Fotgängarbloggen

Välkommen till bloggen för gångtrafikanter!

Nej, jag vill inte elda på i cykelkriget. Inte heller är jag av åsikten att alla cyklister är dumma. Det av flera skäl. Dels för att jag vet att flertalet gör så gott de kan. Men stans trafikplanering verkar skötas av ett gäng inkompetenta skrivbordsnissar som förmodligen åker bil eller kommunalt. Och dels för att jag själv cyklar emellanåt. Men jag behöver avreagera mig.

Min slutsats är att de dumma cyklisterna är alldeles för många och korsar min väg, alltså min gångväg, alldeles för ofta. Eftersom jag går runt en mil om dagen på stadens trottoarer, gång- och cykelvägar så gives det många tillfällen. Här kommer några betygsatta incidenter från de senaste dagarna.

trecyklar

I morse kom en kvinna vinglade förbi mig på trottoaren. En smal trottoar där cykelbanan löper alldeles bredvid. Om än en nivå ner.

– Är inte du lite för stor för att cykla på trottoaren? frågade jag.
– Vadå då? Jag stod faktiskt där borta och ringde.
– Och det tycker du är ett fullgott skäl?
– Du kommer nog fram dit du ska oavsett om jag cyklar på cykelbanan eller inte.
– Det tror jag säkert.
– Du får ha en bra dag, sa hon i snäsig ton.
– Jag önskar jag kunde säga det samma. Var jag helt enkelt tvungen att genmäla.

femcyklar

I går, på hemvägen, gick jag som vanligt på Skanstullsbrons västra sida. Och det är förenat med livsfara i rusningstid. Cyklar och cyklister kommer i horder när det slår om till grönt i korsningen Götgatan-Ringvägen.

Då blir jag lätt påcyklad av en medelålders kvinna, som cyklar på gångbanan. Hon stannar men vägrar att flytta på sig.

– Här kan du väl inte cykla. Cykelbanan är på andra sidan vita strecket.
– Vadå? Du kan gå på andra sidan bron.
– Varför skulle jag göra det?
– För det är bättre om plats.
– Men hallå! Är du seriös? Ska jag förflytta mig till andra sidan bron bara för att du ska kunna cykla på gångbanan? Varför gör du inte själv det? Cyklar på andra sidan om det är bättre plats där.

fyracyklar

För några dagar sedan, när jag också var på väg hem över Skanstullsbron, blev jag omcyklad av en ung tjej. Hon färdades alltså mot enkelriktat och höll på att braka in i en cykelhord på väg söderut. Då bryter sig en man ur horden och stoppar tjejen genom att hugga tag i hennes cykelstyre.

– Du får inte hålla fast mig, vrålar tjejen.
– Men du cyklar ju mot enkelriktat. Begriper du inte hur farligt det är när det är så många som kommer från andra hållet?
– Jag fattade inte att det var enkelriktat förrän jag var halvvägs över bron. Vad skulle jag göra?
– Kanske vända. Eller varför inte kliva av cykeln och gå?
– Du har i alla fall inte rätt att stoppa mig.
– Det tror jag nog att jag har, sa mannen och drog fram en polisbricka ur bakfickan på sin cykeltröja.
Då gjorde jag tummen upp mentalt och gick vidare.

Varför kan folk som uppenbarligen gör fel aldrig tillstå det? Utan alltid käfta emot. I dag väljer jag nog gamla klaffbron på hemvägen. Det känns lugnare för nerverna.

Om jag var en på-stan-blogg

Då skulle jag inte bara skumma utan lusläsa DN:s kalendarium. Fylla min almanacka med bokningar och ge mig ut på stan. I sällskap med min tunga, avancerade systemkamera.

Idag skulle jag till exempel ta hissen ner och gå ut på gården och plåtat vildvinet, som klättrar på väggen till soprummet.

Sen skulle jag ha spatsera ut på Brännkyrkagatan, ner och utmed Söder Mälarstrand, gå vidare över Slussen, titta lite på slussningen, promenera i solen längs Skeppsbron, vandra över den 140 meter långa Strömbron, tillika Stockholms äldsta provisorium, med Kungsträdgården som första mål.

Där skulle jag ta lite kort på folk klädda i tweed. För idag går loppet Bike in Tweed för andra gången. Cykelloppet där deltagarna ser ut som klonade Johan Hakelius. Oavsett kön.

Sen skulle jag ställa några nyfikna frågor till mannen från nordiska muséet utrustad med en tysk Rennrad från 1897. Cykeln, som är så gammal att den blivit modern. Den har nämligen vad man idag kallar för Fixed gear. Dåförtiden vet jag inte vad det kallades, men motsatsen heter frihjulsnav. Alltså på så gamla cyklar var man tvungen att trampa hela tiden, som bakhjulet snurrade. Ingen vila i nedförsbackar med andra ord.


När alla drygt 100 deltagare gett sig av skulle jag ta vägen tillbaka till Gamla stan. Och smyga mig in i Storkyrkan. För nästa bokning i kalendern har redan börjat.

Orgelkonsert med bland annat musik av Bach. Gratis dessutom. Det är svårt att motstå. Och ett utmärkt sätt att slå ihjäl tid på. För klockan två räknar man med att tweedfolket kommer att gå i mål på Mynttorget.

Men nu är jag ingen på-stan-blogg och jag orkar inte bära runt på en systemkamera. Mitt motto är att den bästa kameran är den som man har med sig. Det vill säga mobilen. Och jag lusläser inte vad som händer på stan. Och mina kalenderbokningar är lika sällsynta, som havsörnar.

Sanningen är den att jag ramlade på allt av en ren tillfällighet. På grund av ett barnkalas. My var bjuden på en fest på Livrustkammaren och det gjorde att jag fick två timmar ledigt, som jag använde till att driva runt lite planlöst. Och det var riktigt trevligt.

Tomt

Jag har abstinensbesvär efter tre veckor och många mil längs franska landsvägar. Dessutom några sträckor utmed schweizisk och spansk asfalt och vackrare vyer får man leta efter. Helikopterbilder på gamla franska slott, alptoppar och slingrande floder. Ja, vi dreglar nästan i soffan. Och längtar ut på vägarna.

Eurosport har kört direktsändning av Tour de France på eftermiddagarna och en sammanfattning kl 22. Och bjudit på trevligt resesällskap i form av kommentatorerna Vacchi och Adamsson. Några gånger har vi sett båda sändningarna. Men nu är det slut för den här gången.

Vem vann? Det gjorde en spanjor, samma som förra året och Armstrong, årets återvändare, kom trea. Men det är egentligen ointressant; cyklisterna är bara färgglada statister i årets Road Movie.

Låg prio

DN recenserar cykelhållare som man fäster på bilens dragkrok. Det tycker jag är märkligt eftersom sådana anordningar är olagliga om man inte kompletterar med en ramp för baklysen och registreringsskylt.

Det är olagligt att köra bil med last som skymmer registreringsskylt eller bakljus. Det är inte något högprioriterat brott … Det finns också ett folkhälsointresse i att folk tar med sina cyklar och använder dem.

Jaha, eftersom måttliga mängder av alkohol bevisligen är bra för hälsan så borde polisen sluta med nykterhetskontroller. Trafikfara som trafikfara.

I Tyskland ges det ingen pardon i den här frågan. Inget bagage, oavsett hälsoeffekter, får skymma bilens baklysen. När vi och vårt resesällskap passerade gränsen med bil fick vårt sällskap vackert ta bort sina cyklar från dragkroken.

Men å andra sidan får man prata i mobilen medan man kör. Det är inte tillåtet i andra länder. Möjligen i något skumt hörn av Balkan.

Är inte Sverige längre den säkraste platsen på den här planeten?

Vägskäl

Trafikkontoret ber om förståelse för eventuella störningar nattetid perioden 7-11 juli. Asfalteringsarbeten, som innefattar borttag av gammal beläggning och nyläggning kommer att utföras kl 19-06 i korsningen Hornsgatan-Ringvägen.

Not so very funny för oss i grannskapet! Det är bara att hoppas att värmen lagt sig till dess. Så man inte behöver ha öppet mot gatan.

Men insatsen är å andra sidan nödvändig. Bussarna har verkligen spårat upp i vägbanan. Man hoppar fram när man korsar gatan med cykeln.

I morse var det verkligen varmt redan kl 6, när jag tog cyklade till Skånegatan. Noa undrade om jag hade duschat när jag väckte honom. Det hade jag, men det var inte därför det droppade om luggen.

Min kropp är helt enkelt skapad för 15-18°. Då är det precis lagom väder. Inte för varmt och inte för kallt. En kofta räcker som ytterplagg. Ungefär som det brukar vara andra halvan i september när svampskogen lockar.

Jag längtar redan. Både till svampen och vädret.

Såna här nyheter ger mig magvärk. Cyklist dödad på en plats, som jag har anledning att ta mig förbi flera gånger i veckan.