Scener ur mitt äktenskap

Maken kan vara en riktigt kul typ emellanåt. Och det är tur för både honom och mig. Men ibland när han tror att han skojar blir jag bara arg. Inte bara en gång, utan två. Som i söndags till exempel. Då jobbade jag på förmiddagen och när jag var färdig kom vi överens om per telefon att sammanstråla på Götgatan. Jag skulle promenera norrut från Skanstull och han söderut från Slussen och någonstans vid Medborgarplatsen räknade jag med att vi skulle stöta på varandra.

Det gjorde vi inte och då ringde jag upp honom på mobilen. Inget svar. Bara det var irriterande. På tredje försöket svarade han.

– Var är du någonstans, frågade jag.
– Öh, jag har inte gått hemifrån ännu. Sa Maken och då tände jag på alla fyra. Det är så typiskt honom att inte komma iväg när han borde. Och överenskommelser med mig är så oerhört lätta att bryta.
– Men nu får du skärpa dig! Först svarar du inte när man ringer och sen har du inte ens fått ändan ur vagnen och tagit dig utanför ytterdörren.
– Ha, ha! Gick du på det? Jag är på Högbergsgatan.

Alltså 200 meter ifrån mig. Och då trodde den enfaldige mannen att jag skulle bli glatt överraskad. Det blev jag inte. Inte det minsta. Tvärtom. Bara arg ännu en gång.

Nej, den typen av skämt är inte det minsta skoj. Tycker jag. Och det fick han veta. Med besked.

I have a dream

diskmaskinsluckanOch nu har den lilla drömmen gått i uppfyllelse. Det tog bara halvannat år så var diskmaskinsluckan på sin rätta plats. Alltså fastskruvad på fronten till maskinen.

Maken har hela tiden hävdat att han inte klarar jobbet på egen hand. Han måste ha hjälp. Och jag har vägrat. Vi beställer hit en snickare, har jag tyckt. Du är inte klok, så komplicerat är det inte. Men jag vill inte, för är det någon gång vi blir osams så är det när vi ska vara händiga ihop.

Då kan det löna sig att ta hand om barnbarn. Tvåan och Svärsonen gick på bio och vi tog hand om småtjejerna. När föräldrarna kom för att hämta upp sin avkomma, fick Svärsonen syn på diskmaskinen och undrade om den var trasig. Nej, den är hur hel som helst. Det är bara själva luckan som står och skäms i ett hörn.

Då sätter vi fast den och det omedelbums. Sa Svärsonen i bestämd ton. Totalt tog det 30 minuter och större delen av den tiden gick åt till att leta efter monteringsanvisning, skruvar och skruvdragare. Men nu sitter luckan på och jag kan pensionera träsleven, som jag bänt upp fronten med.

Det kan finnas sämre skäl till att knäcka en champagneflaska.

Dags att gå till nästa nivå

För drygt fem år sedan, när Svärdotterns mamma dog i alldeles för tidig ålder, var Svärdottern självklart både sorgsen och deprimerad. Inte långt efter dog vår son Trean, hennes make och barnens far. Efter den värsta chocken – eller kanske på grund av den – konstaterade hon lakoniskt: Säga vad man vill, men det här fick mig att snabbt komma över mammas frånfälle.

Och nu är det min tur. Jag som blev så upprörd och besviken över att inte få någon inbjudan till arbetsgruppens gemensamma middag på lokal. Det var ju ingenting i jämförelse med min chefs sågning av min arbetsinsats. Nej, jag struntar i om jag inte blir medräknad som en i gänget och säger som Winnerbäck:

Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

dpi

 Men eftersom jag är den enda kvinnan på min grupp funderar jag på att flagga upp för diskriminering. Prata med facket eftersom det är uppenbart att jag döms efter annan mall än övriga. Män. För jag har kompetens som behövs och som flera andra på gruppen saknar. Och om mina brister ligger mig i fatet, så borde deras också göra det. Ligga dem i fatet, alltså.

Nu över till något helt annat. Svärdotterns senast lilla bebis. Ja, jag säger senaste. Modern kommer att vara fertil många år till. Nu är bebban drygt två månader. Och ser ut så här.

Jag tror jag smäller av

Som jag har anpassat mig under alla år. Justerat mina semesterönskemål efter hur kollegan Åke vill ha det. Alltid jobbat vecka 9, för då vill Åke åka skidor eftersom det är sportlov. Aldrig tagit ledigt runt påsk. För då vill Åke åka skidor. Och varit på plats alla årskiften. För då vill Åke också åka skidor. Och det får han, trots att det är semesterförbud.

Likadant har det varit med sommarsemestrarna. I år till exempel säger Åke att han har beställt en resa vecka 28. Tillsammans med ett dussin andra familjemedlemmar och vänner. Och då rättade jag mig efter det. Begärde semester i juni. För jag är inte den som vill sätta andra på pottkanten. Sabba när de vill ha trevligt.

Men idag ville min närmsta chef prata semester med mig. Och kommer med beskedet att mina semesterönskemål inte kan beviljas till 100 %. Nej, för Åke vill vara ledig en fredag mitt i min semester. Inte för att åka skidor utan för att cykla. Den 14 juni går Vätternrundan av stapeln och den kan man inte flytta på. Och då tycker arbetsledningen att jag ska jobba. Eller åtminstone kunna koppla upp mig.

– Men hallå! Jag lämnade ju in mina önskemål för länge sen. Långt innan Åke kom på att han ville vara ledig.
– Det handlar inte om vem som är först. Så jobbar vi inte här. Alla får komma med sina önskningar och sen jämkar vi ihop allt.

Jaha, och då smäller Åkes önskemål högre än mina. Trots att jag har rätt till minst tre veckors sammanhängande ledighet. Alltid denna *#¤&%* negativa särbehandling.

Räknar med bråk

Felet är mitt. Eller ska jag skylla på Rutan? Det var hon som rekommenderade den engelska kortserien Bletchley Circle på tvåan och eftersom jag är så lättledd följde jag uppmaningen. Jag till och med övertalade Maken att se den.

I mitt hemliga parallella liv är jag nämligen rekvisitör och då är välgjorda brittiska serier, som utspelar sig lite bakåt i tiden rena rama julafton. Jag kan inte titta mig mätt på kläder, frisyrer och inredning. Själva plotten behöver inte vara tipp-topp, den kan till och med vara ganska förutsägbar – det spelar ingen roll. Inte så länge färgerna är murriga, radiogrammofonerna enorma och skådespelarna gör bra ifrån sig. Och pratar brittisk engelska. Mycket vackrare än långsampratande amerikaner med sina ööh:n.

kanalkrock

Men vad ser jag i dagens tv-tablå? Sista avsnittet av serien går ikväll kl 20:00. Samtidigt med På spåret. Det kommer att sätta sina spår i familjelivet. Jag hör redan hur psalmverserna går.

– På spåret kan du se efteråt på svtplay. Det är Makens replik.
– Det är väl samma sak med Bletchley Circle. Du såg ju första avsnittet på datorn.
– Det är väl inte alls samma sak som att se den på en stor platt-tv. Det sa du ju själv när vi såg avsnitt 2.
– Men jag vill se På spåret när det går. Ikväll är dessutom Haags med.
– Men hallå! Om det vore direktsändning skulle jag begripa argumentet. Men nu är det ju inspelat för månader sedan och allt är redan klappat och klart.

Så kommer det att låta. Och jag misstänker att det inte är jag som får sista ordet.

Lite av varje

”Om din kudde är sex år gammal – och det är tydligen ett slags genomsnittsålder för kuddar – har man räknat fram att en tiondel av dess vikt utgörs av lossnad hud, levande kvalster, döda kvalster och kvalsteravföring …”

Och så är det. Senast vi köpte nya huvudkuddar var när citatet från Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting” skrämde vettet ur oss. Det vill säga kring 2005. Min kudde heter Cirrus Soft från Ditzingers, som gick i konkurs 2005 enligt alla register. Alltså måste kuddarna vara äldre än så. Dessutom minns jag att Svärmodern levde, vi köpte en likadan till henne. Som vi slängde när hon dog i april 2005.

Nu vet jag inte vilken tunn, fluffig och knappt märkbar kuddmodell jag ska satsa på. Kan man ta hem en och provsova?

Makens kudde finns fortfarande. Med det beskrivande namnet Sten. För det känns verkligen som att ha huvudet på en stenbumling.

Att jag inte gick hem berodde på det ymniga regnandet. Och att vi tänkte dra nytta av att vi är bilvakter. Varför inte ta en tur och leta kuddar? Men det bidde inga nya kuddar. Bara mat. Och där kommer blodtrycket in.

Vanligtvis är det jag som handlar och då blir det mat efter mitt tycke och smak. Och eftersom Maken äter det som finns hemma så är det mitt fel att han har högt blodtryck. Menar han. När vi ska handla tillsammans uppstår dessutom en del konflikter. Han vill köpa så förtvivlat mycket. Mer än vi kan konsumera. Och bryr sig inte det minsta om pris eller säsong. När jag protesterar är jag snål.

Och då ökar blodtrycket på oss båda.

Gårdagens regn skördade offer. Här ett paraplylik på Skanstullsbron.

Klappat och klart

Då har vi klarat av vår första semestervecka. Inte så att den redan passerat, men vi har enats om vadan och varthän. Vadan blir några lugna och fina dagar på spahotell. Varthän blir till en ö som börja på ö; estniska Ösel. Och nu är det bokat och betalt.

Semestervecka nummer två blir, som jag nämnt tidigare, en tripp till Disneyland Paris med barnbarnen. De är laddade och räknar dagarna. Samtidigt som skrönan om borttappade barn har satt spår. Stella har uttryckt lite oro över vår förmåga att hålla rätt på småbarn, så vi ligger låg med att ventilera ämnet. Men för säkerhets skull har vi köpt specialtatueringar där man kan fylla i barnens namn och telefonnummer.

Tredje veckan är fortfarande på planeringsstadiet. Maken envisas med vandringen till Santiago de Compostela, medan jag gruvar mig. Inte för vandringen i sig utan mer för att hamna i Agneta Sjödinkategorin i andras ögon. Typ kvinna reser bort för att hitta hem. Alldeles för mycket snömos för min smak.

Vi för väl se vad det blir. Risken är bara att målet blir Säffle ju mer tiden lider. Allt börjar ta slut. Precis som vår plan A, hyra husbil.

Fest i dagarna tre

Tre dagar i rad med fester – inte konstigt att jag är slut. Först var det Folkparksfesten med Makens jobb. Folkparken i festande var två grabbar som jonglerade. Annars var det samma trerättersmiddag med skål för hyresrätten, som det brukar. En middag som sträckte sig över fyra timmar. Med krystad konversation med bordsgrannar.

Det var fredagens tillställning. På söndagen hade Ettan med fru grillparty för fruns hemvändande lillasyster med make. De har befunnit sig i Baltikum under ett antal år och hela tjocka släkten och några till ville visa sin välvilja och välkomna tillbaka till fäderneslandet.

Lördagens kalas var det som verkligen tog musten ur mig – trots att jag inte ens var bjuden. Brf Tapeten 1, som vår fastighet delar innegård med höll igång från klockan 15 tills klockan passerat 23:30. Med förstärkare och högtalaranläggning och volymen var på hörselskadenivå. För oss fyra trappor upp.

Det gick helt enkelt inte att vistas i sovrummen mot gården. Än mindre att få barnen att somna i sina sängar. Vi tog vår tillflykt till vardagsrummet och tv:n där vi var tvungna att öka tv-ljudet några steg för att överrösta Jag vill leva lycklig för att jag är jag och One more reggae for the road. Trots stängda fönster och dörrar.

Vid 23:30 hade inte bara vi tröttnat. Maken började busvissla för att uppmärksamma festdeltagarna på att det var mer än dags för att lägga av och flera andra på vår sida av gården stämde in.

Nu har jag utgjutit mitt hjärta för en styrelseledamot i bostadsrättsföreningen och lovat att polisanmäla nästa gång. Han bad så mycket om ursäkt och menade att detta var en engångsföreteelse eftersom huset fyllde hundra år. Då ser jag fram emot 100 tysta år, sa jag.

Dåligt sällskap

Här stämmer man träff på stan med sin äkta hälft. För att han ska agera åsna, det vill säga bära mat. För en gångs skull. Ett brev betyder så mycket och kuvertet från Uffe på Ica innehöll en Mors dagspresent på 100 kronor. Förutsatt att man handlade för 1000 och mat för den summan är mer än jag orkar bära.

Samtidigt vet jag att det är lügens att shoppa ihop med den mannen. Han bara dog när jag slet upp brevet från Uffe och ville pricka av rabatter. Sallad 14:90, butiksblandad (? men den var god) Skagenröra 99 kr/kg, 2 paket Bad & Toalett 30kr, Persikoyoghurt 3 kr rabatt, ett dussin ägg 16:90.

Plus allt annat som var på upphällningen hemmavid. Som olja, vinäger, plastpåsar, rengöringsmedel, tandkräm, mjöl, socker. Med mera. Med mera. Och sen gällde det att hålla koll på totalsumman. Det vore pinsamt om displayen visade Att betala: 975:00. Så jag blev snuvad på Uffes hundring.

Slutsumman hamnade på 1073:50 (tack magister Karlemyr för huvudräkningen) och jag kom till och med ihåg att ta fram alla kuponger i kassan. Maken packade kassarna snabbt och drog iväg långt innan jag var klar med betalning och den obligatoriska kvittokollen. Han ville antagligen inte riskera att jag skulle bli ännu pinsammare. Genom att ha anledning att gnälla över något på remsan till exempel.

Motsatser

Om man vill veta vad majoriteten svenska folket tycker och tänker behöver man inte alls punga ut en massa pengar till något gallupinstitut. Nej, det räcker med ett telefonsamtal till Makens bror och hans fru. Svennigare typer finns inte.

De tittar på alla tv-program inklusive Saltön och Hollywoodfruar. Spelar på Harry Boy och köper trisslotter. Det skulle inte förvåna mig det minsta om de prenumererar på Postkodlotteriet också. Hon jobbar i kommunen och är med i konstföreningen, för vinstchansen. Han är bilmeck med norra Europas stökigaste och skitigaste verkstad.

När deras barn var små fick de blodförgiftning. Svågern meckade hemma i garaget/trädgården och spred sina verktyg. Som barnen trampade på och blev allt som oftast tvungna att äta penicillin mot elaka bakterier.

Svägerskan är så positiv så jag kan bli tokig. Allt är intressant och trevligt. När hon berättar och saker vi gjort gemensamt känner jag inte igen historierna.
– Men hallå! Den utställningen var ju aptrist. Tycker jag, men hon är så överdrivet entusiastisk.

En gång bilsemestrade vi ihop i tre veckor och vid frukosten blev hon alltid alldeles lyrisk över rostat bröd med marmelad.

– Guva gott! sa hon flera gånger. Varenda morgon. Maken fick sparka mig på smalbenet för att jag inte skulle ge henne Onda Ögat. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Inte ens i semestertider.

De har varit gifta nästan lika länge som vi och tjafsar ständigt med varandra. Säger Irja att det var 28 på årsmötet, så säger Hasse att det var 35. Nej, det var 28, säger Irja. Aldrig, säger Hasse. Björne skickade mig protokollet för justering.

Ibland kan samtalen gå helt över styr. Och kom inte med att det låter likadant om oss. Våra diskussioner är bara bleka skuggor av deras tjafsande.

Och nu planerar vi att tillbringa fem dagar i deras sällskap. Det är tur att de innerst inne är så genomsnälla och att vi är så väluppfostrade.

Uppdaterat
Och inte oväntat ringer de och röstat på Willy i Let’s Dance.

Sysslolös

Om det artar sig till krig
Kyss varann och tig!

Så stod det i bröllopstelegrammet från Janne och Ing-Marie. Som själva rök ihop några år senare och skilde sig med buller och bång. Vi tuffar vidare mot vår 39:de bröllopsdag om några veckor.

Konstigt nog eftersom vår relation får rött ljus enligt Expressens webbtest. Vi bråkar nog för mycket och trånar inte efter varandra när vi är på egen hand. Och jag har till och med tänkt på att göra slut när jag varit tillräckligt förbannad.

Nu är jag spänd på resultatet i testen Hur tacklar du att din partner sunkat till sig?

Stressfaktor

I hate barnkalas. Nästan varje helg ska något av barnen på kalas. Oftast på söndagar. Som idag då var My bjuden till Andys Lekland av två grabbar i klassen. Det betyder tider att passa, presenter att köpa. Till barn man inte känner och inte vet vad de vill ha.

My hates barnkalas, too. Hon ville inte alls gå och jag fick använda all min övertalningsförmåga.
– Man kan inte tacka ja och sen inte komma. Tänk på att pojkarnas föräldrar betalat för att du skulle bli bjuden.
– Det var inte jag som tackade ja. Det var mamma.
– Men du tycker ju att det är kul på Andys.
– Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte gå på kalas i alla fall, sa hon och slängde sig på soffan.

I hate mitt hafsiga sätt. Jag läste noga på inbjudningskortet. Tyckte jag. Kalaset är 25/10 kl 13.30 och tog reda på när vi skulle behöva ge oss av för att hinna köpa två presenter innan dess. T-bana 11.16 från Zinken och vi skulle hinna med både BR och lite lunch före spektaklet.

Klockan 10.50 kastade jag ett öga till på inbjudningskortet igen och såg att jag läst alldeles galet. Kalaset började inte 13.30 – det slutade då. Började gjorde det 11.00. Postens stämpel dolde lite av starttiden.

I hate phone calls. Särskilt till främlingar. Min första tanke var att vi slänger oss i en taxi, men om My hade protesterat mot kalaset tidigare så blev det ännu värre. Knappast någon feststämning alls. Det var bara att ringa en av mammorna och lämna återbud.

Sen ringde jag och frågade om Stella var ledig för lite lek istället.

Tiden tog slut

Nu går det för runt, särskilt på jobbet. De senaste dagarna har jag haft det hysteriskt eller näst intill. Om ni har färre besökare än vanligt så är det mitt fel. Nada fikaraster med bloggpromenader eller möjlighet att slänga ner ett inlägg eller två.

Bara jobb, jobb, jobb. Program som ska skrivas, tester som ska genomföras, buggar som ska rättas. Nya tester och nya program, sen fler tester igen. Och i arbetskedjan finns en massa beroenden som gör att om jag inte håller takten får andra sitta och vänta.

Maken vill inte stryka medhårs när jag beklagar mig. Vi har liksom lite olika inställning till saker och ting och det gäller särskilt arbetet. Han är nöjd med att glida runt och bara trivas. Medan jag gillar ansvar och vill ha möjlighet att påverka. Då blir det kul att gå till jobbet.

Du har bara dig själv att skylla. Inte behöver du sitta som i skolan med handen uppräckt och knäppa med fingrarna och ropa ”Fröken, Fröken!” så fort det är något.

Nej, det behöver jag inte, men det finns inte så många att välja på. Om inte jag tar på mig uppgiften går någon annan på knäna. Eller så går jobbet till någon Human Resource på annan ort.

Men om du skulle dö. Skulle allting stanna upp då?

Självklart inte. Efter lite råddande skulle sakerna snurra ändå. Men jag vill intressanta arbetsuppgifter. Inte sitta spärrvakt.

Annars då? Vi har sett till exempel Titanicutställningen. Väldigt intressant med många levnadsöden. Som den om Edvard och Gerda Lindell och vigselringen som dök upp i efterhand.

Sen har jag sett filmen Män som hatar kvinnor. Betyg: Sådär. Ungefär som boken. Stieg Larsson är överskattad precis som Mikael Nyqvist. Rapace gick bara omkring och var allmänt svår. Sven Bertil Taube var precis som farbror Gösta; en trovärdig gammal gentleman.

Plus lite uteätande och umgänge med vänner.