Skogkyrkogården igår

kapell

Jag är glad att jag gick på Annaa Mattssons begravning. Den var både ljus och fin. Och sorglig förstås. Speciellt med tanke på barnen. Roger Mogert var officiant och höll ett tal om Annaas liv och gärning. Sören Nilsson sjöng, spelade fiol och gitarr. Fiddler´s green var självklart med i programmet och den sjöng Sören Nilssons dotter ackompanjerad av sin far på fiol och sig själv på gitarr.

Vi fick höra den här fina sången av Mikael Wiehe. Plus delta själva i allsång i form av Vi bygger landet.

Cruella och jag träffades på vägen från tunnelbanan till kapellet och i foajén fick vi sällskap av Lena, en av Annaas gamla skolkamrater från Uddevalla. Hon kände igen fröken Tjatlund i verkliga livet, vilket förvånade mig eftersom bilden på min blogg är från 1968. Evis var också på plats och vi fick tillfälle att pratas vid. Ja, som Ulla Åkerström påpekade på fejan, ett udda ställe för en nätvänträff.

Det var åtskilliga som kommit, säkert över 100, så defilering tog ett tag och jag började oroa mig för att högen med blommor skulle tippa i kull. Som om det skulle spela någon roll. Och Rutan: Jag la en bukett champagnefärgade rosor från oss  båda.

En begravning är också ett tillfälle att begrunda sin egen dödlighet och hur skört allting egentligen är. Och när jag tänker på det så är det fantastiskt att man över huvud taget hänger med. När det gäller mig och mina syskon till exempel, så är jag den enda fullt friska av oss. Brorsan har hjärtproblem, Syrran har en massa sjukdomar och Lillsyrran har haft bröstcancer. Samma med Maken. Nej, han har inte haft bröstcancer. Han är frisk, men det kan man inte säga om hans båda bröder.

Men det är väl bäst att tillägga: Än så länge. För som sagt, det verkar bli skörare och skörare.

Välkommen till gnällbloggen!

Det är så det känns. Bloggen tenderar att bli ett avloppsdike där jag avreagerar mig. Är det inte besvikelser så är det irritationer. Och mer blir det.

Ikväll ska vi på vårfest. Jag är inte främmande för att gnälla även på det I-landsproblemet. Förr i världen hade Makens företag höstfester med båttur och studiebesök. Sånt tycker jag är mycket festligare. Speciellt som vårfesten är av det stelare slaget där man sitter bordsplacerad och äter trerätters med mer eller mindre obekantingar.

Inte så kul när man, som jag, har svårt för kallprat. Samtalsämnen som väder, resor och böcker tar slut och sen kan man ge sig på att människan tvärs över bordet är nykterist och tittar sig surt omkring.

Och kvällen avslutas självklart med en skål för hyresrätten. Jag förväntar inget annat eftersom det är den rätten som göder ägarnas konton.

Skämt

Från: Jessica Björnlund
Till: Fröken Tjatlund
Ämne: Månadsfakturering

Hej,

Ekonomi har gått över till SAP och ändrat datum för när böckerna stängs. För att jag ska ha en chans att hinna med faktureringen behöver jag få samtliga uppgifter senast kl. 12 första arbetsdagen efter månadsskifte (dvs senast kl. 12 på måndag den här månaden).

Snacka om framförhållning! Mejlet låg och väntade på mig i morse. Människan vill att statistik som tar flera timmar att få fram ska fixas under förmiddagen. Som om inte jag hade annat för mig.

För att avreagera mig gick jag in i rummet bredvid och beklagade mig för Åke och Malte.
– Det är tur för mig att svenska vapenlagarna ser ut som de gör. Annars skulle det bli ganska glest med folk på administrationen. Om jag fick bestämma.

Åke fattade att jag skämtade. Men Malte verkar inte alls vara på samma plan utan började seriöst förklara för mig hur lätt det är att skaffa vapen.
– Börja med att ta jägarexamen … Jag har en älgstudsare hemma, den kostade bara 700 … Säg bara till, så kan jag hjälpa till med kontakter.

Nu hoppas jag bara att inget händer Jessica. Åtminstone inga skottskador.

Efterfrågad

Lillsyrran är dyslektiker. Och då menar jag ordblind, rejält orbdilnd. Hon mejlade mig på jobbet och det funkade inte första gången. Inte heller andra. Tredje gången funkade eftersom hon svarade på ett mejl jag skickade. Hon fick helt enkelt inte till stavningen av mitt namn och då har vi ändå känt varandra i över femtio år.

Jag får så konstiga uppgifter numera. Smakråd. Ja, visst blir jag glad över att min åsikt efterfrågas. Men ändå; begravningsprogram känns lite makabert? Är det verkligen ett område man vill bli konsulterad i. Och har jag blivit expert i ämnet? Ska vi flytta ner bilden? Eller upp texten? Talaren, ska den texten vara större/mindre? Och fonten på första sidan; är kursivt bra? Eller …

Vad vet jag? Allt är en smaksak och på lördag kväll spelar detaljerna ingen roll längre.

Because I’m worth it! Igen

Nej, jag har inte tagit semester. Inte ännu, men i december bär det iväg. Bokat och klart så jag hoppas att resan blir av den här gången. Det blir en riktig långresa till Sydafrika nu när vi har en massa semesterdagar kvar att ta ut. Tre veckor på rundtur mellan Johannesburg och Kapstaden. Med både safari och vingårdar, plus en massa annat när man ända tagit sig så långt. Ja, dräggla ni bara.

Svärdottern går på utbildning en kväll i veckan så inatt sover barnen hos oss. Och jag har sovmorgon i morgon. Det kan jag behöva bara huvudet låter mig koppla av så jag har någon glädje av det. Plus att Noa kan låta bli att vakna 5:30.

Jag har tagit ledigt eftersom begravningen för Makens brorson är på eftermiddagen. Eventuellt blir det lite smygjobb hemifrån under förmiddagen. Det är svårt att låta bli när situationen ser ut som den gör.


Uppdaterat: Hur stavar jag, egentligen?