Tillbaka i stan

Och innan vi visste ordet av är vi hemma igen och imorgon är det arbetsdag. Inte kom jag ihåg att vi lämnade landet i så dåligt skick. Skulle någon haft anledning att ta sig in i lägenheten hade vi fått skämmas. Smuligt och stökigt, det vill säga precis som när vi stack.

Men nu är det dammsuget, undanplockat och uppackat. Tvättmaskinen är inne på tredje rundan och jag försöker acklimatisera mig till dubbla värmen mot senaste veckorna. Ändå kör jag inte torktumlaren, som skulle göra det etter värre.

I morse tog vi taxi till Edinburghs flygplats. Tänk att även i Skottland kommer taxi på beställning och man kan betala med kort om man väljer rätt bolag. Våra kontanter var slut och vi hade inte lust att kosta på oss fler kontantuttag.

Maken hade packat alla whiskyflaskorna i sin ryggsäck. Som han lindade in i sin regnponcho och slog femton meter tunt rep om, så att flaskorna inte gick att rubba sinsemellan. Paketet tryckte han ner i vår nyköpta väska. Behöver jag säga att väskan efter det vägde ton?
– Äsch, väger det för mycket får vi väl betala för övervikten, enades vi om. Säkra på att vikten överskred 20 kg.

När vi vägde in väskan vid in checkningen bekräftades vår föraning – vågen visade 23,8 kg. Men det bekom inte markvärdinnan utan hon satte på en etikett och lät väskan åka vidare på bagagebandet. Puh, sa vi och lyckönskade varandra till att ha undkommit så lätt.

Trodde vi, ja. Vi passerad säkerhetskontrollen och satte oss i avgångshallen för att vänta på uppgift om vilken gate vi skulle användas oss av. Då sprakar det i högtalarna.
– Mr Sannberg on flight DY9966 to Stockholm, please contact … Resten av meddelandet uppfattade vi inte.

Herr Sannberg backade till säkerhetskontrollen, men de hade inget otalt med honom. Då backade han ett steg till. Och där fick han träff. Det var folket i bagagehanteringen som hade synpunkter på vår tunga och fullproppade väska.
– Hur många flaskor whisky har du i den här?
– Tolv, tror jag.
– Hm, vet du inte att man av säkerhetsskäl bara får ha fem liter i en väska?
– Nej, det hade jag ingen aning om. Jag trodde att bagagereglerna bara handlade om vikten på väskan.
Vad gör man om man har med sig fyra liter mer än man får ha? Ber dem hälla ut överskottet? Nej, det vore synd på så ädla droppar.

– Kan vi lösa problemet med att jag skakar fram en väska till och vi delar upp flaskorna i två kollin? undrade Maken så snällt han bara kunde. Vi är ju två som flyger.
– Låt gå för det, men låt det gå fort.

Vi tömde Makens bag med handbagage och han rusade tillbaka och stuvade ner flaskorna i två väskor. Inte lika bra packat, men försöka duger. Då dök nästa problem upp.

– Det blir 15 £, sa bagagemannen.
Maken rotade igenom alla byxfickor efter plånboken, men den låg i jackan hos mig innanför säkerhetskontrollen.
– Äsch, strunt i det. Jag bryr mig inte om pengarna, det är säkerhetsreglerna som är viktiga för mig.

Makens väsklösa handbagage stuvade vi ner i plastkassar. Några gamla kalsonger, som inte fick plats åkte i närmsta papperskorg. Maken var inte riktigt komfortabel med att resa med prylarna kassar. Men vad gör man inte i nödlägen?

Så vi blev bjudna på fyra kilos övervikt, alternativt en gratis incheckad väska. För egentligen ska man föranmäla och betala för väskor som ska checkas in. Priset var en del stress och svett innan allt var klart.

Och båda väskorna kom med flyget och alla tolv flaskor var hela.

I etern

Nu ska jag in och tassa på förbjudet område. Nåde mig om jag kommenterar vädret. Speciellt om jag antyder att det regnar, att vädret är dåligt eller gläder mig över att solen tittar fram. Då hugger Maken direkt. I hans värld har vi haft alldeles utmärkt semesterväder. Så kom inte dragande med något annat.

Visst, det störtregnade bara första dagarna i Edinburgh. Efter det har det mest varit regnskurar alternativt molnigt. Temperaturen har hållit sig runt 11 grader förutom halvannan dag i Fife då solen faktiskt sken och det steg till ofattbara 22 grader. Idag, sista dagen spöregnar det igen i Edinburgh.

Nog om det. Vi har tittat på en del på tv. Mest BBC och Channel 4 och jag är både snabb och fördomsfull att drar slutsatser. Som jag gärna delar med mig med.

Britter älskar nyheter vad det verkar. På svensk tv har jag lärt mig undvika nyhetssändningarna, men här verkar det vara nyheter hela tiden åtminstone på någon kanal. Och vad rapporterar man om? Ungefär samma saker som i svensk nyhetsförmedling.

Banker är skit. Byt bank eller ännu hellre, ha pengarna i madrassen. Antingen har de allvarlige är systemfel, som NatWest i Royal Bank of Scotland, så att kundernas pengar varken kommer in eller ut ifrån kontona. Eller så förekommer det oegentligheter, som på Barclays. Inte för att jag fattade vad man hittat på, men högsta hönset avgick på direkten.

Åldrandet är också hett. Särskilt vad det gäller ekonomin. Ledsna förtidspensionärer, som tvingas leva på £3 per dag när hyran är betald. Sjuka pensionärer, som får betala hela kostnaden för den vård de behöver, om de äger sin bostad eller har ett sparkapital på över £3000. Det enda jag saknar är vårdskandaler. Men vårdsektorn kanske inte är avreglerad. Vad vet jag?

Fetma och nyttig mat återkommer. Speciellt barnfetma och kvaliteten på skolmaten. Och ska jag vädra ännu fler fördomar, så tycker jag mig se fler tjocka barn här än hemma.

Sport. Misslyckandet i fotbolls-EM glömdes samma kväll England åkte ut. Nu är sportjournalisterna alldeles till sig över att ha två britter i Wibeldon-finalen. De första på 74 år.

Och där är vi tillbaka till vädret. Spänningen är olidlig. Ska dagens tennismatcher kunna spelas utan att avbrytas på grund av regn? Reportrarna står i färgglada regnrockar vid centercourten och försöker vara positiva.

För på brittiska öarna flödar vattnet. Sydvästra hörnet får sin beskärda del idag. Mer än vad som brukar komma under hela månaden. I Edinburgh kommer det att regna ordentligt fram till kl 16.00. Vi trotsar vädret och ger oss ut på jakt efter en ny väska. Vi behöver en till handbagage eftersom vi kommer att checka in ena ryggsäcken. Den med whiskyn.

So far

Britter är så  otroligt vänliga och trevliga och ingen fråga är för dum utan de svarar snällt de bara kan. Värdinnan i Oban tog nästan första priset. Jag såg framför mig hur hon gick ut och kräktes lite då och då för att avreagera sig. Över sitt översockrade sätt.

Och de har helt klart en toalettfixering. I turistbroschyren över Orkney fanns till exempel en lång lista över offentliga toaletter och deras öppettider. Alla utom två dygnet runt. Och ändå ligger pubar och annat tätt med sina bekvämlighetsinrättningar.

Jag var på språkresa i England som 15-åring och redan då kändes kranarna som rena hedenhös. Inga blandare på handfaten utan en kran för varmt och en för kallt. Och så är det fortfarande. I alla fall på de ställen vi bott. Ibland har högerkranen släppt fram kallvatten, andra gånger har det varit vänsterkranen.

Det nuvarande hotellet är enda undantaget. Så unikt att jag förevigade det.
Uppdaterat: Men självklart är det något som avviker. Kallvatten vrids av och på åt fel håll. När man tror att man stänger av vattnet vrider man på och tvärtom.

Vi är tillbaka i Edinburgh och hyrbilen är återlämnad fulltankad och utan minsta skråma. Det där med tankningen blev lite komplicerat. Bensinstationer lyser med sin frånvaro i innerstäder även i Skottland. Men vi hittade en till slut. Och vi hittade till hotellet och tillbaka till garaget trots att det låg på en liten bakgata vars adress inte fastnat i GPS:n.

Så nu har vi en dag kvar i Edinburgh och det borde betyda att resten av semestern är rena defileringen.

We have Wi-fi – or not

Ja, vi hamnade lite i internetskugga några dagar. Bed & Breakfast in the Middle of nowhere saknar ofta uppkoppling. Hotell säger sig ha kontakt med yttervärlden, en kontakt som i verligheten visar sig vara väldigt begränsad.

– Jaså, ni bor på våning tre. Nej, dit räcker inte signalen. Men i loungen på våning ett fungerar den utmärkt. Och i loungen är det lekstuga hela kvällen. Två barnfamiljer har ockuperat utrymmet och gör det omöjligt för andra att tänka en vettig tanke.

På världens minsta Hiltonhotell har man också självklart Wi-fi. I baren är det gratis, men vill du ha det på rummet så går det lös på 180 per dygn. I baren är signalen så dålig att det kändes sämre än ett modem på 90-talet.

Men nu har vi hamnat i golfens födelseort, strax söder om Dundee, på ett B & B där man förstått vikten av kontakt. Så nu blir det ett litet referat sen senast.

Speyside
Där ligger destillerierna tätare än Stockholms 7-elevenbutiker. Jag vet inte hur många anläggningar vi besökt, men många blev det. Och jag får halsbränna bara jag känner lukten jäst korn. Ungefär som en av Pavlovs hundar. Drygt ett dussin flaskor ligger och skramlar i bagageutrymmet. Nu återstår problemet att få med dem hem. I en väska. För fler än så har vi inte anmält för incheckning.

Så många smaker – och resultatet för min del är halsbränna.

Egentligen är whiskytillverkning en enkel historia och kräver inte särskilt många människor i produktionen. Däremot satsar somliga tillverkare ordentligt på besöksverksamheten. På Glenfiddich jobbar cirka 25 personer med produktionen, men ytterligare 400 krävs för att hålla besöksverksamheten igång. Men så slog blomsterprakten och gräsmattorna flera slottsanläggningar.

River Dee
I dalgången till floden Dee ligger Elisabeth II sommarstuga. Som blev en besvikelse. Och det skyller jag på Hasse & Tage. I sketchen En spik i foten målade Hasse Alfredsson upp en bild av Balmoral, som slottet inte alls levde upp till i verkligheten. Men rördragningarna är exotiska.

Det enda man får se av själva slottet är the Ballroom. Inte särskilt imponerande och går det verkligen att dansa på heltäckningsmatta?

Trädgården verkar vara helt koncentrerad på att ta fram färska blommor till blomsterarrangemang under perioden när kungafamiljen vistas på slottet.

Men floddalen är vacker. Vilket knappast kan tillskrivas Victoria och Albert. Eller övriga kungahuset.

Över huvud taget kan nog dalgångarna på skotska höglandet tävla med de i Alperna i skönhet. Visserligen är inte bergen så höga. Men å andra sidan finns det sjöar lite här och där.

Trafiken
På landsväg får man köra 97 km/tim. Och det gör man. Det vill säga andra än vi. Vägarna är smala så 70 räcker gott och väl tycker vi och kör in på P-platser för att släppa förbi hetsporrarna. Vi har  även kört en hel del miles på vägar så smala att två bilar inte kan mötas annat än på Passing places. Det blev lite kris idag när vi hamnade bakom en lastbil, som mötte en annan lastbil. Men förarna hade varit med förr så det löste sig.

Imorgon börjar återtåget mot Edinburgh. Bilen ska lämnas tillbaka och jag hoppas att inget oförutsett inträffar. När vi bokade hyrbilen gjorde vi det inte hos själva hyrfirman utan på en sajt, som gav lägre pris och där man kunde betala extraförsäkring för att eliminera självrisken. Det gjorde vi utan att läsa det finstilta. Där stod det nämligen att om uti fall det hände något så fick man punga ut självrisken på 9600 kr och sen kräva motsvarande summa av ett udda spanskt försäkringsbolag i efterhand.

Känns lite shaky.

Gårdagen

Kan rubriceras som en mellandag. Inga destilleri. Ingen kultur. Mest förflyttning. Vi tog färjan från Orkney och valde den ödsliga vägen söderut. Den som slingrar sig över inlandets torvmossar. Samma torv som används för att få till den mer eller mindre rökiga smaken i whisky.

Tv-tittande skulle kanske kunna klassas som kulturellt. Men inte igår. Channel 4 kör då och då maratonomgångar med Come dine with me, den engelska versionen av Halv åtta hos mig. Här är det fem, som bjuder på middag. Och man kör alla fem avsnitt efter varandra.

Helge Skog är mycket spydigare här. Programmet är över huvudtaget mycket stökigare. Man får inte se så mycket av deltagarnas hem, nästan ingen matshopping och det verkar alltid finnas med någon stökig människa i gruppen. Någon som dricker för mycket eller anstränger sig för att skapa bråk.

Flera deltagare är dessutom väldigt kinkiga med maten. Skjuter tallrikarna ifrån sig och vill inte ens smaka. Och det man får se av hemmen befäster fördomar. Folks hem är inredda ungefär ut som 80-talets husvagnar. Blommigt och ryschigt.

Efter det såg vi faktiskt EM-finalen. Maken gladdes över att Italien fick spö. Mest för att det kanske täpper till munnen på Enzo. Hans italienske arbetskamrat, som lever i vanföreställning den Italiens förträfflighet.

Kultiverade

Jäklar i min lilla låda vad vi har ägnat dagen åt kultur. Först ut var den sedvanliga jästkulturen i av ett destilleribesök, Highland Park i Kirkwall. Som visserligen inte hade någon produktion igång, men ändå gärna visar upp sina lokaliteter. Speciellt utrymmena för mältning eftersom det är ett av de få skotska whiskydestillerierna som inte köper färdigmältat korn utan sköter den uppgiften själv.

På Orkney blåser det hela tiden. Så till den milda grad att träd inte klarar klimatet. Och år 1850 blåste det rejält på västkusten. Stormen tog med sig en del av sanddynerna, som under 5.000 år täckt en stenåldersbosättning. Ett dussintal stenhus ligger tätt ihop och ser ungefär likadana ut. En dörr inte högre än halvannan meter, på motsatta väggen några hyllor , mitt på golvet en eldstad och utmed väggarna några korta sängar.

Där tittade vi runt och funderade över hur långa eller snarare korta folk var på stenåldern. Men det som mest fångade vår uppmärksamhet var koltrastparet, som byggt bo mellan stenarna i en av husväggarna. Ungarna skrek hungrigt, så fort de anade att pappa var på gång med några saftiga maskar.

Några kilometer från stenåldersbyn Skara Brae finns det några stensättningar. Och det, förutom grottor, är ett av våra samlarobjekt. Och kulturellt eftersom man inte har en aning om vad de är till för. Ring of Brodgar och Standing Stones of Steness står där de står och lär göra det ett tag till. Om inte blixten slår ner och klyver dem. Som det gjorde med en av dem 1980.

Man ska ha lite tur också, när man är kulturell. Det hade vi ikväll. Lokala säckpipeorkestern, Kirkwall City Pipe Band, tränade på hamnparkeringen utanför hotellet. Spelade på sina säckpipor och trummor samtidigt som de formerade sig i olika figurer ungefär som konstsimmare.

Nu ska vi fortsätta vår kulturella gärning genom att slå på tv:n. BBC har alltid något sevärt. Och oftast begripligt.

Vidare norrut

Dagen började bra. Eller som vanligt, med ett destilleribesök. Efter det petade vi, det vill säga jag, in ett slottsbesök. Ett slott som fortfarande är i privat ägo, men som öppnats för allmänheten, för att ekonomin ska gå ihop. I den stora trägården visade en falkenerare upp konster med hökar, falkar och ugglor.

Sen började Makens högra överkäke spöka å det grövsta. Tanden är rotfylld och för ett halvår sedan amputerades en rot av tre. Just för att den roten inte verkade må så bra. Nu verkar den må den ännu sämre och fantomvärker. Nästan så att somliga hade lust att vända tillbaka till Edinburgh och ta första bästa plan hem.

Nu blev det inte så utan vi fortsatte norrut och tog färjan till Orkneyöarna. Där bor vi på ett litet hotell vid hamnen Kirkwall. Maken ligger på rummet och kvider och lider. Själv har jag tagit tillflykt till loungen där signalen är tillräcklig för att jag ska komma ut på nätet.

Livets vatten

Dagen började ungefär som den slutade. Och då åsyftar jag inte frukosten. Nej, destillerier. På morgonen klarade vi av det lilla vid foten av det stora berget Ben Nevis. Guider är onekligen en sort för sig. Morgonens man undvek ögonkontakt och kliade sig i örat med glasögonskalmen när han inbillade sig att ingen såg. Men det undgick knappast någon.

Efter det tuffade vi upp i Stora Dalgången från Fort William mot Inverness och stannade i Fort Augustus för att äta lunch och beundra det fem trappor höga slussverket. En del av Caledonian Canal, som förbinder hav med hav bland annat via sjöarna Loch Ness och Loch Lochy. 1800-talets konstruktioner står sig än. Om än elektrifierade.

Vi siktade inget sjöodjur. Kanske för att sikten var något nedsatt i regnet. Eller så finns inget att se. Annat än den vackra, gröna dalgången med den gröngråa sjön i botten.

På Glen Ord Distillery utanför Inverness hade vi tur och hann precis med sista turen för dagen. Med en väldigt engagerad guide, som varken kröp eller ursäktade det pissiga vädret. Han menade att det hade en alldeles naturlig förklaring.

– Vet ni hur många liter vatten som krävs i varje sats whisky? 60.000 liter och det finns 98 destillerier i Skottland, som producerar miljontals flaskor varje år. Det är därför som det regnar så mycket.

Men nu har det värsta upphört och vi har tagit in på ett litet, betydligt trevligare hotell än gårdagens. Mitt på huvudgatan i en liten ort vid Dornoch Firth. Och självklart ligger det ett destilleri några meter härifrån. Men det sparar vi till morgondagen.

Fönster mot huvudgatan.

Man lär så länge man har en lever

Whisky har egentligen aldrig tillhört mina favoriter. Jag föredrar konjak. Och efter fyra whiskyprovningar är jag fortfarande inte helt övertygad. Men ju mindre rökig desto bättre är min amatörmässiga slutsats. So far.

Och vad vädret beträffar är det lika bra att resignera. Det kommer att regna. Mer eller mindre. Eftersom det regnade katter och hundar när vi kom till Fort Williams tog vi in på första bästa hotell. Som visade sig vara första sämsta. I alla fall med tanke på det höga priset.

Entré, bar, matsal och receptionen var hel okey. Även om receptionisten var som hämtad från Fawlty Towers. Det tog en evighet för henne att få  in uppgifterna i datorn. Trots att jag skrev ner det hon ville veta är vi incheckade som paret från Stoclhlom i Swidon.

Rummet är litet, luktar unket och utsikten består av en björnbärsbuske eftersom rummet vetter mot berget. Och inte mot den fantastiska havsviken på andra sidan huset. Väggarna är av papper så det är tur att jag har öronpropparna med mig.

Nästa gång är det jag som tittar på rummet innan jag slår till. Man lär så länge man lever. Förhoppningsvis.

Ovan i Oban

Vi tog en båttur bland öarna alldeles utanför Oban. Gröna, karga och bebodda. Enstaka, stora, vita hus i kustlinje, som bara skrek familjedrama. I vattnet låg stora kassar med laxodlingar. Norsk lax. Så all norsk lax växer tydligen inte i Norge.

Sälarna, harbour seals, höll till på några kobbar ett par hundra meter ute i vattnet. Vi såg nog ett trettiotal med kutar. Många av dem var svårupptäckta eftersom deras päls och form liknade stenarna de höll till på. Men pälsen ljusnar med åren, så gamlingarna stack ut.

Tillbaka i hamnen lullade vi runt i affärer, köpte nykokta musslor i kiosken, satte oss under ett parasoll på en uteservering. Inte för att solen tittade fram. Snarare bort och det började regna. Vi läste någon timme. Sen var det dags för destilleri nummer två. Det pluttlilla i Oban.

Egentligen är det inte särskilt mycket att se på en rundvandring. Tillverkning är densamma överallt. Men varje destilleri har sitt egna whiskyglas och det får man ibland som tack för att man betalat för det. Eller visningen.

Sen gick vi till färjeterminalen och köpte biljetter för island hopping. En beige variant: ett skutt till en stor ö och ett skutt tillbaka till fastlandet i andra änden av ön. Och det lilla äventyret tar vi itu med idag.

On the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond

Första dagen i bilen blev lite stökig. Uppgift 1: Ut ur Edinburgh gick hyfsat, trots att GPS:en hamnat i koma och vägrade komma ur sitt tillstånd. Tjejen på biluthyrningen var såå pedagogisk och gulade oss ut ur stan på kartan. Men där började svårigheterna.

Säga vad man vill om tyskarna, skylta kan de. Det kan man inte säga om ansvariga på den brittiska ön. Eller så fattar vi dåligt. I min värld ska en skylt, som aviserar höger- eller vänstersväng stå före en korsning. Inte efter. Så funkar det inte här. Ibland kommer skylten före korsningen och ibland efter. Och har man väl svängt av på en väg har man ingen aning om vilken väg man hamnat på.

Så det blev lite omvägar innan vi klarade uppgift 2 och kommit fram till målet, Oban. Men vad gjorde det. Av en händelse hamnade vi på det viset på vårt första destilleri. Stannade, smakade och köpte en flaska 12-årig Glengoyne.

Dessutom har vi sett en massa höga berg och djupa dalar. Och i dalarna en massa sjöar. Vägarna är smala och övriga trafikanter tycker att vi kör i fegaste laget. Och kör om när det går.

Och vad äter man när man kommit till kusten? Självklart seafood. Musslor till förrätt och stuffad fisk till varmrätt. Och dessemellan ett ostron som smakprov. I hamnen med utsikt över ön Mull och diverse andra gröna öar i fjorden.

Musslorna försvann i ett nafs eftersom vi inte ätit någon lunch.

Hoppsan! Det blev en bild på ett uppätet ostron eftersom jag inte kom på att fota anrättningen innan jag åt upp den.

Stuffad fisk med savoury mash fastnade. Innan jag huggit in på maten. Gott var det och vi kan somna mätta även denna dag.

Amazing race

Vi tyckte att marginalen för byte av plan i Köpenhamn var lite väl snäv i den ursprungliga tidplanen. Och det var innan vi fick mejlet från flygbolaget, som meddelade att vårt flyg var inställt alternativt flyttat en halvtimme in i framtiden. Vilket betydde en halvtimmes marginal. Och inte blev det bättre av planet var drygt en kvart försenat.

Ytterligare en försvårande omständighet var att planet från Stockholm landade vid terminal A12 och anslutningsflyget till Edinburgh avgick från terminal D. Dessutom fick vi fel uppgift om gaten. Flygvärdinnan upprepade med en dåres envishet att vi 20, som skulle vidare till Skottland skulle ta oss till terminal D gate 3. När det i själva verket var D103. Plus att vi skulle passera en passkontroll på vägen.

Som tur var var vi så pass många som skulle med planet att man höll kvar det på marken. Vi kutade som galningar genom hela Kastrup. Personalen välkomnade oss och våra rödbrusiga anleten när vi dök upp, men manglade ytterligare sex stycken, som antagligen stod och stampade vid gate D3. Till slut dök även de upp och såg verkligen lite manglade ut.

Efter halvannan timme i luften landade vi i ett regnigt Edinburgh, tog flygbussen in till centrum och letade upp hotellet vi bokat hemifrån. Och jag har haft användning för både regnjacka och regnponcho redan.

sova

Här ska vi sova i natt. Och det kan vi behöva efter en skakig natt med två barn i sängen och uppe i ottan. Rummet är fräscht och utrustad med porslin, bestick, glas, mikro, vattenkokare, brödrost, kylskåp och en diskmaskin.

Alltid på väg

Nu haver vi tvättat allt och packat om för nya resmål. Minimal packning i varsin ryggsäck för oss vuxna. Det som inte får plats i säckarna får vi ha på oss. Heidi-packning bruka vi kalla det för. Från Johanna Spyris böcker om föräldralösa Heidi som åkte till farfar utan väskor men med lager på lager av kläder på kroppen. Så det kommer att bli lite varmt på vägen till Edinburgh.

Väderprognosen för Skottland ser ungefär ut som den för Stockholm: ostadigt med regn då och då men med ett par grader lägre temperatur. Jag har laddat med både regnponcho och regnjacka. För säkerhets skull.

Barnen har varsin rullväska, som innehåller betydligt tunnare och somrigare kläder än de i våra ryggsäckar. Lägenheten på Götgatan är uthyrd under hela sommarlovet och familjen ska tillbringa åtta veckor i Spanien.

Vi har beställt taxi till i morgon kl 6. Alarmet i mobilen kommer förhoppningsvis att ljuda åtminstone tvenne gånger innan dess. Och det vore bra olikt oss att inte vakna i tid.

Det ska bli skönt med verklig semester. Även om det är kul med barnbarnen, så tar det på krafterna. Allt detta ätande stup i kvarten. Är det inte frukost, lunch och middag så är det ett förfärligt tjat om annat, som glass, godis eller läsk. Eller att stoppa mynt i automater med värdelösa prylar. För att inte tala om småbråket barnen emellan. Jag skulle vara rik om jag fick en tia för alla ”Sluta”, ”Allvarligt talat” och ”Seriöst”, som ekat i bilen under en veckas tid.

Så nu blir det natti, natti och Scotland: Here we come!