Tjuvlyssnat

Jag hade anledning att ta mig in till city idag. Igår, på lunchen, slog jag en lov in på KappAhl i hopp om att hitta en höstjacka. Och det gjorde jag; en tunn dunjacka som räckte ner över rumpan. Jag vill att jackor ska göra det annars blir den världsdelen så kall och frusen. Problemet var bara att i Globen fanns det ingen jacka i min storlek.

Så idag jag tog en tur runt Riddarfjärden och mellanlandade på Sergels torg. Där fanns min jacka och i passande storlek. Men bara i beige och jag som hade tänkt mig en svart. Tills jag kom fram till att jag nästan alltid köper svarta jackor och bestämde mig för att bryta den vanan.

Ut ur butiken gjorde jag sällskap med en mamma och hennes dotter.
– Mamma, där borta är Skulpturhuset. Kan vi inte gå dit? undrade flickebarnet.
– Visst, men jag vill först gå in på Lindex. Sen kan vi gå till Kulturhuset. Rättade modern.

Jag gick med raska steg Drottninggatan mot Gamla stan. Utanför en butik ringlade sig en jättelång kö. Eftersom jag gått samma väg, fast åt andra hållet på väg till tandhygienisten i tisdags visste  jag varför folk stod där och trängdes. Men det gjorde inte paret som gick jämsides.

– Oj, varför köar folk här? frågade kvinnan.
– Det är kanske något nytt spel som släpps, föreslog mannen.

Och då kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
– De köar för att Winnerbäck är där och signerar, sa jag .
– Winnerbäck, vem är det? frågade paret i förbifarten.

Det får ni ta reda på själva, tänkte jag och fortsatte hemåt. Lycklig ägare till en tunn dunjacka. En sån där som flertalet tanter går omkring i. Min förhoppning är bara att jag inte kommer likna en Michelingubbe i den.

Om jag var en på-stan-blogg

Då skulle jag inte bara skumma utan lusläsa DN:s kalendarium. Fylla min almanacka med bokningar och ge mig ut på stan. I sällskap med min tunga, avancerade systemkamera.

Idag skulle jag till exempel ta hissen ner och gå ut på gården och plåtat vildvinet, som klättrar på väggen till soprummet.

Sen skulle jag ha spatsera ut på Brännkyrkagatan, ner och utmed Söder Mälarstrand, gå vidare över Slussen, titta lite på slussningen, promenera i solen längs Skeppsbron, vandra över den 140 meter långa Strömbron, tillika Stockholms äldsta provisorium, med Kungsträdgården som första mål.

Där skulle jag ta lite kort på folk klädda i tweed. För idag går loppet Bike in Tweed för andra gången. Cykelloppet där deltagarna ser ut som klonade Johan Hakelius. Oavsett kön.

Sen skulle jag ställa några nyfikna frågor till mannen från nordiska muséet utrustad med en tysk Rennrad från 1897. Cykeln, som är så gammal att den blivit modern. Den har nämligen vad man idag kallar för Fixed gear. Dåförtiden vet jag inte vad det kallades, men motsatsen heter frihjulsnav. Alltså på så gamla cyklar var man tvungen att trampa hela tiden, som bakhjulet snurrade. Ingen vila i nedförsbackar med andra ord.


När alla drygt 100 deltagare gett sig av skulle jag ta vägen tillbaka till Gamla stan. Och smyga mig in i Storkyrkan. För nästa bokning i kalendern har redan börjat.

Orgelkonsert med bland annat musik av Bach. Gratis dessutom. Det är svårt att motstå. Och ett utmärkt sätt att slå ihjäl tid på. För klockan två räknar man med att tweedfolket kommer att gå i mål på Mynttorget.

Men nu är jag ingen på-stan-blogg och jag orkar inte bära runt på en systemkamera. Mitt motto är att den bästa kameran är den som man har med sig. Det vill säga mobilen. Och jag lusläser inte vad som händer på stan. Och mina kalenderbokningar är lika sällsynta, som havsörnar.

Sanningen är den att jag ramlade på allt av en ren tillfällighet. På grund av ett barnkalas. My var bjuden på en fest på Livrustkammaren och det gjorde att jag fick två timmar ledigt, som jag använde till att driva runt lite planlöst. Och det var riktigt trevligt.

Ute i Stockholmsnatten

Jag märkte av det redan igår och i morse hade jag vissa svårigheter att ta mig ur sängen. Vänster höft värker på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Så nu funderar jag på att kontakta AMF, för det måste kunna klassificeras som arbetsskada. Om inte annat så indirekt.

Tidigare, när företaget jag arbetar på hade andra ägare med betydligt bättre finanser, så släpptes jag iväg på lufthålspermissioner i form av konferenser åtminstone två gånger per år. Och konferenserna innehöll tillfällen till dans och det drog jag nytta av. Stuffade runt hela kvällar utan problem. Och eftersom tillfällena kom med en viss regelbundenhet, så ingick det så att säga i min fysiska träning. Men, som sagt, det var ett tag sedan. Och det märks.

Igår ringde Makens desperate storebror och frågade om vi kunde tänka oss att spendera kvällen på lokal ätandes kräftor. Egentligen kände jag mig inte alls i form för det. Trött efter en snörvlig arbetsvecka. Men storebror hade fått en massa sena återbud och därför gick frågan till oss. Tvåan hejade på och tyckte att det var på tiden att stugsittarna kom över sin egen tröskel och det finns sämre anledningar till det än en kräftskiva.

Vi tog tuben till Golden Hits, på Kungsgatan, där Hans Wallman håller en traditionsenlig skaldjursafton för vänner och stammisar. Maken och jag är varken det ena eller andra men storebror är både och. Vi åt våra kräftor, drack öl och nubbe, sjöng snapsvisor under ledning av Lelle Printer. En gick under rubriken Kungens skål, och jag var lite tveksam först eftersom jag har mina synpunkter på kungahuset. Tills jag läste texten, som sjöngs till melodin ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”.

Inte lyssnar vi på ryktena om kungen
Inte tror vi på nåt illasinnat prat
Han har bara supit om han varit tvungen
därtill lurad av nån ondskefull kamrat
Han har aldrig sett nån kaffeflicka naken
Inte haft nån äventyrlig eskapad
Så lojala med den arma stackars kraken
tar vi själva nu en sup och vänder blad.

Det gjorde vi. Vände blad i sånghäftet och tog en sup. För mer än en blev det inte. Storebror är ingen öl och nubbegubbe. Mer åt söta drinkhållet. Och det är inte precis min tekopp. Men konjak till kaffet blev det.

Jaha, och vad har det här med värken i höften? Efter kaffet förvandlades stället till nattklubb och disco. Tre stycken dansgolv staplade på varandra. Och eftersom klockan ännu inte passerat midnatt lät jag inte tillfället gå mig ur händerna utan slängde mig ut på dansgolvet och skuttade runt. Och konstaterade att King of Pop fortfarande regerar på dansgolvet. Michael Jacksons låtar spelas fortfarande flera gånger i timmen.

När klockan började närma sig ett tog vi oss hem och på väg mot Hötorgets tunnelbanestation högg det till på ett oroväckande sätt i höften. Och nog måste det betraktas som en arbetsskada när inte arbetsgivaren ser till att de anställda får den träning de så väl behöver.

Men nu tänker jag ta en pocketbok, inta soffan och fortsättningsvis vila mig och höften i form.

Paparazzi

Jag tänkte redan på det för flera veckor sedan. När vi var på Winnerbäckkonserten. Att jag är skeptisk till män med huvudbonad. Särskilt om de envisas med att behålla den på hela tiden. Som Winnerbäck. Då drar jag automatiskt slutsatsen: Här har vi en man med begynnande tunnhårighet. Och inte bara det: Här har vi en man med komplex för sin begynnande tunnhårighet.

Och här har ni Lars Winnerbäck, flera veckor senare. Igår kväll. Lite suddig. Jag skyller på mobilkameran och skymningen. Plus lite darr på handen från min sida, när jag skulle smygfota. Och han har fortfarande kepsen på. Så jag undrar: Har han en begynnande flint? Och om han har det, har han komplex?

Igår var vi på Mosebacke ihop med Winnerbäck och många andra för att lyssna till Weeping Willows avskedskonsert. Gruppen som har en alldeles särskild plats i den vemodiga delen av hjärtat. Under en period när Trean levde rövare satt Maken och jag framför varsin dator och fnulade, ackompanjerade av WW. Alternativt av LW. Det liksom förstärkte den dämpade sinnestämningen.

Och det var kul att tillbringa kvällen i sällskap av båda konstellationerna. Och att LW verkar gilla WW.

Sketabra

Gårdagens Winnerbäckskonsert kändes betydligt tätare och rockigare än utomhuskonserterna vi varit på tidigare. Ljudet gick fram på ett helt annat sätt och ljusspelet förhöjde intrycket. Speciellt tunnelbanetåget som passerade i bakgrunden. Dessutom slapp vi skuffandet hit och dit av folk som prompt ska förflytta sig i folkhavet eftersom vi hade sittplatser.

Enda störande momentet var gänget bakom oss där en av killarna var motvillig besökare.
– Jag kan inte komma på att jag hört mer än en av hans låtar. Och det var i en kyrka.
Kompisen bredvid försökte hela tiden peppa med uppmuntrande tillrop som
– Visst är han bra.
– Den låten måste du ha hört förut.
Men han var svårtflörtad och tyckte tillställningen knappt var värd tre av fem möjliga. Trist sällskap för en entusiast.

Sen undrar jag varför publiken är Lasse med Lars Winnerbäck. Hans närmaste kanske inte ens kallar honom det. Men å andra sidan är det svårt att skandera Laars klapp-klapp-klapp, Laars klapp-klapp-klapp eller Vi älskar Laars, vi älskar Laars.

Futurum

Vi ska på baluns i helgen. Det är två par i bekantskapskretsen som firar 2 x 20 år som gifta. Och nu grunnar vi på vad vi ska köpa med oss. Förväntas det bröllopspresenter eller bara gåbortsgåva. Och ska paren ha varsin. Eller går det bra med en Aladinask där Anderssons tar övre lagret och Petterssons det nedre.

I inbjudan stod det Ta gärna något rött på er. Där funderar jag på om vi ska chocka omgivningen med att Maken bär tomtedräkt. Jag har köpt en röd överdel och nöjer mig med det. Kanske att jag kostar på mig rött nagellack. Matchande strumpor verkar svårt att få tag i.

Annars ser jag fram emot Winnerbäckkonserten på fredag. Inomhus den här gången. Utan regn.

Skumt

Jag har en rumsgranne på jobbet. En kille i 35-årsåldern, som jobbar deltid och då menar jag verkligen Deltid med stort D; han kommer vid nio och går halv ett och kostar 45 minuters lunch under den perioden. Vissa dagar kommer han inte alls. Idag slog han rekord och var kvar tills klockan var över tre.

Undrar hur han får tillvaron att gå ihop på den arbetsinsatsen? Med familj dessutom. Han måste ha gift sig rikt.

Och nu över till ett helt annat äktenskap. Idag fick jag klart för mig vem min nya musikfavorit, Carla Bruni, egentligen är. I soundtracket från 500 Days of Summer ingår en låt med henne. En jättebra låt och när jag googlar på människan så ser jag att hon är gift med franske presidenten.

Det hade jag inte en aaaning om. Att det var samma människa.