Sakletare

Jag är den första att bekräfta att orden ”Den som söker, han finner” är sanna. För om man letar så brukar man hitta något. Inte alltid det man eftersöker, men det man finner kan vara nog så värdefullt.

I fredags var Maken och hämtade ett nytt sim-kort till sin surfplatta. Det gamla kortet hade förkommit på något sätt. Just det här med att slarva bort saker är vi båda ganska duktiga på. När Maken hade brutit loss det lilla sim-kortet från det större kortet, satte han in sim-kortet i plattan. Och alla var nöjda och glada.

Följande morgon frågade Maken: Var är mitt nya sim-kort? I plattan, svarade jag. Nej, sa Maken. Jag tog ur kortet igen, eftersom jag inte vill använda det när jag har tillgång till det trådlösa nätverket.

– Jaha, var la du kortet?
– På överkastet.

Inte världens bästa plats för ett litet sim-kort. Speciellt som jag bara rev av överkastet och slängde de på golvet när vi skulle lägga oss på kvällen. Så det var bara att börja leta. Ta isär sängarna i sina beståndsdelar. Träribbsbotten med motor, resårmadrass, bäddmadrass, lakan, täcke och kuddar.

Men inget sim-kort återfanns. Däremot hittade vi mina glasögon inkilade mellan ribbottnen och resårmadrass. Och som jag letade efter dem när de försvann för nästan ett halvår sedan. Utan framgång. För drygt en månad sedan gav jag upp och köpte ett nytt par.

Och jag lovar att nästa gång vi tappar bort något, så kan jag ge mig på att vi hittar sim-kortet.

I have a dream

diskmaskinsluckanOch nu har den lilla drömmen gått i uppfyllelse. Det tog bara halvannat år så var diskmaskinsluckan på sin rätta plats. Alltså fastskruvad på fronten till maskinen.

Maken har hela tiden hävdat att han inte klarar jobbet på egen hand. Han måste ha hjälp. Och jag har vägrat. Vi beställer hit en snickare, har jag tyckt. Du är inte klok, så komplicerat är det inte. Men jag vill inte, för är det någon gång vi blir osams så är det när vi ska vara händiga ihop.

Då kan det löna sig att ta hand om barnbarn. Tvåan och Svärsonen gick på bio och vi tog hand om småtjejerna. När föräldrarna kom för att hämta upp sin avkomma, fick Svärsonen syn på diskmaskinen och undrade om den var trasig. Nej, den är hur hel som helst. Det är bara själva luckan som står och skäms i ett hörn.

Då sätter vi fast den och det omedelbums. Sa Svärsonen i bestämd ton. Totalt tog det 30 minuter och större delen av den tiden gick åt till att leta efter monteringsanvisning, skruvar och skruvdragare. Men nu sitter luckan på och jag kan pensionera träsleven, som jag bänt upp fronten med.

Det kan finnas sämre skäl till att knäcka en champagneflaska.

Fler hushållsvedermödor

I februari 2007 genomförde vi en radikal åtgärd i hemmet. Vi avskaffade skräpskåpet. Alltså ett mindre köksskåp där vi la saker som inte inrymdes i de vanliga kategorierna som används i ett kök. Allt från tejprullar, yatzytärningar, tändsticksaskar, upphittade skruvar och buntband till gummisnoddar och låsolja. Hyllorna fylldes med udda glas och kryddor. Det funkade ganska bra. Ett tag. Så här drygt fem år senare har skräpet återerövrat 66 % av utrymmet. Bara kryddorna har hävdat sitt utrymme.

För ett par veckor sedan, när vi fick våra nya köksstolar och några släktingar hämtade de gamla, gjorde jag även av mig med stolen i sovrummet. Den stol, som nästan aldrig syntes under alla mer eller mindre använda klädesplagg. Så nu får jag ta mig själv i kragen och bestämma mig för om kläderna ska hängs upp eller vikas in i någon byrålåda, alternativ slängas i tvättkorgen. Än så länge har det gått bra. Men jag får se om jag lämna lika gynnsam rapport om fem år.

Idag grep jag mig an med ett nytt projekt: tvätta tvättkorgen. Steg ett består i att tvätta allt, som ligger i korgen. Och i botten låg ett par saker som nog legat där över fem år. Makens knäskydd av märket Vulcan. Och under dem låg en Quicksilver surfskjorta i udda färg, som säkert legat där ännu längre. Dold av skjortan ett par ljusa strumpbyxor, som jag utan att darra på manschetten vidarebefordrade till sopkorgen.

Steg två i tvätta tvättkorgen är just att tvätta själva korgen. Och jag kan lugnt säga att det behövdes. Att det dröjt så länge sedan sist beror nog just på att det var så länge sedan den tömdes helt. Och att korgen står inne i en garderob. Eller att jag är väldigt hemmablind.

Nästa projekt kan bli garderobsröj. Hallgarderoben kommer man knappt in i. Men det får bli när och om inspiration infinner sig.

Hur det gick?

Nästan som majoriteten i omröstningen trodde. Sänggaveln kom på plats före diskmaskinsluckan. Som inte har kommit en millimeter närmre diskmaskinen.

Men sänggavlen är inte omklädd  med överkastet, som planen var. En kvalificerad gissning är att den aldrig kommer att bli det. Nu när gaveln redan står där den ska stå. Och det funkar med enfärgat. Nästan bättre än med mönstrat, med tanke på den röriga fondtapeten bakom.

Och det kanske inte blir någon tarm i fotänden av sängen heller. Inte av överkastet. Jag har några tyger liggande, inköpta i Sydafrika.

Hm, jag kanske ska göra om sovrummet i afrikanskt tema.

Om jag var en inredningsblogg

Då skulle jag kunna skriva om mina planer för sovrummet. Hur vi ska dölja missfärgningen på tapeten i huvudänden av sängen med en sänggavel.

Igår var vi och äntligen och hämtade sänggaveln på Mio möbler. Efter ett andra, mer desperat sms från affären. Nu står paketet på högkant i hallen. Och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Tanken är att gaveln ska kläs in i vårt överkast. Eftersom vi sällan orkar bädda lägga på det på sängen. Det som blir över av överkastet ska bli en sån där lång tarm, som brukar ligga i fotänden på hotellsängar. Blir det ytterligare tyg över, så får det bli kuddfodral.

En hake är att överkastet har några år på nacken och borde tvättas innan vi gör något annat med det. Eftersom överkastet är både stort och tungt så räcker inte en vanlig tvättmaskin till. Utan det krävs en med en kapacitet på minst 12 kg och det har vi inte i vår fastighet. Och det betyder att Maken får boka tvättid och tvätta någon annanstans. Sånt brukar ta sin lilla tid.

Dessutom har vi köket. Vår plan från i vintras har inte gått riktigt i mål. Det som återstår är att få diskmaskinsluckan på plats. Träfronten till diskmaskinen står fortfarande och skäms i ett hörn. Och det har den gjort i 7 månader. Hittills.

Dags för en omröstning:

Men nu är jag ingen inredningsblogg. Och tur är väl det. Då skulle det inte bli så många inlägg. Eller bilder. I alla fall inte på min egen inredning. Då skulle jag vara tvungen att jobba mig blå i Photoshop. Som värsta mäklare ungefär. Lägga till hemtrevliga detaljer lite här och var. För jag är dålig på växter, kuddar, tofsar och prydnadssaker. För att inte tala om öppna spisar.

Som värsta förortsbor

Vad ska man med en bil till när det knappt finns någon svamp i skogarna? Och vädret inte inbjuder till picknick i det gröna. Och alla vänner och bekanta är bortresta, redan påhälsade eller bor alldeles för långt bort för en dagsutflykt?

Jo, man gör som en massa andra. Tar bilen och åker till köplador utslängda i vägkorsningar. Som i Länna där Nynäsvägen korsar Lissmavägen. Gör av med pengar. Närmare bestämt 10260 kr. Slantar som ska göra oss till lyckliga ägare av fyra pinnstolar av modell Lilla Åland. Som har det jag kräver av en köksstol: den är stadig, har en bekväm sits och bäst av allt; tvärslåar mellan stolsbenen. Men eftersom det bara fanns tre stolar i lager och vår hyrda bil var väldigt liten, så bestämde vi oss för att avvakta leverans tills den fjärde stolen dyker upp.

På tillbakavägen passade vi på att snygga till på Treans grav. Med några nyinköpta begonior från Plantagen. Allt medan regnet vräkte ner.

Sen lämnade Maken av mig hemmavid och bilen återlämnades till Ove på Folkungagatan. Och så var den helgen all. Så gott som.

Utvärdering

Nu har jag haft den nya diskmaskinen i drygt en månad och har lite synpunkter på lösningen för besticken. Till skillnad mot mina tidigare maskiner så har den nya modellen ingen bestickkorg utan en utdragbar besticklåda överst. Det har sina för- och nackdelar.

Fördelar
* Det ryms en massa bestick i lådan. Fler än jag har tillgång till.

Nackdelar
* Det krävs större precision när man ska ladda besticklådan. Allt ska ligga rakt och prydligt. Helst sorterat på typ, så att det blir enklare att tömma maskinen.
* Slevar, vispar och andra utrymmeskrävande redskap får inte plats, utan måste diskas liggande på våning två eller tre.
* Besticklådan sitter där den sitter. En bestickkorg kan man lyfta ur och det är en fördel om det är ett längre avstånd mellan diskmaskin och kökslådor.
* Den utdragbara besticklådan skymmer övriga korgar och det gör att besticken måste laddas in sist. Med en bestickkorg kan man fylla på vartefter, genom att ha understa korgen utdragen och doppa knivar och gafflar. Alternativt ha bestickkorgen stående på diskbänken.

Men i det stora hela är jag nöjd med den nya maskinen. Speciellt med att inredningen är så flexibel. Alla tallrikshållare går att fälla ner och mittenkorgen går att höja och sänka i tre olika lägen. Jag har bestämt mig för att mittenläget passar mitt porslin bäst. Då ryms våra halvhöga vinglas på våning två och våra stora tallrika på våning tre.

Nu väntar jag bara på att träluckan ska komma på plats. Otåligt.

Småbarnsliv

Jag är så otroligt bortskämd med oförskämt god hälsa att när jag känner mig lite hängig, så vaknar hypokondrikern i mig. Som nu i helgen. När jag mådde lite tjyvtjockt, saknade aptit och helst ville ligga i soffan och läsa. Är detta en simpel förkylning eller kan det vara borrelia? Jag hade bevisligen en fästing efter svampjakten på Ettans landställe för ett par veckor sedan.

Inte vet jag, men jag tillät mig att ligga på soffan och läsa medan barnbarnen kojade. Och körde bort mig för att de behövde plymåerna jag låg på. En balkong, skulle de bli. Och jag vandrade vidare till sängen.

– Kom och kolla! Vi har fettsäkrat kojan. Det är bara My och jag som kommer in. Inga vuxna får plats.

Och då skänkte jag Lena Andersson i DN en tanke. Kommer hon någonsin få se en fettsäkrad koja?

Så småningom även skyddad med laser; rött garn som knöts kors och tvärs genom vardagsrummet. Omöjligt att ta sig förbi utan att larmet utlöstes. Det vill säga att min handväska for i golvet.

Lakansdag

På lördagar byter jag lakan och det känns bra. Bra med rutiner så att bytet verkligen blir av. Jag minns att Tvåan trodde att vi bytte lakan en gång om året. Mest för att jag på den tiden rev ur lakanen ur sängarna, tvättade och hängde för att bädda om med samma lakan. På så sätt slapp jag vika in tvätten.

Nu försöker jag få snurr på användandet och förvarar lakanen med kortändan utåt och när jag byter tar jag alltid de understa. Nytvättade läggs högst upp.

För ett tag sedan degraderades två underlakan till fönsterputstrasor eftersom de var alldeles utslitna. I samma veva hade Åhléns erbjudande med två lakan för 129 kr. Jag såg det som ett tecken och köpte fyra om utifall ytterligare gamla behöver kasseras.

De nya lakanen känns bra, det är bara ett aber: jag såg inte att kortändorna är stadkanter och långsidorna är fållade när de låg i sina förpackningar. Och det gör att sovrumsdörren, som är min klämdörr när jag viker in lakanen, inte kan hålla kvar lakanet när jag sträcker det.

Så nu har jag fått ändra vikteknik. Det funkar inte med fröken Cederstrands metod: Vik lakanet på längden, vik det en gång till på längden, släpp ner ena sidan och vik upp den på andra sidan. Typ. Nu får jag vika de nya först på korten och sen på längden.

Det är inte lätt att lära gamla hundar sitta. Och lite fuskigt känns det utan lakanssträckning. Tur att linneskåpet luktar precis lika gott som vanligt. Det är nämligen en liten last jag har, att öppna dörren till garderoben med lakan och handdukar och dra in doften i näsborrarna. Det kallar jag riktig parfym.

Undrens tid är inte förbi

Det är ett sant mirakel varje gång jag tar mig helbrägd till och från jobbet. På hemvägen frös det på och sista biten var snorhal. Och mina vinterkängor börjar ge upp. Sömmarna har släppt på flera ställen. Men vad är att förvänta efter fem vintrar?

Behöver jag säga att det är nog med vinter? Jag tror det eftersom mitt tidigare tjat inte har haft någon större effekt.

Och här har vi den lilla, lilla gummans lilla, lilla badrum. Om ni undrade hur det ser ut när tre garderober bånkats ihop till ett våtutrymme.

Rullar

Snälla lilla Visa, ge mig mina pengar! De där stålingarna som försvann i Sydafrika skulle komma väl till pass nu. Vi ligger redan på minus på kontot och det är över en vecka kvar till lön.

Maken har bitit sönder en tand, som kräver rotfyllningen. Inget gratisnöje. Och jag har också varit hos tandläkaren. Bara för årlig kontroll. Min egenkontroll sa inga hål och det höll tandläkaren med om. Men tog 808 kronor för besväret.

Sen har jag köpt en tv-bänk och en hallbyrå. På Ikea. På nätet. Det kostade 4279 med transport. Draget och klart. Anländer förhoppningsvis i veckan.

Förutom diverse leksaker och restaurangbesök köpte Maken ett vildsvin i tisdags. Död gris för 1400. Filén (god) är uppäten och resten ligger i frysen.

Ska jag verkligen behöva tulla på sparkontot för att klara mig till den 25:te? Eller behöver jag en jordbävning för att få perspektiv på tillvaron?

Annars, då?

Tackar som frågar! I helgen var vi på Riverdance. Med de fyra biljetterna, som vi fick som kompensation för att platserna på Walking with Dinosaurs var så usla. Föreställningen var sådär. Lite som Disney On Ice. Tekniskt duktiga, men trötta artister som gjorde sitt jobb, helt enkelt.

Sen passade jag på att handla ostbågar, när barnbarnen ändå skulle sova över. För presentchecken på 40 kr från OLW. Ett litet plåster för att jag inte tyckte att Nacho Cheesedipsåsen smakade ost. Bara paprika. Det skulle den göra, menade fabrikanten. Det stod ju paprika i innehållsförteckningen.

Och inte har jag hört ett knyst från Visa om mina försvunna pengar. Jag överdrev förlusten i tidigare inlägg. Den var inte 42.000 utan 22.000. Men det är pengar det också. Speciellt som Maken bitit sönder en tand, jag ska till både tandläkare och tandhygienist inom kort. Plus att jag beställt nya glasögon.

Men på andra områden går det framåt. Med myrsteg. Maken fick ändan ur vagnen och satte dit träluckan på diskmaskinen. Sådana detaljer är hans jobb, han som har tillgång till skruvdragare och ögonmått.

Och jag köpte en ny trasmatta. Så om vi bara kan få undan skräpet som står på vardagsrumsgolvet, det som tidigare rymdes ovanpå hallgarderoberna och har status kanske slänga alternativt stuva undan någon annan stans. Då kanske vi kan börja bjuda hem folk.

Om det inte vore för alla påbörjade Legobyggsatser, som Maken köpt med 40% rabatt. Bara 1400 för tre Star Warsskepp i bautamodell. Hela köksbordet är belamrat.

Jag som trodde vi vuxit ifrån sådana plastbitar.

Backa

Det räckte med två dagars arbete för att jag skulle vara mätt. Så kändes det inte på semestern. Då fick jag för mig att det lediga chefsjobbet nog skulle passa mig. Nya arbetsuppgifter och ökat ansvar efter drygt tio år på samma tjänst. En utmaning. Då.

Eftersom vi var ute i bushen slängde jag iväg ett sms till personalchefen och anmälde mitt intresse. Och utlovade en formell och välformulerad ansökan när jag kommit hem. Idag ringde min närmaste chef och efterlyste min ansökan.

Det blir inget av, sa jag och svarade på frågan: Nämn några av dina negativa egenskaper. Inte rakt ut utan mera inlindat.

Kan var omogen och osmidig. Saknar pokerfejs. Klarar inte konflikter mellan avdelningar. Speciellt inte när jag själv är involverad. Tar motgångar alldeles för personligt. Gillar inte lata/dumma människor. Blir ledsen när jag blir förbannad. Har svårt att underordna mig korkade beslut. Tycker inte om hierarkier. Gillar mina nuvarande arbetsuppgifter. Så länge de nu varar.

Nej, det känns inte värt besväret. Även om jag just nu sitter i det fulast möblerade rummet på hela bygget. Nästgårds med den kacklande Hönsgården och med en ny, oannonserad medarbetare inklämd mellan mig och Olle.

Inte ens lockbetet eget rum kändes tillräckligt frestande. Det är bara sju år kvar till pension och jag kan jobba hemifrån. Det gjorde jag idag och fick bra mycket mer jobb gjort än på plats.

Torka

Min mun gillar det indiska köket, men magen ställer sig mycket tveksam. Ändå väljer jag alltid snälla rätter. För andra gången på kort tid har det besannats. I förra veckan var det en lunch som gjorde sig påmind till långt in på kvällen. Nu är det middagen som åker rally i matsmältningssystemet. Men det smakade gott hela vägen ner. Sen blev det andra bullar.

Hemmet är rörigare än någonsin. Så stökigt att saker försvinner trots att de bara befunnit sig några timmar innanför dörren. Ett nytt minneskort till kameran har gått ett okänt öde till mötes. Och jag efterlyser härmed fyra oanvända underbrallor i maximodell inköpta på Åhléns. Plus en tunnare luvtröja. Inte ny, men praktisk i varmare klimat.

Målaren chockade med ett telefonsamtal där han meddelade att han tänkte börja på vår lägenhet imorgon. På torsdag trodde jag att vi var överens om. När vi hade lämnatdet nordliga decembermörkret. Nu blir det att stå och sova, annars vet jag inte hur vi ska lösa det.

Folk som bor i egna hus har många gånger konstiga föreställningar om hyresrätter. Somliga tror att allt är gratis. Att man får reparerat stup i kvarten på värdens bekostnad. Min chef är sån. Nej, lilla gubben. Vi får ommålat och tapetserat med väldigt glesa mellanrum.

Och det är inte gratis. Det är delar av hyran som fonderas till det återkommande underhållet. Hyran som hyresgästen betalar. Den här gången är det ur vår ficka pengarna tas, inte ur någon reparationsfond.

En liten leksak för sysslolösa. Wordle, som gör dina senaste inlägg till ett ordmoln. Så här blev mitt.

Inte klokt

Rörigt är bara förnamnet på hur vi har det. Två eller flera projekt krockar med varandra. Både hemma och borta. De på jobbet har gjort att jag smygjobbat när Maken filmfestivalat. Och hemma är det två stora projekt som krigar om resurser.

Renoveringen av sovrummen och hall pockar på uppmärksamhet. Vi har synkat semestern med ommålning och tapetsering. Men det betyder att vi måste tömma sovrummen och hallen. Målarna vill självklart ha jobbspejs. Vardagsrummet ser inte klokt ut med diverse byråer, nattduksbord, mattor, sängar och saker som vi lagrat ovanpå garderoberna. Min datorhörna finns numera i köket. Och den fungerar. Och det är huvudsaken.

Projekt nummer två är semesterresan. Vi har börjat plocka fram saker. Som väskor, tvättutensilier och diverse andra prylar. Tvättmaskin och torktumlare har gått för högtryck. Det blir så mycket lättare att packa när smutstvättkorgen är tom.

Maken är i sitt esse. Ny resa = ny kamera. Det vill säga om man lyckats avyttra förra generationen. Och det gjorde man. Kusin Klas behövde rejäla doningar när familjen skulle till Indien i november och Maken lånade ut vår systemdigitala modell. Som Klas fastnade för och gärna köpte. Prissumman är ett frågetecken. Och jag rotar inte i ämnet – då blir jag bara upprörd.

Men nu är vi lyckliga ägare till en ny kamera. En som får bra betyg i utvärderingarna. Men jag håller mig till den lilla smidiga utan system. Inte för att det spelar så stor roll eftersom jag är så dålig på att komma till skott.

Nu har jag bar två arbetsdagar kvar …

Miss Take

Vi har fått tillbaka köksluckor och lådor. Upplevelse var sådär. Vi gick på tumregeln färgen ser alltid mörkare ut när den kommer upp på väggen. Ju större yta, desto mörkare. Så vi valde en väldigt ljus nyans av grågrönt.

Not so very good tumregel. Nyansen är alldeles för ljus så köket ser mest solkigt ut. Får se om det tar sig i dagsljus. Annars får vi leva med det ändå. När vi köpt längre skruvar till handtagen och orkar sätta upp luckorna. Det lär väl dröja ett tag med tanke på att resultatet inte var 100.

Nästa fadäs var en köttbit som hamnat bakom lilla hinken med grekiska yoghurten. Passerat bästföredatum för flera dagar sen och luktade vedervärdigt. I hate to slänga mat. Speciellt när felet är mitt och kostat mig big money.

Då fick det bli sallad med chorizo och svarta bönor. Plus lite krossade valnötter på toppen. Jag försökte återskapa Texas Longhorns dressing med not so very bad resultat. Gräddfil, hackad rödlök och inlagd gurka. Även den hackad i småbitar. Plus lite gurkspad.

Ikväll ser jag Good bye, Lenin på ettan. Om jag orkar. Jag har satt den på inspelning för säkerhets skull. Visserligen har jag sett den ett par gånger, men den tål att ses om. Som jag minns den.

To do

Köpa barnkläder
Kläderna hänger som säckar på lilla Sally, säger Tvåan. Trots att de är i storlek 56. Jag har fått hedersuppdraget att inhandla några plagg som sitter bättre medan flickebarnet växer till sig.
Köpa vin
Det blir en flaska vin som gåbortspresent på lördag. En dyr rackare från Alsace, till ena paret. Det andra, som vi känner bättre, får gå på whiskeyprovning.
Klippa håret
Det var inte igår och maken antydde att jag börjar likna Janne Schaffer och så kan vi ju inte ha det. Varken Janne eller jag.

Och jag tänker verkligen inte promenera hem. Även om jag inte kan bli mer än genomsur. Det räcker alldeles utmärkt med morgonens övningar.

Kökkenmödding

Det har sina poänger att ha köksluckor och lådor på omlackering; man behöver inte öppna skåpsdörren för att slänga sopor. Egentligen är det den enda pluspoängen. Resten är minus. Som att det luktar sopor i hela lägenheten om man inte passar sig. Är man bara två räcker en soppåse flera dagar så det blir till att kasta när det är halvfullt. Och det tycker jag är slöseri med påsar.

Ett annat minus är att det ser fruktansvärt rörigt ut och att bjuda hem folk är inte att tänka på. Vi hade gäster en av de första dagarna luckorna var borta och de såg lite lätt förvirrade ut, som om de trodde att vi brukar ha det som vi hade det. Och de blev synbart lättade när vi förklarade hur det låg till.

Men det som får mig att verkligen längta hem luckor och lådor är diskmaskinen. Den har en luckfront, också den på ommålning och nu när den borta blir det så jobbigt att fylla och tömma maskinen. När inte motvikten i form av träfronten sitter där den ska är fjädern till diskmaskinsluckan alldeles för hårt spänd och det gör att luckan åker igen med en smäll om man inte håller emot. Och jag har ingen lust att ändra spänningen. Det var ett litet helsicke att få den som vi ville ha den.

Eftersom det är svårt att hantera disken med en hand så har jag en provisorisk motvikt i form av tre kastruller, som jag ställer på den öppna luckan. Det går det också. Men jag hoppas verkligen att ordningen är återställd senast inom nio dagar.

Annars är det jag som klagar. Det är jag bra på.

Tv3 20:00

Jag kan hålla med om att hemmen i serien Fula hem inte är några större skönhetsupplevelser. Men jag tycker inte att Simon & Tomas är särskilt bra på att försköna dem. Hemmen blir i regel bara annorlunda, inte vackrare.

Och aldrig att jag skulle släppa lös ett produktionsbolag för tv3 i mitt eget Sköna Hem för att de skulle sätta upp McDonaldskakel i köket.

Vi har helt enkelt inte samma smak, Simon & Tomas och jag.

Fula hem

– Har ni oljat in köksbordet? Det ser annorlunda ut, menade Svärsonen igår. Nej, ytan var lika obehandlad som tidigare. Skillnaden var bara att vi plockat bort allt för att duka till middag. Men nu börjar det se ut som vanligt igen.

bordet

Vi är helt enkelt ganska slarviga av oss och låter ofta saker ligga framme i väntan på slutgiltig åtgärd. Som kuvert vars innehåll man anar utan att öppna dem. Eller tidskrifter man borde bläddra genom före återvinning. Och koftan som jag ändå ska ha i morgon den kan ligga där den ligger.

Vi skulle helt enkelt aldrig platsa i Sköna hem eller Lantliv. Det är inte bara köksbordet, som är fel. Vad sägs om en låghalt duschkabin? Ena benet har vikt sig så att man är tvungen att ta ett stort kliv in i motsatt hörn och stå stilla där medan man duschar. Annars vickar kabinen betänkligt.

I vardagsrummet är det skåpet med digitalbox och dvd-skivor som får stå och skämmas. Maken fick för sig att det skulle gå att använda fjärrkontrollen utan att öppna skåpsdörren. Beama genom plåten. Han bände till ett raster i dörren, men inte funkar kontrollen för det. Skåpet ser bara väldigt misshandlat ut.

Hallen borde verkligen få nya ytskikt, det håller jag med om. Men varför börja riva loss tapetbitar om man inte tänker fullfölja jobbet? Ytan vinner inget på det. Tvärtom.

Men sovrummet är ganska hyfsat. Förutom en stor spricka i taket. Men den ska visst hyresvärden göra något åt.

Så den som tror att folk har det som i heminredningsreportagen har aldrig varit hemma hos vanliga människor. Alltså folk som lever i sin hem. På riktigt.