Sakletare

Jag är den första att bekräfta att orden ”Den som söker, han finner” är sanna. För om man letar så brukar man hitta något. Inte alltid det man eftersöker, men det man finner kan vara nog så värdefullt.

I fredags var Maken och hämtade ett nytt sim-kort till sin surfplatta. Det gamla kortet hade förkommit på något sätt. Just det här med att slarva bort saker är vi båda ganska duktiga på. När Maken hade brutit loss det lilla sim-kortet från det större kortet, satte han in sim-kortet i plattan. Och alla var nöjda och glada.

Följande morgon frågade Maken: Var är mitt nya sim-kort? I plattan, svarade jag. Nej, sa Maken. Jag tog ur kortet igen, eftersom jag inte vill använda det när jag har tillgång till det trådlösa nätverket.

– Jaha, var la du kortet?
– På överkastet.

Inte världens bästa plats för ett litet sim-kort. Speciellt som jag bara rev av överkastet och slängde de på golvet när vi skulle lägga oss på kvällen. Så det var bara att börja leta. Ta isär sängarna i sina beståndsdelar. Träribbsbotten med motor, resårmadrass, bäddmadrass, lakan, täcke och kuddar.

Men inget sim-kort återfanns. Däremot hittade vi mina glasögon inkilade mellan ribbottnen och resårmadrass. Och som jag letade efter dem när de försvann för nästan ett halvår sedan. Utan framgång. För drygt en månad sedan gav jag upp och köpte ett nytt par.

Och jag lovar att nästa gång vi tappar bort något, så kan jag ge mig på att vi hittar sim-kortet.

Fler hushållsvedermödor

I februari 2007 genomförde vi en radikal åtgärd i hemmet. Vi avskaffade skräpskåpet. Alltså ett mindre köksskåp där vi la saker som inte inrymdes i de vanliga kategorierna som används i ett kök. Allt från tejprullar, yatzytärningar, tändsticksaskar, upphittade skruvar och buntband till gummisnoddar och låsolja. Hyllorna fylldes med udda glas och kryddor. Det funkade ganska bra. Ett tag. Så här drygt fem år senare har skräpet återerövrat 66 % av utrymmet. Bara kryddorna har hävdat sitt utrymme.

För ett par veckor sedan, när vi fick våra nya köksstolar och några släktingar hämtade de gamla, gjorde jag även av mig med stolen i sovrummet. Den stol, som nästan aldrig syntes under alla mer eller mindre använda klädesplagg. Så nu får jag ta mig själv i kragen och bestämma mig för om kläderna ska hängs upp eller vikas in i någon byrålåda, alternativ slängas i tvättkorgen. Än så länge har det gått bra. Men jag får se om jag lämna lika gynnsam rapport om fem år.

Idag grep jag mig an med ett nytt projekt: tvätta tvättkorgen. Steg ett består i att tvätta allt, som ligger i korgen. Och i botten låg ett par saker som nog legat där över fem år. Makens knäskydd av märket Vulcan. Och under dem låg en Quicksilver surfskjorta i udda färg, som säkert legat där ännu längre. Dold av skjortan ett par ljusa strumpbyxor, som jag utan att darra på manschetten vidarebefordrade till sopkorgen.

Steg två i tvätta tvättkorgen är just att tvätta själva korgen. Och jag kan lugnt säga att det behövdes. Att det dröjt så länge sedan sist beror nog just på att det var så länge sedan den tömdes helt. Och att korgen står inne i en garderob. Eller att jag är väldigt hemmablind.

Nästa projekt kan bli garderobsröj. Hallgarderoben kommer man knappt in i. Men det får bli när och om inspiration infinner sig.

Om jag var en inredningsblogg

Då skulle jag kunna skriva om mina planer för sovrummet. Hur vi ska dölja missfärgningen på tapeten i huvudänden av sängen med en sänggavel.

Igår var vi och äntligen och hämtade sänggaveln på Mio möbler. Efter ett andra, mer desperat sms från affären. Nu står paketet på högkant i hallen. Och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Tanken är att gaveln ska kläs in i vårt överkast. Eftersom vi sällan orkar bädda lägga på det på sängen. Det som blir över av överkastet ska bli en sån där lång tarm, som brukar ligga i fotänden på hotellsängar. Blir det ytterligare tyg över, så får det bli kuddfodral.

En hake är att överkastet har några år på nacken och borde tvättas innan vi gör något annat med det. Eftersom överkastet är både stort och tungt så räcker inte en vanlig tvättmaskin till. Utan det krävs en med en kapacitet på minst 12 kg och det har vi inte i vår fastighet. Och det betyder att Maken får boka tvättid och tvätta någon annanstans. Sånt brukar ta sin lilla tid.

Dessutom har vi köket. Vår plan från i vintras har inte gått riktigt i mål. Det som återstår är att få diskmaskinsluckan på plats. Träfronten till diskmaskinen står fortfarande och skäms i ett hörn. Och det har den gjort i 7 månader. Hittills.

Dags för en omröstning:

Men nu är jag ingen inredningsblogg. Och tur är väl det. Då skulle det inte bli så många inlägg. Eller bilder. I alla fall inte på min egen inredning. Då skulle jag vara tvungen att jobba mig blå i Photoshop. Som värsta mäklare ungefär. Lägga till hemtrevliga detaljer lite här och var. För jag är dålig på växter, kuddar, tofsar och prydnadssaker. För att inte tala om öppna spisar.

Som värsta förortsbor

Vad ska man med en bil till när det knappt finns någon svamp i skogarna? Och vädret inte inbjuder till picknick i det gröna. Och alla vänner och bekanta är bortresta, redan påhälsade eller bor alldeles för långt bort för en dagsutflykt?

Jo, man gör som en massa andra. Tar bilen och åker till köplador utslängda i vägkorsningar. Som i Länna där Nynäsvägen korsar Lissmavägen. Gör av med pengar. Närmare bestämt 10260 kr. Slantar som ska göra oss till lyckliga ägare av fyra pinnstolar av modell Lilla Åland. Som har det jag kräver av en köksstol: den är stadig, har en bekväm sits och bäst av allt; tvärslåar mellan stolsbenen. Men eftersom det bara fanns tre stolar i lager och vår hyrda bil var väldigt liten, så bestämde vi oss för att avvakta leverans tills den fjärde stolen dyker upp.

På tillbakavägen passade vi på att snygga till på Treans grav. Med några nyinköpta begonior från Plantagen. Allt medan regnet vräkte ner.

Sen lämnade Maken av mig hemmavid och bilen återlämnades till Ove på Folkungagatan. Och så var den helgen all. Så gott som.

Mitt liv är så spännande

Mina bästa glasögon fick fötter och försvann. Stod inte att finna någonstans. Som jag letat. Men på helt fel ställen. Annars är bakom soffan ett bra tips. Jag brukar hänga brillorna grensle över soffryggen när jag tittar på tv och fler än en gång har jag lyckats peta ner dem.

Under sängen kan de också återfinnas. På något sätt har jag kommit åt dem under natten där de legat på nattduksbordet, så att de trillat i golvet. Tredje heta stället är bänken bredvid diskbänken. Sista möjligheten brukar vara bland tidningar och papper på köksbordet.

Men denna gång gick jag bet. Ända tills jag röjde efter barnbarnen. Då hittade jag hårborsten på bänken bredvid diskbänken. Jag som sätter en ära i att ta undan kammar och borstar. Särskilt från köket. Hår som inte sitter kvar på sin ägare är lite äckligt.

Min hårborste hör hemma i hallbyrån. När jag drog ut lådan för att återbörda borsten, hittade jag glasögonen. De låg på borstens plats. Hur det kom sig? Jo, när jag blåste håret efter senaste tvätten, gjorde jag det i köket. För att Maken fortfarande sov. Och jag halvsov uppenbarligen. När jag skulle lägga tillbaka fönen och borsten, tog jag fel. Greppade glasögonen, som låg intill och la dem i hallbyrån.

Men nu är var sak på sin plats. Så länge det varar.

Hemska tider

Under de senaste dryga 10 åren har jag suttit i eget rum på jobbet. Sluppit reta mig på folks musiksmak, dåliga högtalare, parfymer och deras allmänna uppsyn. Nu ska det bli andra bullar i och med att uppköparens utvecklingsavdelning flyttar hit.

Vi kommer att dela rum med andra. Inte i storrum, men två till tre personer i större rum. En flyttprojektdeltagare visade förslaget på fördelningen och jag tände på alla fyra.

Totalt kommer vi att vara drygt ett dussin utvecklare. Från oss kommer två kvinnor och två män och från uppköparen kommer en kvinna och övriga är män. Förslaget var att placera oss tre kvinnor tillsammans i ett rum längst bort i korridoren.

Kvinnofängelset, tänkte jag att det kunde stå på dörrskylten och protesterade omedelbart. Vore det inte bättre att blanda oss mer så att vi kunde lära oss av varandra? Med mera, med mera.

Där gav jag chefen lite mer jobb. Men då fick han lite annat att tänka på istället för att oroa sig över sin egen dåliga sits och att hans rumsyta kommer att halveras. Och jag vet inte om mitt krånglande ger något positivt resultat. Egentligen. Konsekvensen är att jag får husera ihop med någon Pär, som jag aldrig träffat.

Han kanske stinker Aqua Vera, fiser och spelar Radio Viking dagarna i ända. Och Pärnilla å andra sidan kan vara en hejare på Regular Expressions och Java. Vad vet jag?

Nu sitter jag och väntar på att Maken ska komma med lånebil och hämta upp mig. Vi ska ut till Lillsyrran och Svågern. Han ringde igår och ville gärna att vi skulle träffas.
– Jag har fått färdtjänst, så jag kan komma till er om det kniper.

Så mycket kniper det inte. Dessutom skulle Svågern behöva forcera två halvtrappor och det blir jobbigt med rollator. Färdtjänst och rollator före 57 års ålder. Det trodde varken han eller vi inte för ett år sedan.

Kärnor

Jag är en okomplicerad själ, som uppskattar simpla ting. Som enkla och lättlästa böcker. Och på ett par timmar tog jag mig igenom Cecilia Hagens Kulla-Gulla stretar vidare. Den om alla duktiga flickor födda på 1940-talet, som närmar sig pensionen.

Jag är sex år yngre, men vi har ändå många gemensamma nämnare. Den egna odödligheten och bristen på ekonomisk framförhållning till exempel. ”Om jag dör” och ”pensionssparande, varför då?”

Men på en punkt går våra synpunkter isär: hemmets viktigaste möbel. Hon framhåller soffan men jag håller självklart på köksbordet. Hur många gånger har vi inte haft gäster och suttit i köket hela kvällen? Det är mer regel än undantag.

Vårt första gemensamma köksbord var ett begagnat med perstorpsplattan virrvarr. Måtten var 80 x 120 plus en utdragbar skiva. Exakt likadant som exemplaret som stod hemma i mammas kök fast hon hade två utdragbar skivor och vårt ingick i hyran. En möblerad etta i övervåningen på en villa i Mälarhöjden.

Andra köksbordet kom från Svärföräldrarna. De flyttade från en stor fyra till en etta och där rymdes inte deras stora runda bord. Vi hade just flyttat till en stor trea så hos oss passade det alldeles utmärkt. Vår matplats var helt enligt standarden för miljonprogrammet.

Jag väntade Trean och var stor som ett hus. På sista besöket hos barnmorskan mätte hon midjemåttet. ”105 cm” sa hon och jag tänkte ”Milda makter är jag lika stor som köksbordet!”. Men lugnade mig när jag insåg att jag rört ihop omkrets och diameter. (Ja, jag vet. Jag har nämnt det förr, men det är inte så ofta jag blandar ihop saker.)

Runda bord är inte särskilt praktiska. De tar stor plats och ändå rymmer de inte så många. Därför köpte vi ett stort obehandlat furubord på Ikea. En gånger två meter. Runda bordsskivan målades i blått och skruvades upp på sovrumsväggen, som huvudgavel till sängen.

Furubordet stod pall i närmare 20 år. När vi flyttade till stan kapade vi ner det på längden. Då hade stora barnen flyttat och det räckte med ett bord för fyra.

När vi gjorde om i köket för några år sedan kändes furu väldigt passé. Speciellt som vi valde köksbänkar i ek och nu sitter vi runt ett ekbord. Med tilläggsskiva så att vi kan sitta upp till 10 pers i köket.

Jag är väldigt nöjd med bordet. Men de tillhörande stolarna irriterar. De saknar nämligen tvärslå mellan benen och jag hade ingen aning om hur ofta jag satte upp foten på pinnen på grannens stol.

Men nu vet jag, så nästa stolsgeneration kommer med all säkerhet vara utrustad med tvärslå.

farmors-soffa

I farmors soffa med Tvåan i knäet och Trean i magen. Inskannad från en gammal diabild. Om begreppet är bekant.