In kommer Gösta

”Han sa att han hette Gösta”
Det vidhöll Hjördis ända tills hon låg på sin dödsbädd. Tom hade fötts på våren 1939 och i folkbokföringen stod det ”Fader okänd”. Och Tom kunde sin mammas historia utantill.

På våren 1937 hade Hjördis flyttat från en liten ort i Östergötland till Stockholm. Hon hyrde ett inackorderingsrum tillsammans en jämnårig flicka, som kom från samma trakt. Båda hade fått arbete på Postgirot året innan den nya semesterlagen trädde i kraft.

Två veckor då man bara var lös och ledig. Vilken fest! Inte tänkte två 18-åringar på oron ute i Europa. Nej, då var dansen på Gröna Lund mycket mer spännande och intressant. Speciellt om man blev uppbjudet till en svängom till tonerna av Lambeth Walk. Och det blev Hjördis. Nästan varje kväll.

Och en ovanligt vacker kväll frågade en ung man om inte han och hon kunde promenera lite. Nu när sommarnatten var så varm och skön. Det gjorde de. Tills de kom en bra bit utmed Djurgårdkanalen där det var ganska folktomt.

Det var den julikvällen Tom blev till. Och pappan hette Gösta, sa Hjördis bestämt. Men det var i stort sett det enda hon visste om mannen. För de träffades aldrig mer. Trots att Hjördis fortsatte att gå till Gröna Lund och hålla utkik. Hon fick klara sig själv genom graviditet och småbarnstiden.

Så sa hon i alla fall under alla år. Ända tills hon låg för döden. Då berättade hon hur det egentligen låg till. Hon hade inte träffat någon dansant Gösta på Gröna Lund. Gösta hette egentligen Georg och var en väldbärgad man i byn hon kom ifrån.

Hjördis hade varit gravid redan när hon flyttade till Stockholm. Det var i själva verket flyttorsaken. Inte kunde hon bo kvar hemmavid med sitt tydliga bevis växande i magen, som skvallrade om hennes opassande liv. Och Georg var redan gift och hade familj. Så faderskapet ville han absolut inte ta på sig.

Men i all hemlighet bidrog han ekonomiskt under Toms uppväxt. Ett kuvert med en check ramlade med regelbundna mellanrum ner i Hjördis brevlåda. Pengar, som de så väl behövde. Och att Hjördis aldrig berättade hur det egentligen låg till var för att hon inte vill skämma ut Georg.

Annons

Tiden lider

Åsså var det lördag. Igen. Och jag har inte hunnit med annat än jobb under hela veckan. Vi ska vara klara med Herrejössesprojektet på onsdag. Alltså projektet med stort H, som vi trodde att vi hade ytterligare några veckor på oss. Men så var inte fallet.

Har man Kunder. Alltså såna med stort K. Det kan vara Myndigheter, Banker eller Försäkringsbolag. Vilket som. Då gäller inte de vanliga spelreglerna. Nej, då spelar man Fia med Storasyrran. Hon som kan ändra reglerna under spelets gång.

– Om man förflyttar sig med en grön plupp och hamnar på en grön cirkel – då får man slå ett extraslag.
– Jaha, men varför fick inte jag göra det, när jag hamnade på en röd cirkel med min röda plupp?
– Men hör du inte vad jag säger? Det gäller grön plupp. Bara den. Fattar ’u?

Och Kunden kräver att vi ska vara klara tre veckor innan vi ska gå igång. Och därmed basta! Då är det bara att jobba på. Ända in i kaklet. Min gissning är att arbetstiden på måndagen och tisdagen blir väldigt lååång. Ingen får gå hem innan jobbet är klart.

Förresten samtalade jag just med Storasyrran. Hon mår inget vidare. Dålig hälsa och dåligt om pengar. Som vanligt. Hon och Lillsyrran hade surrat med varandra och kommit fram till att de ändå haft en viss tur när det gäller var och när de fötts. För om de fötts för 100 år sedan eller i någon annan, mindre utvecklad världsdel, så hade de förmodligen inte levt idag.

Lillsyrran hade antagligen dött i bröstcancer innan hon fyllt 45 och Syrran hade med all säkerhet strukit med i den allmänna blodförgiftning hon fick av mördarbakterier för 25 år sedan. Brorsan hade nog inte heller varit vid liv. Hans hjärta har krävt en del kirurgiska och medicinska insatser.

Enligt det resonemanget vore jag det enda syskonet som överlevt vår gemensamma mor. Om det varit andra tider eller andra platser.

Ute i Stockholmsnatten

Jag märkte av det redan igår och i morse hade jag vissa svårigheter att ta mig ur sängen. Vänster höft värker på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Så nu funderar jag på att kontakta AMF, för det måste kunna klassificeras som arbetsskada. Om inte annat så indirekt.

Tidigare, när företaget jag arbetar på hade andra ägare med betydligt bättre finanser, så släpptes jag iväg på lufthålspermissioner i form av konferenser åtminstone två gånger per år. Och konferenserna innehöll tillfällen till dans och det drog jag nytta av. Stuffade runt hela kvällar utan problem. Och eftersom tillfällena kom med en viss regelbundenhet, så ingick det så att säga i min fysiska träning. Men, som sagt, det var ett tag sedan. Och det märks.

Igår ringde Makens desperate storebror och frågade om vi kunde tänka oss att spendera kvällen på lokal ätandes kräftor. Egentligen kände jag mig inte alls i form för det. Trött efter en snörvlig arbetsvecka. Men storebror hade fått en massa sena återbud och därför gick frågan till oss. Tvåan hejade på och tyckte att det var på tiden att stugsittarna kom över sin egen tröskel och det finns sämre anledningar till det än en kräftskiva.

Vi tog tuben till Golden Hits, på Kungsgatan, där Hans Wallman håller en traditionsenlig skaldjursafton för vänner och stammisar. Maken och jag är varken det ena eller andra men storebror är både och. Vi åt våra kräftor, drack öl och nubbe, sjöng snapsvisor under ledning av Lelle Printer. En gick under rubriken Kungens skål, och jag var lite tveksam först eftersom jag har mina synpunkter på kungahuset. Tills jag läste texten, som sjöngs till melodin ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”.

Inte lyssnar vi på ryktena om kungen
Inte tror vi på nåt illasinnat prat
Han har bara supit om han varit tvungen
därtill lurad av nån ondskefull kamrat
Han har aldrig sett nån kaffeflicka naken
Inte haft nån äventyrlig eskapad
Så lojala med den arma stackars kraken
tar vi själva nu en sup och vänder blad.

Det gjorde vi. Vände blad i sånghäftet och tog en sup. För mer än en blev det inte. Storebror är ingen öl och nubbegubbe. Mer åt söta drinkhållet. Och det är inte precis min tekopp. Men konjak till kaffet blev det.

Jaha, och vad har det här med värken i höften? Efter kaffet förvandlades stället till nattklubb och disco. Tre stycken dansgolv staplade på varandra. Och eftersom klockan ännu inte passerat midnatt lät jag inte tillfället gå mig ur händerna utan slängde mig ut på dansgolvet och skuttade runt. Och konstaterade att King of Pop fortfarande regerar på dansgolvet. Michael Jacksons låtar spelas fortfarande flera gånger i timmen.

När klockan började närma sig ett tog vi oss hem och på väg mot Hötorgets tunnelbanestation högg det till på ett oroväckande sätt i höften. Och nog måste det betraktas som en arbetsskada när inte arbetsgivaren ser till att de anställda får den träning de så väl behöver.

Men nu tänker jag ta en pocketbok, inta soffan och fortsättningsvis vila mig och höften i form.

På min och andra gator i stan

Förra veckan fördjupade jag mig i Stockholmiana. Eller snarare Södermalmiana. Dels läste jag på lite om kvarteren runt där jag bor och dels hade jag anledning till att forska lite kring kvarteret Bergsgruvan större och Maria Prästgårdsgata.

Förra året gjorde Syrran en djupdykning i släkten på pappas sida och hittade ett par okända kusiner. Barn till pappas bröder, syskon som vi inte kände till eftersom de blev omhändertagna av samhället i småbarnsåldern. I morgon ska Syrran, Brorsan och jag träffa en av kusinerna och tanken är att vi ska strosa runt på Söder och insupa lite lokalfärg i området där vår gemensamma farmor och farfar bodde.

Men var bodde då paret Samuelsson på 1920-1930-talet när pappa växte upp? Jag har ingen aning om var eftersom jag aldrig träffat våra farföräldrar. Bara att det var på Söder och inte långt från Mariatorget. Syrran vet inte heller. Medan Brorsan är tvärsäker på att de bodde på Maria Prästgårdsgata. Problemet är bara att det portnummer, som han kommer ihåg inte existerar.

I kvarteret Bergsgruvan större låg det tidigare muggiga träkåkar. Hus som revs för att ge rum för stenhus. Och i den vevan försvann några gatunummer. Inklusive det nummer, som Brorsan hävdar att farmor och farfar bodde i. I de nya husen, som byggdes 1938-1939, la man portarna på andra sidan huset och i och med det fick de högre nummer än tidigare.

Som alla i min familj så är Brorsan väldigt säker på sin sak, men i morgon är det upp till bevis. Jag tror att han helt enkelt kommer ihåg fel nummer. Eller så har han fått uppgiften från modern. Och hennes förhållande till fakta var minst sagt lite skakig.

Sajten Stockholmskällan är verkligen en källa till glädje, när man letar efter Stockholmiana. Och finns en intressant funktion: Jämför kartor. Man kan samtidigt se två kartbilder från olika årtal och se hur gatubilden ändrat sig genom historien.

Och nu har jag skrivit ut kartbilder från idag och hur det såg ut på 1930-talet, som vi kan orientera oss med under stadsvandringen.

Hemmafru

Idag jobbade jag hemifrån och då menar jag verkligen att jag ägnade mig åt mitt arbete. Inte bara skötte markservice. Två barnbarn mådde inte bra och ingen kunde vabba, så barnen fick vara hängiga i våra soffor medan jag satt vi datorn. Och fick nästan mer gjort än när jag är på jobbet.

Syrran, hon som börjat släktforska, vidarebefordrade ett mejl från en nyupptäckt släkting, en man som har samma morfar som vi. Vad nu en sån relation kan heta. Mannen, som är i 70-årsåldern, var inte glad att få veta att morfadern hade gjort pigan med barn. Två gånger till och med. Första gången kände han till och att det barnet dog tidigt. En skandal som han fortfarande skämdes över. Och att det fanns ytterligare ett barn på bygden, som förökat sig verkade ge rysningar.

Men hans mormor var en rekorderlig kvinna, som flyttade hem till hans familj och tog hand om honom och hans bröder under moderns sjukdomsår. Vilket han var glad över eftersom ”våra hembiträden kunde ju inte ha samma personliga omsorg som en mormor.”

Ja, den gren av släkten som blev till i äkta säng verkar ha levat under helt andra betingelser. Tjänstekvinnans dotter fick själv vara hembiträde när hon blev stor nog för att tjäna sitt levebröd själv.

Utseendet bedrar

Moster Margit hade en jättefin hund. Vacker men lömsk. Vi barn blev varnade redan innan vi var framme hos moster och morbror i Småland.
– Vad ni gör, rör inte hunden. Hon är inte att lita på. Och verkligen inte van vid barn. Så låt henne vara ifred.

När vi kom innanför dörren i Smålands Rydaholm, upprepade morbror Sixten varningen det första han gjorde. Och vi lät hunden vara trots att vi var vana med världens snällaste gatukorsning hemmavid. En stor svart hund som vi lekte med hela tiden. Dragkamp om hans sovmatta var favoriten. Tre-fyra barn i ena änden och Ruff i den andra. Och det hände att han lät oss vinna.

Efter några dagar började Syrran tappa respekten för den svarttungade hunden. Den såg ju så ullig och gullig ut. Inte kunde den vara farlig. Och när Syrran fick uppgiften att ställa fram hundmaten, kunde hon inte låta bli att klappa jycken. På huvudet.

Utan minsta morrning till varning högg hunden henne i klapphanden. Syrran blev så häpen och överraskad att hon reagerade på direkten och klippte till mosters hund över nosen. Då bet hunden henne i den andra handen.

Det blev taxifärd till sjukstugan i Tingsryd där Syrran plåstrades om och fick stelkrampsspruta. Dagen efter for vi vidare till mormor. För säkerhets skull. Hon hade ingen hund, men var ganska ilsken av sig själv.

Surr med Syrran

Som jag sagt tidigare. Det finns två typer av människor: de som delar in folk i grupper och de som inte gör det. Och värst i kategori ett är utan tvivel Syrran. Hon har allt och alla insorterade i sina bestämda fack. Ett sorteringsarbete som görs på ett tidigt stadium i bekantskaper och har man väl hamnat i en av hennes sorteringshögar, kan man aldrig komma därifrån.

Vår nyfunna faster, som hon talat med vid två till fällen. I telefon. Hon har hamnat i sitt lilla fack. Eller kanske är det en kombination av två.
– Hon verkar inte så bright, låter det som. Det var nog Farsan som fick hjärnkapaciteten i den syskonskaran. Hon är lite som du.
– Vaddå? Du får det att låta som om jag skulle vara korkad.
– Nä, det menar jag inte. Men hon verkar inte vara så social. Mer en ensamvarg, om man säger. Hon verkar inte särskilt intresserad av någon ytterligare kontakt.

Jag är instoppad i Syrrans fack med etikett Asociala. Bara för att jag inte orkar med hennes typ av umgänge, där man mest flamsar och tramsar och drar urgamla skämt och plattityder. Ta en stol och sätt dig i soffan. Huvet upp och fötterna ner. Finns det hjärterum, finns det stjärterum. Det gäller att ha tungan i rätt mun. Kör så det ryker.

Och varje gång jag ringer får jag äta upp mina brister. Som nu, när jag inledde med att vi inte hörts av sen före semestrarna. Hon visste precis.
– Inte sen 13 mars. På Svågerns begravning.

Sen kom samtalet in på män. Och när det gäller män finns det en stor, gemensam kategori.
– Alla män är Svikare.
– Det kan du inte mena på allvar.
– Jo, säg den som inte svikit när det verkligen har gällt?
– Jag skulle möjligen medge att en del kan vara ganska själviska.
– Ja, det är ju det jag säger; de är Svikare. De själva går före allt annat.

Då gav jag upp och sorterade in Syrran i facket Småaktiga med Fördomar. Något jag egentligen gjorde redan för 40 år sedan.

Skåpmat

Vad pratar två halvgamla systrar om under arbete? Det blir blandad kompott. Först lite existentiella frågor. Som det ofattbara att Svågern inte längre finns. Och att han borde skärpa sig och kliva in genom dörren. För är det någon gång Lillsyrran skulle behöva lite hjälp så är det nu.

Sen lite mer materiella. Diskmaskiner till exempel. Om det var någon större mening att ha någon överhuvudtaget när man är två eller färre. Nej, tyckte vi båda. Det går snabbare att handdiska. Möjligen skulle det underlätta när man har folk hemma.

Men Lillsyrran ville inte offra något köksskåp för ändamålet. Tror jag det, tänkte jag. Var skulle du då härbärgera alla dina plastbunkar? Nej, och en bänkmaskin är helt värdelös. Tar upp värdefull bänkyta och enda gången man skulle har nytta av den är när man har folk hemma. Och då är den för liten.

Kylskåp är också intressanta. Lillsyrran har ett 180 cm högt som säkert rymmer över 350 liter. Och det är knökfullt. Med plastbunkar bland annat. I en nära framtid får hon nöja sig med 150 liter mindre. Och då lär skåputrymme verkligen behövas, när ytterligare plastbunkar frigörs.

Och frysens innehåll vågar jag inte ens tänka på.

Miss Muskel

Jag har träningsvärk. I låren. Och det är Lillsyrrans fel. Under gårdagen slavade jag nästan sex timmar i hennes hus. Först med att städa bort obefintlig smuts. Även om det knappt fanns ett dammkorn så skulle jag spraya och torka. För Lillsyrran är pedant. Nästan i paritet med Modern. Så jag fnattade lydigt runt med Mr Muscleflaskan i vänster hand och trasan i den högra. 

Och fusk var det inte tal om. Du tar väl elementen, också? Och då gjorde jag det trots att de var obefläckade, för ljuga bär mig emot. 

När allt som kunde städas blivit städat så ändrades arbetsuppgiften till att bära kartonger. Från övervåning till markplan. Från kök till hall. Från badrum till vardagsrum. Och bära är inte min specialitet. Jag har nog för korta armar och för små händer. 

Och inte blev uppgiften lättare av att hon packat allt i bottenlösa banankartonger. Och i urgamla Ica-maxikassar. Inte en enda riktig flyttkartong någonstans. 

Lillsyrran har ärvt en del andra egenheter från morssidan. Förutom pedanteriet. Jag vet att även Syrran är drabbad. Det uppdagades när vi röjde ut mammas lägenhet. Där fanns ett helt skåp med plastbunkar och lock. Somliga var köpta, andra var urdiskade kesoburkar och liknande. Hur gamla som helst. De flesta repiga och krackelerade. Och alla kunde inte paras ihop med något passande lock. 

Syrrans ögon riktigt lyste när hon gjorde upptäckte och ville på fullaste allvar att vi skulle dela fyndet systerligt. Ta skiten, tänkte jag. Men sa: Jag har inte plats för mer än det jag redan har. Jag lovar att åtminstone tre av Lillsyrrans banankartonger innehöll platsbunkar och/eller lock.

 Mitt i alltihop var det lunchdags. Jag har en teori om Lillsyrrans sallad. Det är lite surdegsbröd över den. Första dagen som gift gjorde hon en sallad till sig och maken. Men allt gick inte åt. Det som blev över ställdes in i kylskåpet och nästa dag utgjorde gårdagens överblivna sallad grunden för den dagens sallad. Inte heller den dagen åt de upp allt, utan ställde in resterna i kylen. Som togs fram nästa dag och fylldes på med nya grönsaker. Och så vidare. Och så vidare.

 Så igår åt jag mat som påbörjades 1975.

Hemma är jag världens mes

Jag har en släng av telefonfobi. När det ringer vägrar jag att svara; det är ändå oftast inte mig man vill komma i kontakt med. Och svarar jag så kan man ge sig på att människan i andra änden vill något som kräver ett beslut. Ett beslut som jag vet kommer att ifrågasättas av andra personer i hushållet.

Men vissa samtal måste jag ta. Av naturliga skäl. Som när Lillsyrran ringer då skulle det kännas konstigt om Maken satt och surrade med henne. I veckan talades vi vid. Huset är sålt och hon flyttar till lägenhet 1 juli. Eftersom vi har semester under flytten ville jag visa min välvilja genom att erbjuda städhjälp och vi spikade morgondagen, som dagen för köksstädning.

Det var inte bra, tyckte livskamraten. Slänga bort en ledig dag. Varför anlitar hon inte en städfirma? Den kostnaden får hon ju dra av i reavinstbeskattningen.

Ja, varför? För att ingen helt enkelt kom på tanken. I min familj har man aldrig lejt ut städning. Inte ens flyttstädning. Inte ens när man kan få den mer eller mindre gratis. Så imorgon blir det gummihandskarna på. Och det dröjer innan jag vågar ta i telefonluren igen.

Dela med 10, tack

Nej jag är inte alls i 60-årsåldern. Inuti är jag knappt sex  utan ungefär som på bilden. Syrran till vänster och jag till höger. Lillsyrran är ännu inte född.

Jag minns att vi satt på en pall i hallen och fotografen var en farbror som gjorde hembesök. Hemmet var en tvåa i Hökarängen, som vi snart skulle lämna till förmån för en nyproducerad fyra i Fruängen.

Vi hade nya klänningar; min var rosarandig och Syrrans var vit med små ljusblå blommor. Mamma hade väldigt bestämda åsikter om flickfrisyrer. Lugg hade man inte om man var en fin flicka. Den obligatoriska tofsen med rosett i sidenband gjorde att håret inte trillade i ögonen. Och självklart skulle rosetten matcha kläderna.

När jag var nio år tröttnade jag på några av moderns idéer om hur fina flickor skulle se ut. Jag sparade ihop en nätt summa som räckte till att klippa lugg och ta hål i öronen.

Mamma grät och skällde. Mest för att hon redan då insåg att hon tappat greppet om mig.

Skitsnack

När man är fem personer som delar samma toalett under ett antal dagar, så utkristalliserar sig bytare och ickebytare. Själv tillhör jag bytarna. Alla övriga i skånelängan visade sig tillhöra ickebytarkategorin.

Det hela handlar om toarullar. Ickebytarna vill helt enkelt inte ta sista biten på toapappersrullen som sitter i rullhållaren. Särskilt inte när det handlar om en gammaldags hållare där det är lite meckigt att få pinnen på plats igen. Då påbörjar man hellre en ny rulle, som man ställer på tvättmaskinen.

Det gör inte jag. Jag gillar inte toarullar där papperet ringlar ut sig lite som det vill. Innan man vet ordet av ligger startänden på golvet. Not so very fräscht. Nej, jag tar det sista på gamla rullen och byter ut den mot den påbörjade på tvättmaskinen. Men det är jag ganska ensam om.

Hur fann du Österlen?

Lätt som en plätt. E4:an till Markaryd, väg 117 till väg 21, som går till Kristianstad. Därifrån mot Simrishamn och sen väg 9 till Borrby. Där höll vi till höger om kyrkan och tog andra tvärgatan till vänster.

I en liten uppiffad skånelänga har Makens bror sitt fritidshus. Och inte långt därifrån bor ena systern. Permanent. Med make, får, hundar, hästar, höns och katter. Den andra systern bor i Malmö men har en västkuststuga utanför Sjöbo. Och vi fick tillfälle att träffa båda.

När vi säger pappas systrar, så framkallar Tvåan en bild av Patty och Selma i sitt huvud. Det vill säga Marge Simpsons storrökande systrar. Och bilden är inte helt fel. Makens systrar blossar oavbrutet. Hittills. Och deras röster är väldigt hesa.

Patty har slutat röka av förklariga skäl. För tre veckor sedan tog man bort hennes ena lunga eftersom den var så cancerangripen. Men Selma blossar tappert vidare.

Vi for runt som skottspolar och besökte en massa konstnärer. Två tavlor fick följa med hem tillsammans med två keramikskålar.

Det var tur att vi hade egen bil så vi kunde avreagera oss. Somliga människor klarar inte man har andra åsikter. Sån är Svägerskan. Hon blev nästan lite gråtfärdig kväll två när diskussionens vågor gick höga. Så vi la ner meningsutbyten i politik och religion och övergick till att spela Bezzerwizzer. Inte mig emot eftersom jag vann. Oftast.

Motsatser

Om man vill veta vad majoriteten svenska folket tycker och tänker behöver man inte alls punga ut en massa pengar till något gallupinstitut. Nej, det räcker med ett telefonsamtal till Makens bror och hans fru. Svennigare typer finns inte.

De tittar på alla tv-program inklusive Saltön och Hollywoodfruar. Spelar på Harry Boy och köper trisslotter. Det skulle inte förvåna mig det minsta om de prenumererar på Postkodlotteriet också. Hon jobbar i kommunen och är med i konstföreningen, för vinstchansen. Han är bilmeck med norra Europas stökigaste och skitigaste verkstad.

När deras barn var små fick de blodförgiftning. Svågern meckade hemma i garaget/trädgården och spred sina verktyg. Som barnen trampade på och blev allt som oftast tvungna att äta penicillin mot elaka bakterier.

Svägerskan är så positiv så jag kan bli tokig. Allt är intressant och trevligt. När hon berättar och saker vi gjort gemensamt känner jag inte igen historierna.
– Men hallå! Den utställningen var ju aptrist. Tycker jag, men hon är så överdrivet entusiastisk.

En gång bilsemestrade vi ihop i tre veckor och vid frukosten blev hon alltid alldeles lyrisk över rostat bröd med marmelad.

– Guva gott! sa hon flera gånger. Varenda morgon. Maken fick sparka mig på smalbenet för att jag inte skulle ge henne Onda Ögat. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Inte ens i semestertider.

De har varit gifta nästan lika länge som vi och tjafsar ständigt med varandra. Säger Irja att det var 28 på årsmötet, så säger Hasse att det var 35. Nej, det var 28, säger Irja. Aldrig, säger Hasse. Björne skickade mig protokollet för justering.

Ibland kan samtalen gå helt över styr. Och kom inte med att det låter likadant om oss. Våra diskussioner är bara bleka skuggor av deras tjafsande.

Och nu planerar vi att tillbringa fem dagar i deras sällskap. Det är tur att de innerst inne är så genomsnälla och att vi är så väluppfostrade.

Uppdaterat
Och inte oväntat ringer de och röstat på Willy i Let’s Dance.

Efterfrågad

Lillsyrran är dyslektiker. Och då menar jag ordblind, rejält orbdilnd. Hon mejlade mig på jobbet och det funkade inte första gången. Inte heller andra. Tredje gången funkade eftersom hon svarade på ett mejl jag skickade. Hon fick helt enkelt inte till stavningen av mitt namn och då har vi ändå känt varandra i över femtio år.

Jag får så konstiga uppgifter numera. Smakråd. Ja, visst blir jag glad över att min åsikt efterfrågas. Men ändå; begravningsprogram känns lite makabert? Är det verkligen ett område man vill bli konsulterad i. Och har jag blivit expert i ämnet? Ska vi flytta ner bilden? Eller upp texten? Talaren, ska den texten vara större/mindre? Och fonten på första sidan; är kursivt bra? Eller …

Vad vet jag? Allt är en smaksak och på lördag kväll spelar detaljerna ingen roll längre.

Egon

Världen är full av självupptagna människor. Som grannen till exempel. Hon som har Holger på sjukhus. Hon har det jättejobbigt. Men maken hennes, han som är inlagd får knappt några sympatier. Inte från hennes håll, vad det låter.

Och mamma som ojade sig när Brorsans fru fick bröstcancer.
– Vad har jag gjort för att Berit skulle drabbas så hårt. Som om hon kunde ändra eller påverka tid och oförutsedda händelser.

Nu är det Syrran. Hon agerar som om universums centrum finns i hennes navel och nu när Svågern ligger på sin dödsbädd är hon värre än vanligt. Allt tycks kretsa runt henne och hur hon ska kunna klara sig igenom förloppet.

Sjuksköterskan Daniel kommer var tredje timme till Svågern och ger morfin. Igår kväll skulle Syrran prompt klämma ur honom hur långt han trodde att det var kvar. Man behöver inte ha någon större erfarenhet eller fantasi för att fatta att det inte handlar om veckor. Snarare dagar. Och vad spelar det egentligen för roll?

Och inte bara det; sen var Syrran tvungen att berätta för Lillsyrran om samtalet med Daniel. Hon ska alltid vara av den där ”raka och ärliga” sorten. Den med tillnamnet Ångvält och som saknar filter mellan tanke och tal. Och pratar hellre än kniper igen.

Tillökning

Jag fick några nya släktingar förra veckan. Bröder till min biologiske far. Ja, mamma kallade honom så, eftersom hans bidrag till Syrrans och min existens inte var mycket mer än generna.

Det handlade alltså om ett par farbröder som dök upp och försvann lika fort igen. Syrran fick ett telefonsamtal från en kvinna i Värmland, som efterlyste arvingar till Sven. Hon hade vuxit upp i samma fosterhem som han. Eftersom Sven dött barnlös och var halvbror med Syrrans och min pappa, var vi hans närmaste släktingar. Inte för att det fanns något arv att hämta men vi behövde få skriftligt på det.

Dessutom hade det funnits en farbror till, men han hade dött med andra närmre släktingar i livet. En för oss okänd kusin.

Så vår farmor fick åtminstone fyra barn, som hon alla fråntogs vårdnaden om. Mamma gick aldrig in på några detaljer på hur det var hemma hos farmor. Bara att vår pappa hade varit med om saker som inget barn ska behöva uppleva. Och att farmor inte gillade mamma. Mest för att mamma tyckte att en småbarnsfar inte skulle spela bort lönen. Eller supa upp pengarna. Och inte köpa en motorcykel när det inte fanns mat i huset.

Med såna åsikter blir man inte alltid populär. Inte överallt.

Smärtsamt

Idag är jag tacksam för småsaker. Som att jag kan äta, dricka och gå på toaletten. Alldeles själv och det räcker långt. Fungerar inte sådana basala saker då spelar ingenting annat någon större roll.

Svågerns fysiska utförsluta har varit ett stup de senaste veckorna och nu fungerar nästan ingenting. Bara hjärnan och det känns ännu jobbigare. Om han inte sover så gråter han och känner dödsångest.

Men då och då kan man känna igen honom. Som igår när Lillsyrran skulle lyfta honom i en traversliknande lift för att han skulle till toan. Selen krånglade och Maken ställde frågan. Till Lillsyrran, alltså:
– Behöver du hjälp med något?
– Jag behöver hjälp med det mesta nu för tiden, svarade Svågern snabbt.

Hela proceduren tog en timme och var knappast smärtfri. På vägen tillbaka ner i sängen sa han med hotfull stämma:
– Det här ska ni få ångra!

För det gjorde så fruktansvärt ont allting. Ryggen saknar styrsel. Armar och ben är som pinnar. Inget underhudsfett och inga muskler. Skinkorna är som tomma påsar och hur han än ligger så är det obekvämt.

Och mitt i alltihopa vill Lillsyrran ta hem honom. Hon tycker att det är jobbigt att behöva vara på närsjukhuset. För det känner hon att hon måste, eftersom personalen är så underbemannad. Jag fattar bara inte hur hon ska klara det fysiskt. Även om de får hem en massa hjälpmedel och att det finns flera av hans hjälpsamma syskon i närheten.

Sen hör jag att hon har ett annat tilltal när hon pratar med honom. Eller snarare till honom. Han heter inte Gunnar längre, utan Vännen. Ta tag i grinden, Vännen. Vännen, blir det bra så här? Och tonen är mera åt mor-barn hållet.

Elände

Jag samtalade med mina systrar igår. Och det var inte bra. Inte någonstans. Lillsyrran har begripit att Svågern är riktigt, riktigt dålig. Att hans ovilja att ta sig ur sängen inte beror på tjurskallighet. Eller att orsaken till att han ligger på rygg och pinkar rakt upp i luften inte är att han vill jävlas med henne.

Nej, det beror på att cancern spridit sig till ryggmärgen och han helt enkelt inte kan bättre. Nu ligger han på sjukhus och det är nog bra för alla parter. Lillsyrran kan låta personalen ta hand om det tunga praktiska jobbet med kroppen och ägna den sista tiden åt Svågerns person.

Min andra syster, Syrran, har haft diabetes i många år och börjar få förändringar i ögonen. Hon bävar inför utsikten att bli blind och det kan jag förstå. Men jag försökte ändå vara lite positiv och berättade om en granne som drabbats av samma sak.

Om grannen fick vilja mellan att bli blind eller döv, så tyckte hon att blindhet var det mindre dåliga valet. Som döv är man mycket mer isolerad från omvärlden.

Nu får man sällan välja mellan de alternativen och Syrran tyckte att livet skulle bli tomt och innehållslöst, som blind.
– Allt jag ägnar mig åt har med syn att göra. Jobbet och fritiden. Tänk att inte kunna läsa eller se på tv. Inte lösa korsord eller gå på bio.

Värst av allt med den framtidsutsikten är ändå själva mörkret. Alltså om allt blir mörkt runt omkring Syrran. Hon är så extremt mörkrädd och mörkret fasar hon allra mest för.

Åtlöje

För sådär en 25 år sedan var vi hemma hos Mamma. På tv:n pågick någon svensk show och in på scenen kom Siw Malmkvist. Jag minns inte alls vad hon gjorde, bara att Maken och jag tyckte att hon var töntig så vi skrattade lite hånfullt åt henne.

Plötsligt började Modern att gråta och vi fattade ingenting. Varför satt hon där och hulkade? Jo, för att hon tyckte att när vi skrattade åt Siwan, en äldre kvinna, så skrattade vi åt henne också.

Nu tar du väl åt dig för ingenting, tyckte jag. Tills nyss. Min rumsgranne sitter och fnissar och småskrattar för sig själv.
– Du får ursäkta, säger han. Men jag sitter och letar fel i ett gammalt program. Och koden är så ful och dålig att jag bara är tvungen att skratta.

Då känner jag som Mamma. Det skulle lika gärna kunna vara mig och min programkod han sitter och hånflinar åt. Och förresten, tål hans eget arbete granskning under lupp?