Förbenat

Om jag får ge ett gott råd, bryt inte fibula alldeles ovanför fotleden. Även en okomplicerad fraktur sätter spår. I form av en lem som känns både obekant och olydig. Vänster fotled och vrist har nästan dubbla storleken mot högerbenets. Nej, svullna ben är verkligen inte jag. Hitintills.

Syrran, hon som har diabetes och börjar få problem med synen, brukar beklaga sig eftersom det mesta som hon gillar här i livet har med synförmågan att göra. Som att läsa, kolla på rörliga bilder, köra bil.

Nu börjar jag halka in på Syrrans skivspår. Det mesta som jag tycker om att göra förutsätter fungerande gång. Vanligtvis går jag runt 10 km per dag. Sen den 28 maj har det knappt blivit en tiondel. Om ens det. Och det passar inte alls min rastlösa natur.

Men nu slutar jag med gnället. Och gläder mig åt att jag klarar att ta mig till stranden, ligga på en solsäng och läsa, ta mig till baren när törsten kräver det. Och vi har inhandlat varsitt par badskor eftersom ön Vis har stenstränder och på stenarna i vattnet trivs taggiga sjöborrar. Som kan ge otäcka infektioner om man trampar på dem. Har jag hört. Och det räcker med ett fotproblem. Mer än väl.

20140720-181204-65524487.jpg

Spaghettiben

– Är det redan dags. Skulle inte du vara gipsad i sexveckor? Sa folket på jobbet.
– Jo, sa jag. Det har gått sex veckor nu.
– Va, det är inte klokt vad tiden går fort!
– För dig, ja. Men för mig har det känts som en evighet, sa jag och åkte till SÖS efter lunch.

Det var lite Motorsågsmassaker över avgipsningen. Åtminstone vad ljudet beträffar. Men själva gipssågen slutade såga när den passerat gipset. Rena trolleriet. Två skåror sågades upp längs med underbenet, sen tog sköterskan fram gipsbrytaren och bände loss gipsstöveln.

Vänsterbenet kändes som rena rama gelén och jag vågade knappt resa mig. ”Nu är det bara att du går och sätter dig och väntar utanför mottagningsrum 2” sa sköterskan. ”Bara och bara” tänkte jag och lyckades med mycket möda förflytta mig de 25 meter som ligger mellan avgipsning och läkarmottagning.

När det var min tur att komma in gick jag ytterligare fem meter under glada tillrop. ”Det går sakta, men säkert”. ”Sakta, möjligen. Men knappast säkert” sa jag och sträckte fram min svettiga högerhand och hälsade på läkaren.

Läkaren var nöjd med benet och skickade mig ytterligare 10 svettiga meter åt höger i korridoren. Där tog en sjukgymnast emot och gav handfasta instruktioner. Vilka övningar jag ska göra och hur jag ska använda kryckorna på ett vettigt sätt. Och om jag är flitig kan jag vara kryckfri om ett par veckor. Sa han. Sjukgymnasten och skickade hem mig.

Så nu blir det en nära framtid med tåhävningar, balansträning, plocka upp handdukar med tårna, snurra foten medsols och motsols. Minst tre gånger tio per dag. Annars!

Dagens I-landsproblem

Inte så att det är minsta synd om mig, men jag kan inte låta bli att reta mig på saker. En skulle kunna tillstå att det ofta gäller småsaker. Den senaste månaden har det varit taxi, som jag stört mig på. Jo, jag vet att jag borde vara tacksam för att jag budas till och från jobbet. Och det är jag i grund och botten. Det jag retar mig på är hur själva kostnaden för frakten specificeras.

taxikvitto

När jag ringer efter bil är det helt okej att jag får betala framkörningsavgift. På kvittot upptaget som startavgift. Men det är posten under som får mig att mulna. Den som kallas F – vänta. Och den summan är väldigt ensidig. Jag kan till exempel inte begära avdrag på betalningen om jag fått vänta 15 minuter. Vilket har hänt.

Väntekostnaden drabbar inte min egen plånbok så jag orkar inte bråka om saken. Men till exempel idag när jag skulle hem, ringde jag efter en bil när jag stod ute i foajén till jobbet, vilket betydde att jag fick vänta cirka fem minuter innan bilen kom. Ändå blev jag debiterad för 37 sekunders väntan. Visserligen ingen större summa, men it adds upp, som britten säger. Jag har till och med följesedlar med noll sekunders väntan där man ändå fört upp några ören.

Tre gånger har det hänt att man skickat en bil av större modell med plats för sju passagerare. Snudd på omöjliga att kravla sig in i för en stelbent kvinna. Dagens hemfärd ägde rum i en sådan och min misstanke är att jag fick betala för att chauffören fick vänta medan jag med stor mödan klättrade in i baksätet. Allt medan mannen i förarsätet satt och trummade på ratten.

Annars har jag blivit lite av en stammis. Fått samma förare några gånger och Anthony i växeln har koll på vart jag ska.

I taxibilarna står radion på, som regel. Kanalen framför andra är P4 med täta trafikrapporter. Men det finns några avvikelser; ett par har haft på P1 och bara en säger en har spelat P2. Riktigt avstressande med lite klassiskt i öronen.

Och så var de bara tio …

Då snackar jag arbetsdagar; det återstår bara tio stycken och sen är jag ute i värmen. Den senaste veckan har känts som jag tillbringat inne i kylan. Alltså i mitt arbetsrum i C-korridoren. Min närmaste chef har inte försuttit ett enda tillfälle att gå in till grannen Åke och stänga dörren bakom sig. Det har förekommit flera gånger varje dag. Och den enda han stänger ute i mitt tycke är mig, som sitter i rummet bredvid.

Jag erinrar mig en arbetskamrat jag hade för många år sedan. En riktig psykopat, som fick sparken så småningom. Jag hyste agg till honom redan när han började på jobbet eftersom jag kände han före detta fru och visste hur han burit sig åt mot henne. När han kom på morgnarna stank det om honom. Han luktade så starkt av rakvatten att jag fick huvudvärk. Och min hjärna drog slutsatsen att han hällde på sig parfymen bara för att reta mig. Trots att han inte hade en susning om att jag var överkänslig mot lukter.

Det är möjligt att det är samma sak med Totte och hans dörrstängningar. Han begriper inte vad jag drar för slutsatser av hans beteende. Att han har hittat ytterligare en metod att marginalisera mig. Och få mig att känna mig utanför.

De senaste två veckorna har vi haft problem med delar av datasystemet. Det har tagit flera minuter att starta programmen. Helt oacceptabelt tycker användarna och eftersom jag är ansvarig och mamma till stora delar av mjukvaran, så landar problemet i mitt knä. Jag ringar in orsaken och konstaterar att någon gjort ändringar i nätverket, som fått negativa konsekvenser.

Då börjar pajkastningen. Nej, vi har inte gjort några ändringar. Och alla andra program fungerar som förut. Förresten luktar din lösning 90-tal, helt enkelt gammalmodigt. Det måste finnas modernare sätt. Och så gräver sig alla ner i skyttegravar och problemet kvarstår. Istället ägnar man sig åt enklare frågor. Skriver långa mejlväxlingar om vilka som har rätt att vistas i vilka rum. För det kan alla och envar ha åsikter om.

Det finns ett syndrom som i någon mån beskriver läget. NIH, som står för Not Invented Here. Alltså att man är skeptisk till saker som man inte gjort själv eller av någon i huset. Fast hos oss skulle det hellre heta NIBB. Förkortning för Not Invented by Buyer. Folk från företaget som köpte oss, tycker att det mesta vi gjort är mer eller mindre korkat. Trots att det fungerat och fungerar alldeles utmärkt. Om det inte vore för en massa klåpare på driftsidan.

Förutom att dagarna tickar på för min sista dag på jobbet, så tickar de även på för sista dagen med gipset. Den 9 juli är det dags för avgipsning. Konstigt ord. Vad jag vet finns det inget som heter pågipsning. Och jag hoppas verkligen att jag blir av med min stela stövel och hinner träna upp mig lite innan det är dags för SEMESTER. Jag har i alla fall tre dagar på mig innan det är dags att dra söderut.

Fotboja

Nej, det är inte kul med fysiska begränsningar. Speciellt inte i kombination med långhelg. Inte för att vi har några speciella måsten till midsommar utan brukar ta det som det kommer. Men nu när vi inte har bil så blir aktionssträckan inte särskilt lång.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta mig till ICA som omväxling. För senaste veckorna har jag handlat på Coop eftersom den affären ligger närmast; bara tvärs över Ringvägen, en sträcka på ca 60 meter. Och butiken är inte särskilt stor så det går lätt ta sig runt hängandes på en kundvagn.

Till ICA-affären är det drygt 500 meter från mig. Jag kollade med cykelplaneraren; själv trodde jag att sträckan var runt 250. När man inte är så rask i benen, får man planera sin framfart på ett helt annat sätt än man brukar. Vanligtvis korsar jag Ringvägen och Hornsgatan som det faller sig. Ibland går jag till och med mot rött eftersom jag har stenkoll på turordningen när trafikljusen slår om.

Igår gjorde jag helt andra val eftersom tiden för grön gubbe är olika beroende på vilken del av korsningen ljuset är beläget. Korsar man till exempel Hornsgatan väster om Ringvägen är det grönt betydligt kortare tid än på andra sidan. Och det måste en lytt kvinna ta med i beräkningen. Och anpassa sig till.

När jag skulle ta mig tillbaka hem igen valde jag en annan väg; korsade Hornsgatan redan vid Torkel Knutsson för att kunna få en gnutta sol på hemvägen. Det visade sig vara vinst. Med gipsad fot och underben är nämligen ojämnheter av ondo. Längs stadens trottoarer dyker det upp gatstenar som är skålade, rännstenar, som ska underlätta vattenavrinningen från fastigheternas stuprör. Det gör att jag hela tiden måste ha koll och planera hur jag sätter ner fötterna.

På norra sidan av Hornsgatan är det en sträcka som helt saknar den här typen av skålade trottoarstenar. Nämligen Bysistorget och det har jag aldrig tidigare haft anledning till att reflektera över. Men blev glad när jag konstaterade att så var fallet.

Så tråkigt har jag. När det enda intrycken är en tur till matvaruaffären då har inte livet mycket att ge. Men jag kan ändå glädja mig åt att mina begränsningar inte kommer att vara för evigt, till skillnad mot andras. Om knappt tre veckor är det värsta över.

Och då har Harrison Ford fortfarande flera veckor kvar. Undrar hur jobbigt han kommer att tycka att det är att ta sig till och från Safeway eller var han nu införskaffar sitt dagliga bröd?

Två veckor avklarade

Nu är det verkligen panscho-varning på undertecknad. Som kan ägna ett inlägg åt ett läkarbesök. Hela förmiddagen spenderade jag på SÖS. Ett besök som jag ifrågasatte eftersom det räckte med ett återbesök när Maken bröt benet. Varför skulle jag behöva göra två? Mitt brott är inte mer komplicerat än hans.

I förra veckan sa farbror doktorn: Men om akutläkaren förordar två besök, då vill jag inte säga emot. Så jag tog taxi till Södersjukhuset och infann mig på ortopeden. Där konstaterade människan i kassan att jag med dagens besök fick frikort. Ska jag hissa eller dissa detta faktum? Jag hasade vidare till röntgenavdelningen där man påstod att jag inte hade någon remiss för dagens plåtningar. Och jag fick linka tillbaka till ortopeden.

– Vi får höra vad läkaren tycker. Om du behöver röntgas eller inte, sa sköterskan. Och jag parkerade mig i korridoren utanför dr Strangeloves mottagningsrum. Som dagens första patient. Och där blev jag sittande eftersom läkaren inte bara hade inbokade patienter; han ansvarade även för inlagda människor på ortopedavdelningen och det höll honom sysselsatt på annat håll. Konstigt system? Borde vara antingen eller. Som om inte min tid är värdefull i landstingets ögon.

Efter nästan en timme tog en annan läkare emot och sa att det visst fanns en remiss för dagens röntgen. Men skickade ytterligare en. För säkerhets skull. Och jag linkade tillbaka till röntgen. Eller BDC som det heter numera. Och efter fotografering tillbaka till ortopeden. Då hade dr Strangelove klarat av inläggningarna och tog emot.

Vi hälsade och tog i hand. Det ser bra ut det här, menade doktorn. Och vi sa adjö och tog i hand igen. Jag fick en avgipsningstid om fyra veckor av sköterskan och linkade ut ur sjukhuset. Tog en taxi hem igen eftersom jag tyckte att mitt ben hade fått nog av korridorer för idag.

Jag har i alla tider betalat en olycksfallsförsäkring på jobbet och passade på att kontakta Skandia för att höra om mitt benbrott gav anledning till någon form av ersättning från dem. Absolut, sa handläggaren. Varenda liten resa och utlägg ersätter de. Det är bara att komma in med verifikationer.

Där ser man! Rent ekonomiskt kommer jag klara mig helskinnad ur den här historien.

Man tackar!

Fler mejl av den här typen, tack!

Från: skadepost@if.se
Till: victoria.sannberg@pacman.com

Tack för ditt mail.
Vi betalar ut din avbokade resa med 5 486 kronor.
Krya på dig!

Vänliga hälsningar
If

Men det får mig samtidigt att undra: Varför betala för avbeställningsskydd över huvud taget? Jag menar, om man ändå kan få tillbaka utläggen från reseskyddet i hemförsäkringen?

Och dem som gnäller på skitnödiga försäkringsbolag har inte mitt hörande öra. När jag har haft anledning att kontakta dem, har man alltid varit välvilligt inställd och ersatt. Efter regelverket, förstås.

Genomsvettig

Dagen började lite kravlöst. Barnbarnen hade sovmorgon och jag kunde dricka mitt kaffe och läsa morgontidningen i lugn och ro. Sen var det dags för morgontoaletten. Det vill säga jag var tvungen att tvätta håret eftersom jag skulle förflytta mig fysiskt till min arbetsplats. Och då kan man ju inte se ut hur som helst.

– Sitt på en stol när du duschar, tipsade gipskatten. Alltså undersköterskan, som gipsade mitt ben. Inte med gips utan med någon typ av polyesterbinda som härdade på en halvtimme.
– Lätt för dig att säga, tänkte jag. Som inte sett det minimala insteget till min duschkabin. Det finns inga planer att knöla i en stol eller pall genom den öppningen. Och om det ginge skulle det vara omöjligt att själv få plats.

Nej, det blir raggartvätt med tvättlapp och håret tvättade jag över diskbänken. Det går det med. Och dagen till ära kunde jag dra på min rentvättade tubgasstrumpa. Nytvättad och påklädd påbörjade jag arbetsdagen hemifrån och när värsta morgonrusningen lagt sig och barnbarnen stuckit till skolan, ringde jag efter en taxi.

Väl framme på jobbet undvek jag framgångsrikt snurrdörrarna. För hur ska man kunna hålla jämn takt med en gipsstövel på foten och en krycka i handen? Den konsten behärskar inte jag. Annars var den stora utmaningen korridorerna; de är både många och långa. Säkert 60 meter från entredörren till mitt rum. Och självklart var dagens båda möten inbokade i rum som ligger i andra änden av lokalerna. Men snälla arbetskamrater hjälpte mig att bära kaffemuggar, matbyttor och hålla upp dörrar.

Okej, jag har alltid vetat att jag är både glömsk och vimsig, men det har inte gjort så mycket eftersom det bara gett mig extra motion. Jag kan behöva vända både två och tre gånger när jag är på väg till ett sammanträde. Telefon, anteckningsblock, mötesunderlag, penna, vattenflaska. Det får jag sällan med mig på första försöket. Och ibland händer det att jag vänder tillbaka för att hämta något jag tror att jag glömt men som visar sig ligga i kjolfickan.

Nu när jag inte är lika rörlig, förbannar jag mig själv och min tankspriddhet. Mycket spring för ingenting. Spring är väl synd att säga, men förflyttning i onödan.

Och när jag jobbat klart ringde jag efter en taxi, som körde hem mig på fem röda. Vilken vardagslyx! Så skulle man alltid ha det.

Förresten slog överhettningsskyddet till igen på torktumlaren. Jag som just påbörjat aktionen ”tvätta alla barnens kläder före avfärden till Spanien”. Det var bara att lyfta ut den heta tvätten och hänga den på torkställningen. Och där höjdes sovrumstemperaturen till bastunivå.

Halvannan vecka av sex

Jag är så om mig och kring mig att det nästan är pinsamt. Skulle somliga kanske tycka. I alla tider har vi avböjt avbeställningsskydd i samband med bokning av resor. Och tänkt att de pengar vi sparat genom åren kommer att vara mer än vad det skulle kosta om man av någon anledning inte kan åka på en resa. Resan till Malmö var inget undantag. Vi bokade utan avbeställningsskydd, betalade i förväg och sen stod jag på öronen och bröt benet. Och vi kunde varken avboka eller resa.

Vi har vår hemförsäkring hos If, Don’t you worry bout athing, och där har man alltid varit schysta och tillmötesgående. Jag ringde upp och hörde med en handläggare. Jodå, det är mycket möjligt att de kan ersätta. Oroa dig inte; fyll i formuläret i mejlet och skicka in läkarintyg och lite annat. Det ska bli spännande vad det kan ge. Allt över noll kronor är en vinst.

Sen ringde jag chefchefen (jmf farfar). Alltså han som är min chefs chef och som inte alls är lika mörtig som chefen. Tvärtom. Ämnet var sjukskrivning med taxiresor. Där ska arbetsgivaren betala resorna de två första veckorna och sen går Försäkringskassan in och ersätter. Saken är den att min nya arbetsgivare erbjuder en förmånlig sjukförsäkring förutsatt att man INTE varit sjukskriven mer än 14 dagar de senaste tre månaderna. Och därför vill jag inte blanda in Försäkringskassan i mina taxiresor.

Min vädjan var om Företaget kunde tänka sig att stå för alla resor. Nu när man ändå skulle behöva stå för en del av dem. Och tänka sig, det kunde man. Så imorgon ringer jag och bokar en droska och tar mig till jobbet. Hasar mig genom två långa korridorer för att nå mitt rum och skrivbord. Det ska bli skönt att få tillgång till två bildskärmar igen. Tänk vad fort man vänjer sig vid saker. Och jag som tyckte att det kändes onödigt när jag fick dem.

Som förberedelse har jag tagit mig upp och nedför trapporna flera gånger. En gång för återbesök på SÖS, en gång för att roa mig hemma hos en före detta arbetskamrat och två gånger för att ta mig ut på innergården. Där jag suttit och läst i halvskugga från gårdens stora alm.

Idag, när jag kom ner, låg en ung tjej och solade i gräset. Bänken, som jag tänkte ockupera, stod inte alls där jag ville ha den. Jag la ifrån mig kryckan och började slita i bänken. Tung som attan; gjord i gjutjärn. Den unga damen uppmärksammade mitt slit och erbjöd sig att sköta förflyttningen. Och jag tog tacksamt emot och tänkte: Jaha, nu är jag där. Äldre, hjälpbehövande kvinna.

För att riktigt ta ut mig gick jag till Coop och handlade. Och tänkte: Jaha, nu är jag där. Ytterligare en gång. För jag klarade inte av att korsa Ringvägen på en grön gubbe utan fick stanna vid mittrefugen och invänta nästa omgång med grönt.

Men förhoppningsvis ska jag inte behöva korsa några gator för att ta mig till jobbet. Jag är till och med så lyckligt lottad att jag har en lastplats precis utanför porten. Där kan taxibilen stanna och lasta in och ut mig.

Elegi

Jag gör mig verkligen inte med fotboja. Från att gå 10 km per dag till att förflytta sig bara några få meter är inte alls roligt. Sitta eller ligga dagen lång får ryggen att säcka ihop. Att linka fram ger värk i höften. Och det är inte heller kul när man inte får som man vill. Eller tvingas vara kvar i hemmet när andra går på konsert.

Långtråkigt är det också. Även om jag jobbar hemifrån. Hur kul är det att luncha på egen hand? Eller fika under tystnad? Konsekvensen blir att jag fortsätter att jobba och äter lunchen vid datorn. Samma med kafferasterna.

Sen har vi det här med matinköp. I vanliga fall är det jag som sköter den biten. Eftersom jag har koll på prisläget i butikerna runt omkring och kollar olika erbjudanden på nätet. Uffe & Ulrika på Ica Aptiten skickar då och då rabattkuponger, som jag inte skäms för att använda.

Den här veckan fick jag ett kuvert från Ica på posten. Det fanns egentligen bara en kupong, som intresserade mig: Handla för 500:- och du fåt 50:- i rabatt. Hur svårt är det? Lätt som en plätt, tänkte jag och skrev en inköpslista till Maken. Radade till och med de olika varorna i samma ordning som man passerar genom butiken. Men vad hjälpte det? Makens försvar: Jag är inte du – och tänker inte heller bli det. Ingen jakt på extrapriser eller att jag skämmer ut mig med rabattkuponger. Säg vad vi behöver, så handlar jag det. I närmaste affär.

Vi behöver mjölk, sa jag. Och då gick han ut genom dörren och kom tillbaka med en liter mjölk, tre Lakrisal, mandelmassa i plastkorv, två påsar paranötter och en påse med cheeze-hjärtan. Och nu är han på väg till Winnerbäckskonserten tillsammans med Ankan Ankarhjälm, som utnyttjar min biljett.

En vecka och jag har redan spader. Six more weeks to go. Jag kommer att vara alldeles fnoskig innan det här är över.

Jag går som en krycka

Barnen är återlämnade igen efter två dagar med faster och farbror. Nöjda och belåtna. De har gjort allt det där man ska göra på ett lantställe: eldat skräp, grillat, spelat utomhusspel, plockat rabarber och gjort paj, inspekterat ägorna och kollat in senaste tillkotten i form av gäststuga och växthus. Dessutom gjorde de ett besök på Vaxholms fästning och gick på bio.

Själv har jag inte varit utanför dörren. Men jag har lagt kryckorna åt sidan. De tillför inte så mycket utan är mer till besvär. Händerna blir fulla av annat, så det går inte att bära med sig saker. De trillar hela tiden och för oväsen när man inte använder dem. Och använder jag dem inte så hoppar My gärna runt med dem. Så jag linkar omkring utan stöd på mina 84 kvadratmeter.

Jag lider inte lika mycket av min fotboja i jämförelse. Och då pratar vi i jämförelse med Maken. Han har plötsligt mycket mindre egen tid. Det blir till exempel väldigt lite Angry Bird. Han tvingas diska, tvätta, städa och handla istället. Slutsatsen är att han kan om han vill. Eller snarare om han måste.

Men det är mycket gnäll. Säger jag minsta fel sak så blir han sur. ”Du gör på ditt sätt och jag på mitt. Det kan inte bli som du vill och tycker när det är jag som har hand om saken.” Och det har han rätt i. Jag försöker skärpa mig så gott det går.

Laga mat går ganska bra, om jag inte behöver stå för länge. Pannkakor lär jag inte steka de närmaste sju veckorna, men en risotto kan jag nog fixa.

Dag 1

Ett dygn med gipsat ben är avklarat. Det har gått hyfsat. Jag har varit i kontakt med jobbet och kommit överens om att jag jobbar hemifrån fram tills jag mäktar med trappor och långa korridorer. Maken ifrågasätter visserligen min mentala hälsa. ”Varför jobba när man inte måste?” Men eftersom min fysiska verksamhetsradie är begränsad så kan jag lika gärna arbeta.

För vad gör jag som funktionshindrad? Hasar mig med hjälp av kryckor mellan säng och köksbord. Pillar på dator och platta. Löser korsord. Idag var jag klar med DN:s fredagskryss redan på förmiddagen och anmälde mig på ett kryssforum där jag bistod andra kryssare. Och i sängen läser jag. För tillfället Jo Nesbös Polis.

Jag började på boken redan igår, i väntrummet på SÖS och hann en bra bit. Konstaterade att det finns en skiljelinje på vad man roar sig med medan man väntar. Folk under 45 pillar på sina mobiler. Enbart. Äldre än så pillar också på mobiler, men inte bara. Man bryter av med att läsa tidningar och böcker eller lösa korsord. Och hade jag haft en stickning på gång hade jag alla gånger haft den med.

Ettan var snäll och hämtade upp barnbarnen och tog med dem till sitt lantställe. Annars skulle nog deras långhelg bli lite trist. Åtminstone i mina ögon. Själva är de mer än nöjda om de får ägna sin vakna tid åt Minecraft.

Barnbarnens stora bekymmer är annars den framtida mathållningen. ”Farfar lagar inte mat. Han delar ut Rikskuponger.” ”Nu blir det varken pannkakor eller risotto.”

Läkaren på akuten sa att det fanns ett recept åt mig på Citodon, som väntade på Apoteket. Vad jag nu ska med det? Jag har inte särskilt ont och jag gillar inte alvedonpreparat. Tusen varningar i FASS och sen måste man äta ytterligare en medicin mot förstoppning.

Förresten, damen i sjukhuskassan efterfrågade mitt högkostnadskort. ”Det har jag inget” sa jag. ”Bättre sent än aldrig” svarade hon och gav mig ett. Jag hade inte formulerat mig på det viset. Snarare ”Aldrig är bäst”. Eller ”man ska alltid säga aldrig”

Inte som man tänkt sig

Idag skulle vi egentligen vara i Malmö. Bott på ett lyxigt hotell med extra stort rum mitt i centrala stan. Så blev det inte. Några barnkläder satte krokben för det. På vägen till sovrummet i går kväll låg det flera paltor och skräpade. De ska i smutstvätten, tänkte jag och böjde mig ner. Det skulle jag inte ha gjort. För jag lyckades halka till och sätta mig på min egen fot.

Ett ödesdigert misstag, som gjorde, att jag tillbringade sex timmar på SÖS där man konstaterade att benet var brutet alldeles ovanför ankeln. Sju veckors sjukskrivning med gipsat ben. Inte kul alls.

Sjukskrivning med taxiresor. Det låter bra på papperet, men jag fattar inte hur jag ska kunna betvinga trapporna. För att komma till hissplanet måste jag gå ner tio trappsteg. Samma sak när jag ska ta mig från hissen till gatuplanet. För att inte tala om de båda snurrdörrarna in till jobbet.

Men allt är inte skit. Jag kan glädja mig åt min motoriserade säng. Högläge för vänsterbenet fixar jag hur lätt som helst.