In kommer Gösta

”Han sa att han hette Gösta”
Det vidhöll Hjördis ända tills hon låg på sin dödsbädd. Tom hade fötts på våren 1939 och i folkbokföringen stod det ”Fader okänd”. Och Tom kunde sin mammas historia utantill.

På våren 1937 hade Hjördis flyttat från en liten ort i Östergötland till Stockholm. Hon hyrde ett inackorderingsrum tillsammans en jämnårig flicka, som kom från samma trakt. Båda hade fått arbete på Postgirot året innan den nya semesterlagen trädde i kraft.

Två veckor då man bara var lös och ledig. Vilken fest! Inte tänkte två 18-åringar på oron ute i Europa. Nej, då var dansen på Gröna Lund mycket mer spännande och intressant. Speciellt om man blev uppbjudet till en svängom till tonerna av Lambeth Walk. Och det blev Hjördis. Nästan varje kväll.

Och en ovanligt vacker kväll frågade en ung man om inte han och hon kunde promenera lite. Nu när sommarnatten var så varm och skön. Det gjorde de. Tills de kom en bra bit utmed Djurgårdkanalen där det var ganska folktomt.

Det var den julikvällen Tom blev till. Och pappan hette Gösta, sa Hjördis bestämt. Men det var i stort sett det enda hon visste om mannen. För de träffades aldrig mer. Trots att Hjördis fortsatte att gå till Gröna Lund och hålla utkik. Hon fick klara sig själv genom graviditet och småbarnstiden.

Så sa hon i alla fall under alla år. Ända tills hon låg för döden. Då berättade hon hur det egentligen låg till. Hon hade inte träffat någon dansant Gösta på Gröna Lund. Gösta hette egentligen Georg och var en väldbärgad man i byn hon kom ifrån.

Hjördis hade varit gravid redan när hon flyttade till Stockholm. Det var i själva verket flyttorsaken. Inte kunde hon bo kvar hemmavid med sitt tydliga bevis växande i magen, som skvallrade om hennes opassande liv. Och Georg var redan gift och hade familj. Så faderskapet ville han absolut inte ta på sig.

Men i all hemlighet bidrog han ekonomiskt under Toms uppväxt. Ett kuvert med en check ramlade med regelbundna mellanrum ner i Hjördis brevlåda. Pengar, som de så väl behövde. Och att Hjördis aldrig berättade hur det egentligen låg till var för att hon inte vill skämma ut Georg.

Annons

The Office

Idag slutar hon som under många år haft ansvaret för lönerna på mitt jobb. Eftersom jag är ledig så jag kan inte vara med om avtackningen. Inte för det gör mig något. Lisa på lönekontoret har inte varit en av mina större favoriter sen hon ljög mig rakt upp i ansiktet utan att blinka. Om en ren struntsak.

Min kollega Åke är långsint och det har drabbat Lisa. En gång i tidernas begynnelse gjorde hon ett misstag som resulterade i att Åke fick mindre i lön än han var berättigad till. Lisa ursäktade sig och rättade till felet och sa: ”Du som har så hög lön, kan väl vänta till nästa lönetillfälle med att få in pengarna på kontot?”

Inte nog med att Lisa gjort fel, hon hade fräckheten att kommentera Åkes lön. Den skulle hon enbart skita i! menar Åke. Fortfarande. Och berättar gärna episoden trots att det måste vara 15 år sedan den utspelade sig.

Själv la jag en slant till Lisas insamling och efter det gick jag in på Åkes rum bara för att jaga upp honom lite.
– Jag såg inte ditt namn på kortet till Lisa. Sa jag och försökte låta lite förvånad.
– Du är inte klok! Aldrig i livet att jag skulle ge en spänn till den människan. Det var hennes blotta närvaro som fick mig att avstå ifrån att gå på Hammarbys bandymatch igår.

Så långsint är alltså Åke att han inte klarar av att tillbringa ett par timmar i hennes närhet. Trots att det är hundratals andra på samma plats och det är hans älsklingslag som spelar.

Sakletare

Jag är den första att bekräfta att orden ”Den som söker, han finner” är sanna. För om man letar så brukar man hitta något. Inte alltid det man eftersöker, men det man finner kan vara nog så värdefullt.

I fredags var Maken och hämtade ett nytt sim-kort till sin surfplatta. Det gamla kortet hade förkommit på något sätt. Just det här med att slarva bort saker är vi båda ganska duktiga på. När Maken hade brutit loss det lilla sim-kortet från det större kortet, satte han in sim-kortet i plattan. Och alla var nöjda och glada.

Följande morgon frågade Maken: Var är mitt nya sim-kort? I plattan, svarade jag. Nej, sa Maken. Jag tog ur kortet igen, eftersom jag inte vill använda det när jag har tillgång till det trådlösa nätverket.

– Jaha, var la du kortet?
– På överkastet.

Inte världens bästa plats för ett litet sim-kort. Speciellt som jag bara rev av överkastet och slängde de på golvet när vi skulle lägga oss på kvällen. Så det var bara att börja leta. Ta isär sängarna i sina beståndsdelar. Träribbsbotten med motor, resårmadrass, bäddmadrass, lakan, täcke och kuddar.

Men inget sim-kort återfanns. Däremot hittade vi mina glasögon inkilade mellan ribbottnen och resårmadrass. Och som jag letade efter dem när de försvann för nästan ett halvår sedan. Utan framgång. För drygt en månad sedan gav jag upp och köpte ett nytt par.

Och jag lovar att nästa gång vi tappar bort något, så kan jag ge mig på att vi hittar sim-kortet.

Jag lever ett så spännande liv

I samma ögonblick jag klev ut genom porten i morse började regnet. Först duggade det bara så jag orkade inte vända och hämta min regnponcho. Det var dumt, regnet tilltog alltmer. Redan vid uppfarten till SÖS var jag sur, både på insidan och på utsidan.

kurreI höjd med Eriksdalsskolan blev jag lite gladare. En ekorre gjorde mig sällskap ett femtiotal meter där den kutade längs med staketet mot slänten. Den såg ut att springa allt vad den orkade. Som om den trodde att den var förföljd. Det är nog första gången på de dryga 20 åren vi bott på Söder, som jag skådat en sådan gnagare i vår del av staden.

När jag var framme vi jobbet rann vattnet om kjolen och jacka och kofta var genomvåta. För att komma in i byggnaden krävs det ett passerkort om man landar före klockan 8:00. Det gör jag och därför är jag noga med att kortet är med. Visst händer det att jag glömmer, men idag var jag tvärsäker på att jag stoppat ner kortet i höger kjolficka.

Jag trevade och trevade men fickorna var tomma. Tills jag kom på att det var jeanskjolens bakfickor jag muddrade. Under min 50-minuterspromenad hade kjolen vridit dig ett halvt varv, så att fram blev bak. Och vice versa.

Jacka och kofta hängdes på tork och jag jobbade stående tills kjolen var torr lagom till lunch. Då satte jag mig tillsammans med mina matkamrater och åt upp min medhavda sallad. På eftermiddagen la jag upp några nya tabeller i testdatabasen tills det var dags för ett möte. Och sen knallade jag hemåt eftersom jag hade tid för klippning.

Maken hade vissa synpunkter i sammanhanget. Han tyckte att jag skulle klippa mig riktigt kort, gärna raka ena sidan av huvudet och färga håret i några spännande kulörer. Det tyckte inte jag. Så det blev en ganska vanlig tantfrisyr. För att det kändes mera jag. Typ.

Räknar med bråk

Felet är mitt. Eller ska jag skylla på Rutan? Det var hon som rekommenderade den engelska kortserien Bletchley Circle på tvåan och eftersom jag är så lättledd följde jag uppmaningen. Jag till och med övertalade Maken att se den.

I mitt hemliga parallella liv är jag nämligen rekvisitör och då är välgjorda brittiska serier, som utspelar sig lite bakåt i tiden rena rama julafton. Jag kan inte titta mig mätt på kläder, frisyrer och inredning. Själva plotten behöver inte vara tipp-topp, den kan till och med vara ganska förutsägbar – det spelar ingen roll. Inte så länge färgerna är murriga, radiogrammofonerna enorma och skådespelarna gör bra ifrån sig. Och pratar brittisk engelska. Mycket vackrare än långsampratande amerikaner med sina ööh:n.

kanalkrock

Men vad ser jag i dagens tv-tablå? Sista avsnittet av serien går ikväll kl 20:00. Samtidigt med På spåret. Det kommer att sätta sina spår i familjelivet. Jag hör redan hur psalmverserna går.

– På spåret kan du se efteråt på svtplay. Det är Makens replik.
– Det är väl samma sak med Bletchley Circle. Du såg ju första avsnittet på datorn.
– Det är väl inte alls samma sak som att se den på en stor platt-tv. Det sa du ju själv när vi såg avsnitt 2.
– Men jag vill se På spåret när det går. Ikväll är dessutom Haags med.
– Men hallå! Om det vore direktsändning skulle jag begripa argumentet. Men nu är det ju inspelat för månader sedan och allt är redan klappat och klart.

Så kommer det att låta. Och jag misstänker att det inte är jag som får sista ordet.

Mitt jobb skulle vara mycket enklare om det inte fanns en massa användare

Varje morgon är det samma sak. Jag vaknar och min första tanke är: Ikväll ska jag lägga mig tidigt. Men i verkligheten händer det nästan aldrig. När kvällen kommer är jag oförskämt pigg och har inte minsta lust att lägga mig. Hos oss går symtomen under namnet lakanskräck och större delen av familjen är drabbad.

Samma sak när jag kommer till jobbet. Första tanken är: Idag ska jag gå hem tidigt. Men när klockan börjar närma sig halv fyra, kan man ge sig på att det händer något, som gör att jag inte kommer iväg.

Idag var det ett registreringsprogram som började muppa sig. Det funkade inte när flera personer var inne samtidigt. Ja, men var glada att åtminstone en kan jobba samtidigt, sa jag lite uppmuntrande. Men användarna såg inte alls nöjda ut.

Först tittade jag i koden, men hittade inget konstig. Sen glodde jag ett tag utan resultat. Och det hjälpte inte heller att blänga argt. Allt såg så fint ut. Då konsulterade jag kollegan Åke, för fyra ögon ser mer än två. Men det hjälpte inte heller. Han tyckte också att koden såg finfin ut.

Vi gick ut i ett av registreringsrummen och gjorde om oss till användare, startade varsitt program av det som trilskades och registrerade varsin ny kund. ”Table customer in use by Ake, 57 on ts1” fick jag upp på min skärm och på hans stod det ”Table invoice in use by Tjatis, 56 on ts2”. Efter fem minuter begrep vi hur det låg till. Det var inte programkoden det var fel på; felet låg i databastabellen. Det saknades ett index i ett par tabeller och då låser en användare hela tabellerna och ingen annan kommer åt posterna.

Om jag skulle berätta för Maken om mina jobbproblem skulle han säga: Boring! Du är alldeles för tekniskt detaljerad. Jag skiter i dina databastabeller. Det tycker jag är fisigt av honom. Han som allt som oftast underhåller omgivningen beskrivningar av stopp i avlopp och hur han åtgärdar dem. Gärna med snuskiga detaljer om vad som var orsaken till problemet.

Not so very funny

Igår påbörjade vi operation Kulram. Ett projekt där vi ska ta över verksamheten hos en konkurrent. Så det är inte riktigt så kul som det låter. Speciellt som de som gör jobbet idag förlorar sina arbeten på kuppen. Plus att de ska förklara för oss vad verksamheten går ut på, så att vi kan göra samma saker. Fast snabbare, bättre och billigare.

Ingen önskesits med andra ord. Varken för dem eller oss. Jag har varit med om liknande processer ett par gånger tidigare och det har inte varit roligt. Trots att folk då inte har stått inför att förlora sina jobb. Så det kommer inte att bli lättare de här gången, när de man ska samarbeta med förmodligen kommer att bli arbetslösa.

När man ska kartlägga verksamheter och processer är man tvungen att ställa en massa frågor om hur arbetet går till. Och inte nog med det, när de visat och berättat blir man tvungen att fråga: Varför gör ni på dette viset? Och det tycker många är provocerande. Ungefär som man ifrågasätter deras sätt att arbeta. De kan känna sig smått idiotförklarade, trots att man egentligen bara vill ha en orsak förklarad för sig.

Speciellt jobbigt blir det när vederbörande inte vet varför arbetsgången ser ut som den gör. Och svaret blir mer eller mindre: Därför. Då händer det att folk vägrar fortsätta samarbetet.

Ja, ja. Det får jag ta itu med någonstans i september. Nu är jag utstämplad för några veckor framåt och tar hand om annan byk. Min egen som ligger i en jättehög på barnens säng.

Lugn & fin

Jag har resignerat. Gett upp totalt. Det är ingen idé att knyta knut på sig, de äter i alla fall inte. Och då är det nästan värre att ha knutit knut på sig. För då känns det att det är mig personligen som de små liven dissar. Och så vill jag inte ha det.

Hemgjord pizza? Inte bra. Hemgjord lasagne? Rent av äckligt. Och till frukost köper jag den oförskämt dyra persikoyoghurten. Även kallad Älsklingyoghurten. Efter två skedar tar det stopp. Ska du inte ha mer, undrar jag. Nej, säger hon. Det är bara persikobitarna jag gillar.

Och den grekiska yoghurten med honung äts så försiktigt. Det gäller att skrapa av själva honungen utan att få med sig alltför mycket av yoghurten.

Hädanefter blir det pannkaksfrukost till barnen på helgerna. Lunch: Coops Pizza Capricciosa där jag pillar bort svampbitarna. Och middag äter vi på Donken.

Inte så hälsosamt, kanske. Men bra för nerverna. Mina, framför allt.

Hemma är jag världens mes

Jag har en släng av telefonfobi. När det ringer vägrar jag att svara; det är ändå oftast inte mig man vill komma i kontakt med. Och svarar jag så kan man ge sig på att människan i andra änden vill något som kräver ett beslut. Ett beslut som jag vet kommer att ifrågasättas av andra personer i hushållet.

Men vissa samtal måste jag ta. Av naturliga skäl. Som när Lillsyrran ringer då skulle det kännas konstigt om Maken satt och surrade med henne. I veckan talades vi vid. Huset är sålt och hon flyttar till lägenhet 1 juli. Eftersom vi har semester under flytten ville jag visa min välvilja genom att erbjuda städhjälp och vi spikade morgondagen, som dagen för köksstädning.

Det var inte bra, tyckte livskamraten. Slänga bort en ledig dag. Varför anlitar hon inte en städfirma? Den kostnaden får hon ju dra av i reavinstbeskattningen.

Ja, varför? För att ingen helt enkelt kom på tanken. I min familj har man aldrig lejt ut städning. Inte ens flyttstädning. Inte ens när man kan få den mer eller mindre gratis. Så imorgon blir det gummihandskarna på. Och det dröjer innan jag vågar ta i telefonluren igen.

Skämt

Från: Jessica Björnlund
Till: Fröken Tjatlund
Ämne: Månadsfakturering

Hej,

Ekonomi har gått över till SAP och ändrat datum för när böckerna stängs. För att jag ska ha en chans att hinna med faktureringen behöver jag få samtliga uppgifter senast kl. 12 första arbetsdagen efter månadsskifte (dvs senast kl. 12 på måndag den här månaden).

Snacka om framförhållning! Mejlet låg och väntade på mig i morse. Människan vill att statistik som tar flera timmar att få fram ska fixas under förmiddagen. Som om inte jag hade annat för mig.

För att avreagera mig gick jag in i rummet bredvid och beklagade mig för Åke och Malte.
– Det är tur för mig att svenska vapenlagarna ser ut som de gör. Annars skulle det bli ganska glest med folk på administrationen. Om jag fick bestämma.

Åke fattade att jag skämtade. Men Malte verkar inte alls vara på samma plan utan började seriöst förklara för mig hur lätt det är att skaffa vapen.
– Börja med att ta jägarexamen … Jag har en älgstudsare hemma, den kostade bara 700 … Säg bara till, så kan jag hjälpa till med kontakter.

Nu hoppas jag bara att inget händer Jessica. Åtminstone inga skottskador.

Håna

Maken är periodare. Han kan gå in för saker med hull och hår och just nu är det Konstföreningen som han missbrukar. Han som i alla tider föraktat töntar som inte själva kan välja vad de vill ha på väggarna. Nu går arbets- och fritid åt att fixa inför årets utlottning.

Han skriver CV:n på konstnärer, hittar på aktiviteter för att öka intresset för att folk ska bli medlemmar, köper tavlor och hänger upp dem på HK. Märkligt för en man som aldrig skulle drömma om att ens gå med i något fånig liten förening.

Men det var företagets egen lilla Finnjonna som vädjade hans insats. Bara ett år, så hon och la sitt lilla blonda huvud på sned och tittade på honom med väldigt blå ögon. Och hon fladdrade säkert med ögonfransarna också. Om jag känner henne rätt.

Så nu är Maken fast och skickar mig mejl på mejl för att jag ska granska hans utskick. Som om jag inte hade annat för mig. Nu väntar jag bara på att den här perioden ska ebba ut.

Dokusopa

På lördag ska man städa, det vet varenda fjant. Och det gör man hos oss. Fram mot ettiden står det minst en soppåse på varje våningsplan. Ibland flera, eftersom somligt ska till vanliga soporna, annat till pappersåtervinning eller returglas. Plus diverse grovsopor.

Första lördagen efter trettondagen brukar vara årets värsta. Förutom det vanliga skräpet så har granägarna pulvriserat sina julträd. Och alltid är det några som använt ledigheten till att åka till Ikea och sånt sätter spår.

Värst är ändå de som ställer ut sina matsopor. Kubanskan på två trappor gör det inte bara på lördagar. Så pass ofta att trappstenen utanför hennes dörr fått äckliga frätskador. Elaka morsan under oss gör det bara om soporna luktar. Men i gengäld har hon en pulka och en sulky bakom dörren. Plus en stor tomkartong från ett Lundbydockskåp dottern fick i julklapp.

Och inte hjälper Ribbings råd att tala med Hyresvärden. Ett fegt råd i mitt tycke. Även om responsen inte är större vid direktkonfrontation heller. Småbarn medför tydligen undantagstillstånd. För det är inte de gamla, halta och lytta som har svårt för att komma iväg med soporna. Inte i vår trapp.

Sådär

Det gick lite kryckigt på telekonferensen. Typ: If the claim is overdue, then we send a reminding letter and if they still don’t pay we send the ärende to inkasso.

Så nu får jag ägna förmiddagen åt att beskriva arbetsgången i ett mejl. I sällskap med en snuskig papperskorg. Men jag har mig själv att skylla i någon mån. Eftersom jag inte lytt rådet:

Om något irriterar finns det bara en lösning, enligt Ilona Björk Bovin.
– Säg till direkt! Låt inte irritationen växa. Den som väntar för länge blir bara ordentligt förbannad till slut och dit ska det inte behöva komma.

Alltså, jag har en papperskorg. För det ska man ha. Även om man inte använder den. I min värld ska papper läggas i returpapperskärlet. Annat skräp bär jag ut till soptunnan i fikarummet. Vem vill ha tepåsar, kaffemuggar, apelsinskal och använda näsdukar liggande i upp till en vecka? Inte jag, möjligen blomflugorna.

Nu har jag arbetskamrater, som inte delar min syn på papperskorgar. Och som snusar. Den här veckan har kollegan pluttat ut två prillor i min papperskorg och det är alldeles för lite skräp för att städaren ska reagera. Vilket jag kan förstå eftersom prillorna lagt sig i påsveck. Men luktar gör de.

Det enda raka om jag ska få lite arbetsro blir att jag byter papperskorg med min ickeexisterande rumsgranne. Sagt och gjort!

Lågt ph-värde

Klockan är inte nio och jag har redan irriterat mig på småsaker. Små saker som folk, läs kvinnor, i min omgivning ägnar sig åt.

  • Folk stänger inte dörren till Hönsgården, rummet tvärs över korridoren där det sitter ett gäng med tanter och utför enklare jobb. Arbetsuppgifter som inte kräver att 100% av hjärnan är med på noterna och det gör att kvinnorna klarar av att kackla under tiden.
  • Folk stövlar runt inomhus i stövlar med höga klackar. Donk, donk, donk låter det i korridoren där de trampar fram med bestämda steg. Byt till filttofflor, vill jag vråla efter dem.
  • Folk föredrar underskorpor. Företaget håller med skorpor till fikat, bakverk jag avstår från. Av flera orsaker. En av dem är att det finns medarbetare som rotar igenom skålarna med skorpor för att hitta en underskorpa och i den processen har de lyft och ratat en efter en. Skorpor som nästa medarbetare lyfter och lägger ner. Skålinnehållet kan tävla med det man hittat i jordnötsskålarna på en engelsk pub.
  • Folk fyller på sina vattenflaskor. Inget fel i det i och för sig. Det är sättet det gör det på som stör mig. Man tar sin halvlitersflaska, den man har på skrivbordet och halsar ur, den flaskan kör man upp så att flaskhalsen omsluter vattenkranen. Just den flaskhalsen man halsade ur för några minuter sen.

Har jag dåligt morgonhumör eller har jag dåligt morgonhumör?