Om jag var en husmorsblogg

Då skulle jag göra ett inlägg om hur man kan gå tillväga för att laga ett älskat klädesplagg. Ett sånt som bland annat går under namnet one piece. Stella är lycklig ägare till en grå- och vitrandig från Lindex. Fast där kallar man dressen för jump-in. Allt för att förvilla kunden.

Själv är jag lite skeptisk till plagg där över- och underdel sitter ihop. Toalettbesök blir så krångliga till exempel. Men flickor och pojkar runt 10 år verkar inte störa sig över sådana detaljer.

Nå, Stella hade fastnat med ärmen i något, fråga mig inte vad, men detta något hade gjort ett hål i vänster ärm. Och det är där jag kommer in. Inte i själva hålet utan med mina sykunskaper. Och är det något jag ägnade 1970-80-talet år så var det att laga barnkläder. Jag vet inte hur många trasiga jeansknän som jag klippt bort och skarvat i byxbenet med helt tyg.

Tvåan, Stellas mor, lämnade över en påse med det trasiga plagget tillsammans med en färdig tygapplikation att sätta över hålet. Den lyxen brukade jag inte kosta på mig. vanligtvis gick jag igenom klädgarderoberna på jakt efter någon användbar tyglapp. Som en trevlig logga fastsydd i nacken. Lappen sprättade jag bort och återanvände för att dölja skavanker.

Förresten, jag glömde det där med bilder. En riktig husmorsblogg förevigar sina ansträngningar med foton. Ett litet bildspel med bland annat plagget och tygapplikationen. Och hur mitt garderobsfynd, som jag skulle ha använt på 1980-talet, kunde ha sett ut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mina sömnadsprojekt brukar ta tid. Inte så mycket själva slöjdandet utan mesta tiden upptas av letande. Dels för att jag inte vet om jag överhuvudtaget har prylen jag letar efter och dels för att jag hela tiden förlägger saker, som jag vet att jag har.

Första letobjektet i mitt sömnadsprojekt: Vlieseline. Det återfann jag i nedersta sylådan. Och det måste vara över 20 år gammalt.

Antagligen köpte jag ett par meter på en gång. Och tur för mig som köpte det för så länge sedan, så fanns instruktionerna tryckta längs hela långsidan.

Men var finns en vettig sax? I badrummet hittade jag en hängande på en krok. Tog med den, saxen inte kroken, till köket och klippte ut en lagom stor bit av vlieselinet. Sen letade jag fram strykbrädan. Det gick snabbt eftersom den stod på sin vanliga plats bakom köksdörren. Strykjärnet återfanns på en av hyllorna i köket och där hade det stått oanvänt ett tag. Så pass länge att jag fick torka bort matfett.

Knappnålar vet jag att jag har någonstans. En hel ask full. Den asken hade fått fötter och tagit sig från sylådan till badrumsskåpet. Jag misstänker att Maken var behjälplig i det fallet. Jag nålade fast vlieselinebiten på insidan av ärmen så att den täckte hålet och strök i 8 sekunder. Helt enligt instruktionerna.

Då var det dags för symaskinen. Jag hittade en passande grå tråd och trädde om symaskinen. Det gick bra ända tills jag skulle trä tråden genom nålsögat. Jag letade förgäves efter nålpåträdare. Men efter femtielva försök lyckades jag ändå få tråden genom nålen.

När jag zick-zackat fram och tillbaka fem gånger över hålet och omgivande tyg, var jag ganska nöjd med resultatet. Nu skulle ugglan på plats. Men den var som uppslukad. Efter att ha virrat runt mellan kök och syhörnan, kom jag på var den antagligen låg. Kvar i påsen, som jag fick av Tvåan och som jag införlivat i min egen påssamling utan att ta ur applikationen.

Ugglan skulle strykas på i 60 sekunder med en fuktig duk mellan uggla och strykjärn. Och jag var lydig och följde instruktionen. Dessutom fanns det med en liten brasklapp: Om du vill vara riktigt säker på att den ska sitta kvar där du satt den, så sy fast den. Och då gjorde jag det. Sydde runt den lilla rosa ugglan.

Men nu är jag ingen husmorsblogg och jag vet inte om mitt sätt att laga kläder skulle få grönt kort av min syslöjdsfröken, vars namn jag har förträngt. Stella blev i alla fall glad att återfå sin overall.

Helgläsning

Gårdagens begravning tog musten ur oss så vi har inte orkat mycket mer än att ligga i soffan och läsa. Egentligen hade vi tänkt oss till Liljevalchs, men vände vid Södermalmstorg för att fördjupa oss i söndagstidningarna. Under varsin filt i varsin soffa.

I DN:s Kultursöndag lägger Horace Engdahl ut texten om sin ordrika samtid med mera. Paragraf ett handlar om bloggande. Att bloggare är som tonårsflickor som rabblar upp för varandra vad de varit med om utan att egentligen lyssna på varandra. Jaha, så han menar att Peter Englund och jag har gått i barndom?

Och paragraf 13 löd: Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar. Vad menar han? Att man tar till lögn för att slippa ta ansvar. Om man inte var ansvarig för sina handlingar skulle man inte behöva ljuga om dem. Eller?

Aftonbladet söndagsbilaga var värd en tia. Nästan mer. Den innehöll en fantastiskt underhållande artikel om Ranelid. Jag tror inte att Ranelid hade för avsikt att rolig, men han är helt enkelt obetalbar. Och helt oemotståndlig när han är i sitt esse.

Dessutom hade man en artikel om fejkbloggare och om det är OK att ljuga på bloggen. 65 % av drygt 3000 tycker inte det. Jag ljuger på bloggen. Ungefär på samma sätt som i verkliga livet. Alltså, om jag ska berätta en historia så kan jag korta ner sammanhangen. Brorsans frus syster kan till exempel bli Brorsan fru. Bara för att det inte ska bli så omständligt.

Sen heter inte folk det jag kallar dem för. Som barnen, de heter inte alls Ettan, Tvåan och Trean och det är ganska uppenbart. Andra får heta namn som påminner om deras riktiga. Alla som jag kallar Klas här heter i själva verket Mats och tvärtom. Mona blir Lena, Eva brukar också få heta Lena, Maggan blir Bettan. Och den som är dum får heta Ylva eller något annat namn som inte klingar vackert i mina öron.

Men för övrigt håller jag mig ganska nära sanningen eftersom det är så jobbigt att komma ihåg sina lögner. Det lärde jag mig redan i förskoleåldern.

Gnöl

I går gjorde vi misstaget att se Julie & Julia, filmen jag halvsåg på flyget till Sydafrika. Det var ett tabbe. Av flera skäl. Främsta var sällskapet dvs Maken.

Filmen har två huvudspår; Ett där Julia Child (Meryl Streep med konstig röst) är en amerikansk kvinna i Paris, som skriver på en kokbok i fransk matlagning. Det andra handlar om Julie, en 30-åring med författarambitioner, som startar ett bloggprojekt där hon ska skriva inlägg om hur hon lagar alla maträtter i Julias kokbok under ett år.

Och handlar det om blogg, så handlar det om mig. I alla fall i Makens tankevärld. På ett negativt sätt. För det första är det dumt att blogga. Varför ägna tid att skriva mot en vägg utan att ha en aning om någon läser? När det finns människor i verkliga livet att kommunicera med?

När Julies make upplever att bloggen kommer före honom då tycker även Maken i soffan bredvid att det är så han har det och muttrar medkännande.

Och när Julie blir erbjuden bokkontrakt för sin blogg, så vänds även det emot mig. Först med: Det är väl sånt du fantiserar om. Sen kommer: Varför händer det inte dig? Då skulle det kännas bättre. För mig.

Nåja, nu vet ni hur jag har det. Och förresten; filmen var bra. Vad Maken än tyckte. Mycket bättre än på liten grynig skärm och med knappt hörbart ljud.

Blondinbella

Jag får skumma mejl. Från folk jag känner och andra som är helt obekanta. Tvåan, som tillhör bekantingarna skickade ett med instruktioner om hur bloggare kan vinna en tidningsprenumeration.

Har du en blogg?
Då har du chansen att få en gratisprenumeration, värde 120–450 kr. Välj i ett sortiment av elva tidningar. Allt du behöver göra är att blogga något trevligt och länka till Tidningskungen.se så skickar vi dig en prenumerationskod.

Problem nummer ett är bara att jag inte fattar vilka elva tidningar jag har att välja på. I mejlet visas 12 olika tidskrifter. Dessutom finns en länk, som omdirigerar till en sida med 24 olika tidskrifter. Plus en massa andra om man klickar runt bland ämnen och kategorier.

Problem nummer två är att utgåvorna på första sidan inte är i min smak. Som Hemmets Journal, Sköna hem, Slitz, Café eller Frida. Och framförallt inte Illustrerade Galenskap. Över min döda kropp att jag skulle rekommendera den.

Ska jag välja någon får det bli en i kategorin Sport, tidningen Kadens. Den som skriver om cykel, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Speciellt om det är Robert Vacchi vid tangentbordet. Han meddelar visserligen att har slutat blogga på sajten, men kommer att fortsätta skriva en och annan rad i tidningen.

Skumma mejlet från obekantingen var en som ville adda mig som vän på Fejan. Lena Gustavsson, en människa som jag aldrig träffat. Vad jag vet. Och inte såg hon ut att vara minsta intresserad av tvåhjulingar. Mer barnbarn, kungahuset och småkakor.

#1 Koka sniglar

Det finns folk som har en lista med saker de borde göra någon gång i livet. Typ bungyjump, fallskärmshopp, tjurrusning, rafting eller simma med delfiner. En blogg på det temat vann Stora Bloggpriset.

Nu vill inte jag vara sämre. Trots att jag egentligen inte har någon sån lista utan har hållit mig till mindre äventyrliga och vardagliga saker. Som matlagning.

Svågern och Svägerskan bodde i hus Näsby Park och det kryllade av vinbärssnäckor i deras trädgård. Vi plockade flera hundra och tog med oss hem i en stor trälåda, som vi satte på balkongen. Där fick snäckorna äta sallad några dagar. Och para sig. Det låg ägg i drivor i botten av lådan.

Sen blev det svälta av för de små odjuren. Tarmsystemet måste vara rent och fint innan man tar livet av dem. Under den här processen lyckades flera rymma. Nedanför oss låg en vändplan och det var många rymlingar som slutade sina dagar där. I flera år efteråt.

Själva kokningen gör man i två omgångar. Först avlivar man sniglarna genom stormkokning och sen ska de sjuda i flera timmar. Före sista kokningen sliter man ut vinbärssnäckan ur skalet, skär av själva sulan och kastar det som vindlar sig upp i skalet. Det är bara sulan som är ätbar.

Sista kokningen görs i vatten, vin och konjak. Ett förfärligt slöseri med värdefulla droppar, om ni frågar mig. Plus lök, morötter, persilja och salt, lagerblad och peppar. Som sniglarna får koka ytterligare flera timmar

Skalen kokas ut med målarsoda och vatten och används vi serveringen. Och då låter man de små kautchuckliknande djuren ta ett sista bad i vitlökssmör.

Man gör det här bara en gång i livet är min erfarenhet. Om man överhuvudtaget gör det. Det är helt enkelt mycket väsen för ingenting och inte alls värt besväret. Det går precis lika bra med champinjoner, som man steker i vitlökssmör och persilja.

(Det blev mycket man och passivum, men det får man ta i receptliknande utläggningar.)

Splittrad

Nu har jag påbörjat flera inlägg som jag raderat efter ett femtontal rader. Först var det ett om matvägran. Tvåans Sally vägrade äta större delen av gårdagen. Det var orsaken till att jag drog mig till minnes Lillsyrrans ensidiga kost: välling tills hon började skolan.

Och Tvåan själv började krångla med ätandet redan vi tremånaders ålder. Jag fick lägga henne till bröstet medan hon fortfarande sov. Och det var jätteviktigt att hon inte blev för hungrig. Då var det tvärstopp direkt. Hade inte yoghurten funnits så vet jag inte om hon överlevt förskoleåldern.

Sen påbörjade jag en post om Svågern. Han med hjärntumören. Lillsyrran och han har varit i Tyskland och Svågern har fått behandling. Men jag tror inte att Lillsyrran fattar hur dålig han är. Hon blir så irriterad på att han bara ligger i sängen hela tiden.
– Men snälla nån! Han har en sjukdom där de flesta har dött någonstans mellan sex till tolv månader efter diagnos. Och han är inne på månad fjorton. Tänker jag.

Ett blogginlägg om bloggar? Som det skrivs så mycket om just nu. DN har en serie om Livet på nätet och bland annat uppmärksammat fejkbloggarna. Sådär, säger jag. Livet på Söder var roligt i tre inlägg. Sen blev det bara trams. Speciellt som jag bor på Söder. Roligast i den genren var KD-bloggen Sanningen måste fram. Inte så mycket för bloggen skull utan för att så många gick på bluffen och skrev långa och många kommentarer.

Och så fort det står om bloggar i tidningen, blir jag ansvarig per automatik. Maken kan läsa delar av artikeln med löjlig röst. Som om jag skulle behöva ta på mig det Sanna Lundell skriver. Eller vad hennes barn heter.

Men jag skriver inte en enda rad om hur det är på jobbet. Inte idag. Då vet man aldrig vad som händer.

Oinspirerad

Jag är en hemsk människa. Nästan lite skadeglad. För att inte säga elak. När jag behöver lite peppning och känna mig på bättre humör går jag in på blogg.se och kollar. Sajten ger mig kalla kårar med sin röriga design. Bara det känns uppmuntrande. Och för var gång jag tittar in presenteras fler och fler bloggerskor.

Jag trodde att det fanns en tyst överenskommelse att det bara finns sjuksköterskor. Oavsett kön. Andra grupper har manliga titlar. Oavsett kön. Även om jag brukar kalla mig fastighetssköterska, när jag gjort en insats i tvättstugan eller soprummet. Men det är med glimten i ögat. Om Karin och ni andra fattar.

När jag spanat runt brukar jag gå in på webbredaktörskans egen blogg. Karin Olofsson, sjua på mest aktiva och det var hon, den oförskämda människan, som ville ha tips av Annaa om bra äldre bloggerskor. Där frossar jag i krystade och osannolika formuleringar. Som i inlägget om vilka bloggar hon gillar.

Att bloggaren kan uttrycka sig bra skriftligt anser jag är mycket betydelsefullt. … Enligt mig kan en bloggare egentligen skriva om något hur tråkigt eller vardagligt som helst bara bloggaren gör det med inlevelse, igenkännelsefaktor eller glimten i ögat. … Gällande hur privat bloggaren är så ju mer desto bättre.

I det stora hela läser jag bloggar, både i jobb-ändamål samt privat, på samma sätt, som jag läser en tidning och jag tycker därför att det är viktigt att det finns varierat innehåll. I det här sammanhanget bloggar inom olika kategorer. Men för att locka mitt intresse till fullo krävs en genuin kontext, finess och tanke.

Och så mal hon på. Och jag känner mig för en kort stund som en övermänniska. Tills jag ser att hon fått 54 kommentarer på inlägget. Hittills. Visserligen från en massa jasägare och andra som gillar hennes kofta. Men ändå.

Nödig

Detta är ett jubileum; inlägg nummer 1700! Jag har hittills bloggat 1274 dagar och det betyder 1,33 inlägg per dag. Inte illa pinkat av en trähäst.

Men jag undrar vad Schulman vill med dagens artikel om bloggar i DN. Om att bloggare och deras påverkan är överskattade. Att ingen utanför egentligen bryr sig. Och att media kryper när de borde sätta ner foten.

Vad är syftet? Är det ingen som köper hans bok?

Jag utgår från den teorin. De som har någon relation till hans far är människor äldre än vad jag är. Och generellt har den kategorin aldrig läst någon av Alex bloggar eller varit inne på 1000 apor. Har det varit det så har de tyckt att det mesta varit antingen humorbefriat eller elakt. Det som har varit kul har inte varit tillräckligt roligt för att ursäkta det övriga.

Alltså måste Alex synas i medier, som skulle intressera målgruppen. Och gärna skriva negativt om sånt som målgruppen själv avfärdar.

Och själv bloggar jag vidare utan en tanke på att göra minsta skillnad. Inte en bloggbävning så långt ögat når. Vem vet, inlägg 1701 kanske publiceras redan idag.