Novemberhelg

Den här helgen har jag lyckats med att sova ut ordentligt. Det har varit dåligt med den varan senaste månaderna. Jag har vaknat strax efter fem även på lördagar och söndagar och inte kunnat somna om. Men nu har jag överlistat både min fysiska och mentala person. När jag vaknar går jag på muggen och återvänder till sängen. Men för att förhindra att hjärnan börja gå på högvarv, så stoppar jag in öronproppar i öronen. Det gör att jag blir fjärmad från verkligheten och kan komma till ro igen.

Men vad gör nu en festivalänka som jag, när Maken ser tre till fyra filmer varje dag? Jo, hon tar det så lugnt och fint. Kör det vanliga förmiddagsrejset på lördagen. Med städning, tvätt och mathandling. Löser delar av lördagskrysset i DN. Läser lite och förkovrar sig i ett och annat.

När kvällen kommer vill hon beställa några böcker på Bokus och inser att hon även denna gång inte kommer ihåg sitt lösenord. Ja, det är även möjligt att hon även har fått sitt användarnamn om bakfoten. När de problemen löst sig, lägger hon tre böcker i varukorgen och går till kassan.

Det blev lite dyrare än det brukar. Vanligtvis beställer hon tre fyra pocket á 45 kr, men den här gången kostade hon på sig en bok för 175:-. I en genre som hon nästan aldrig köper: en kokbok! Lotta Lundgrens senaste. Leif GW Persson gav den goda vitsord och Festivalänkan litar på hans omdöme.

I övrigt går kvällen åt till Så mycket bättre och lagom till Downton Abbey har hon knoppat i soffan. Trots att festivalänkan haft för avsikt att se avsnitt 2. Därför har hon satt reprisen på inspelning; uppspelningen på svtplay uppförde sig så konstigt.

Söndagsvädret är ganska uselt så festivalänkan bestämmer sig för att hålla sig inne, tvätta det sista i korgen och vika in gårdagens torra tvätt. Lösa det återstående i lördagskrysset. Lägga sig på soffan och läsa igen. Men till eftermiddagen ska hon hursomhelst ut i regnet. Och gå på knytkalas.

Vi brukar ha knytis någon gång per år. Gärna med ett tema. Men det kräver både tid och organisation. En gång körde vi grekiskt tema och ett ungt par fick till uppgift att göra romröra till ett tjugotal personer. Utan att konsultera vare sig recept eller människor insatta i grekisk mathållning, blandade de Kalles kaviar med crème fraiche. Inte gott. En annan gång var temat turkiskt och då blev uppgifterna väldigt snett fördelade. Att fixa fram en massa vindolmar tar avsevärt mycket längre tid än att köpa baguetter. Menade hon som skulle göra dolmarna.

När vi konfererade om dagens knytkalas och velade fram och tillbaka, var det en av deltagarna som sa: Kan vi inte strunta i själva knytandet? Jag orkar inte. Varför träffas vi inte bara och beställer pizza istället?

Alla andra gjorde vågen! Så skönt och så avspänt. Då behöver ingen knyta knut på sig, vare sig med att organisera eller laga käket.

Så idag blir det pizza till middag och det var nog 100 år sen sist. Innan Maken visste vad vi bestämt insisterade han på att jag skulle ta med en doggy bag med hem till honom. Visst kan jag göra det, sa jag. Du kan få alla torra pizzakanter.

Biostaffet

pi

Igår var vi så lydiga och följde Jeanette Genteles rekommendation. Plus bättrade på rekordsiffrorna för antalet biobesök i helgerna. Vi såg alltså Ang Lees film Berättelsen om Pi. Och själva stafetten bestod i att vi och delar av Tvåans familj såg den i två omgångar.

Först var det Maken, Svärsonen och barnbarnet Stella som använde nyårsdagens eftermiddag till att kura i biomörkret. I en liten salong här på Söder. På kvällen var det dags för Tvåan och mig. I en liten salong på Norrmalm. Rasande vacker och spännande film. Jag ger den utan tvekan full pott. Och ber samtidigt Lena i Göteborg om en offentlig ursäkt för att jag aldrig kom mig för att läsa boken, trots att hon talade sig mer än varm för den.

Så om ni bara ska se en enda film under 2013, välj Berättelsen om Pi. Det gjorde jag och jag blev mer än nöjd. Trots att vi inte såg den i 3D. Den bengaliska tigern både skrämde och förtrollade alldeles tillräckligt i 2D.

TGIFF

Ja, jag är tacksam att det är fredag. Och dessutom månadens fria fredag efter en veckas beredskap. Speciellt som vi hade nattgäster. Sally och Stella sov över eftersom deras föräldrar var ute och roade sig på Friends arena.

Sally ägnade kvällen åt att titta på film tillsammans med Moppa. För Ettan har ett Netflixabonnemang, som han har lånat ut till sin gipsade fader. Och Moppa, av mig kallad Maken, gillar Wallace och Gromit. Men filmen de såg var tydligen alldeles för läskig för en treåring. Inte nog med att Wallace förvandlades till en jättekanin i nattens mörker; han tog andras grönsaker. Och det mest skrämmande av allt; han gjorde det utan att fråga först. För det vet Sally att man måste göra innan man tar något.

Flickorna somnade snällt, men Sallys sömn blev orolig. Titt och tätt vaknade hon till för att hon drömde om jättekaninen, som tog andras saker utan att fråga först. Och efter en lite orolig natt var det skönt med en lugn morgon. Stella gick själv till skolan och vid niotiden drog jag Sally till dagis.

Ja, jag drog henne i en pulka. På sandade trottoarer och över renplogade gator. Och framkallade det där avskyvärda, skrapande ljudet som jag hatar. Men vad gör man när det är alldeles för moddigt för barnvagn.

Nu har jag varit ute en sväng och klarat av helghandlingen. Jakten en stekpanna till mellanstora plattan pågår fortfarande. Jag har köpt två stycken utan att ha hittat rätt. Den första på Åhléns. På själva stekytan satt en rund lapp med lite information och när jag tog bort den hemmavid upptäckte jag en skada i beläggningen. Och skadad beläggning vill inte jag betala för eftersom jag redan har en sån stekpanna.

Den andra köpte jag idag på Ica. Utan att ha måttband med mig. Och det var dumt. Diametern på stekpannan var en centimeter för liten så den täcker inte hela plattan. Så den får åka med tillbaka till affären.

Jag får jaga vidare. Nästa nedslag blir på Järnia. Eller El- & Digital. Där jag redan har varit idag. Kolsyran var slut och jag stegade in i butiken med flaskan i handen.

– Oj, du måste bo alldeles i närheten. Flaskan är fortfarande varm, sa expediten. Det dröjde ett bra tag innan kvittot kom ut ur skrivaren.
– Hörru du, Sherlock Holmes, blir det något kvitto någon gång? Eller är det lika bra att jag går? Nej, det sa jag inte. Möjligen tänkte. Och kvinnan ursäktade dröjsmålet med att de just uppgraderat datorerna.

Och snart är det dags att hämta upp annat barn. På andra sidan Södermalm. Jag tror att 55:ans buss blir bästa alternativet. Då kan jag passera Ica på vägen till busshållplatsen och återbörda stekpannan.

Gårdagens sanning

Det är inte ofta jag är ute på stan. Och då menar jag Stockholms city, Norrmalm. Men när jag är, gäller det att få ut mesta möjliga av besöket.

Eftersom vi var ute i god tid i samband med gårdagens biobesök, passade jag på att ramla in på Åhléns skoavdelning. Där på en hylla stod ett par svarta läderboots av märket Wera, Åhléns eget.

De ropade högljutt: Prova och köp, prova och köp! Och då gjorde jag det. Provade och köpte.

Filmfestivaler kan sannerligen vara ett dyrt nöje.

Första reserv

I långliga tider har vår familj haft en novembertradition. Jag gav visserligen upp redan för över sex år sedan. Filmer på biosalong passar mig inte längre. Pallar inte att sitta still mer än två timmar. Och klarar inte alla lukter från flera hundra personer i samma utrymme. Plus att jag känner höstförkylningen komma som ett brev på posten.

Numera är det Maken och Ettan som håller fast vid att boka in halvannan vecka i november för att koncentrera sig på filmkonsten. Kruxet i år var bara att Ettan var inbokad på en tjänsteresa till USA under den gångna veckan. Och då har jag fått rycka in. En film om dagen tre dagar i sträck. Det tycker jag är bra jobbat för att vara mig.

I fredags kväll var vi på Skandia för att se överraskningsfilmen. På ett fullsatt, onumrerat Skandia gäller det att komma i tid och hålla sig framme. Bänkrad 15 är hetast för de flesta. Nivåskillnaden mellan 14 och 15 är ansenlig och benutrymmet är generöst. Helst vill vi sitta längst ut till höger, om utifall filmen visar sig vara en nitlott. Då kan man gå i förtid utan att störa allt för mycket.

Vi fick våra åtråvärda platser och bredvid oss satte sig en kvinna, som filmfestivalade i ensamt majestät. Före filmen satt vi och gissade vad det kunde vara för film.

– Bara det inte är Argo, sa damen till vänster om mig. Den har jag fått premiärbiljetter till.

Men det var Ben Afflecks nya film Argo. Historien om hur en CIA-agent lyckas smuggla ut sex amerikanska ambassadtjänstemän från Teheran 1979.

Spännande, med ibland lite väl lättköpta effekter. Som att bilar inte startade när det hängde på håret eller att folk blev hindrade från att nå telefonen när det ringde och det gällde liv eller död. Andan i filmen kändes väldigt amerikansk och patriotisk, men man slapp flaggviftade och högtravande retoriska formuleringar.

Föreställning nummer två, igår, var filmen Bekas. Gjord av en svensk kurd, som en fortsättning på hans examensarbete. En kortfilm också med titeln Bekas. Begreppet, om jag förstått saken rätt, hänsyftar på personer som saknar föräldrar och familj.

Resultatet var sådär. Konversationen pågick på kurdiska och filmen var textad med engelsk undertext. Det tror jag berodde på att filmen är ett tävlingsbidrag och vi var på juryvisningen. Men för mig gick alldeles för mycket av koncentrationen åt till att läsa textremsor. Dessutom skrek huvudpersonerna ut sina repliker. Och hade jag haft en krona för alla örfilar som utdelades, så hade biljetten varit betald flera gånger om.

Idag såg jag film nummer tre. Även den är ett tävlingsbidrag. En australiensk film, Wish You Were Here. Ruskigt spännande och bra. Helt otextad och det tog ett tag innan öronen ställt in sig på språket. Nu har jag inte sett andra i tävlingskategorin och kommer inte heller att göra det eftersom Ettan, Makens festivalsällskap, kommer hem imorgon och tar över.

Så i brist på mördande konkurrens utdelar jag årets bronshäst till Kieran Darcy-Smith för den täta Wish You Were Here.

Och på detta vis har jag fyllt årskvoten för biobesök på 72 timmar.

Så försvann större delen av den här dagen

Jag valde alternativet att bli en pensionär på min lediga dag. Helt utan avsikt. Men när Ica inte gav mig den utlovade rabatten på erbjudandet Ta tre betala för två då blev jag en riktigt krånglig pensionär dessutom och ställde mig i kassakön igen för att kräva tillbaka 14 kr. När man bara har pension att leva på så gäller det att ha kvittokoll. Och jag ligger redan nu i hårdträning inför Retirement-2017.

När jag ändå var ute och handlade passade jag på att slinka in på Bolaget. Det är inte klokt vad tomt det var på folk innan lunch. Bara två kassor öppna och ändå inte fler än två före i kön.

Nu har jag dammat och dammsugit, druckit te och snackat skit med en före detta arbetskamrat. Diskat och tömt diskmaskinen. Tvättat köksmattan, knappat in betalningen på två räkningar, överfört 935 kr till Makens syrra i Skåne, som försett oss med ett nyslaktat lamm. Numera inpackat i frysen.

Funderar allvarligt på att gå i klinch med kylskåpet. Ett annat alternativ är att inta horisontalläge och börja på Ingenbarnsland. Innan det mörknar alldeles. Det blir inget fredagsmys i soffan annars. Ikväll ska vi på bio. Stockholm Filmfestival visar hemlig överraskningsfilm på Skandia kl 21. Och jag hoppas att den är bra. Annars är risken stor att jag somnar.

Heureka!

Äntligen har jag hittat maträtten. Den med stort M, som de svårflirtade barnbarnen äter med god aptit. Förutom pannkakorna och Donken. Pasta Carbonara, en barnslig variant med bandspaghetti, bacon och äggula. Plus lite riven ost av grevétyp på toppen. Med betoning på lite. Kronan på verket är att få smula över basilikan själv.

Barnen nöjda och glada. Vilken lättnad. Och nu laddar de med Alice i Underlandet. För i morgon bär det av. Inte en dag för tidigt tycker de.

Inte imponerad

Det finns krigsfilmer och sen finns det krigsfilmer. Bra krigsfilmer handlar inte bara om kriget utan tar upp mer allmänmänskliga problem och själva kriget är bara en katalysator i händelseutvecklingen.

Sen finns det sämre krigsfilmer eftersom de är ganska meningslösa utom för de närmast sörjande. Hurt Locker är en sån film. Trots alla Oscarsstatyetter.

Problematiken i filmen basuneras ut redan innan själva filmen börjar. Ett citat som går ut på att risktagandet och spänningen i livshotande situationer blir som ett gift för somliga. Ett gift som de tvångsmässigt utsätter sig för gång efter gång.

Det är ett stort sett allt filmen har att säga. Och det tog över tre timmar.

Alla dessa varför

Pannkaka
Varför blir det alltid pannkaka av första pannkakan? Den konstrar och faller oftast isär. Ibland blir det pannkaka av alla pannkakor så att ingen håller ihop. Och ändå gör jag i stort sett smeten på samma sätt. Inte för att det spelar någon större roll, oavsett resultat går det i barnen som Guds ord i en tokig. Som mamma skulle ha sagt.

Filminspelning
Varför saknas ofta sista scenerna i filmer när man spelar in på digitalboxen. Igår var det Brewsters miljoner, som saknade upplösningen. Det förtog liksom hela upplevelsen för barnbarnen. Även om Maken försökte berätta slutet så livligt han bara kunde.

Buksvågrar
Varför tycker jag så illa om ordet? Det riktigt lyser frånstötande i ögonen på mig. Idag var det en notis i DN Kultur som förklarade Clinton och Norman Mailer vara sådana. Är det kombinationen buk och svåger reducerar en relation till att slafsa i sig något? Där kvinnan blir en förbrukningsvara? Jag vet inte, men jag vet att jag inte gillar begreppet. Spontant.

Sekulariserad

Vi såg Bruce den allsmäktige med barnbarnen. I sekvensen när Bruce fick ett sjå med att hantera alla människors böner fattade My ingenting. Vilket inte var så konstigt eftersom hon plötsligt ställde frågan:
– Bön. Vad är det för något?

Veto

Vinner Inglourious basterds Oscar för bästa film eller regi då vet jag inte vad jag ska hota med. Våldsam, meningslös, våldsamt meningslös och meningslöst våldsam. Och Tarantino är ljusår från Pulp Fiction.

En statyett till Tarantino och hela juryn skulle tvingas att se alla säsonger av Lilla Huset på Prärien. I ett sträck.

Gnöl

I går gjorde vi misstaget att se Julie & Julia, filmen jag halvsåg på flyget till Sydafrika. Det var ett tabbe. Av flera skäl. Främsta var sällskapet dvs Maken.

Filmen har två huvudspår; Ett där Julia Child (Meryl Streep med konstig röst) är en amerikansk kvinna i Paris, som skriver på en kokbok i fransk matlagning. Det andra handlar om Julie, en 30-åring med författarambitioner, som startar ett bloggprojekt där hon ska skriva inlägg om hur hon lagar alla maträtter i Julias kokbok under ett år.

Och handlar det om blogg, så handlar det om mig. I alla fall i Makens tankevärld. På ett negativt sätt. För det första är det dumt att blogga. Varför ägna tid att skriva mot en vägg utan att ha en aning om någon läser? När det finns människor i verkliga livet att kommunicera med?

När Julies make upplever att bloggen kommer före honom då tycker även Maken i soffan bredvid att det är så han har det och muttrar medkännande.

Och när Julie blir erbjuden bokkontrakt för sin blogg, så vänds även det emot mig. Först med: Det är väl sånt du fantiserar om. Sen kommer: Varför händer det inte dig? Då skulle det kännas bättre. För mig.

Nåja, nu vet ni hur jag har det. Och förresten; filmen var bra. Vad Maken än tyckte. Mycket bättre än på liten grynig skärm och med knappt hörbart ljud.

Smaksak

Jag gillar film i måttliga mängder, medan Maken inte kan få nog av rörliga bilder. Det blir nog nästan en rulle per kväll om han få välja. Och så mycket kvalitetsfilm produceras det helt enkelt inte.

Eftersom Maken är den som hyr är det han som sköter urvalet. Och då gäller det att jag kniper igen med vad jag tycker om filmen. Om jag tycker att den är dålig, vill säga. Jag kan inte vara den som först säger att det här var en riktig skitfilm. Nej, då gäller det att har tålamod och vänta ut Maken. För vi har ganska lika smak.

Är jag först med ett negativt omdöme är det som att jag sårar honom. Som att jag tycker att det är han som är värdelös.

Härom kvällen såg vi till exempel en film med Christian Slater, Lies and Illusions, och den vill jag ge 😦 😦 😦 😦 :(. Så dålig var den. Och jag behärskade mig tills Maken konstaterade detsamma.

Då var gårdagens Stone of Destiny med favoriten Robert Carlyle betydligt bättre. Och det kunde jag säga på en gång.

Baggis

Nej, Män som hatar kvinnor är inte 2009 års bästa film. Inte ens den näst bästa. Den är helt enkelt en dussinfilm och inget annat. Jag lovar att Bröllopsfotografen är bättre trots att jag inte sett den. Åtminstone mer underhållande om jag känner Malmros rätt.

Nu är det nästan så jag går med i gruppen Kvinnor som hatar Män som hatar kvinnor. Om den finns på fejan. Och om jag kommer ihåg mitt lösenord.

Härmigt

Nej, jag skulle inte bli som min mamma. Absolut på inga villkors vis. Inte ens som min svärmor. Ändå lutar det åt att allting upprepar sig.

Som det här med att knasöppna förpackningar. Min svärmor gjorde det ständigt och jämt. Ska det vara så himla svårt när det klart och tydligt står Öppna här! på fliken. Varför riva upp paketet i en helt annan ände?

Nu vet jag precis hur det går till. Visst står det Öppna här! Om man tar på sig glasögonen. Men det gör man inte eftersom då måste man leta upp brillorna.Eftersom man inte kommer ihåg var man lagt dem.

Och Maken, som hatade barndomens skogspromenader där hans mamma skulle ha barnen att sniffa under var och varannan gran. Bara för att känna hur gott det luktade. Nu tar han igen det på barnbarnen, som visar på samma bristande intresse som hans själv gjorde en gång i tiden.

Mina svärföräldrar pratade gärna sönder långfilmer genom att dividera om vem som spelade vilken roll eller vilken film de sett den eller den skådisen i. Det har vi också börjat med. Trots att vi påminner oss om hur vi avskydde det för 40 år sedan.

Och mamma gillade att läsa förtexterna på långfilmer. Högt. Och med svenskt uttala. Starring sa hon och sen kom hela rollistan. Jättejobbigt! Vi är faktiskt läskunniga om du inte visste det. Och förresten heter det Staaarring.

Nu får jag behärska mig för att inte själv börja läsa högt In order of Appearance

Förresten såg Sommaren med Göran häromdagen. Med Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg …

Nej, inte är den värd någon Guldbagge. Om jag får bestämma. Och andra med för den delen.

Inspired by a krönika.

Festivalänka

Stockholms Filmfestival drar igång så smått ikväll. Och jag är glad att jag slipper. Nej, jag orkar inte passa fler tider än jag behöver. Jag avstår gärna från trängsel i biofoajéer och att armbåga mig fram till en bra plats i en onumrerad salong. Och toaköerna är jag speciellt glad att slippa.

Varken mina ben eller min matsmältning gillar timtal av stillasittande. Det blir nog av den varan på jobbet. Så jag är så glad att få vara hemma och rå mig själv. Maken och Ettan klarar av att festivala på egen hand. Årets första film är Bitch Slap, som introduceras med Förbered dig på mer än ett simpelt cat fight när operationssköterskan, strippan och den psykotiska mördarinnan förenas i öknens jakt på stulna diamanter. Mördarinna?

Först gruffade Maken över min festivalvägran. Ända tills han konstaterade att det skulle bli väl dyrt om två skulle gå. Över 5000. Men jag är med på ett litet hörn. Jag köpte boken, som festivalfilmen Precious är baserad på. Pocket Shop erbjöd den med Festivalrabatt.

Det är skönare att sträcka ut sig i soffan med en pocket än att sitta som en fällkniv bland en massa regnvåta människor, som luktar våt hund. Tycker jag!

Miss Take

Vi har fått tillbaka köksluckor och lådor. Upplevelse var sådär. Vi gick på tumregeln färgen ser alltid mörkare ut när den kommer upp på väggen. Ju större yta, desto mörkare. Så vi valde en väldigt ljus nyans av grågrönt.

Not so very good tumregel. Nyansen är alldeles för ljus så köket ser mest solkigt ut. Får se om det tar sig i dagsljus. Annars får vi leva med det ändå. När vi köpt längre skruvar till handtagen och orkar sätta upp luckorna. Det lär väl dröja ett tag med tanke på att resultatet inte var 100.

Nästa fadäs var en köttbit som hamnat bakom lilla hinken med grekiska yoghurten. Passerat bästföredatum för flera dagar sen och luktade vedervärdigt. I hate to slänga mat. Speciellt när felet är mitt och kostat mig big money.

Då fick det bli sallad med chorizo och svarta bönor. Plus lite krossade valnötter på toppen. Jag försökte återskapa Texas Longhorns dressing med not so very bad resultat. Gräddfil, hackad rödlök och inlagd gurka. Även den hackad i småbitar. Plus lite gurkspad.

Ikväll ser jag Good bye, Lenin på ettan. Om jag orkar. Jag har satt den på inspelning för säkerhets skull. Visserligen har jag sett den ett par gånger, men den tål att ses om. Som jag minns den.