I stormens öga

Morgonen var kaotisk på jobbet. Nästan ingenting fungerade som det borde. Det tog två timmar för tre personer att begripa vad som hänt och att få igång databaser och annat, som folk inte kom åt. En riktig pärs, med andra ord.

Grundorsaken till trasslet var några handhavandefel av en oerfaren tekniker. Han var olycklig och hans chef trampade runt lite oroligt medan vi, som jobbade på problemen satt och småsvor framför dataskärmarna.

När jag kom tillbaka till rummet efter lunch låg det en påse med Daim på mitt skrivbord. Oj, tänkte jag. Har jag en okänd välgörare? Eller feeder. Och på Åkes skrivbord låg det också godis och han hade varit på plats när teknikerns chef, Stellan, hade delat ut påsarna.

skumpaNu funderar jag på att gå in till Stellan och tacka för vänligheten. Och samtidigt påpeka att det var bättre förr. När vi hade en annan företagsledning. Då fick man andra doningar när man hade varit stresstålig, proaktiv och haft många bollar i luften. Man kunde belönas med alkoholhaltiga drycker. För sådana gåvor låg förre vd:n varmt om hjärtat.

Fast av någon anledning var det alltid en whisky till Åke, medan jag belönades med champagne. Inte mig emot; jag föredrar bubbel framför sträv starksprit. Men det kändes lite typiskt.

“Remember, gentlemen, it’s not just France we are fighting for, it’s Champagne!”
Winston Churchill

Annons

Helt apropå

gluggmugg

Jag är inte särskilt förtjust i glögg, men de här glöggmuggarna var förtjusande med sina irländska stickmönster. Tycker jag. Och de ska finnas på Åhléns, som jag passerar på hemvägen. Om jag orkar gå hem.

Det här året går mot sitt slut och det gör även min almanacka. Nu har jag botaniserat i inkommande post och hittat två gratisalmanackor.

Den ena från Maskinbolaget i Mörrum. Traktorer och grävmaskiner på varenda månadsbild. Inte så inspirerande för en stadsmänniska.

bejkon

Den andra kommer från Svensk Cater och gör reklam för olika matproducenter. Bilden för januari månad får mig av någon anledning att associera till Tintin i Kongo.

Jag får se om det dyker upp någon bättre framöver. Den jag haft för 2012 kom från Öresundskraft och hade fina naturbilder, som passade den aktuella månaden.

Men beggers can’t be choosers. Då får en nöja sig med det som bjuds.

Obegripligt

Vi har hunnit med en hel del middagar med grillat lamm. Det kan man aldrig få för många av. Men det finns en fas restaurangbesöken, som vi helst vill undvika. Som igår, då vi gjorde kyparen ledsen när vi efter måltiden snabbt reste oss och Maken gick fram till disken och propsade på att betala.

– Ja, vid bordet, sa mannen. Överlistade satte vi oss igen för att genomgå bjudproceduren. Den kan se lite olika upp men består alltid av raki, denna vedervärdiga dryck. Fortfarande efter 25 år betvivlar vi att den verkligen ska drickas.

Möbelpolish, lackborttagningsmedel, båttvätt, avkalkningsmedel, hårblekning. Ja, men ändå envisas man med att servera lösningen i små glas.

Här är en bild, som en hyllning till en av männen bakom medlet. De som lurat en hel nation av stolta krogägare, som menar sig bjuda på det bästa de har.

Ute i Stockholmsnatten

Jag märkte av det redan igår och i morse hade jag vissa svårigheter att ta mig ur sängen. Vänster höft värker på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Så nu funderar jag på att kontakta AMF, för det måste kunna klassificeras som arbetsskada. Om inte annat så indirekt.

Tidigare, när företaget jag arbetar på hade andra ägare med betydligt bättre finanser, så släpptes jag iväg på lufthålspermissioner i form av konferenser åtminstone två gånger per år. Och konferenserna innehöll tillfällen till dans och det drog jag nytta av. Stuffade runt hela kvällar utan problem. Och eftersom tillfällena kom med en viss regelbundenhet, så ingick det så att säga i min fysiska träning. Men, som sagt, det var ett tag sedan. Och det märks.

Igår ringde Makens desperate storebror och frågade om vi kunde tänka oss att spendera kvällen på lokal ätandes kräftor. Egentligen kände jag mig inte alls i form för det. Trött efter en snörvlig arbetsvecka. Men storebror hade fått en massa sena återbud och därför gick frågan till oss. Tvåan hejade på och tyckte att det var på tiden att stugsittarna kom över sin egen tröskel och det finns sämre anledningar till det än en kräftskiva.

Vi tog tuben till Golden Hits, på Kungsgatan, där Hans Wallman håller en traditionsenlig skaldjursafton för vänner och stammisar. Maken och jag är varken det ena eller andra men storebror är både och. Vi åt våra kräftor, drack öl och nubbe, sjöng snapsvisor under ledning av Lelle Printer. En gick under rubriken Kungens skål, och jag var lite tveksam först eftersom jag har mina synpunkter på kungahuset. Tills jag läste texten, som sjöngs till melodin ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”.

Inte lyssnar vi på ryktena om kungen
Inte tror vi på nåt illasinnat prat
Han har bara supit om han varit tvungen
därtill lurad av nån ondskefull kamrat
Han har aldrig sett nån kaffeflicka naken
Inte haft nån äventyrlig eskapad
Så lojala med den arma stackars kraken
tar vi själva nu en sup och vänder blad.

Det gjorde vi. Vände blad i sånghäftet och tog en sup. För mer än en blev det inte. Storebror är ingen öl och nubbegubbe. Mer åt söta drinkhållet. Och det är inte precis min tekopp. Men konjak till kaffet blev det.

Jaha, och vad har det här med värken i höften? Efter kaffet förvandlades stället till nattklubb och disco. Tre stycken dansgolv staplade på varandra. Och eftersom klockan ännu inte passerat midnatt lät jag inte tillfället gå mig ur händerna utan slängde mig ut på dansgolvet och skuttade runt. Och konstaterade att King of Pop fortfarande regerar på dansgolvet. Michael Jacksons låtar spelas fortfarande flera gånger i timmen.

När klockan började närma sig ett tog vi oss hem och på väg mot Hötorgets tunnelbanestation högg det till på ett oroväckande sätt i höften. Och nog måste det betraktas som en arbetsskada när inte arbetsgivaren ser till att de anställda får den träning de så väl behöver.

Men nu tänker jag ta en pocketbok, inta soffan och fortsättningsvis vila mig och höften i form.

Kultiverade

Jäklar i min lilla låda vad vi har ägnat dagen åt kultur. Först ut var den sedvanliga jästkulturen i av ett destilleribesök, Highland Park i Kirkwall. Som visserligen inte hade någon produktion igång, men ändå gärna visar upp sina lokaliteter. Speciellt utrymmena för mältning eftersom det är ett av de få skotska whiskydestillerierna som inte köper färdigmältat korn utan sköter den uppgiften själv.

På Orkney blåser det hela tiden. Så till den milda grad att träd inte klarar klimatet. Och år 1850 blåste det rejält på västkusten. Stormen tog med sig en del av sanddynerna, som under 5.000 år täckt en stenåldersbosättning. Ett dussintal stenhus ligger tätt ihop och ser ungefär likadana ut. En dörr inte högre än halvannan meter, på motsatta väggen några hyllor , mitt på golvet en eldstad och utmed väggarna några korta sängar.

Där tittade vi runt och funderade över hur långa eller snarare korta folk var på stenåldern. Men det som mest fångade vår uppmärksamhet var koltrastparet, som byggt bo mellan stenarna i en av husväggarna. Ungarna skrek hungrigt, så fort de anade att pappa var på gång med några saftiga maskar.

Några kilometer från stenåldersbyn Skara Brae finns det några stensättningar. Och det, förutom grottor, är ett av våra samlarobjekt. Och kulturellt eftersom man inte har en aning om vad de är till för. Ring of Brodgar och Standing Stones of Steness står där de står och lär göra det ett tag till. Om inte blixten slår ner och klyver dem. Som det gjorde med en av dem 1980.

Man ska ha lite tur också, när man är kulturell. Det hade vi ikväll. Lokala säckpipeorkestern, Kirkwall City Pipe Band, tränade på hamnparkeringen utanför hotellet. Spelade på sina säckpipor och trummor samtidigt som de formerade sig i olika figurer ungefär som konstsimmare.

Nu ska vi fortsätta vår kulturella gärning genom att slå på tv:n. BBC har alltid något sevärt. Och oftast begripligt.

Vidare norrut

Dagen började bra. Eller som vanligt, med ett destilleribesök. Efter det petade vi, det vill säga jag, in ett slottsbesök. Ett slott som fortfarande är i privat ägo, men som öppnats för allmänheten, för att ekonomin ska gå ihop. I den stora trägården visade en falkenerare upp konster med hökar, falkar och ugglor.

Sen började Makens högra överkäke spöka å det grövsta. Tanden är rotfylld och för ett halvår sedan amputerades en rot av tre. Just för att den roten inte verkade må så bra. Nu verkar den må den ännu sämre och fantomvärker. Nästan så att somliga hade lust att vända tillbaka till Edinburgh och ta första bästa plan hem.

Nu blev det inte så utan vi fortsatte norrut och tog färjan till Orkneyöarna. Där bor vi på ett litet hotell vid hamnen Kirkwall. Maken ligger på rummet och kvider och lider. Själv har jag tagit tillflykt till loungen där signalen är tillräcklig för att jag ska komma ut på nätet.

Livets vatten

Dagen började ungefär som den slutade. Och då åsyftar jag inte frukosten. Nej, destillerier. På morgonen klarade vi av det lilla vid foten av det stora berget Ben Nevis. Guider är onekligen en sort för sig. Morgonens man undvek ögonkontakt och kliade sig i örat med glasögonskalmen när han inbillade sig att ingen såg. Men det undgick knappast någon.

Efter det tuffade vi upp i Stora Dalgången från Fort William mot Inverness och stannade i Fort Augustus för att äta lunch och beundra det fem trappor höga slussverket. En del av Caledonian Canal, som förbinder hav med hav bland annat via sjöarna Loch Ness och Loch Lochy. 1800-talets konstruktioner står sig än. Om än elektrifierade.

Vi siktade inget sjöodjur. Kanske för att sikten var något nedsatt i regnet. Eller så finns inget att se. Annat än den vackra, gröna dalgången med den gröngråa sjön i botten.

På Glen Ord Distillery utanför Inverness hade vi tur och hann precis med sista turen för dagen. Med en väldigt engagerad guide, som varken kröp eller ursäktade det pissiga vädret. Han menade att det hade en alldeles naturlig förklaring.

– Vet ni hur många liter vatten som krävs i varje sats whisky? 60.000 liter och det finns 98 destillerier i Skottland, som producerar miljontals flaskor varje år. Det är därför som det regnar så mycket.

Men nu har det värsta upphört och vi har tagit in på ett litet, betydligt trevligare hotell än gårdagens. Mitt på huvudgatan i en liten ort vid Dornoch Firth. Och självklart ligger det ett destilleri några meter härifrån. Men det sparar vi till morgondagen.

Fönster mot huvudgatan.

Jag bor också på en gata

Ja, lite sorgligt är det med somliga lastbilsflak. Som det igår i korsningen Götgatan-Folkungagatan där Emma, Julia och Linn ihop med kompisar skreksjöng hur bra de var. Alla mer eller mindre dyngraka.

Och jag hoppas att det är mer styrsel i studenskan Kajsa på Ringvägen 12 än i dekorationerna som trillat ikull utanför hennes port.

På tur

Om Du vill göra en lång resa på kort tid kan jag rekommendera en fredagskväll på Hornsgatan. Vi tog den turen igår och hann med både Bangkok och Texas på fem timmar.

Alltså, resan gjordes i form av en krogrunda på Söder ihop med Makens bror och hans fru. Först middag på Texas Longhorn och sen drinkar på Thailändska Tigern. Stället var ganska tomt när vi kom men vid niotiden ramlade det plötsligt in en massa folk. Då började karaoken.

Det kunde lika gärna ha varit i Bangkok. Tror jag. Publiken bestod mest av thailändskor och svenska gubbar. Några av thailändskorna gick upp och sjöng medan gubbarna stod mest och dreglade.

När en modig gubbe bjöd upp thailändskan med de högsta kragstövlarna var vår nota på över 1400. Då var det dags att gå hem. Dels för att det lutade åt alldeles för mycket ålande på parketten och dels för att det fanns en morgondag.

Tillökning

Jag fick några nya släktingar förra veckan. Bröder till min biologiske far. Ja, mamma kallade honom så, eftersom hans bidrag till Syrrans och min existens inte var mycket mer än generna.

Det handlade alltså om ett par farbröder som dök upp och försvann lika fort igen. Syrran fick ett telefonsamtal från en kvinna i Värmland, som efterlyste arvingar till Sven. Hon hade vuxit upp i samma fosterhem som han. Eftersom Sven dött barnlös och var halvbror med Syrrans och min pappa, var vi hans närmaste släktingar. Inte för att det fanns något arv att hämta men vi behövde få skriftligt på det.

Dessutom hade det funnits en farbror till, men han hade dött med andra närmre släktingar i livet. En för oss okänd kusin.

Så vår farmor fick åtminstone fyra barn, som hon alla fråntogs vårdnaden om. Mamma gick aldrig in på några detaljer på hur det var hemma hos farmor. Bara att vår pappa hade varit med om saker som inget barn ska behöva uppleva. Och att farmor inte gillade mamma. Mest för att mamma tyckte att en småbarnsfar inte skulle spela bort lönen. Eller supa upp pengarna. Och inte köpa en motorcykel när det inte fanns mat i huset.

Med såna åsikter blir man inte alltid populär. Inte överallt.

#1 Koka sniglar

Det finns folk som har en lista med saker de borde göra någon gång i livet. Typ bungyjump, fallskärmshopp, tjurrusning, rafting eller simma med delfiner. En blogg på det temat vann Stora Bloggpriset.

Nu vill inte jag vara sämre. Trots att jag egentligen inte har någon sån lista utan har hållit mig till mindre äventyrliga och vardagliga saker. Som matlagning.

Svågern och Svägerskan bodde i hus Näsby Park och det kryllade av vinbärssnäckor i deras trädgård. Vi plockade flera hundra och tog med oss hem i en stor trälåda, som vi satte på balkongen. Där fick snäckorna äta sallad några dagar. Och para sig. Det låg ägg i drivor i botten av lådan.

Sen blev det svälta av för de små odjuren. Tarmsystemet måste vara rent och fint innan man tar livet av dem. Under den här processen lyckades flera rymma. Nedanför oss låg en vändplan och det var många rymlingar som slutade sina dagar där. I flera år efteråt.

Själva kokningen gör man i två omgångar. Först avlivar man sniglarna genom stormkokning och sen ska de sjuda i flera timmar. Före sista kokningen sliter man ut vinbärssnäckan ur skalet, skär av själva sulan och kastar det som vindlar sig upp i skalet. Det är bara sulan som är ätbar.

Sista kokningen görs i vatten, vin och konjak. Ett förfärligt slöseri med värdefulla droppar, om ni frågar mig. Plus lök, morötter, persilja och salt, lagerblad och peppar. Som sniglarna får koka ytterligare flera timmar

Skalen kokas ut med målarsoda och vatten och används vi serveringen. Och då låter man de små kautchuckliknande djuren ta ett sista bad i vitlökssmör.

Man gör det här bara en gång i livet är min erfarenhet. Om man överhuvudtaget gör det. Det är helt enkelt mycket väsen för ingenting och inte alls värt besväret. Det går precis lika bra med champinjoner, som man steker i vitlökssmör och persilja.

(Det blev mycket man och passivum, men det får man ta i receptliknande utläggningar.)

To do

Köpa barnkläder
Kläderna hänger som säckar på lilla Sally, säger Tvåan. Trots att de är i storlek 56. Jag har fått hedersuppdraget att inhandla några plagg som sitter bättre medan flickebarnet växer till sig.
Köpa vin
Det blir en flaska vin som gåbortspresent på lördag. En dyr rackare från Alsace, till ena paret. Det andra, som vi känner bättre, får gå på whiskeyprovning.
Klippa håret
Det var inte igår och maken antydde att jag börjar likna Janne Schaffer och så kan vi ju inte ha det. Varken Janne eller jag.

Och jag tänker verkligen inte promenera hem. Även om jag inte kan bli mer än genomsur. Det räcker alldeles utmärkt med morgonens övningar.

Det går utför

Va! Tar MUF betalt för spriten? Annat var det när jag var minderårig. Då hette ungdomsförbundet HUF och var inte alls moderat eller återhållsamt. Då bjöd man på alkoholen. Allt annat var en omöjlighet.

Inte sjutton hade vi råd att betala för oss när vi var sjutton, Marika och jag. Vi hade nog med att ciggen kostade 5:25 paketet. Den summan kunde vi Fråga glaset om. Glaset som stod i kökskåpet hemma hos Marika, där Inga-Greta la sina växelpengar. Med lite tur kunde vi få ihop till åtminstone ett paket att dela på. Aldrig att det skulle räcka till några andra utsvävningar.

Utmattad

Hur det ser ut här hemma? Jodå, Very, very Välstädat! Till och med städredskapen är städade. Sopskyffeln till exempel ser ut som ny. Vanligtvis lägger jag ner halvannan timme på att få fason på våra 84 kvm. Idag tog det dryga fem. Och allt är Lillsyrrans fel.

Hon ringde och bjöd hit sig och Svågern på kräftor. Imorse ringde hon igen och undrade om de kunde sova över. Det kunde de. Man säger inte nej till någon som är allvarligt sjuk. Men jag fattar inte varför de vill sova här. Själv vill jag aldrig sova borta om jag kan slippa. Jag kan till och med vara nykter en hel kväll bara för att slippa.

Lillsyrran har både bil och körkort. Dessutom är hon nykterist, så hon behöver inte ens försaka något för att ta sig hem.

När man ska ha middagsgäster tycker jag inte att man behöver städa mer än vanligt. Men nattgäster är något helt annat. Då vet jag att besökarna förr eller senare kommer att dra ut en eller annan kökslåda, öppna kylskåpet och ställa sig i duschen.

Lillsyrran är sin mors dotter, det vill säga pedant och jag kan se hur hennes ögon vandrar kritiskt över speglar, längs hyllplan och in i vrår. Men det kanske bara är inbillning.

Nu kan jag luta mig tillbaka och till och med låta Lillsyrran öppna skåpet under diskbänken utan att bli nervös. Risken är bara att jag kommer somna tidigt i soffan. Fem timmars röjande tar på krafterna.

Ambivalent

Den här nyheten ger mig dubbla känslor. En infödd tuttar eld på en förargelseväckande och berusad britt. Turister beter sig som svin, inte bra. Turister misshandlade, inte heller bra. Samtidigt förstår jag och förstår inte.

Lite som man bäddar får man ligga. Om Kreta bäddar för ung brittisk massturism med pubar och klubbar i varenda gathörn, då är det ganska troligt att får man den publiken. Och man behöver inte ha varit på plats för att veta effekten. Det finns hur många tv-program som helst, om än överdrivna, som gottar sig i vilken typ röj den kategorin förväntar sig på semestern.

De är inte intresserade av att åka utomlands, egentligen. De vill ha de som hemma. Bara billigare och mer alkohol. Samma mat som hemma. Ingen fetaost eller saganaki. Inte gavros eller padakia. Inga oliver eller vindolmar. Nej, fish and chips och annat hemtamt ska det vara.

Ungefär som Makens jobbarkompis Snickarn. Han fick erbjudandet att åka till spanska Solkusten och snickra på företagsledningens villa. Snickarn tackade nej och när Maken frågade varför i hela världen han inte ville åka.
– Du är inte klok! Äta spansk mat en hel vecka? Det pallar jag bara inte.

Vill man besöka Kreta så ska man undvika norra sidan av ön. Om man inte vill ha engelsk frukost, kolla på engelsk fotboll eller tjafsa med inkastare var tionde meter. Då ska man istället hoppa in i första bästa taxi direkt på flygplatsen och ta sig till södra sidan och båtluffa mellan orterna i väglöst land.

Det har vi planer på att göra i oktober.

Små grodor

Riktiga stockholmare tar sig ut i Skärgården på midsommar. Vi vill inte vara sämre så tog en dagstur till Åland och kalasade på en skaldjursplatå på vägen hem. Väldigt gott!

skaldjur

På vägen dit åt vi oss igenom stora frukostbuffén. Igenom är nog att överdriva. Jag såg en människa ta en tallrik havregrynsgröt. Slösa bort aptiten på något, som kostar 50 öre när det fanns lax och franska ostar. Och inte tog jag några piroger heller. Som alla finnar gjorde och toppade dem med en rejäl klick smör.

När det gäller bufféer och smörgåsbord måste man vara strateg. Man orkar inte äta hur mycket som helst. Då är det dyraste rätterna som gäller. Kostar det 187 kr vill jag ha valuta för pengarna. Och gärna knäcka krögarens kalkyl.

Vi har åkt dagsturer förr med finlandsbåtar, men aldrig att det raglat omkring så många fulla människor som idag. Mitt på dagen. En finne spydde i askkoppen på bordet i cigarrummet. Ett gäng svenska killar satt och skrålade ”are we human or are we dancers” hela tiden. Jag säger bara, varken eller. Deras form tillät absolut inga danssteg och de lät mer åt det djuriska hållet.

När folk är dragna blir de rasister. Inte alla men många. En mer än medelålders man vrålade ”Har ni inte fattat att det finns ingen Gud. Och Muhammed var förresten en riktig skitstövel” åt ett gäng sjalprydda kvinnor.

Oj, vad man (=svenska kvinnor) suckade när det blev stopp i gången ut när en gammal invandrarkvinna behövde hjälpas ner i sin rullstol. Jag gissar att man hade varit mer förstående om det varit Agda, 85, som hade problem. Eller är det jag som har fördomar om svenskar?

Annars var vi trevliga. Och nästan nyktra. Maken och jag.

Fikapaus

Jag har ägnat dagen åt att snurra runt på nätet, så att ögonen går i kors. Inspirationen till nya webbsidan kräver grundforskning.

Dags för paus, så jag greppar en lista som valsar runt bland bloggar. Mest för att jag själv tycker att det är kul att hitta på svar på dumma frågor. Men det verkar jag ganska ensam om. Det har nog aldrig någonsin hänt att någon kommenterat mina spirituella enkätreflektioner.

Vad heter du: Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Inte riktigt men nästan.
Var bor du: I ett hus vid Hornsgatan, Stockholm
Trivs du där: Absolut. Annars skulle jag inte bott där i över 26 år.
Brukar du läsa horoskop: Aldrig. Jag tror inte att födelsetid och personlighet har ett dugg med varandra att göra. Då skulle igångsatta förlossningar och planerade snitt ställa till det rejält.
Har du körkort: Ja, jag kan köra bil men använder kortet mest som legitimation numera.
Favoritdjur: Katt. Även om de går bort på grund av omgivningens allergier.
Festar du mycket: Inte om man menar att vara ute och röja på stan.
Sprit, cider, vin eller öl: Vin. Helst, men om Svärsonen shejkar loss några goda spritdrinkar tackar jag inte nej.
Antal kuddar i sängen: En och den är tunn som ett knäckflarn.
Äger du ett busskort: Nej. Jag går för det mesta och tar till åkremsa när det kniper.
Vad åt du till frukost: Te, kokt ägg och knäckebröd med mjukost.
Har du haft sex idag: Är jag med i Big Brother?
Nästa mål i ditt liv: Komma i mina långbyxor, när det är dags för semester.
Hur svarar du i mobilen: Ser jag vem det är, så anpassar jag mig. ”Ja, det är Modern” ”Bon Giorno” ”Frälsningsarméns Ångkök”. Nej, inte det där sista. Det var Morsans svar i fasta telefonen.
Antal timmar sömn inatt: Sex-sju?
Sov du ensam: Nej, i sällskap med öronproppar. Och make, som är själva propporsaken
Din hobby: Jag stickar när andan faller på. Och läser böcker. Bloggar och läser bloggar, framförallt.
Vad är det för veckodag? Onsdag. Hela dagen och bara en gång denna vecka.
Vad åt du senast: Lunchsallad från Ica-Globen. Är någon förvånad?
Vem fick du sms av senast: Kapp-Ahl. Visst är det sorgligt?
Vem ringde dig senast: Pia Petimäter.
Godaste ölen du druckit: Jag dricker så sällan öl, men när jag gör det så är det ljus lager eller pilsner.
Vilka hårfärger har du haft: Som lite väldigt ljusblond. Sen mer och mer råttfärgat tills jag färgade det rött. Nu bryr jag mig inte längre och de gråa håren håller på att ta över totalt.
Vad såg du senast på TV: Cops och en hyrfilm. Om det räknas som TV.
Vad läser du för bok just nu: En irländsk barndomsskildring på engelska, som Ettan lånade ut. Minns varken titel eller författare.
Skostorlek: 39. Fick alldeles för mycket avvikt till fötter i förhållande till min ynka längd.
Hårfärg: Jaha, förra hårfrågan gällade gamla hårfärger. Råttgrått.
Är du kär i någon: Förälskelse är ett passerat stadium. Nu handlar det mer om vana och annat mer prosaiskt.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ett ställe med mer dagsljus under vinterhalvåret. Men ändå inte, om inte resten av familjen hänger med.
Dricker du: Mycket hår och mycket dricka! Hittills idag har jag druckit en kopp te, två koppar kaffe och halvannan liter vatten.
Vilken parfym använder du: Ingen. Tål inte starka lukter.
Vilka skor använder du: Oftast mina Asics Gel-Odyssey. Bekvämare walkingshoes finns inte. Tycker mina 39:or
Dagens klädsel: Svart kofta, svart kjol, svarta strumpbyxor och vit & blårandig tröja.

Dags för utvärdering av grundforskningen.