Bussig är mitt mellannamn

Jag har gjort en investering på 8300 kr. Det är vad ett årskort på SL går lös på. Inte dyrt om man betänker vad det kostar att äga och framföra en bil. Man slipper dessutom besväret med att leta upp en parkeringsplats. Bussen sköter sig själv när en klivit av vid ens slutdestination. Och det kan bli mycket åka för pengarna om en sätter den sidan till. Kortet gäller även på Djurgårdsfärjan

Det är lite väl långt mellan hemmet och jobbet för att jag ska kunna gå varenda dag fram och tillbaka. Det skulle ta alldeles för lång tid. Men med kortet kan jag promenera så långt jag lyster hoppa på en buss när det passar.

För jag åker hellre buss än tunnelbana. Buss är lugnare och trevligare. Även om trafiken gör att det oftast tar längre tid att ta sig fram. Vanligtvis tar jag 4:an till Odenplan och promenerar Norrtullsgatan norrut till Ynglingagatan. Busslinje 4 har fått en ansiktslyftning; nya fräscha bussar med tydliga tavlor som anger nästa, näst-nästa och näst-näst-nästa station. Plus tid.

En alldeles egen favorit är sätena utmed bussens långsida. Där bänkar jag mig om någon plats är ledig. Fördelen är att en slipper hålla på att trängas med folk när en ska sätta sig eller resa sig. Ja, jag är så nöjd med den nya bussmodellen att jag skrev ett berömmande mejl till SL.

Tjuvlyssnat
Buss 4 på väg mot Gullmarsplan en sen eftermiddag.
Mor och dotter ~5 sätter sig på sätet bakom mig. Flickan är lite trött kinkig.
Mamman: ”Om du inte slutar med ditt gnäll, skämmer jag ut dig!”

Jag ska tipsa Tvåan om metoden. För den gjorde i alla fall verkan. Flickan tystnade omedelbart.

Annons

På kurs med Kurt

Min bestämda mening är att skolböcker ska slås in. MED papper, helst återanvänt, och UTAN tejp. Min egen mamma var helt uselt på allt, som liknande hantverk så det var Monas mamma som lärde mig konsten. Och efter det fick jag äran att slå in ALLA familjens skolböcker. Varje år till fyra barn. Många böcker blev det.

1. Ta fram skolbok, sax och papper.

0232. Klipp omslagspapperet i lagom storlek, ungefär 4 cm tillgodo längs alla kanter.

3. Vik papperet dubbelt, stoppa in boken i papperet och vik det om långsidornas bokkanter.

026

4. Klipp kilar vid bokryggen, något bredare än själva ryggen.

0285. Ta bort papperet och vik kilarna mot mitten.

029

6. Vänd på papperet och stoppa tillbaka boken. Öppna boken vid frampärmen och vik om över- och nederkanten. Öppna boken vid bakpärmen och gör likadant.

030

7. Vik papperets hörn på snedden.

032

8. Gör likadant i övriga hörn och du har en fin inslagen skolbok.

033I nästa lektion ska jag visa hur man viker små lådor.

Så välkommen tillbaka!

Pyttipanna

Jaha, så är jag då den hopplösa amatören igen. Ett nytt bloggverktyg, som jag ska försöka förstå. Det är just detta faktum, som fått mig att uthärda så pass länge på blogg.se; jag behärskade tekniken. Kunde gå in och göra ändringar i designen när andan föll på och inspirationen var sisådär.

Nu får jag hålla tillgodo med ett bestämt tema, som någon annan hittat på. Om jag inte är för snål att hosta upp 15$ per år. Jag får se hur det blir med den saken. Än så länge gillar jag looken. Hade jag inte varit så skoltrött efter gymnasiet, så hägrade journalisthögskolan. Nu kan jag låtsas lite när jag ser mina egna bokstäver i tidningsstuk.


Svärdottern har inte hört av sig på några dagar, trots att vi pratades vid i början av veckan om att vi gärna tog barnbarnen i helgen. Maken ringde i går kväll men barnen var utackorderade annorstädes. Hos kompisar. Och Svärdottern hade tjejträff med bästisen Emma. Då blir man glad och inte. Glad för att alla klarar sig själva och inte för att vi gärna hade haft de små liven här.

I morse konstaterade Maken och jag att vi båda drömt om Svärdottern. I min dröm var Svärdottern gravid. En snabb kalkyl gav vid handen att Trean omöjligt kunde vara fadern. Nej, hon hade haft en kort historia med en kille, som hon inte tänkte sig någon framtid med.

Makens dröm var annorlunda. I hans hade Svärdottern fått ihop det med Emma. Killar var ändå så jobbiga och opålitliga.


Och nu över till något helt annat: Milleniumfilmerna.

Nu är det dags att ta bladet från munnen. Det gäller rollbesättningen. Min fasta övertygelse är att Michael Nyqvist är Sveriges mest överskattade manlige skådespelare. Han är inte någon skådis. Helt enkelt. Det är bara så uppenbart i Den bästa av mödrar. Hans insats är bara pinsam.

Ja, där fick jag utlopp för lite negativa synpunkter. Så här i början på nystarten.

Slag i saken

Igår fick jag nog av blogg.se. Man kan inte tortera en stackars kvinna hur länge som helst. Bloggandet får inte slöas ner av taskig teknik. Då tappar jag sugen direkt. Nästan i alla fall. Så nu följer jag Annaa i spåren och fortsätter här. Även fortsättningsvis garanterat befriad från New Age.

Sorry att kommentarerna inte hängde med. Men det får jag ta. Och ni också.

Jag flyttade till wordpress

Jag flyttade min blogg från blogg.se till wordpress med hjälp av detta verktyg för att flytta bloggar från blogg.se till wordpress. Detta är ett automatiskt blogginlägg som du är fri att ta bort om du vill.
Gillade du verktyget och lyckades exportera din blogg så vill vi väldigt gärna att du behåller detta inlägg i din blogg eller på annat sätt länkar till: http://blogg-se-till-wordpress.gern.se
Ha en bra dag!
Hälsningar gern webbutveckling

Barn i början

Jag är världens största amatör när det gäller att prova nya saker. Som det här t ex: ett nytt bloggverktyg.

Här kommer första bilden. Den har nog 25 år på nacken. Då när livet var på den ljusa sidan.

nynas

Konstigt, varför blev den inte centrerad? Jag pluppade ju i den ringen. Så, nu tog det!

Kulturbloggen är trött på mig redan innan hon läst bloggen.

‘Jag har skrivit en bok om bloggar, jag har bloggat i sex-sju år, varit med i seminarier, pratat bloggar i tv, driver ett tiotal bloggar …

För min del är jag rätt trött på bloggar som bara breder ut sig: “Jag tycker, jag vet, jag, jag, jag … egot, egot, egot.”’

För min del är jag trött på Alliansen hit och Alliansen dit, FRA här och FRA där. För att inte tala om alla andra åsikter som upprepas till förbannelse. Men vad vet jag, mitt gamla bloggoffer?

Fara å färde

Vi har blivit med bil igen. Nästan. Orsaken är en omorganisation på M:s jobb. Nu är det team work som gäller. Fler gubbs ska jobba ihop och tillsammans ansvara för fler fastigheter. Vår garageplats blev ju så lägligt ledig när vi gjorde oss av med bilen, så nu står det en Volvo V50 där. Med skinnklädsel, dessutom.

Undrar hur man tänker sig regelverket för privat användning av tjänstebilen?

Det här är andra inlägget i min nya kategori "Fordon". Jag har ju registrerat min blogg på bloggportalen under kategorin "Fordon" och då måste jag kasta ner några rader då och då om just färdmedel.

Det roliga med att anmäla sig som fordonsbloggare är att konkurrensen är mindre och man hamnar lätt på topplistan. Det tråkiga är att de som har fler besökare knappt bloggar längre. Inga nya inlägg och ändå har de fler läsare. Vad säger det egentligen om min insats?

Har Bill G tagit över bilarna?

Dn rapporterar att statistiken visar att dagens bilar har fler fel än äldre. Visst är moderna bilar mycket lynnigare än halvgamla modeller. För varje gång vi förnyat bilinnehavet har det funnits fler och fler finesser. Bara det ger ytterligare möjlighet för prylar att gå sönder.

På en 60-talets Amazon fanns det inte särskilt mycket som kunde gå fel. Tillbehören var få, om ens några och det mesta fungerade rent mekaniskt. Felen blev så mycket lättare att identifiera och åtgärda på det viset.

Dagens bilar innehåller alla gånger elektronisk utrustning, som gott och väl motsvarar en pc. Och vad är den tekniska supportens första fråga när man ringer och säger sig ha problem med datan? De som ringer supporten har i regel fel på datan. Jo, supporten första fråga är: "Har du provat att starta om datorn?"

Men hur startar en bilägare om bilens dator?

Peugeot ligger högt på listan över märken som ofta behöver verkstadsbesök. Vår förrförra bil var en sådan av modell 206. När jag skulle starta den bilen mitt i en liten skitort i italienska alperna, fick instrumentpanel och varningslampor spel. Allt blinkade och larmade; framförallt blinkade det STOP med stora röda bokstäver på den stora skärmen bakom ratten.

Eftersom jag är kvinna så tog jag fram manualen, där det stod att man på inga villkor fick köra bilen när STOP blinkade. Då gällde inga garantier längre. Vad gör man när man har problem i Italien och inte kan någon italienska? På turistbyrån kunde man ge besked att det fanns en märkesverkstad 600 m bort.

Vi blev tvungna att ringa SOS i Köpenhamn och bokstavera London Italy Venice Italy Germany Norway Oslo, eller hur man nu gör när man har hjärnstillestånd parat med att försöka begripa en dansk på knastrig mobil? Till slut fick vi besked att en bärgare skulle tillkallas från en dalgång i närheten.

Bilen fraktades till verkstaden, där en man i blåkläder tog emot. Han torkade av sig på trasslet i byxfickan och kliade sig i huvudet. Efter en stund ropade han på sonen, som kom klädd i vit skjorta och raskt tog fram en laptop, rev loss ett par luckor i bilens instrumentpanel och kopplade in datorn på bilens system.

Sen tryckte han på knappen "Reboot computer". Det var precis vad som behövdes. Alla ilsket blinkande lampor slocknade och datorn körde ett diagnosprogram, som gav besked att elektroniken mådde bra igen.

Om några år kommer säkert även bilägare som behöver verkstadshjälp antagligen få frågan: "Har du återstartat bilen?"

Slutfunderat (sista delen)

Nu kan jag lämna besked om vad som har dolt sig bakom min egen miniserie ”Förändringens vindar”.

Jag blev kontaktad av ett rekryteringsföretag, som hade uppdraget att hitta någon med min kompetens. Nu ser jag på hemsidan att platsen är tillsatt och det är inte jag som fått den. 

Så gick det med den kärleksaffären. Den kvävdes i sin linda. Jag som sett fram mot lite annan omgivning.

Tveeggad tveksamhet (3)

Hur länge ska man vänta innan man slår alla förväntningar om förändring ur hågen? Maria hade levt i ett slags vakuum hela förra veckan. Anders han klart och tydligt deklarerat att han var tillbaka i stan efter nyår, men telefonen hade varit tyst hela tiden. Och inte hade hon missat ett enda samtal.

Tyckte han att hon var för gammal? Verkade hon för krävande? För vimsig? För pratig? Men å andra sidan: Vågade hon ta steget? Ville hon det verkligen? Krävde det för mycket av henne?

Egentligen skulle allt vara mycket lättare om hon blev dumpad redan innan det börjat. Då slapp ta beslutet själv.


(Inlägget ingår i Förändringens vindare och jag väntar fortfarande på utgången)

Tvehågsenhet (2)

Strax efter lunch kom telefonsamtalet. Ett okänt mobilnummer dök upp på displayen till Marias telefon. Kunde det vara han med drinkerbjudandet igen?

– Ja, hej! Det är Anders, kan du prata?
– Visst, en sekund bara. Hon reste sig och sköt igen dörren och hoppades att Sture inte skulle märka något. Vanligtvis var det han som ville prata ifred, så hon bad en stilla bön att han inte fick någon anledning att lämna vardagsrummet.

– Jag sa ju att jag skulle ringa före helgen. Är du fortfarande intresserad? Maria hejdade sig någon hundradels sekund. Sen svarade hon och hoppades att Anders inte uppfattade någon tvekan. För tillfället hade Sture och hon mer eller mindre lagt ner alla ansträngningar till förändring.

– Jo, det kändes bra förra gången vi träffades, så jag går gärna vidare.
– Bra, då återkommer jag när jag är tillbaka i stan efter nyår.

Samtalet avslutades och Maria var snabbt uppe från stolen och ställde upp dörren igen. Nu återstod bara väntan och en massa tankearbete.


(Inlägget ingår i serien Förändringens vindar. Jag vet inte själv ännu hur det slutar, bara att allt inte är vad det förefaller vara.)

Dagens dilemma (1)

Hon funderade fortfarande på hur hon skulle kunna säga det. Ja, faktiskt om hon överhuvudtaget skulle behöva berätta det som hänt senaste tiden.

Telefonen hade ringt en förmiddag förra veckan. Till saken hörde att kvällen innan hade hon blivit så oerhört besviken på Sture. Det var som om han överhuvudtaget inte ville få saker och ting att fungera. Inte så att det hade blivit något större gräl, men hela uppträdet låg kvar en tung, våt, grå filt över tillvaron.

När Maria svarar presenterar sig en man. Hon hade inte en aning vem han var, men han var väl bekant med några som kände henne. Vilka ville han inte berätta. Efter några inledande artighetsfrasen, gick han rakt på sak.
– Kan du tänka dig att gå ut och ta en drink nån kväll, den närmste tiden?

Först blev Maria helt ställd.
– Va, varför skulle någon vilja bjuda ut mig. Och varför skulle jag vilja gå ut med någon annan?
Tankarna for genom huvudet. Den våta filten slöt sig fuktigare och kallare än någonsin om henne. Sen fattade hon sitt beslut.
– Jo visst, när skulle det vara i så fall?

På den vägen är det. Mannen i telefonen var hur trevlig som helt och krävde inget annat tillbaka än uppmärksamhet. Andra träffen blev mindre avvaktade och förr eller senare kommer det att krävas ett avgörande. 

Vad har Maria egentligen för alternativ? Stanna kvar under den grå filten? Äventyra tillvaron? Gå vidare ut i det okända? Riskera att själv bli ratad? Ta konsekvenserna måste hon hur som helst göra, vad beslutet än kommer att bli.


(Inlägget ingår i serien Förändringens vindar. Jag vet inte själv ännu hur det slutar, bara att allt inte är vad det förefaller vara.)