt gick inte åt. Det som blev över ställdes in i kylskåpet och nästa dag utgjorde gårdagens överblivna sallad grunden för den dagens sallad. Inte heller den dagen åt de upp allt, utan ställde in resterna i kylen. Som togs fram nästa dag och fylldes på med nya grönsaker. Och så vidare. Och så vidare.

 Så igår åt jag mat som påbörjades 1975.