Vad sätter man för rubrik på det här?

Nu har jag vammat i flera dagar. Vård av make tar på krafterna. Tillsynen är så omfattande. Inte nog med att jag ska förse honom med det mest basala som mat och vatten. Han efterfrågar färska dvd-filmer. Eller som idag, när jag fick trava iväg till Pocket Shop eftersom alla tidigare olästa böcker hade ändrat status till lästa. Jag köpte sju böcker, som jag vill läsa och åtminstone tre av dem passar även Maken. Skulle jag tro.

På vägen till bokaffären slog jag en runda på Coop vid Medborgarplatsen. I hopp om att hitta stekpannor. Mina, som passar lilla och mellanstora plattan, har börjat tappa beläggningen. Men jag hittade ingen avdelning för hushållspryttlar. Det var samma stuk som i min lokala affär; rivjärn, äggskärare, durkslag, osthyvlar hängde lite här och var på pelare och gavlar. Och någon stekpanna såg jag inte röken av. Så nu blir det inga pannkakor till barnbarnen förrän jag har hittat fräschare pannor.

Efter lunchen la jag mig på soffan och avnjöt Södermalmsnytt. Det är inte klokt vilka fantastiska lägenheter som är till salu i lokalområdet. Det måste de vara eftersom priserna är så fantasifulla. För att inte tala om beskrivningen av försäljningsobjekten.

Lägenheterna är inte bara välplanerade. Det låter alldeles för beigt. Nej, de är optimalt planerade, trevlig disponerade, yteffektiva eller har en effektiv ytdisponering.

Hur ser det ut i själva våningen? Där möts man av en välkomnande hall, generösa sällskapsdelar, frikostiga sällskapsytor, stora gemensamhetsytor. Socialt kök, sociala ytor, goda sociala ytor och generösa fönsterpartier med utsikt från alla rum.

Fastigheten i sig är bekväm, stilren, attraktiv, påkostad, anno 1898 och har exklusiva materialval. Och utanför? Vänlig gård, lugn innegård, ett stenkast till allt, härligt läge.

Även om huvudelen av lokaltidningens innehåll består av fastighetsmäklarnas annonser, så finns det en halv sida med rubriken Bo & fynd. Hoppfulla, strävsamma tjejer söker bostad. Med goda referenser. Tjejerna, alltså. Samtliga rök- och djurfria. Nästan så man tror att de nyligen är avmaskade.

Nej, nu tror jag att det är dags att återvända till soffan. I sällskap med Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget? En av böckerna jag köpte i förmiddags. Den ska vara bra har jag läst.

Taskigt

Senast jag var på Bolaget blev jag både hånad och kränkt. Av en kassör som antagligen tyckte att han var rolig.

Jag försöker i möjligaste mån undvika att kånka saker i händerna och därför bär jag ryggsäck. På vägen till jobbet brukar den innehålla mitt frukostägg och min lunchsallad plus handväskan. På hemvägen är den i regel tom, så när som på handväskan. När jag handlar så brukar jag fiska upp handväskan när jag ska betala och packa ner det jag köpt i ryggsäcken.

När jag skulle betala vinet vid gårdagens handling, gjorde jag som jag brukar och expediten sa i lite hånfull ton:
– Spännande! En väska i en väska.
– Inte du också. Det där har jag hört alldeles för många gånger redan hemmavid, genmälde jag trött.

För precis så brukar Maken säga. Över huvud taget är handväskan som idé ett rött skynke för honom. Han tycker att jag borde använda fickorna alternativt låta innehållet i handväskan ligga direkt i ryggsäcken.

Det tycker inte jag. Det är mycket enklare med handväska för då vet jag att nycklar, plånbok, rikskuponger, glasögon, åkremsa och penna kommer med. Jag bara greppar handväskan och slipper hålla på med en massa ompackningar varje gång jag ska ut.

 

I veckan kom äntligen varorna Maken köpt på nätet. En plånbok och en liten väska. Som den på bilden, fast i rött. Då passade jag på att ge igen.
– Va! Har du köpt en handväska?

Men se, det hade han inte. Män har inte handväskor. De har möjligen en Organajser. Eller en väska avsedd för surf/läsplattan. Han får kalla prylen för vad han vill, men nog är den en handväska. Om någon frågar mig.

Lyxfällan light

Ja, jag erkänner. Vi köpte våra pinnstolar på krita. Pengarna var i stort sett slut och vi ville inte ta ut pengar från sparkontot. Alltså tecknade vi ett lån på hela faderullansumma hos GE Money Bank, som möbelbutiken har avtal med. Räntefritt i sex månader, ingen aviseringsavgift eller uppläggningskostnad. Det lät bra, tyckte jag.

Men bankerna vet hur en slipsten ska dras. I gårdagens post damp det ner ett kuvert från banken i fråga. Innehållande ett mastercardkort. Utan att jag uttryckt minsta önskan om den saken. Kortet var knutet till det lånekonto, som öppnades i samband med köpet av stolarna. Och krediten var på lånesumman.

Eftersom jag är allergisk mot kortkrediter, ringde jag upp banken och frågade varför de skickat mig ett kreditkort.

– Vi har det som en service, när man lånar pengar hos oss. Då behöver vi inte göra någon kreditupplysning om du skulle vilja låna vid något annat tillfälle. Det är bara att betala med kortet.

Misstänkte det. Banken kastar ut sina krokar till höger och vänster för att knyta upp kunderna till ytterligare lån. Och då snackar vi inte räntefritt. Snarare ockerräntor. Den typen av affärer går jag inte på.

– Men om du inte vill ha kortet, är det bara att låta bli att aktivera det, sa killen på banken. Och då gjorde jag det. Lät bli och klippte kortet i fyra delar. Som jag kastade i tre olika soppåsar. För säkerhets skull. Så att ingen annan kunde aktivera det.

Nu funderar jag på att kontakta Ellos. Allt som allt har jag köpt fyra saker hos dem: två handdukar, en kjol och en kofta. Så någon storkund är jag knappast. Men sen dess har företaget mejlbombat mig. Med snejlmejl. Minst en gång per vecka ligger det ett kuvert på hallgolvet och väntar på mig. Med reakataloger, kataloger med nyinkommet, säsongens kläder och rabattcheckar.

Men jag står hårdnackat emot. Möjligen att jag skulle kunna tänka mig ett par handdukar till, men de är aldrig med på rabatterna.

När jag ändå är inne på adresserad reklam: Postkodlotteriet har gett upp hoppet om mig. Jag får inte längre några erbjudande från dem. Nu har de gått över till att bearbeta Maken istället. Och tagit bort Rickard Sjöbergs nuna från kuverten. Man får vara tacksam för det lilla.

Förresten såg jag senaste Lyxfällan. En ensamstående morsa som inte rättat munnen efter matsäcken. När familjen pratade igenom hur det hade gått att hålla budgeten, satt de runt ett bord. Alla med varsin cola-burk.

– Men hallå, sa vi i kör i soffan. Läsk, när man inte får saker att gå runt. Och i varsin burk! Varför inte 1,5-litersflaska? Bra mycket billigare per liter. Undrar hur länge de håller sig inom ramarna?

Nej, folk som gnäller över att pengarna inte räcker, samtidigt som de unnar sig cigaretter, godis, läsk och annat onödigt, har jag svårt att sympatisera med.

Om jag var en konsumentblogg

Då skulle jag starta ett upprop mot mejl och sms från adresser typ noreply@xxxxxxx.se. Som visar sig vara helt omöjliga att kontakta. Som Mio möbler till exempel. Vi beställde och betalade för en sänggavel i början av juli. Leveransdatum var lite svävande. Under vår semester, det vill säga mitten av september, fick jag ett sms från avsändaren MioKK:

Era beställda varor finns för hämtning … Var god hämta inom 5 dagar!

MioKK tyckte tydligen att det var helt okey med två och en halv månads leveranstid. Vi däremot fick fem dagar på oss. Det gick inte att svara på sms:et, det fanns ingen lämplig mejladress på deras hemsida. Däremot ett formulär, som jag fyllde i och meddelande att vi befann oss utomlands. Men jag har ingen aning om det tog skruv och hamnade på rätt ställe.

Tre veckor senare har vi ännu inte kommit oss för att hämta gaveln på Mio. Om den finns kvar fortfarande.

Icabanken är ett annat exempel. I början av året fick jag för mig att vi skulle byta bank och startade med att öppna varsitt konto för Maken och mig på Icabanken. Med kontona följde varsitt kort ned kredit. Kort som vi nästan aldrig använde eftersom vi inte hade koll på saldot. Varje kort kostade 27 kr per månad. Inte mycket pengar, men jag är inte den som kastar bort 54 spänn hur många gånger som helst.

I måndags gick jag in på internetbanken och sa upp kort och konton. I går kom ett mejl från banken:

Ditt meddelande till ICA Banken har besvarats. Svaret hittar du under Meddelanden när du är inloggad på internetbanken eller mobila banken.

Då gör jag det; försöker logga in på internetbanken. Och får följande besked:

För närvarande har du inget aktivt engagemang
i ICA Banken. Vänligen kontakta ICA Banken
på telefon 033 – 47 47 90 om du har frågor.

Hur tänkte de här? Läsa ett svar på ett ställe där man inte längre kan logga in. Eftersom jag har några frågor ringer jag ovanstående nummer. Ett talsvar. Som bygger på att man har en tonvalstelefon. Annars är man rökt. Och det är enda sättet att få kontakt. Om man inte använder sig av snigelpost.

Men tack vare Icabanken lärde jag mig ytterligare en finess på min mobil: Hur man tar fram telefontangentbordet under samtal. För det behöver man om man ska välja typ av tjänst och kunna ange sitt personnummer. Buslätt egentligen, men eftersom jag inte haft det behovet tidigare så hade jag ingen aaaning.

Men nu är jag ingen konsumentblogg. Bara en gnällblogg, sådär i största allmänhet. Så det blir inget upprop. Inte idag i alla fall. En solig fredag när jag passat på att ta ledigt och låta bankärenden käka upp en timme eller två av de sista bonustimmarna för i år.

Ungefär som vanligt

Vareviga förmiddag brukar jag tänka: Idag ska jag kompa och gå riktigt, riktigt tidigt. Medan det fortfarande är lite dagsljus. Så slut som jag känner mig. Men hur blir det? Oftast åtminstone en halvtimme till på kompsaldot, så nu har jag slagit i taket med 80 timmar. Det vill säga 14 dagars inarbetad arbetstid tillgodo.

Idag var det likadant. När jag landade på kontorsstolen vid åtta, tänkte jag: Idag ska jag gå hem tidigt. Och sen gick dagen sin gilla gång medan jag pillade med statistik beställd av en överordnad. En beställare som tillhör den riktigt svamliga sorten. Så jag ställer några kompletterande frågor för att begripa hur han menar och får svaret, som knappast gjorde mig klokare: Du kan säkert strukturera upp det på bästa sätt.

Och då gör jag det och inser att statistiken kommer att fylla ett Excel ark med massor av kolumner och tusentals rader. Mailar en ny fråga. Kan vi inte göra så här istället? Det blir mer lättförståeligt på det viset. Och får ytterligare ett obegripligt svar på svengelska. Det stod nått om Query, batch, submit och implementation. Utfästelser vs reality och lite annat jibberish. Då tröttnade jag, stämplade ut och gick hem.

Förresten firade jag att det är den 25. Lönedags. Först med att uppgradera mitt Spotifykonto. Jag har varit gratiskund och uthärdat reklamen, men sen man införde regeln att man bara får spela samma låt fem gånger blev det hela ohållbart. För jag gör gärna det; spelar samma låt om och om igen.

På hemvägen investerade jag i ett hopfällbart durkslag i limegrön silikon. Fiffig modell eftersom det tar liten plats, både i skåpet och i diskmaskinen. Och bra mycket bättre än det gamla från Ikea. Det har alldeles för stora hål, vilket gör att spaghettin lätt ålar sig ut och glider ner i slasken. Så nu är jag väpnad till tänderna inför helgen när barnen kommer.

En dåres försvarstal från Bokus låg och väntade på hallgolvet och eftersom jag är vid stadd kassa, betalade jag den på en gång. Allt som allt försvann 170 kr på en dag och på saker om bara jag ville ha.

Sen lagade jag mat, åt och tog jag kväll.

Körigt

Jag tror att mitt lilla kycklingben har slitit sig loss från svalget. Om inte så har svalget kapslat in det. För det känns inte längre. Däremot känner jag av gårdagens långpromenad ut till Ulvsunda. En sträcka på 2 mil tur och retur.

Maken, tillika skrivbordstrappern, ville absolut göra ett studiebesök på nya friluftsbutiken XXL i Bromma. Det var han inte ensam om. Det var kö och insläpp av väktare. Hur lång kön var? Så pass att man ställt upp en bajamaja och delade ut vattenflaskor. Och vi som bara skulle titta, lyckades ändå få med oss småprylar för 1400 kr.

Och om jag skulle tröttna på att rapportera vad jag gör på min arbetstid. För det gör jag, i tre olika system. Nästan så jag skulle behöva en kolumn för tiden det tar att rapportera tiden. Som sagt om jag skulle ledsna, så finns det lediga ställningar på XXL. I Norge.

Nu ska jag ta itu med förra veckans tidrapportering. Och beställa tid för nya terminalglasögon. Mina gamla river hål bakom höger öra efter att plastploppen på skalmen gick av för tre veckor sedan. Bäst att passa på, när förtaget betalar. Än så länge.

Fotnot

– Lider du av fotsvett?
– Vad tror du? Att jag njuter?

– Jag hoppas att det inte luktar alltför illa om mina fötter.
– Luktar? Nej, men det sticker i ögonen.

Varför travar folk runt i gummistövlar? På stan. I strålande solsken. Trots att man blir så fuktig om fötterna. Jag skulle förstå fotbeklädnaden i skogen, även när solen skiner. Eller i stan och regnet står som spön i backen. Min enda slutsatsen är: det är modernt.

Gummistövlar har kommit och gått i olika intervaller. När jag var liten var det svarta som gällde. Skaft upp till knävecken, som man skulle vika ner någon decimeter så att det ljusa fodret syntes. På fodret hade mamma skrivit vårt efternamn. Aldrig förnamnet, det skulle se så illa ut när vi yngre systrar fick ärva Brorsans.

Någon gång under mellanstadiet skedde en förändring. Då var det bara mesar som hade gummistövlar. Alla som var något att räkna med hade basketkängor. Mamma tvingade oss att ta stövlarna om det regnade. Och vi tog lydigt på dem. Och av dem.

När vi stängt ytterdörren stegade vi en halvtrappa upp, ställde ifrån oss stövlarna och tog på oss skorna som vi stoppat i skolväskan.

Sen dess har jag knappt ägt några stövlar. Jag gillar inte när skaften skaver mot vaden eller att man måste hasa sig fram för att inte tappa dem. Nu tar jag vandringskängorna med GoreTex när jag ska ut i skogen. Och på stan accepterar jag våta skodon. Eller håller mig inomhus.

Suga på ramarna

Av någon anledning, som kan kallas semesterplaner, börjar det bli väldigt tunt på lönekontot. Och jag vill inte tulla på sparkontot ännu. Vad göra?

Sälja
Vi använder det mesta vi har och i vindsförrådet finns det bara tapetrullar, resväskor, sovsäckar och böcker. Inget som betingar något värde. Men en liten flicka i bekantskapskretsen fick nys om Makens Nintendo DS-konsol. Hon ville väldigt gärna köpa den och just nu är det Wii och Super Mario, som gäller. Så det passade bra. Tyckte Maken.

Vi ursäktade vår sena ankomst till studentmottagningen med att vi väntat på en köpare.
– Jaha, vad skulle ni sälja? undrade värdinnan.
– Makens spelkonsol.
– Får jag gissa? Han har säkert inte tröttnat på spelet. Det måste vara en ny modell på gång.
Och visst har hon rätt. Det ska verkligen komma en ny version till hösten. Hur kunde hon veta det?

Minska utgifterna
I den allmänna ekonomiska åtstramningen återupptar jag min tömma-frysen-kampanj. Den havererade redan efter ett par dagar. Trots att jag drog igång den med pukor och trumpeter. Men igår blev det fiskgryta baserad till 90% på isiga saker.

Tömma spargrisen
I en av mina byrålådor ligger en 1,5 liters flaska med tiokronor. Fylld till ¼. Den tullar jag av och gör mina medmänniskor galna. Jag hör hur irritationen växer bakom mig i kassakön. Men tanter får ta sig friheter.

Gratis är uppskattat
Och ikväll äter jag gratis. Företaget bjuder på BBQ. Inomhus. Före maten ska vi skjuta alternativt blåsa. Vad det nu betyder. Visst finns det en och annan på bygget, som jag skulle vilja både skjuta och blåsa. Men ändå.

Sen blir det boule.

Lyxfällan

Jag var ute efter ett vitt överkast till barnens säng. Hemtex hade ett i sin US Polo-serie för dryga 1000-lappen som skulle passa. Inte nog med det, köpte man en pryl fick man ytterligare en gratis. OK ett påslakanset för 0 kronor tackar inte jag nej till. Och ville jag bli medlem i deras klubb fick jag ytterligare 200 kr i rabatt.

I veckan fick jag ett brev om kreditprövning hos Ikanobanken. Men hallå? Jag har verkligen inte ansökt om någon kredit. Inte på någon som helst bank. Men det var lilla vip-kortet på Hemtex som spökade. Om jag orkat läsa det finstilta.

När själva plastkortet anlände var min första tanke: Klipp eländet! Men i kuvertet låg en rabattkupong på 100 kronor om man köpte varor för 500. Och vad ska man med ett påslakan till, när man har två täcken?

Så nu har jag köpt ett överkast, två påslakan och örngott, ett underlakan för 1400 kronor. Och blivit skyldig 500 på Ikanobanken.

Nu gäller det att betala skulden fortare än kvickt innan Mattias och Charlie är här och idiotförklarar mig.

Korkat

Jag förstår mig inte på folk som är beredda på att ta risker för materiella saker. Som hoppar ner på spåret i tunnelbanan för att ta upp en mobiltelefon. I rusningstid när det kommer tåg hela tiden. Är inte livet värt mer än en sketen telefon?

Mitt första riktiga jobb var som postkassörska. Säkerhetsregel numero uno var: Riskera inte livhanken för pengar. Ge rånare vad rånare vill ha. Speciellt som pengarna inte är dina.

En kvinna i kassan på posten i Älvsjö fick för sig att hon skulle visa en hotfull rånare var skåpet skulle stå och började veva med stora stämpeln. Tjuven på andra sidan skranket sköt henne på direkten.

Så jag störs av när tidningarna utmålar kavata kvinnor som hjältar bara för att de gör motstånd i den typen av situationer. I mina ögon är det bara dumdristigt.

Dessutom har de flesta försäkringsbolag en riskklausul i samband med olyckor. Har man medvetet utsatt sig för en risk att skadas, så blir ersättningen för skador nedsatt. Så kallat civilkurage straffas alltså.

Ekonomi

Jag har blivit med elvisp. Egentligen hade jag redan en. Det var bara själva visparna till den som inte fungerade. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men en gång när jag skulle vispa så krokade visparna i varandra och det blev tvärstopp på apparaten. Och visparna såg alldeles förvridna ut. Jag hade väl inte satt dit dem som man skulle.

Nu har jag inte lidit så mycket av den förlusten. Degkrokarna funkar och det är ytterst sällan jag känt behov vispfunktionen. Men den senaste månaden hade jag gärna fluffat till potatismoset åt  de större barnbarnen. Vid flera tillfällen.

Jag gav Maken hedersuppdraget att höra sig för hos lokala elhandlaren eftersom han har rabatt. Kunde de möjligen ta hem några nya vispar?

– Jag visste att jag skulle känna mig som en snål pensionär. Bara av att fråga. Köpa reservdelar till en apparat som har flera år på nacken? Jag fick höra en lång harang att det verkligen inte kunde löna sig. Köp en ny. Det blir billigare.

Så han köpte en ny Braun Multiquick. Visserligen dubbelt så stark som den gamla, men med exakt likadan vispar och degkrokar. Med samma fästen och allt. Kan det verkligen kosta över 700 kronor att få tag på ett par nya vispar?

Uppdaterat: Jubileum! Detta är inlägg nummer 1900. Det betyder nästan 1,3 inlägg per dag och då har jag ändå haft semester av och till.

Inte klokt

Rörigt är bara förnamnet på hur vi har det. Två eller flera projekt krockar med varandra. Både hemma och borta. De på jobbet har gjort att jag smygjobbat när Maken filmfestivalat. Och hemma är det två stora projekt som krigar om resurser.

Renoveringen av sovrummen och hall pockar på uppmärksamhet. Vi har synkat semestern med ommålning och tapetsering. Men det betyder att vi måste tömma sovrummen och hallen. Målarna vill självklart ha jobbspejs. Vardagsrummet ser inte klokt ut med diverse byråer, nattduksbord, mattor, sängar och saker som vi lagrat ovanpå garderoberna. Min datorhörna finns numera i köket. Och den fungerar. Och det är huvudsaken.

Projekt nummer två är semesterresan. Vi har börjat plocka fram saker. Som väskor, tvättutensilier och diverse andra prylar. Tvättmaskin och torktumlare har gått för högtryck. Det blir så mycket lättare att packa när smutstvättkorgen är tom.

Maken är i sitt esse. Ny resa = ny kamera. Det vill säga om man lyckats avyttra förra generationen. Och det gjorde man. Kusin Klas behövde rejäla doningar när familjen skulle till Indien i november och Maken lånade ut vår systemdigitala modell. Som Klas fastnade för och gärna köpte. Prissumman är ett frågetecken. Och jag rotar inte i ämnet – då blir jag bara upprörd.

Men nu är vi lyckliga ägare till en ny kamera. En som får bra betyg i utvärderingarna. Men jag håller mig till den lilla smidiga utan system. Inte för att det spelar så stor roll eftersom jag är så dålig på att komma till skott.

Nu har jag bar två arbetsdagar kvar …

Situation Stockholm

Jag är hemlös sen igår morse när min dator inte längre hittade det trådlösa nätverket. Trots att det visst fanns där. Maken dator hittade ut utan några som helst problem. Men inte jag, jag fick nöja mig med 3G-modemet.

Eftersom jag är nätberoende bar jag med mig datorn till jobbet. Inte bara för nätverkets skull utan för att Norton börjar gå mig på nerverna. Stup i kvarten poppar ett meddelande upp om att förnya prenumerationen på virusskyddet. Och nu har Mr Norton börjat bli riktigt hotfull.

De mer tekniskt begåvade småpojkarna på datadriften påstod att det var jag själv som hade stängt av möjligheten att koppla upp mot trådlösa nätverk. Moi? Som inte ens vet hur man gör. Det är nog snarare något litet klåfingrigt barnbarn, som varit framme. Men jag tog på mig skulden. Inte kan jag antyda att småttingar får använda jobbdatorn.

Förhoppningsvis får jag tillbaka maskinen imorgon. Utan fler fientliga påhopp från Norton.

Brottning

Vet ni hur många fickor det finns i ett par blåbyxor? Alldeles för många om ni frågar mig. Det är till och med fickor i fickorna. Och i en av fickorna som sitter på en större ficka, finns en ficka för legitimation. Minst 16 är det och då är inte fickorna för knäskydd inräknade.

– Kan du slänga mina jobbyxor i tvättmaskinen. Jag hinner inte.

Det låter som en enkel uppgift men innan jag kommit så långt, som att lägga brallorna i maskinen, hade det gått en kvart och på köksbordet ligger nu en hög med diverse pryttlar; maglite, karbinhake, talmeter, nagelknipsare, penna, avbitartång, polygrip, nycklar, insexnycklar, lampa, små skruvmejslar, stor mejsel med utbytbara bits, plus några lösa bits, volttestare, vita plastbokstäver (OIN), tändstickor, skruvar, spikar och några uppsättningar med ätpinnar.

Då blev jag tvungen att slå en signal till plaggets ägaren för att höra vad mannen skulle med pinnarna till.
– Släng dem inte, vad du gör. De är oumbärliga när man ska laga lås.
Jahapp, det är mycket man inte har en aning om och inte konstigt att byxorna väger ton innan man näckat dem på lösöret.

En annan tung sak är boken jag just påbörjat; Dennis Lehanes Ett land i gryningen. Den är 762 sidor tjock och väger 1,7 kg i pocketformat. Absolut ett kilo för mycket om man jämför. Jag är van att hålla böcker med en hand när jag läser; den här måste jag låta vila mot något underlag.

Jag har bara hunnit 50 sidor och är redan trött i armarna.

Vackrast i ett kök

kök 003

Nu är det värre än någonsin i köket. Våra köksluckor och lådfronter är på ommålning och så här ska vi ha det i fyra veckor. Jag fattar inte att det ska behöva ta så lång tid, men det har säkert med hyresvärdens avtal med lackeringsfirman. Ju längre tid de har på sig desto billigare blir det, skulle jag tro.

När inga dörrar sitter ivägen ser man plötsligt all junk och då är vi ändå bra på att kasta saker. Hela förmiddagen gick åt till att rensa ut porslin och annat som vi inte ens kom ihåg att vi hade kvar. Eller istärningsformar vi inte ens visste att vi köpt.

Och varför fanns det åtminstone tre glasburkar med pulverkaffe i skafferiet? Två av dem inköpta på Cora i Frankrike. De var säkert minst tre år för gamla. Och vem är det som hela tiden öppnar en ny knäckebrödsförpackning innan den gamla tagit slut?

Va? Har vi kvar den där gamla brödrosten och när använde vi smörgåsgrillen senast? Förmodligen före 1992, innan vi flyttade hit. Allt som allt blev det fyra proppfulla blå Ikeakassar, som åkte ner i grovsoporna. Sen gick vi lös på garderoberna.

Barnlur

wiialamy

My är påhittig och älskar att rita och pyssla. När storebror spelar Wii konstruerar hon egna spel. Spel som hon tejpar upp bredvid tv-skärmen och sen spelar hon och jag. Farfar och Noa får hålla till godo med Nintendos prylar.

På förmiddagen spelade vi hennes egentillverkade Bratz. Man fick välja mellan shopping, matlagning, sport, disco och sova. Behövde man lite frisk luft gick man bara ut på balkongen. Ja, ni kan själva se de olika stationerna på hennes bildskärm. Vi köpte skor och handväskor och åt lunch ihop. Och när vi sportade fick hon av någon anledning alltid bättre poäng än jag. Trots att jag kämpade febrilt med fjärrkontrollen. En pappremsa med piltangenter och andra nödvändiga knappar.

 Hemma tittar barnen på obskyra barnkanaler. Om ni frågar mig. Där bombarderas de med reklam från BR och Toys are Us. My har förälskat sig i några tredimensionella kompisar. Små hundar och annat som man ”gör själv” med hjälp av utstansade klisterlappar och en svindyr maskin. Något som absolut passar det kreativa barnet, tycker tillverkaren. 

magicfabricFarfar köpte och bar hem. Men inte befrämjades hennes kreativitet det minsta. Snarare tvärtom. Istället för att hitta på själv, ville My göra precis efter beskrivningen. Satt rosetten i pannan på hunden i bruksanvisningen, så skulle den göra det på hennes hund. Allt annat var mot alla oskrivna lagar.

Så bevare mig väl för utvecklande leksaker!

Sällsamt skimmer

Lugnet lägrar sig. Barnbarnen är tillbakalämnade och Maken sover på soffan. Tvättmaskinen sköljer dagens sista omgång, torktumlaren brummar och alla smulor är uppätna. Av dammsugaren. Och jag kan gulla med tangentbordet  ifred.

Jag och My åkte till jobbet för att kolla varför jag inte fick någon kontakt. Datorn hade helt enkelt stängt av sig själv av någon outgrundlig anledning. Så kan vi inte ha det. Inte när jag har jour.

Maken och Noa åkte till Gallerian i City och där stod Noa och klämde på mobiltelefoner. Hans enda intresse just nu. Eller snarare förälskelse. Han kan fingra på dem forever. Det duger inte att kolla i en katalog eller på nätet. Det är just att hålla i telefonerna och väga dem i handen, som är viktigt.

När vi strålade samman säger Maken: Har du fått någon glass, My? Vi åt just varsin. Men hallå? Det är lunchtajm. Först. Därefter kommer dessert och genom ett trollslag blev jag elaka farmor. Personifierad.

Vår eviga konflikt! Jag vill att barn ska äta mat först. Sen kan det bli lite lull-lull i form av godis, bullar, kakor eller glass.

My ville inte ha glass utan valde en bautamuffins. Efter det var allt fel. Hon tjöt hela vägen hem över livets  alla oförrätter. Ända tills hon fick i sig något vettigt. Då blev hon from som ett lamm igen.

När ska Maken lära sig?

En pryl bland andra

Det tar lite emot att erkänna det, men ibland har Maken sina poänger. Som när det gäller strejkande maskiner, då får han komma ut ur byrålådan.

Lite bakgrund: För sisådär 35 år sedan fick Maken nog med att vara löneslav. Han hade varit anställd i över tre år och fått nog av att bli hunsad, som yngst på arbetsplatsen. Då inhandlade han en självhjälpsbok på temat 999 sätt att bli sin egen.

Han gick noga igenom alla förslag och tände på tipset skrivmaskinsreparatör. Författaren menade att det inte var alls nödvändigt att kunna laga maskinerna för att gå iland med jobbet. Principen var den att 8 av 10 problem kunde åtgärdas med grundlig rengöring. Övriga två mer komplicerade fall skickade man vidare till en kunnig människa.

Nu genomförde han aldrig det hela. Den ängsliga hustrun hämmade honom. Plus några hungriga barn, som ville ha mat varje dag och gärna några trådar på kroppen. Men vi har haft nytta av själva grundidén. Den att rengöring kan göra underverk.

Den första tvättmaskinen köpte vi begagnad för 150 kr. Den skruvade han isär, inte i småbitar, men tillräckligt för att få bort sånt som var i vägen för att snurra runt tvättrumman.

Min gamla Bernina, den älskade symaskinen, gjorde inte som jag vill. Men med några timmars uppfräschning och lite olja så spann den vidare. Inte med samma fina stygn men tillräckligt bra för att inte bli ersatt av något nyare.

Idag grep Maken sig an med den strejkande espressomaskinen. Vapenrustning: maglite-ficklampa, skruvmejsel, borste, trasa och förstoringsglas. Oj, vad det hade beckat igen både här och där och när jag kom hem fungerade maskinen igen.

Men hade han städat upp efter sig? Man kan inte få allt här i livet. Han är ju bara hantverkare.

Tre på raken

Först var det dvd-spelaren som började knasa. Den verkar inte tåla temperaturer över 25°. Då lägger den verksamheten, men efter att värmen gått ner så fungerar den igen. Men det känns lite skakigt.

I veckan började tv:n larva sig. Det var länge sen den vill ta några order från fjärrkontrollen så vi har fått trycka på knappen på själva tv:n för att sätta av eller på apparaten. Nu börjar själva knappen lossna.

Igår började kaffemaskinen låta väldigt konstig när jag skulle skumma mjölk. Sen slutade den att låta helt och hållet. Det är bara själva mjölkskumningslampan som blippar ilsket emot en.

Och ingen av dessa tre är särskilt gammal. Tv:n är drygt tre år och dvd:n två; båda av märket Philips, så de har jag inga större förväntningar på. Kaffemaskinen däremot gjorde mig besviken. Jura borde kunna bättre än så.

Pryltorsken Stieg Larsson, han med Millenniumtrilogin, hade med en passus i en av böckerna där han kallar Jura för espressomaskinernas Rolls Roys. Nu blev jag ännu mer skeptisk till hans omdöme.