Tjuvlyssnat

Jag hade anledning att ta mig in till city idag. Igår, på lunchen, slog jag en lov in på KappAhl i hopp om att hitta en höstjacka. Och det gjorde jag; en tunn dunjacka som räckte ner över rumpan. Jag vill att jackor ska göra det annars blir den världsdelen så kall och frusen. Problemet var bara att i Globen fanns det ingen jacka i min storlek.

Så idag jag tog en tur runt Riddarfjärden och mellanlandade på Sergels torg. Där fanns min jacka och i passande storlek. Men bara i beige och jag som hade tänkt mig en svart. Tills jag kom fram till att jag nästan alltid köper svarta jackor och bestämde mig för att bryta den vanan.

Ut ur butiken gjorde jag sällskap med en mamma och hennes dotter.
– Mamma, där borta är Skulpturhuset. Kan vi inte gå dit? undrade flickebarnet.
– Visst, men jag vill först gå in på Lindex. Sen kan vi gå till Kulturhuset. Rättade modern.

Jag gick med raska steg Drottninggatan mot Gamla stan. Utanför en butik ringlade sig en jättelång kö. Eftersom jag gått samma väg, fast åt andra hållet på väg till tandhygienisten i tisdags visste  jag varför folk stod där och trängdes. Men det gjorde inte paret som gick jämsides.

– Oj, varför köar folk här? frågade kvinnan.
– Det är kanske något nytt spel som släpps, föreslog mannen.

Och då kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
– De köar för att Winnerbäck är där och signerar, sa jag .
– Winnerbäck, vem är det? frågade paret i förbifarten.

Det får ni ta reda på själva, tänkte jag och fortsatte hemåt. Lycklig ägare till en tunn dunjacka. En sån där som flertalet tanter går omkring i. Min förhoppning är bara att jag inte kommer likna en Michelingubbe i den.

Annons

Quatre kilomètres à pied

q350l”GEL-ODYSSEY är en komfortabel och hållbar walking sko, som är gjord för att klara av längre promenade. Den nya versionen har en ny, exalterande profil.

Denna modell har bland annat, Full Length Guidance Line, ett spår längs med underdelen av sulan, som guidar foten till rätt typ av steg och uppmuntrar således ett mer effektivt steg, framförallt när du blir trött i fötterna.

DuoMax Support System i mellansulan ger omfattande support och stabilitet, medans Solyte 55 genererar i en mjuk känsla i skon.”

Oj, vad mycket man får för 1200 spänn. Saker som man inte ens visste att de fanns. Och som ska få mig att studsa fram och tillbaka till och från jobbet. Man kan bli exalterad för mindre. Jag köpte skorna i lördags och tog premiärturen idag. Igår regnade det och jag ville inte misshandla dem redan på första promenaden.

Mina första 4,3 km avverkades utan så mycket som en antydan till skavsår. För oftast känner jag redan när jag provar skorna om de kommer att fungera eller inte. Mina gamla tjänade troget i tre år och jag gissar att de gått drygt 5000 km utan service. Och det är ovanligt långt. Annars brukar jag behöva inhandla nya vartannat år.

Så nu har jag tryggat höstens förflyttningar. När snön kommer blir det dags att jaga kängor, för de gamla har tagit slut. Efter åtminstone tre säsonger på isiga trottoarer.

Skitsnack

Och nu över till ett allvarligt ämne, som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen toaletter och tillsynen av dem. Jag har redan vid ett par tillfällen redogjort för hur det kan se ut på mitt jobb. Trots att muggarna städas varje morgon. Fram mot arbetsdagens slut får man verkligen bruka urskiljning och leta sig fram till någon acceptabel klosett.

Idag var vi ute en sväng på Söder och hamnade så småningom på hotell Clarion vid Skanstull. Vår aktionsradie brukar ligga på den nivån när man måste hålla sig på skuggsidan för att över huvud taget orka ta sig fram. Noa åt en barnhamburgare och Maken och jag tog varsitt glas vin. Och om jag ska komma med lite kändisspotting, så satt Ulf Lundell vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Tog ett glas vin, alltså.

När det var dags att lämna uteserveringen tog jag en tur till hotellets toaletter i anslutning till foajén. En mycket nedslående upplevelse. Damavdelning rymde åtta toaletter. Tre av den var låsta och antagligen upptagna. Övriga fem såg inte kloka ut. Pappersbitar över hela golvet, tomrullar låg lite här och där och alla bås saknade obegagnat toalettpapper. På ett fyrstjärnigt hotell?

Då är det inte konstigt att stans restaurangen i allmänhet har så läbbiga gästtoaletter. Ska det vara så svårt med en okulär besiktning lite nu och då? Och göra en insats innan det sunkat ner sig alldeles. McDonalds håller fräschare nivå på sina muggar.

Hur är det då i andra länder? Bättre än här enligt mitt förmenande. Framför allt på rastplatser längs motorvägar. I Tyskland finns det i regel ett kabinettsbiträde som sköter rulljansen. Snyggar upp efter gästerna, delar ut toalettpapper och pappershanddukar. Och det kostar alltid en slant, från 0,5€ och uppåt. Ibland kan toabesöket ge rabatt på kaffet.

I Frankrike är toabesöken i regel gratis. Det är inte alltid som muggstolen har sittring, med då är själva stolsmodellen avsedd för att vara ringlös och porslinet har mjukare rundning där man ska parkera rumpan.

Förutom att franska stormarknader har ett utbud av matvaror som kan göra mig gråtfärdig, så finns det alltid schysta kundtoaletter. Något som styrde min tarmverksamhet på våra bilsemestrar på 1980-talet. Under många år kunde jag inte gå länge i ett varuhus eller på en stormarknad utan att reagera som en av Pavlovs hundar, typ. Jag behövde helt enkelt uppsöka en bekvämlighetsinrättning.

Det avstod jag från på Clarion. Men jag sa till tjejerna i receptionen att de borde skicka någon till damrummet. Och det pronto.

Tjatigt värre

Eftersom mina gamla Birkenstock säckat ihop totalt och det verkar stört omöjligt att få tag på min modell i skoaffärerna jag brukar frekventera, så har jag beställt och betalat ett par på nätet. Och det har fyllt min mejlbox.

Några sekunder efter min order kom det här:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Din profil

Hej Victoria Sannberg
Användarnamn = E-post
Lösenord: m8fd29

Ytterligare tre sekunder senare:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Automatisk orderbekräftelse

Hej Victoria Sannberg
Detta är en automatisk bekräftelse på att vi mottagit din beställning. Du kommer att få en till bekräftelse när vi manuellt gått igenom din order.

Orderdatum: 2013-06-29

Idag kl 9:10:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Manuell orderbekräftelse

Hej Victoria Sannberg
Vi har manuellt gått igenom din order och behandlar den nu vidare. Du kommer att få en leveransbekräftelse när vi skickar dina varor.

Eftersom jag hade en fråga mejlade jag kundtjänsten, som svarade några timmar senare:

Hej Victoria Sannberg
Tack för ditt mail … ha en fortsatt trevlig dag.

En timme senare var det dags igen:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Leveransbesked

Hej Victoria Sannberg
Tyvärr måste vi meddela att Din produkt nedan är fördröjd från leverantören och vi har fått nytt leveransbesked. Du är välkommen att höra av dig om du vill göra ändringar i din order. Leverans beräknas ske: Vecka:28.

Birkenstock-PisaNu väntar Victoria Sannberg med spänning in vecka 28, det vill säga nästa vecka. Och alla automatiska mejl och sms, som leveransen kommer att generera. Om de över huvud taget har några sandaler att skicka.

 

Det går utför

Både här och där. Här på bloggen verkar det bli mindre och mindre gjort. Och då går det utför även där. Hos läsarna, alltså. De blir bara färre med åren vad det verkar. Helt naturligt. För skriver man inte så finns det inget att läsa. Och då ruttnar läsarna. Och blir det heller inte några kommentarer. Så enkelt är det.

Det få bli en summering sen sist
Torsdag
Dagen avslutades med diverse klädinköp. Maken fick ny kostym, ny skjorta, två matchande slipsar, en livrem och några kallingar. Jag köpte Tag tre toppar betala för två och en bolero. Boleron tänker jag lämna tillbaka. Den var inte jag, som man brukar formulera saken. Jag kände mig bara obekväm och utklädd i den.

Fredag
Anledningen till framförallt Makens garderobsförnyelse var fredagens festiviteter. 75-årsjubileum för företaget, som betalar ut Makens lön. En ovanligt trevlig tillställning i Grand Hôtels spegelsal. Trerättersmiddag med underhållning före, mellan och efter rätterna. Tillbakablickar i företagets historia kryddat med gammalt skvaller om kändisar, som varit hyresgäster.

Om jag ska leka halv åtta hos mig och bedöma själva maten, så ger jag förrätten 10 poäng. Nässelsoppa med confiterad äggula och varmrökt makrill smakade mums. Varmrätten får 7 poäng. Kalvfilé, kalvbräss inslaget i ett litet paket och potatis toppat med sås efter eget behag. Köttet var lite väl genomstekt och smaklöst för min smak. Potatisen var behållningen. Den var i form av en kaka med lager på lager av potatis skuren i lövtunna skivor.

Efterrätten får ynkliga en poäng. Glassbomb med smak av choklad och apelsin med maräng stod det i menyn. Glass är inte min starka sida. Speciellt inte chokladglass. Bomben i sig var enorm och eftersom jag bara tog en pytteliten smakbit blev jag orolig att den nedsmälta mängden skulle översvämma tallriken. Men det klarade sig.

Vitt vin till förrätten, rött till varmrätten, dessertvin till efterrätten och slutligen konjak till kaffet. Totalt ger jag tillställningen 8 poäng. För de som hade ork kvar blev det dans och barhäng efteråt. Det hade inte vi. Ork, alltså. Företaget var dessutom så gentilt att de bjussade på taxi hem åt alla. Oavsett var man hade sitt lilla hem.

Lördag
Målarna blev klara med fönsterarbetet under veckan och på fredagen tätades alla fönster med ny tätningslist. Tack och lov slut på tre veckors oväsen och nedsmutsning. Men det gjorde att en strålande solig dag förmörkades av fönsterputs och städning. Maken tvättade fönster och jag städade efter honom och andra hantverkare. Och det tog större delen av dagen.

Söndag
Förmiddagen lovade att bli vacker så vi tog en långpromenad ut till Skogskyrkogården. På vägen dit handlade vi blommor till Treans grav. Vi var inte ensamma på kyrkogården. Jag vet inte om det var Mors dag eller det fina vädret som orsakade en mindre anstormning. Men man fick köa till spadarna.

Lagom till vi planterat klart började regnet. Vi åkte kommunalt tillbaka hem. Dels på grund av det vissna vädret och dels för att Makens brutna ben började protestera mot ansträngningen. Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Läsandes. Med några kortare avbrott för matlagning, mat och dryck.

Over and out!

Besvikelse är bara förnamnet

Nu blev jag sur. Som jag har väntat på den här dagen. Och på det mejl, som jag förväntade att Bokus skulle skicka till mig. Idag är nämligen dagen då Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz skulle komma ut i pocket. Trodde jag. För så stod det på Bokus hemsida.

Det var säkert ett halvår sedan jag la boken på bevakning hos Bokus och när jag inte hade något mejl i inboxen, gick jag in och kollade bokens status. Klockan 9:15 stod det att boken skulle ges ut 2013-05-14. Men det märkliga var att nu, en timme senare, står det

Den här utgåvan av boken är tillfälligt slut. Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa igen.”

Men hallå, Bokus och Bonnier! Jag hade ju redan lagt boken på bevakning. Hur kan den ha tagit slut innan det kommit ut? Jag anar ugglor i mossen. Eller så är det någon hund begraven.

I väntan på Rosenbergs bok har jag samlat på mig en lista med böcker som jag tänkte beställa samtidigt. För att slippa fraktavgiften. Men nu skiter jag högaktningsfullt i Rosenberg och hans bok. Beställer övriga titlar så att jag är säker på att ha semesterlitteratur

  • Johan Hedenberg: Lill-Tarzan å jag – en berättelse från världens bästa land,
  • Lena Andersson: Var det bra så? (Stockholm läser)
  • Jonathan Tropper: Boken om Joe
  • Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
  • Douglas Kennedy: Ögonblicket
  • Carl-Johan Vallgren: Havsmannen
  • Karin Alvtegen: En sannolik historia

Snopet

DN skriver idag att fickstölderna ökar. Och det kan jag verkligen hålla med om. Till 100 %. Maken kom hem igår, moloknare än vanligt efter en hård arbetsdag och en ännu hårdare träning. Under arbetsdagen hade hans nya fina mobil fått fötter. Fickan han haft telefonen i, var kvar på arbetsbyxorna, men den var tömd på sitt innehåll.

Jaha, inte hjälper det att sitta och tjura. Nej, det är bara att ta itu med problemet steg för steg.

1. Polisanmälan
Tack, Polisen för att man numera kan anmäla förluster på nätet. Även om vi har Södermalms polisstation två kvarter bort, så är det skönt att slippa gå dit. Man får till och med ett ärendenummer omedelbums och det underlättar i steg två.

2. Försäkringsbolaget
Det gick att göra en anmälan på nätet även hos If, men eftersom deras kundtjänst hade öppet till 21 så ringde jag. Fick prata med en skadereglerare, som sa att eftersom telefonen var alldeles sprillans så ersatte man det fulla värdet minus självrisken. Men vänta tills efter helgen, om utifall mobilen skulle dyka upp. Vilket skulle förvåna med tanke på att telefonen var nyladdad och trots det kunde den inte nås. Alltså var den avstängd eller så hade någon tagit ur SIM-kortet.

3. Tre
Teleoperatören tog emot kundärenden på sin hemsida och Maken kunde snabbt och enkelt döda det existerande SIM-kortet.

Efter det gav jag ett gentilt erbjudande:
– Du kan få låna min gamla HTC.
Men det besvarades bara med en grymtning.

Jag klistrar, jag klistrar

De senaste månaderna har helgerna varit lite tråkiga. Och en långhelg kan bitvis vara riktigt långtråkig. Av flera orsaker. Dels har vi inte barnbarnen hos oss varannan helg eftersom de befinner sig 300 mil söderut. Och dels är det Makens ben som spökar.

Jag har insett hur mycket helgtid och energi vi vanligtvis lägger på att nöta trottoarer och asfalt. Nu blir det inte så mycket av den varan. Efter en kilometer måste vi stanna och vila. Och efter ytterligare en är det bara att vända hemåt. För då värker det för mycket i det brutna benet.

Och då får jag trava på egen hand. Eller snarare fot. Igår gick jag in till City. En plats som jag helst undviker. Jag börjar bli alltmer lik Makens arbetskamrat Rolle, han som bara tar jobb på Södermalm. Och när han refererar till Blaskan, så handlar det om Södermalmsnytt. Enbart.

Så det är bara när jag prövat möjligheterna på Söder, som jag förflyttar mig till andra stadsdelar. Den här gången var orsaken bristen på strumpbyxor. Åhléns har en sort som jag gillar och på hemvägen i torsdags slank jag in i varuhuset vid Skanstull. Där jag möttes av skyltar med Ursäkta röran. För man bygger om och det stökar till rejält. Mina strumpbyxor låg blandade i ett stort tråg. Gråa i storlek 36-40, nougat 48-52 om vartannat. Inga svarta i 40-46.

Ovanstående plus en bonuscheck på 50 kr fick mig att gå in till stan. Jag tog snabbaste vägen in. Det vill säga Söder mälarstrand, järnvägsbron mellan Söder och Riddarholmen, Hebbes bro & trappor och Riddarholmsbron.

Järnvägsbron är ett eldorado för klottrare. Människor som tvångsmässigt måste upprepa samma sak. Ett exempel är ordet Humörkaos. Det finns överallt. Somliga skriver inte ord, utan bara en tagg. BST är en sådan som är väldigt frekvent runt mitt jobb.

klotter

Den här frågan hade någon skrivit mitt över Söderström. Och vad svarar man på det? Skjutit någon? Och siktat bättre.

Själv fortsatte jag till Åhléns, inhandlade mina strumpbyxor och återvände hem. Via Gamla stan, Slussen och Hornsgatan.

Fönster mot gården

Ja, vi har fönster åt både gård och gata. Och en dag som denna har det glatt Maken. Större delen av förmiddagen pågick takskottning på andra sidan Hornsgatan. Tre gubbar, förankrade med rep i midjebälte, såg till att taket blev snöfritt. Medan en fjärde stod nere på gatan och höll koll på gående, visslade i visselpipa, när det kom någon på trottoaren för att skottarna på taket skulle pausa.

-Såna där skovlar ska man inte ha. Det förstör taken och gör att det läcker in. Och att de bara har midjebälte? Vem vill bli hängande i ett sånt? Nästan så att jag inte pallar att titta. Sa Maken och bad mig putsa hans glasögon och fortsatte att kolla.

När skottande upphörde linkade han in i sovrummet. Då hade ett gäng gubbar tagit sig upp på taket till fastigheten tvärsöver gården. Med schysta spadar och riktiga selen. Konstaterade Maken nöjt. Men förankrade med alldeles för långa rep.

– Kolla han som står högst upp. Om han skulle halka så skulle han trilla ett par våningar ner innan repet tog emot. Gubbarna gastade då och då till varandra på spanska.
– Undrar varför alla takskottare är från Sydamerika? Och varför är alla hotellstädare från Asien. Eller varför är alla reklamutdelare ryssar?

Världen blir onekligen något begränsad när den består av tre rum och kök. Tänkte jag och gick ut.

Jag använde min lediga dag till att göra sånt som Maken brukar göra: återvinna tidningar, pappersförpackningar och glas, färgat och ofärgat. Plus återlämna tre filmer som vi haft alldeles för länge. Butiken var stängd men det blir säker ett par hundra i straffavgift.

Stella kom hit efter skolan. Eftersom alla fritidsaktiviteter hade lagts i malpåse. Sa hon i alla fall. Klockan 16:48 ringde en desperat barnafader. Hans hemfärd hindrades av snöröjning och dagiset stänger kl 17. Stålmormor rykte ut och plockade upp Sally. Utfodrade barn och lyssnade på P1.

Ett av mina favoritprogram, Språket, tog upp flera etymologiska vanliga missuppfattningar. Några kände jag till, andra var nya för mig och en förklaring vill jag protestera mot. Det handlar om ordet fika. Lars Gunnar Andersson menade att det var gammal stockholmslang från 1930-talet. Det menar inte jag. På 1970-talet, när vi bodde i Malung fick vi höra samma förklaring, som finns i Wikipedia.

”I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ” (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. … Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ”[5] (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i malungsdialekten.”

Alltså ordet fika är betydligt äldre och kommer från skinnarmålet. Hävdar jag bestämt.

En annan P1-favorit är programmet Typo. Som tar upp teckensnitt och dess historia. Senaste programmet tog upp Times New Roman, det typsnitt som jag antar att min blogg har. Som jag trodde var lättläst. Men så är inte fallet. Tydligen. Bara så vanligt att de flesta är vana att tyda det.

Programmen är bara 10 minuter långa och jag rekommendera allihop.

TGIFF

Ja, jag är tacksam att det är fredag. Och dessutom månadens fria fredag efter en veckas beredskap. Speciellt som vi hade nattgäster. Sally och Stella sov över eftersom deras föräldrar var ute och roade sig på Friends arena.

Sally ägnade kvällen åt att titta på film tillsammans med Moppa. För Ettan har ett Netflixabonnemang, som han har lånat ut till sin gipsade fader. Och Moppa, av mig kallad Maken, gillar Wallace och Gromit. Men filmen de såg var tydligen alldeles för läskig för en treåring. Inte nog med att Wallace förvandlades till en jättekanin i nattens mörker; han tog andras grönsaker. Och det mest skrämmande av allt; han gjorde det utan att fråga först. För det vet Sally att man måste göra innan man tar något.

Flickorna somnade snällt, men Sallys sömn blev orolig. Titt och tätt vaknade hon till för att hon drömde om jättekaninen, som tog andras saker utan att fråga först. Och efter en lite orolig natt var det skönt med en lugn morgon. Stella gick själv till skolan och vid niotiden drog jag Sally till dagis.

Ja, jag drog henne i en pulka. På sandade trottoarer och över renplogade gator. Och framkallade det där avskyvärda, skrapande ljudet som jag hatar. Men vad gör man när det är alldeles för moddigt för barnvagn.

Nu har jag varit ute en sväng och klarat av helghandlingen. Jakten en stekpanna till mellanstora plattan pågår fortfarande. Jag har köpt två stycken utan att ha hittat rätt. Den första på Åhléns. På själva stekytan satt en rund lapp med lite information och när jag tog bort den hemmavid upptäckte jag en skada i beläggningen. Och skadad beläggning vill inte jag betala för eftersom jag redan har en sån stekpanna.

Den andra köpte jag idag på Ica. Utan att ha måttband med mig. Och det var dumt. Diametern på stekpannan var en centimeter för liten så den täcker inte hela plattan. Så den får åka med tillbaka till affären.

Jag får jaga vidare. Nästa nedslag blir på Järnia. Eller El- & Digital. Där jag redan har varit idag. Kolsyran var slut och jag stegade in i butiken med flaskan i handen.

– Oj, du måste bo alldeles i närheten. Flaskan är fortfarande varm, sa expediten. Det dröjde ett bra tag innan kvittot kom ut ur skrivaren.
– Hörru du, Sherlock Holmes, blir det något kvitto någon gång? Eller är det lika bra att jag går? Nej, det sa jag inte. Möjligen tänkte. Och kvinnan ursäktade dröjsmålet med att de just uppgraderat datorerna.

Och snart är det dags att hämta upp annat barn. På andra sidan Södermalm. Jag tror att 55:ans buss blir bästa alternativet. Då kan jag passera Ica på vägen till busshållplatsen och återbörda stekpannan.

Vad sätter man för rubrik på det här?

Nu har jag vammat i flera dagar. Vård av make tar på krafterna. Tillsynen är så omfattande. Inte nog med att jag ska förse honom med det mest basala som mat och vatten. Han efterfrågar färska dvd-filmer. Eller som idag, när jag fick trava iväg till Pocket Shop eftersom alla tidigare olästa böcker hade ändrat status till lästa. Jag köpte sju böcker, som jag vill läsa och åtminstone tre av dem passar även Maken. Skulle jag tro.

På vägen till bokaffären slog jag en runda på Coop vid Medborgarplatsen. I hopp om att hitta stekpannor. Mina, som passar lilla och mellanstora plattan, har börjat tappa beläggningen. Men jag hittade ingen avdelning för hushållspryttlar. Det var samma stuk som i min lokala affär; rivjärn, äggskärare, durkslag, osthyvlar hängde lite här och var på pelare och gavlar. Och någon stekpanna såg jag inte röken av. Så nu blir det inga pannkakor till barnbarnen förrän jag har hittat fräschare pannor.

Efter lunchen la jag mig på soffan och avnjöt Södermalmsnytt. Det är inte klokt vilka fantastiska lägenheter som är till salu i lokalområdet. Det måste de vara eftersom priserna är så fantasifulla. För att inte tala om beskrivningen av försäljningsobjekten.

Lägenheterna är inte bara välplanerade. Det låter alldeles för beigt. Nej, de är optimalt planerade, trevlig disponerade, yteffektiva eller har en effektiv ytdisponering.

Hur ser det ut i själva våningen? Där möts man av en välkomnande hall, generösa sällskapsdelar, frikostiga sällskapsytor, stora gemensamhetsytor. Socialt kök, sociala ytor, goda sociala ytor och generösa fönsterpartier med utsikt från alla rum.

Fastigheten i sig är bekväm, stilren, attraktiv, påkostad, anno 1898 och har exklusiva materialval. Och utanför? Vänlig gård, lugn innegård, ett stenkast till allt, härligt läge.

Även om huvudelen av lokaltidningens innehåll består av fastighetsmäklarnas annonser, så finns det en halv sida med rubriken Bo & fynd. Hoppfulla, strävsamma tjejer söker bostad. Med goda referenser. Tjejerna, alltså. Samtliga rök- och djurfria. Nästan så man tror att de nyligen är avmaskade.

Nej, nu tror jag att det är dags att återvända till soffan. I sällskap med Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget? En av böckerna jag köpte i förmiddags. Den ska vara bra har jag läst.

Gårdagens sanning

Det är inte ofta jag är ute på stan. Och då menar jag Stockholms city, Norrmalm. Men när jag är, gäller det att få ut mesta möjliga av besöket.

Eftersom vi var ute i god tid i samband med gårdagens biobesök, passade jag på att ramla in på Åhléns skoavdelning. Där på en hylla stod ett par svarta läderboots av märket Wera, Åhléns eget.

De ropade högljutt: Prova och köp, prova och köp! Och då gjorde jag det. Provade och köpte.

Filmfestivaler kan sannerligen vara ett dyrt nöje.

Lyxfällan light

Ja, jag erkänner. Vi köpte våra pinnstolar på krita. Pengarna var i stort sett slut och vi ville inte ta ut pengar från sparkontot. Alltså tecknade vi ett lån på hela faderullansumma hos GE Money Bank, som möbelbutiken har avtal med. Räntefritt i sex månader, ingen aviseringsavgift eller uppläggningskostnad. Det lät bra, tyckte jag.

Men bankerna vet hur en slipsten ska dras. I gårdagens post damp det ner ett kuvert från banken i fråga. Innehållande ett mastercardkort. Utan att jag uttryckt minsta önskan om den saken. Kortet var knutet till det lånekonto, som öppnades i samband med köpet av stolarna. Och krediten var på lånesumman.

Eftersom jag är allergisk mot kortkrediter, ringde jag upp banken och frågade varför de skickat mig ett kreditkort.

– Vi har det som en service, när man lånar pengar hos oss. Då behöver vi inte göra någon kreditupplysning om du skulle vilja låna vid något annat tillfälle. Det är bara att betala med kortet.

Misstänkte det. Banken kastar ut sina krokar till höger och vänster för att knyta upp kunderna till ytterligare lån. Och då snackar vi inte räntefritt. Snarare ockerräntor. Den typen av affärer går jag inte på.

– Men om du inte vill ha kortet, är det bara att låta bli att aktivera det, sa killen på banken. Och då gjorde jag det. Lät bli och klippte kortet i fyra delar. Som jag kastade i tre olika soppåsar. För säkerhets skull. Så att ingen annan kunde aktivera det.

Nu funderar jag på att kontakta Ellos. Allt som allt har jag köpt fyra saker hos dem: två handdukar, en kjol och en kofta. Så någon storkund är jag knappast. Men sen dess har företaget mejlbombat mig. Med snejlmejl. Minst en gång per vecka ligger det ett kuvert på hallgolvet och väntar på mig. Med reakataloger, kataloger med nyinkommet, säsongens kläder och rabattcheckar.

Men jag står hårdnackat emot. Möjligen att jag skulle kunna tänka mig ett par handdukar till, men de är aldrig med på rabatterna.

När jag ändå är inne på adresserad reklam: Postkodlotteriet har gett upp hoppet om mig. Jag får inte längre några erbjudande från dem. Nu har de gått över till att bearbeta Maken istället. Och tagit bort Rickard Sjöbergs nuna från kuverten. Man får vara tacksam för det lilla.

Förresten såg jag senaste Lyxfällan. En ensamstående morsa som inte rättat munnen efter matsäcken. När familjen pratade igenom hur det hade gått att hålla budgeten, satt de runt ett bord. Alla med varsin cola-burk.

– Men hallå, sa vi i kör i soffan. Läsk, när man inte får saker att gå runt. Och i varsin burk! Varför inte 1,5-litersflaska? Bra mycket billigare per liter. Undrar hur länge de håller sig inom ramarna?

Nej, folk som gnäller över att pengarna inte räcker, samtidigt som de unnar sig cigaretter, godis, läsk och annat onödigt, har jag svårt att sympatisera med.

Om jag var en konsumentblogg

Då skulle jag starta ett upprop mot mejl och sms från adresser typ noreply@xxxxxxx.se. Som visar sig vara helt omöjliga att kontakta. Som Mio möbler till exempel. Vi beställde och betalade för en sänggavel i början av juli. Leveransdatum var lite svävande. Under vår semester, det vill säga mitten av september, fick jag ett sms från avsändaren MioKK:

Era beställda varor finns för hämtning … Var god hämta inom 5 dagar!

MioKK tyckte tydligen att det var helt okey med två och en halv månads leveranstid. Vi däremot fick fem dagar på oss. Det gick inte att svara på sms:et, det fanns ingen lämplig mejladress på deras hemsida. Däremot ett formulär, som jag fyllde i och meddelande att vi befann oss utomlands. Men jag har ingen aning om det tog skruv och hamnade på rätt ställe.

Tre veckor senare har vi ännu inte kommit oss för att hämta gaveln på Mio. Om den finns kvar fortfarande.

Icabanken är ett annat exempel. I början av året fick jag för mig att vi skulle byta bank och startade med att öppna varsitt konto för Maken och mig på Icabanken. Med kontona följde varsitt kort ned kredit. Kort som vi nästan aldrig använde eftersom vi inte hade koll på saldot. Varje kort kostade 27 kr per månad. Inte mycket pengar, men jag är inte den som kastar bort 54 spänn hur många gånger som helst.

I måndags gick jag in på internetbanken och sa upp kort och konton. I går kom ett mejl från banken:

Ditt meddelande till ICA Banken har besvarats. Svaret hittar du under Meddelanden när du är inloggad på internetbanken eller mobila banken.

Då gör jag det; försöker logga in på internetbanken. Och får följande besked:

För närvarande har du inget aktivt engagemang
i ICA Banken. Vänligen kontakta ICA Banken
på telefon 033 – 47 47 90 om du har frågor.

Hur tänkte de här? Läsa ett svar på ett ställe där man inte längre kan logga in. Eftersom jag har några frågor ringer jag ovanstående nummer. Ett talsvar. Som bygger på att man har en tonvalstelefon. Annars är man rökt. Och det är enda sättet att få kontakt. Om man inte använder sig av snigelpost.

Men tack vare Icabanken lärde jag mig ytterligare en finess på min mobil: Hur man tar fram telefontangentbordet under samtal. För det behöver man om man ska välja typ av tjänst och kunna ange sitt personnummer. Buslätt egentligen, men eftersom jag inte haft det behovet tidigare så hade jag ingen aaaning.

Men nu är jag ingen konsumentblogg. Bara en gnällblogg, sådär i största allmänhet. Så det blir inget upprop. Inte idag i alla fall. En solig fredag när jag passat på att ta ledigt och låta bankärenden käka upp en timme eller två av de sista bonustimmarna för i år.

På tur i hemkvarteren

Nu har jag klarat av min vanliga lördagsrunda och kan konstatera att det inte bara är körsbärsträden i Kungsträdgården som står i blom. Utan även träden på Bysistorget blommar för fullt. Om de inte står och ser halvdöda ut. Då blommar de inte alls.

En lördagsrunda innefattar ofta en tur in på Mariahallen. Då ska man ha en kasse med sig för på Hemköp slår man sig för bröstet för sina miljöpåsar. Som är värdelösa. Men jag glömde att ta med egen kasse och självklart skar hörnet på ostbågepåsen en lång reva i den överkänsliga kassen. Och inte nog med att kvaliteten är dålig, man har mage att ta ut ett 25% högre pris än andra affärer.

Om nu Hemköp ska berömma sig själva att de har miljökassar, varför inte ta smällen med ett högre inköpspris själva? Om det nu är högre. Vad jag vet är vinstmarginalen på kassarna bland de största i dagligvaruhandeln.

Som vanligt stack jag in näsan på Idealskor och det besöket kunde lösa ett vardagsproblem för den nätta summan av 599 kr. På en hylla stod ett par Vagabond ballerinaskor och ropade på mig. Modellen fanns dessutom i storlek 39. Då behöver jag knappt prova. Så på måndag kan jag kassera det uttjänta paret jag hasar runt i på jobbet. Och trippa runt i ett sprillans nytt par.

Nästan, men bara nästan, att jag längtar dit.

Körigt

Jag tror att mitt lilla kycklingben har slitit sig loss från svalget. Om inte så har svalget kapslat in det. För det känns inte längre. Däremot känner jag av gårdagens långpromenad ut till Ulvsunda. En sträcka på 2 mil tur och retur.

Maken, tillika skrivbordstrappern, ville absolut göra ett studiebesök på nya friluftsbutiken XXL i Bromma. Det var han inte ensam om. Det var kö och insläpp av väktare. Hur lång kön var? Så pass att man ställt upp en bajamaja och delade ut vattenflaskor. Och vi som bara skulle titta, lyckades ändå få med oss småprylar för 1400 kr.

Och om jag skulle tröttna på att rapportera vad jag gör på min arbetstid. För det gör jag, i tre olika system. Nästan så jag skulle behöva en kolumn för tiden det tar att rapportera tiden. Som sagt om jag skulle ledsna, så finns det lediga ställningar på XXL. I Norge.

Nu ska jag ta itu med förra veckans tidrapportering. Och beställa tid för nya terminalglasögon. Mina gamla river hål bakom höger öra efter att plastploppen på skalmen gick av för tre veckor sedan. Bäst att passa på, när förtaget betalar. Än så länge.

Nära ögat

Som det har böljat fram och tillbaka de senaste dagarna. Nej, det handlar inte om riksdagsvalet utan om husbilsfrågan. Ska vi eller ska vi inte köpa? Ska köpa låg väldigt bra till i flera dagar. Vi hittade ett vackert exemplar med stark motor och rätt planlösning. Förra årets modell till nedsatt pris, men absolut inte gratis. Tvärtom. Jag till och med kontaktade banken om lån och fick ett förslag.

Men imorse kom insikten: Vi är och har aldrig varit Ägare. Vår roll har alltid varit Nyttjare. OK, det kostar lite mer vid själva nyttjandet men det är fasen så mycket enklare. Inga problem med vinterförvaring eller skatt och försäkring. Och man behöver inte göra samma, samma hela tiden för att man redan lagt ut en massa pengar. För det gör man. Förutom amorteringar går det på ett par tusen per månad. Året om. Det kan man ha mycket annat roligt för.

Märkligt nog var det inte jag som drog i handbromsen. Utan Maken, som vanligtvis är den spendersamme. Min roll brukar vara den negativa bromsklossens. Den som spjärnar emot i det längsta. Den här gången var jag mer avvaktande och lät naturen ha sin gång.

Så Maken vaknade med ett ryck och bestämde oss för att: Det där med att köpa husbil, det skiter vi i.

Fotkanoter

Av någon anledning har jag mycket lättare att hitta saker när jag strosar i affärer på mindre orter. I flera år har jag letat efter ett på kängor, som svarar mot beskrivningen:

passa fötterna; annars blir det omöjligt att gå i dem
låga klackar; annars blir det omöjligt att gå i dem
i skinn; annars blir det för varmt när man har dem på sig
tunnfodrade; annars blir det för varmt när man har dem på inomhus
halvhöga; annars blir det för varmt när man har dem på inomhus
dragkedja hela vägen; annars är de alldeles omöjliga att ta på och av

Och i Jönköping hittade jag ett par som motsvarade signalementet. I en kedja som har butiker överallt, inklusive Stockholm. I ett märke, som finns överallt. Jag vet av erfarenhet att om bara skodonen finns i storlek 39, sitter Vagabond som handen i handsken.

Där i Centrum Ö stod ett par på Nilsons skor och väntade på mig. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Så nu ser jag fram mot vinter och snö. Nej, det gör jag inte alls. Vinter är verkligen inte min grej. Men inte ändrar jorden sin omloppsbana för det, så det är bara att tugga i sig att vi går mot kallare årstider.

Lyxfällan light

Igår knappade jag in månadens samlade räkningar inklusive Hemtex klubbkort. Vilket jag ruttnade på eftersom de har fräckheten att ta ut närmare 15% ränta från dag ett. Plus en fakturaavgift och det skulle inte förvåna mig om det är ränta även på den.

I mitt uppjagade tillstånd författade jag ett mejl:

Hej!
Jag vill avsäga mig medlemskapet i Hemtex Club. Alla erbjudanden går ut på att jag ska betala med club-kortet, som är ett kreditkort. Det gillar jag inte alls. Jag vill inte ha affärer ihop med Ikanobanken och betala en massa pengar i hutlösa räntor.
//frk Tjatlund

Och Louise svarade innan jag hann säga mamma. Trots att det var söndag.

Hej frk Tjatlund,
Tack för ditt mail!
Ditt konto är nu avslutat. Vid eventuell skuld fortsätter dina avbetalningar som tidigare tills det att kontot är slutbetalat.
Mvh

Skönt! Varför ska man betala för att betala. Inte konstigt att det går knackigt för Hemtex.

Dåligt sällskap

Här stämmer man träff på stan med sin äkta hälft. För att han ska agera åsna, det vill säga bära mat. För en gångs skull. Ett brev betyder så mycket och kuvertet från Uffe på Ica innehöll en Mors dagspresent på 100 kronor. Förutsatt att man handlade för 1000 och mat för den summan är mer än jag orkar bära.

Samtidigt vet jag att det är lügens att shoppa ihop med den mannen. Han bara dog när jag slet upp brevet från Uffe och ville pricka av rabatter. Sallad 14:90, butiksblandad (? men den var god) Skagenröra 99 kr/kg, 2 paket Bad & Toalett 30kr, Persikoyoghurt 3 kr rabatt, ett dussin ägg 16:90.

Plus allt annat som var på upphällningen hemmavid. Som olja, vinäger, plastpåsar, rengöringsmedel, tandkräm, mjöl, socker. Med mera. Med mera. Och sen gällde det att hålla koll på totalsumman. Det vore pinsamt om displayen visade Att betala: 975:00. Så jag blev snuvad på Uffes hundring.

Slutsumman hamnade på 1073:50 (tack magister Karlemyr för huvudräkningen) och jag kom till och med ihåg att ta fram alla kuponger i kassan. Maken packade kassarna snabbt och drog iväg långt innan jag var klar med betalning och den obligatoriska kvittokollen. Han ville antagligen inte riskera att jag skulle bli ännu pinsammare. Genom att ha anledning att gnälla över något på remsan till exempel.