Dags att gå till nästa nivå

För drygt fem år sedan, när Svärdotterns mamma dog i alldeles för tidig ålder, var Svärdottern självklart både sorgsen och deprimerad. Inte långt efter dog vår son Trean, hennes make och barnens far. Efter den värsta chocken – eller kanske på grund av den – konstaterade hon lakoniskt: Säga vad man vill, men det här fick mig att snabbt komma över mammas frånfälle.

Och nu är det min tur. Jag som blev så upprörd och besviken över att inte få någon inbjudan till arbetsgruppens gemensamma middag på lokal. Det var ju ingenting i jämförelse med min chefs sågning av min arbetsinsats. Nej, jag struntar i om jag inte blir medräknad som en i gänget och säger som Winnerbäck:

Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

dpi

 Men eftersom jag är den enda kvinnan på min grupp funderar jag på att flagga upp för diskriminering. Prata med facket eftersom det är uppenbart att jag döms efter annan mall än övriga. Män. För jag har kompetens som behövs och som flera andra på gruppen saknar. Och om mina brister ligger mig i fatet, så borde deras också göra det. Ligga dem i fatet, alltså.

Nu över till något helt annat. Svärdotterns senast lilla bebis. Ja, jag säger senaste. Modern kommer att vara fertil många år till. Nu är bebban drygt två månader. Och ser ut så här.

Not so very funny – if you ask me

Den senaste tiden har verkligen bjudit på utmaningar. Och då talar jag om jobbet. Min kollega Åke har haft semester. Varför han nu blev beviljade det när somliga andra vackert får gå till arbetet, trots alla outnyttjade semesterdagar? Nå, men när Åke är borta får den här lilla råttan absolut inte dansa på bordet. Nej, hon får se till att verksamheten fungerar.

Och det är här utmaningarna har radat upp sig. Den ena jobbiga situationen efter den andra. Jag har inte gjort annat än städat efter olika medarbetare och rett upp handhavandefel på handhavandefel. Sett till att miljontals kronor hamnat hos sina rätta ägare. Åtminstone fyra gånger den senaste veckan.

Mitt i alltihopa kommer en inbjudan till ett utvecklings-/lönesamtal med min närmaste chef. Han som sitter i rummet bredvid mig och i möjligaste mån ignorerar mig så gott han kan. Och bråttom var det att klara av alla medarbetarsamtal. För den 12/9 ska han sticka på semester.

Som ni hör är jag inte så imponerad av mannen ifråga, men jag tänkte att jag skulle ge Totte en chans. Nu när han, för första gången på alla år tagit sig i kragen och inbjudit till samtal med sin personal. Jag kan bara säga att det sket sig direkt.

Vi hade fått en lunta med papper från HR där vi skulle resonera om olika punkter och gradera ämnena i betyg 1-5 där ett var sämst och fem högsta betyg. Första ämnet: Arbetsmiljö. Är du nöjd med den? Ja, sa jag. Nej, sa chefen Totte. Den är hemsk. Tycker du? genmälde jag. Själv tycker jag att den är bra. Det är rent och snyggt, skrivborden är höj- och sänkbara, ventilationen är bra och vi har en fantastisk terrass. Jag sätter en femma på arbetsmiljön.

Men Totte ringade ändå in tvåan. Och ännu värre blev det när vi kom in på min kompetens. Värdelös, sa Totte. Du kan inget som är värt något. Men hallå, vem är det som får ta hand om skiten när andra klantat sig? Jamen, systemet är så klantigt gjort så att det går att göra fel, tyckte min chef. Konstigt att det fungerat alldeles utmärkt under alla år. Och det är klart att det går att göra fel om man inte begriper vad man håller på med, menade jag.

Så där höll vi på i en halvtimme. Jag tyckte att jag var värd fyror och femmor. Totte höll inte alls med. Det blev genomgående ettor och tvåor. Som sagt, till och med på arbetsmiljön, som jag var helt nöjd med. Plus B i ordning och uppförande. Han visste nog att jag gjorde svartjobb, som han inte beordrat. Bakom hans rygg. Insatser på sådär 20 minuter som visserligen gjorde stor skillnad för användarna. Men ändå. Han hade inte fått bestämma.

Efter den bataljen tog jag lunch. I sensommarvärmen. På terrassen. Den som ingår i min dåliga arbetsmiljö. Efteråt, på väg till ett möte med en kund, blev jag upphunnen av en medarbetare. Nu var det knas igen. Och jag felsökte och hittade problemet. En kund hade skickat in en fil, som inte följde överenskomna regelverket. Kontakta kunden och be dem skicka en korrekt fil, sa jag och gick hem. Less på jobbet. Och framförallt min chef.

När jag står vid grönsaksdiskarna på Ica ringer en chef. Inte han som sågat mig strax före lunch, utan mannen snäppet över honom. Eftermiddagens fel kvarstår. Kunden har inte skickat någon ny fil. Vad göra? Varför frågar du mig? undrade jag bittert. Enda anledningen till att jag skulle vara behjälplig är att jag tycker synd om de som har fått problemet på halsen. För någon större kompetens besitter jag ju inte.

Efter gårdagens lönesamtal blir det väl minus i lönekuvertet. Om Totte finge bestämma. Som det känns nu får man gärna ge mig foten. Med omedelbar verkan. Då skulle jag ta med mig min jobbdator och två papperskassar till jobbet. Lämna tillbaka datorn och passerkort. Tömma lådhurtsen på personliga föremål och ta mina soffkuddar och gå ut genom snurrdörren.

Det skulle bara kännas skönt. Och framförallt befriande.

Livet är inte så livat när man tänker efter

Nej, egentligen är livet ett enda stort logistikproblem. Åtminstone mitt liv. Och värre än vanligt. Bara idag så har jag ägnat snudd på all min vakna tid åt logistik. Fyllt på i ena ändan och tömt ut i den andra. Eller tömt i ena änden och fyllt på i den andra. Och det handlar inte bara om min egen kropp.

När jag vaknade och hasade mig mot köket plockade jag upp morgontidningen från hallmattan när jag passerade ytterdörren. Transporterade tidningen till köksbordet där gårdagens tidning låg kvar. Den stoppade jag i kassen för pappersåtervinning.

Under en lov i vardagsrummet hämtade jag upp diverse rester från gårdagen. Som ett par vinglas och en skål full av uppätna ostbågar. Med tillhörande påse. Diskmaskinen var ockuperade av ren disk, som jag raskt förpassade till sina platser i lådor och skåp. Det gav plats för den smutsiga disken.

Då var det dags att tänka på frukost. Och morgonkaffe. När jag satte på espressomaskinen blinkade kontrollampan ilsket. Vatten! Vatten! Så jag fyllde på och beställde en dubbel espresso. Varvid lampan började blinka. Igen. Bönor! Bönor! skrek Jura. Och jag fyllde på och beställde ytterligare en espresso. Och vad hände? Jo, lampan blinkade ännu ilsknare. Bajsa! Bajsa! Nu var det dags att byta blöjor, typ. Sumpskålen var full.

Efter avslutad frukost gav jag mig på sängarna. Bytte underlakan och bäddade. Tog ut den torra tvätten ur torktumlaren och vek in den. Tog ut den våta tvätten ur tvättmaskinen, la den i torktumlaren och knäppte på den. Fyllde tvättmaskinen med lakan och handdukar, satte på den på 70°.

När det var klart drog jag fram dammsugaren för att kratta i gångarna. Maskinen lät lite tröttare än vanligt och det berodde på att påsen var full. Där rök sista dammsugarpåsen. Nu gäller det att komma ihåg att passera Home på Götgatan och inhandla nya. Helst innan det är dags för påsbyte igen.

Blomsterkvasten Maken fick, som tröst av sina arbetskamrater stod och såg vissen ut i sin vas. Så den brottade jag ner i en soppåse. Och placerade vid ytterdörren i sällskap med den vanliga soppåsen, tidningskassen, lådan med pappersförpackningar och påsen med några sillburkar och en tom vinpava. De överfulla kassarna med pantflaskor hamnade också i hallen.

Jag tar grejerna med mig när jag handlar, var min tanke. Det hade säkert fungerat om jag hade haft fler händer än två. Jag lämnade pantflaskorna och satsade på sopor och återvinning. Vilket var klokt eftersom jag fick trycka in mina pappersförpackningar i den något fulla behållaren.

På Hemköp köpte jag lammstek och yoghurt och på Ica handlade jag oxfilé och hummer. Plus lite till. Och jag kom till och med ihåg att ta fram min bonuskupong när jag skulle betala. En liten tant blockerade kundvagnarna. Hon hade problem att ställa tillbaka vagnen och få ut sin plastplutt. Flytt på dig, tänkte jag. Men sa: Vill du ha hjälp? Det ville hon. Och jag fick fast hennes vagn och loss plastplutten.

När jag kom hem, ställde jag ryggsäcken i hallen, tog kassarna med pantflaskor, vände i dörren och gick ner till Coop. Där handlade jag lite till och pantade mina flaskor och burkar. Jag brukar trycka på Biståndknappen. Mest för att det hänt mer än en gång att jag glömt visa upp pantkvittot i kassan. Då är det lika bra att avsluta pantningen direkt vid automaten. Tidigare har sådan givmildhet belönats med en rungande applåd. Men idag hördes inte ett ljud. Till min stora besvikelse.

Tillbaka i hemmet kunde jag konstatera att torktumlaren hade torkat klart och lakanen höll på att centrifugeras. Tömma och fylla och tömma igen. In med mat och dryck i kyl och frys och dags att fundera på dagens lunch. Som kommer att kräva ytterligare påfyllningar, tömningar och transporter av diverse gods.

Livet är inte som en tom påse. Nej, det är ren och skär logistik.

Hyfs & stil

Fråga: Jag arbetar på kontor och delar korridor med flera andra, däribland min närmaste chef. Flertalet medarbetare kommer tidigt och går tidigt, men vi är några som oftast är kvar till 17. Vi, i det här fallet är min chef, jag och två killar som sitter i rummet bredvid mitt.

Det händer då och då sena eftermiddagar, när övriga har gått hem, att min chef passerar mitt rum, går in till killarna i nästa rum och stänger dörren bakom sig. Det stör mig jättemycket. Den enda som han har att stänga ute är mig. Vad ska jag göra för att få chefen att förstå att hans beteende är både störande och sårande?

Svar: Det låter som din chef har problem med sin roll på arbetet. Att han inte förstår sitt personalansvar. Jag gissar att han inte är så gammal eftersom han verkar bete sig barnsligt. Jag skulle föreslå att du konfronterar honom och berättar hur du uppfattar hans handlande. Eller så gör du som du brukar; håller käft och avreagerar dig på annat håll.

Dåligt sällskap

Här stämmer man träff på stan med sin äkta hälft. För att han ska agera åsna, det vill säga bära mat. För en gångs skull. Ett brev betyder så mycket och kuvertet från Uffe på Ica innehöll en Mors dagspresent på 100 kronor. Förutsatt att man handlade för 1000 och mat för den summan är mer än jag orkar bära.

Samtidigt vet jag att det är lügens att shoppa ihop med den mannen. Han bara dog när jag slet upp brevet från Uffe och ville pricka av rabatter. Sallad 14:90, butiksblandad (? men den var god) Skagenröra 99 kr/kg, 2 paket Bad & Toalett 30kr, Persikoyoghurt 3 kr rabatt, ett dussin ägg 16:90.

Plus allt annat som var på upphällningen hemmavid. Som olja, vinäger, plastpåsar, rengöringsmedel, tandkräm, mjöl, socker. Med mera. Med mera. Och sen gällde det att hålla koll på totalsumman. Det vore pinsamt om displayen visade Att betala: 975:00. Så jag blev snuvad på Uffes hundring.

Slutsumman hamnade på 1073:50 (tack magister Karlemyr för huvudräkningen) och jag kom till och med ihåg att ta fram alla kuponger i kassan. Maken packade kassarna snabbt och drog iväg långt innan jag var klar med betalning och den obligatoriska kvittokollen. Han ville antagligen inte riskera att jag skulle bli ännu pinsammare. Genom att ha anledning att gnälla över något på remsan till exempel.

Grå gråare grått

Nej, det blev inte vårjackan imorse. Smådugg och kyla tvingade fram tjockare doningar. Och för att pigga upp morgonpromenaden bestämde jag mig för ett nytt projekt: mobilmorgon. Det vill säga knäppa ett kort under förflyttningen till jobbet. Igår var det spikmatta, idag dödskalle.

Ikväll ska jag jobba över. När det händer saker i bankvärlden måste kollegan Åke och jag hålla i spakarna. Och gissa om det blev liv i sofforna i vårt vardagsrum för den sakens skull.

– Vadå måste? Ingen kan väl tvinga dig. Om jag känner dig rätt så erbjöd du dig frivilligt. Räckte upp handen och knäppte med fingrarna och sa Jag kan, jag kan.
– Barnen då? Vi ska ju ha dem i helgen. Du kan väl hämta för en gångs skull?
– Och som tack får du hela 1,3% i löneförhöjning! Du är bara pinsam.

Nu undrar jag om Åke fick höra samma saker från Marie hemma i sin soffa?

Kvinnonatt

När Svärdotterns lillasyster var 14 år frågade jag henne vad hon ville bli när hon blev stor och utan minsta tvekan kom svaret omedelbart: Fotbollsfru!

Alltså gifta sig med ett fotbollsproffs, föda några vackra barn, ha tjänstefolk och bara glida omkring i största allmänhet. Men yrke och utbildning, då? Njae, det är så viktigt. I så fall något med mode eller inredning.

Därför blir jag mörkrädd över tv-serier som Hollywoodfruar. Är poängen att publiken ska bli imponerad eller hånskratta? Eller vad är syftet? Mer än att sälja annonstid.

Och inser inte fruarna hur sorgligt utbytbara de är? För om kärlekssagan mellan miljonär och guldgrävare börjar så här:

David var gift och hade två barn när han i början av 1980-talet träffade Suzanne ombord på ett flygplan.
Amerikanen började flörta med den unga blondinen från Krylbo i Dalarna.
– Jag gillar egentligen inte europeiska kvinnor. De är så håriga, sa han.
Den dåvarande lärarvikarien i Upplands Väsby fann sig snabbt. Hon slängde upp sitt ben över hans, tog hans hand och lät den glida från fotled till lår:
– Känn, sa hon.
När de gick av planet var de par.

då är slutet på historien ganska given. Och allt är bara en tidsfråga.

Svacka

Nej, jag hade inte klarat mig länge i ett koncentrationsläger. Gått upp i ottan för att marschera till stenbrottet. Inte med tyfus, difteri och skabb. Jag hade sagt Skjut mig bara – gör mig den tjänsten. Ingen skulle bli gladare än jag.

Gårdagens nästäppa huvudvärk övergick under natten till huvudvärk, feber och lättare magsjuka. Och plötsligt var jag tillbaka i Solberga 1976. Med barn som inte kunde hålla tyst när deras mor låg i ett mörklagt sovrum och försökte slumra. Ljudet skar in i hjärnan och den dumme mannen fattade inte att alla måste ut. Nu!

Och 34 år senare är omgivningen fortfarande lika oförstående.
Ursäkta mig! Men de spelar ju bara på datorn. Just det! Och den där evighetsmusiken gör mig vansinnig. Runt, runt som värsta konsummärket. Gå på Spårvägsmuseet, på McDonalds. Åk till Sypoolen. Vad som helst, men försvinn. Ut! Nu!

Så försvann de äntligen ut. Efter många om och men. Till McDonalds och min tyfus har lagt sig något. Så pass att jag tål ljus och kan läsa. Hungern börjar också komma tillbaka. Eller mer ett otydligt sug efter något mer substantiellt än te och bubbelvatten. Men inget i kylskåpet lockar mig. Än.

Annars, då?

Tackar som frågar! I helgen var vi på Riverdance. Med de fyra biljetterna, som vi fick som kompensation för att platserna på Walking with Dinosaurs var så usla. Föreställningen var sådär. Lite som Disney On Ice. Tekniskt duktiga, men trötta artister som gjorde sitt jobb, helt enkelt.

Sen passade jag på att handla ostbågar, när barnbarnen ändå skulle sova över. För presentchecken på 40 kr från OLW. Ett litet plåster för att jag inte tyckte att Nacho Cheesedipsåsen smakade ost. Bara paprika. Det skulle den göra, menade fabrikanten. Det stod ju paprika i innehållsförteckningen.

Och inte har jag hört ett knyst från Visa om mina försvunna pengar. Jag överdrev förlusten i tidigare inlägg. Den var inte 42.000 utan 22.000. Men det är pengar det också. Speciellt som Maken bitit sönder en tand, jag ska till både tandläkare och tandhygienist inom kort. Plus att jag beställt nya glasögon.

Men på andra områden går det framåt. Med myrsteg. Maken fick ändan ur vagnen och satte dit träluckan på diskmaskinen. Sådana detaljer är hans jobb, han som har tillgång till skruvdragare och ögonmått.

Och jag köpte en ny trasmatta. Så om vi bara kan få undan skräpet som står på vardagsrumsgolvet, det som tidigare rymdes ovanpå hallgarderoberna och har status kanske slänga alternativt stuva undan någon annan stans. Då kanske vi kan börja bjuda hem folk.

Om det inte vore för alla påbörjade Legobyggsatser, som Maken köpt med 40% rabatt. Bara 1400 för tre Star Warsskepp i bautamodell. Hela köksbordet är belamrat.

Jag som trodde vi vuxit ifrån sådana plastbitar.

Brottning

Vet ni hur många fickor det finns i ett par blåbyxor? Alldeles för många om ni frågar mig. Det är till och med fickor i fickorna. Och i en av fickorna som sitter på en större ficka, finns en ficka för legitimation. Minst 16 är det och då är inte fickorna för knäskydd inräknade.

– Kan du slänga mina jobbyxor i tvättmaskinen. Jag hinner inte.

Det låter som en enkel uppgift men innan jag kommit så långt, som att lägga brallorna i maskinen, hade det gått en kvart och på köksbordet ligger nu en hög med diverse pryttlar; maglite, karbinhake, talmeter, nagelknipsare, penna, avbitartång, polygrip, nycklar, insexnycklar, lampa, små skruvmejslar, stor mejsel med utbytbara bits, plus några lösa bits, volttestare, vita plastbokstäver (OIN), tändstickor, skruvar, spikar och några uppsättningar med ätpinnar.

Då blev jag tvungen att slå en signal till plaggets ägaren för att höra vad mannen skulle med pinnarna till.
– Släng dem inte, vad du gör. De är oumbärliga när man ska laga lås.
Jahapp, det är mycket man inte har en aning om och inte konstigt att byxorna väger ton innan man näckat dem på lösöret.

En annan tung sak är boken jag just påbörjat; Dennis Lehanes Ett land i gryningen. Den är 762 sidor tjock och väger 1,7 kg i pocketformat. Absolut ett kilo för mycket om man jämför. Jag är van att hålla böcker med en hand när jag läser; den här måste jag låta vila mot något underlag.

Jag har bara hunnit 50 sidor och är redan trött i armarna.

Utan kaffe stannar Sverige

Jag har fördomar när det gäller män. En man är helt enkelt ingen riktig man om han är opraktisk.

Säljaren på jobbet är en man. Opraktisk och omanlig. Nu var det andra gången han skulle fixa kaffemaskinen och gör samma idiotiska fel. Fyller på mjölkpulver i kaffebehållaren. Man måste vara väldigt obegåvad för att lyckas med det. Och dessutom två gånger på kort tid.

En opraktisk kvinna hade åtminstone läst instruktionerna innan. Men en opraktisk man gör inte det eftersom han inte vet att han inte kan allt. Ungefär som Lorrysketchen där två män ska koppla en musikanläggning. ”Man kan göra så, men det är inte rätt.”

Nu får alla hålla tillgodo med att köa upp vid en enda kaffemaskin och ansvarig ringa och mörka för företaget som servar maskinerna.

Hemska tider

Under de senaste dryga 10 åren har jag suttit i eget rum på jobbet. Sluppit reta mig på folks musiksmak, dåliga högtalare, parfymer och deras allmänna uppsyn. Nu ska det bli andra bullar i och med att uppköparens utvecklingsavdelning flyttar hit.

Vi kommer att dela rum med andra. Inte i storrum, men två till tre personer i större rum. En flyttprojektdeltagare visade förslaget på fördelningen och jag tände på alla fyra.

Totalt kommer vi att vara drygt ett dussin utvecklare. Från oss kommer två kvinnor och två män och från uppköparen kommer en kvinna och övriga är män. Förslaget var att placera oss tre kvinnor tillsammans i ett rum längst bort i korridoren.

Kvinnofängelset, tänkte jag att det kunde stå på dörrskylten och protesterade omedelbart. Vore det inte bättre att blanda oss mer så att vi kunde lära oss av varandra? Med mera, med mera.

Där gav jag chefen lite mer jobb. Men då fick han lite annat att tänka på istället för att oroa sig över sin egen dåliga sits och att hans rumsyta kommer att halveras. Och jag vet inte om mitt krånglande ger något positivt resultat. Egentligen. Konsekvensen är att jag får husera ihop med någon Pär, som jag aldrig träffat.

Han kanske stinker Aqua Vera, fiser och spelar Radio Viking dagarna i ända. Och Pärnilla å andra sidan kan vara en hejare på Regular Expressions och Java. Vad vet jag?

Nu sitter jag och väntar på att Maken ska komma med lånebil och hämta upp mig. Vi ska ut till Lillsyrran och Svågern. Han ringde igår och ville gärna att vi skulle träffas.
– Jag har fått färdtjänst, så jag kan komma till er om det kniper.

Så mycket kniper det inte. Dessutom skulle Svågern behöva forcera två halvtrappor och det blir jobbigt med rollator. Färdtjänst och rollator före 57 års ålder. Det trodde varken han eller vi inte för ett år sedan.

Ideologiska överbyggnader

”Handlar jag i enlighet med mina övertygelser eller ändras mina åsikter efter det jag gör?” Det tycker jag är en fråga för Linda Skugge.

Egentligen är det emot mina principer att kommentera Skugge. Men kan jag bara inte låta bli. Jag kan inte förstå hennes argumentering om äktenskap och skilsmässa i artikeln på Newsmill. Vad finns det för motsättning mellan äktenskap och att försörja sig själv?

”Det jag alltid förespråkat för kvinnor är att vara självförsörjande. Fixa en utbildning och ett jobb tjejer! … Det är inte bättre att vara beroende av stormorsan Sahlin än av din man. Jag kan försörja min familj på min egna inkomst och det gör mig stark och fri. Jag är den bästa förebilden för mina älskade döttrar.”

De flesta gifta kvinnor har en utbildning, ett jobb och egen inkomst. Jag har det och ett av skälen är just att varken jag och inte heller någon annan vet vad morgondagen bär med sig. Sjukdom och död är inget man lägger in i almanackan. Så den som, utan egentlig anledning, är beroende av andra för sin försörjning är ute på hal is.

”Jag tror på att jobba hårt och göra rätt för sig. Jag tror på att köpa sig det man vill ha.”

Visst, det går att betala för trädfällning och städtjänster. Många gifta gör också det. Men allt kan man inte köpa för pengar. Inte i det långa loppet. Och är hon så fri och självförsörjande om det är skattepengar subventionerar hennes hushållsnära tjänster. Är det så mycket bättre än A-kassa och bidrag. Nej, mera ta från de fattiga och ge till de rika.

Och den reformen kommer bara att göra somliga kvinnor mer jämlika. Större delen av dem förmodligen gifta med män som har råd att betala.

Nej, Skugge värnar bara om sitt varumärke. Som vanligt.

Nu funderar jag på att kommentera Blondinbellans artikel om feminism i Expressen. När jag ändå är igång och bryter mina principer. Hon är ungefär i samma klass när det gäller självförhärligande, som Skugge.