Tjuvlyssnat

Jag hade anledning att ta mig in till city idag. Igår, på lunchen, slog jag en lov in på KappAhl i hopp om att hitta en höstjacka. Och det gjorde jag; en tunn dunjacka som räckte ner över rumpan. Jag vill att jackor ska göra det annars blir den världsdelen så kall och frusen. Problemet var bara att i Globen fanns det ingen jacka i min storlek.

Så idag jag tog en tur runt Riddarfjärden och mellanlandade på Sergels torg. Där fanns min jacka och i passande storlek. Men bara i beige och jag som hade tänkt mig en svart. Tills jag kom fram till att jag nästan alltid köper svarta jackor och bestämde mig för att bryta den vanan.

Ut ur butiken gjorde jag sällskap med en mamma och hennes dotter.
– Mamma, där borta är Skulpturhuset. Kan vi inte gå dit? undrade flickebarnet.
– Visst, men jag vill först gå in på Lindex. Sen kan vi gå till Kulturhuset. Rättade modern.

Jag gick med raska steg Drottninggatan mot Gamla stan. Utanför en butik ringlade sig en jättelång kö. Eftersom jag gått samma väg, fast åt andra hållet på väg till tandhygienisten i tisdags visste  jag varför folk stod där och trängdes. Men det gjorde inte paret som gick jämsides.

– Oj, varför köar folk här? frågade kvinnan.
– Det är kanske något nytt spel som släpps, föreslog mannen.

Och då kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
– De köar för att Winnerbäck är där och signerar, sa jag .
– Winnerbäck, vem är det? frågade paret i förbifarten.

Det får ni ta reda på själva, tänkte jag och fortsatte hemåt. Lycklig ägare till en tunn dunjacka. En sån där som flertalet tanter går omkring i. Min förhoppning är bara att jag inte kommer likna en Michelingubbe i den.

I tredje och fjärde led

Min moder tyckte att hon hade besvärliga barn och brukade nedkalla ont över oss genom att uppgivet säga: Jag kan bara önska er lika jävliga ungar som jag själv har. Och så blir det ofta; barn liknar sina föräldrar.

Tvåan var väldigt kinkig med kläder när hon var liten. De skulle sitta skönt, inte för hårt och inte för löst. Inte skava eller klia. Inte vara för varma och framför allt inte korva sig. Nu får hon tusenfalt igen. Stella är alldeles omöjlig med kläder på morgonen. Hela påklädningsprocessen sker under skrik, gråt och tårar. I morse skulle jag lämna henne i skolan och innan alla kläder var på plats hade hon skrikigt sig riktigt hes.

Den koftan är inte bra, den gråa år mycket bättre. Jag vill ha den, fast den ligger i smutsen. Det spelar ingen roll om tjocka vantarna är inte torra. Byxorna åker bara upp. Mössan åker ner i ögonen. Kängorna klämmer jättemycket. Du spänner alltid för hårt. Hängslena är för långa. Nu är de för korta. Jag kan inte böja mig.

Och så håller det på. Ända tills vi klivit ut genom porten och då blir Stella from som ett lamm igen och kan beundra saker, som de rimfrostiga träden längs Ringvägen.