Sommaren 1961

Det började med att morfar dog under vintern. Snälla morfar, som egentligen inte var vår riktige morfar utan fostermorfar, han dog plötsligt. Trots att mormor var både äldre och sjukare. Och inte alls lika snäll, tvärtom. Hon var väldigt bestämd av sig och vi barn var lite rädda för henne.

Mamma och hennes fostersystrar var nästan alltid i luven på varandra, men inför begravningen blev det vapenvila och det bestämdes att vi, det vill säga mamma och vi syskon, skulle bo hos mormor under några sommarveckor.

Mormor bodde fortfarande kvar i det lilla torp, som mamma vuxit upp i. En liten stuga med ett rum och kök. Och till och med jag som bara var nio år tyckte att det var lågt till tak. Det fanns inte rinnande vatten eller vattentoalett och ingen el heller.

Första dagen hos mormor i Småland låste Brorsan in mig när jag var på utedasset. Han smög fram och la på haspen på utsidan. Jag tyckte att torrtoan var äcklig och fick panik när jag inte kom ut. Men haspen gav vika när jag kastat mig mot dörren ett par gånger så jag kom ut ganska snabbt.

Brorsan stod där och skrattade åt mig, men blev snabbt tyst när jag sa: ”Du får laga dörren. Det var ditt fel att den gick sönder”. På något sätt insåg han att jag hade rätt och gick in till mormor och frågade efter en hammare. När hon rotat fram den ur verktygslådan undrade hon vad han behövde en hammare till.

När mormor fick klart för sig att haspen till dasset var trasig, blev hon så arg att hon drämde hammaren i bordet så det blev ett stort märke. Mamma var hos grannen när det hela hände och blev också arg när hon fick höra om saken. Inte på Brorsan utan på sin fostermor.
– Att bli så arg över en fånig liten hasp.

Och vi tänkte ”Stackars mamma med en sån mamma”.

På kvällarna spelade vi kort när mormor somnat i kökssoffan. Mamma försökte lugna ner oss fyra ”Vänta tills mormor tagit ut pittenotten ur örat”. Pittenotten var hörapparaten och när mormor tog ur den hörde hon ingenting och vi kunde stoja så mycket vi ville. Trots att hon sov bara en meter bort vaknade hon inte vad vi än gjorde.

Lillsyrran var fyra år och försökte hänga med oss äldre så gott det gick. Man hörde henne vråla ”Vänta på meeeej” bakom sig hela tiden. En dag snubblade hon när sprang i backen på grusvägen utanför. Hela ansiktet blev ett enda stort skrubbsår och det satt fast småsten överallt.

Brorsan bar in Lillsyrran till mormor som stod och diskade i köket. Under Lillsyrrans storgråt tvättade mormor rent ansiktet med diskvattnet. Vi berättade för mamma om det skandalösa: ”Tvätta sår med diskvatten – är inte det barnplågeri”. Men mamma tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt. Vatten som vatten. Diskvatten var bättre än ingenting. Nu när mormor inte hade Desivon. Sånt man tvättade sår med när jag var liten.

Mamma cyklade till Apoteket och inhandlade en förbandslåda i trä. För säkerhets skull. Den hade hon på pakethållaren hela den sommaren. Jag vet inte hur många utryckningar hon gjorde, men Syrran blev hundbiten två gånger, fick in foten i framhjulet på cykeln, jag fick hjärnskakning och Brorsan bröt armen.

Och på sjukstugan i Tingsryd var vi alltid lika välkomna.

Från förr

Mina första år har nästan inte funnits. Det finns i alla fall knappt några påtagliga bevis för det. Syrran har mammas gamla fotoalbum och de har en tydlig lucka mellan 1952 och 1959. Det var Styvpappan, som fotograferade och med honom försvann korten mer eller mindre.

Men ibland dyker det upp nya bilder. Som den här. Den har legat i morbror Nils byrålåda under alla år med en hälsning på baksidan. Kortet måste ha tagits julen 1952, eftersom det är jag som är bebisen i mitten.

julen-1952

Morbror Nils är egentligen inte mammas bror, men de växte båda upp som fosterbarn i samma småländska familj och därför det närmaste vi kan komma i släktväg. I övrigt är det bara ett svart hål.

När jag ändå är igång tar jag med en annan av hans bilder: mina föräldrar 1949. Den verkar vara kopierad eller inskannad, så kvaliteten är inget vidare.

mor-far

Men nog ser de ut som ett typiskt par från den tiden.

 

ER

Stella gillar när man berättar sagor och historier. Vilken treåring gör inte det? De ska inte vara alltför långa. Då kan hon avbryta och säga: Morfar, nu räcker det! Helst ska personerna i berättelsen vara sådana som hon känner. Just nu är det Treansagor som gäller.

– Mormor, kan du berätta en Treansaga? En sån saga ska innehålla en händelse, där Trean skadat sig på ett eller annat sätt. Vi behöver inte uppfinna historier, för vi hade ofta anledning att uppsöka sjukhus när Trean var liten.

Nu ska jag berätta en Treansaga. Det blir i en längre version, nu när ingen kan säga, nu räcker det.

Det var en varm sommarsöndag för massor med år sedan och morfar, mamma och hennes bröder var på Älvsjöbadet, ett bassängbad i södra förorterna. Mormor jobbade. Morfar låg på en filt och läste i solen. Plötsligt såg han i ögonvrån hur alla människor drog sig mot fotbollsplanen. Efter ett tag kom en procession gående över gräsmattan. Det såg ut som två personer bar på en tredje.

Trean var inte vid trapetsen, som morfar trodde. Han hade gått till fotbollsplanen, men grabbarna som spelade boll tyckte att Trean var för liten för att vara med. Fotbollsplanen hade inga riktiga fotbollsmål. Det var lösa hockeymål och ett av dem började Trean klättra på. 

Det som vållade uppståndelsen var att Trean lyckades tippa målet över sig och fått en smäll över ansiktet. Det blödde rejält ur munnen och det såg ut som tänder var utslagna. Morfar tog Trean i famnen och kutade till badvakterna, som backade förskräckta. Men morfar fick i alla fall ringa sjukvårdsupplysningen från deras telefon.

På sjukvårdupplysning tyckte sköterska att det lät som en tandskada och rekommenderade tandakuten på Drottninggatan. Barnen och morfar rafsade ihop sina prylar och åkte iväg med bilen i bara badkläderna.

På tandakuten, fick de ta nummerlapp, som alla andra. Morfar försökte gång på gång be om förtur för sexåringen utan framgång. ”Här väntar alla på sitt nummer, inget undantag för barn” var beskedet tills Trean kräktes blod över hela golvet. Då blev Trean plötsligt högsta prioritet.

Tandläkaren tittade i Treans mun och vänder sig om och säger:
– Det verkar vara käken som är bruten.
Då svimmar morfar. Personal kommer springande med syrgas och filtar för att få liv i morfar. 

Bruten käke var inget för tandakuten, utan Huddinge sjukhus blev nästa anhalt. Där fixerade läkaren ihop över- och underkäke och Trean fick hålla sig till flytande föda i sju veckor. Det dröjde flera år innan han åt glass efter den pärsen.

Epilog
Många år senare var Bertil Perrolf på Tandakuten och spelade in ”Skivor till kaffet”. Då ställde han frågan till en i personalen:

– Tandakuten, men här händer väl knappast något dramatiskt? Jag menar som på ett akutsjukhus?


Då berättade tandläkaren Treansagan på radio. Så Treans blodkräkning och att M dånar i badbyxor var tydligen det mest uppskakande som hänt på tandakuten.

Styvpappan (2)

Hur mamma och Bert träffades vet jag inte. Mamma älskade att dansa, men Pappa avskydde den typen av musik. För honom fanns bara klassisk musik. Radions söndagskonsert hade alltid honom som dirigent. Han satt hemma i den vinröda plyschfåtöljen, blundade och dirigerade orkestern med stor inlevelse. 

bert-betty
(En tur i kärlekstunneln)

Efter skilsmässan 1964 gifte Pappa om sig och fick en son med nya frun. Det höll några år men sen skildes även de. Mamma och Bert tog upp kontakten på nytt och jag tror att det höll på att bli riktigt allvarligt. 

En söndag kom Pappa hälsade på med pojken från andra äktenskapet. Sonen Kenneth var en liten allvarlig och lillgammal pojke.

Vi tog en åktur i Pappas bil. Mamma satt fram och när vi åkt ett tag tog hon upp en cigarrett. Kenneth säger högt och tydligt:
– I den här bilen röker man inte!

 

Mamma vände sig om och blängde ilsket. Hon klarade inte att bli tillsagd, framförallt inte av ett litet barn. Pappa, som hade tagit oss styvbarn till hjärtat, kunde inte vänta sig några varmare känslor från Mammas sida för sitt eget barn. Och om Mamma inte gillade någon så dolde hon det aldrig.

Det blev aldrig någon återförening. Mamma träffade en ny man och Pappa gifte sig en tredje gång. Vi barn blev alldeles förskräckta när vi träffade hans nya fru. Hon var en kopia av Mamma, både till utseende och sätt.

När Ettan föddes och vi träffade Pappa och han fick klart för sig att vi tänkte döpa den nyfödde till Benjamin var Berts reaktion:
– Måste ni ge honom ett judiskt namn? Vi fattade inte varför det skulle vara ett problem.

Han visade sig var en smygantisemit och Pappas ursäkt eller förklaring var att i Göteborg var stora delar av överklassen judar. Farmors familj hade gott om pengar, men var inte judar och Pappa hade upplevt det som omvänd diskriminering.

I Farmors lägenhet på Gärdet hängde ett stort ungdomsportträtt på henne över öppna spisen. Hon var sig inte särskilt lik på målningen och Pappa menade att konstnären med flit hade målat henne med en judisk näsa, trots att hennes inte alls såg ut så.

Farmor

Styvpappan Bert kom ursprungligen från Göteborg och familjen flyttade till Stockholm när Gärdet byggdes. Hans pappa hade fått en VD-post i Stockholm. Deras nya bostad låg högst upp i ett av funkishusen vid Tessinparken. Pappan dog strax efter andra världskriget, men familjen hade tillräckligt med pengar för att låta enda barnet fortsätt studierna på Handelshögskolan.

Farmor kom från en överklassfamilj och hade bott i England i sin ungdom. Hon kunde berätta om suffragetternas aktioner i början av 1900-talet. Hur de t ex ställde till stor kalabalik under söndagens gudstjänster. När hon dog fick jag hennes poesibok, där ungdomskamrater skrivit snirkligt och vackert. Det fanns verser både på engelska och svenska.

Älska din man och stoppa hans hosor,

så får du dansa på röda rosor.

är en strof som jag kommer ihåg på fri hand. Jag tror inte att hon lagade några kläder, men om det var en dans på rosor låter jag vara osagt. Det var allmänt känt att Farfar hade en älskarinna under alla år. Farmor behövde aldrig arbeta, hade jungfru under sonens uppväxt och jag kommer ihåg att jag undrade hur hon fick dagarna att gå. Alla väninnor bodde i Göteborg eller England.

Lägenheten var byggd i funkisstil med en jungfrukammare innanför köket. Ute i våningen fanns knappar för att påkalla jungfruns uppmärksamhet. Om man tryckte på en knapp vid matbordet föll en siffra ned på en skärm i köket. Vi barn lekte gärna herrskap och jungfru.

Farmor tyckte om att lägga patiens. Hon hade en hel radda med jättevackra små kortlekar som vi inte fick låna. Ett bord i sovrummet var alltid belamrad med kort utlagda i komplicerade mönster.

Mycket tid gick åt till att hålla sig up-to-date med kungafamiljen. Farmor prenumererade på Svensk Damtidning och Idun-veckjournalen. Kungens hälsotillstånd var ofta ämnet för söndagsmiddagen.

Det var middag varannan vecka hos Farmor och varannan hemma hos oss. Mamma var alltid lika skärrad när det skulle vara hos oss. Allt skulle vara perfekt. Mattfransarna nykammade, allt putsat och fejat, barnen välkammade och maten fantastisk.

Vi drillades i bordskick. Inga armbågar på bordet, använd både kniv och gaffel, sitt kvar tills alla är färdiga. Om vi behövde lämna matbordet skulle vi säga:
– Får jag gå från bordet av personliga skäl?


Farmor talade både engelska och franska. Plötsligt kunde hon säga något på franska till Pappa under middagen. Mamma tog det som rena förolämpningen. Hon hade gått sjuårig folkskola och kunde inga främmande språk.

Dubbelspel

Mamma hade skilt sig från pappa och varit skild något år. En kväll övertalades hon att följa med några vänner till Solvalla. De hade flera säkra stalltips. Mamma hade ingen aning om travsport och vilka hästar som var meningsfulla att satsa på. Men i ett lopp skulle en häst som hette Betty starta. Den satsade mamma på, den hette ju likadant som hon själv.

Vännerna skrattade åt hennes tafatta spel, men den helt otippade hästen gick in som etta och mamma var förmodligen ganska ensam om satsningen. Hon vann rejält med pengar. Det blev nya sängar till alla. Mamma kostade på sig själv en duxsäng.

Hennes stora dröm var att bjuda upp fosterföräldrarna från Småland och visa dem Stockholm. De hade inte varit längre än till Växjö. Ett problem var att mamma inte förmått sig att berätta att hon skilt sig. Min pappa lovade att spela med i teatern och agera äkta man under deras besök.

Mammas fosterföräldrar var glada över besöket och tyckte väldigt mycket om svärsonen. Något år senare fick de veta att mamma skilt sig. Men jag tror inte att de fick vet när det ägde rum.

Jag har spridda minnen från besöket, trots att jag bara var drygt två år. Eller så har jag minnen av minnet, som fotona hjälpt mig att bevara. 
skansen
Vi var bl a på Skansen och vi barn fick varsin ballong. Jag tappade taget om min och den for till väders. Självklart blev jag jätteledsen. Solhättan och övrig klädsel var turkos. Mamma var mycket noga med att klä oss i rätt färger, men hon var ingen mästare på bildkomposition.

Tillbaka till 50-talet

När jag, som barn skickades ut till sommarhem på 1950-talet minns jag den stora lapp jag hade i ett band om halsen. Alla barn samlades på Centralen och delades in i olika grupper. Jag kunde inte läsa, men jag skulle tro att lappen innehöll uppgifter om namn och adress dit jag var på väg.

Jag minns att vi var väldigt sena vid ett tillfälle och det var lätt hysteriskt innan mamma hittade var mitt kort fanns och vilken grupp jag skulle hålla mig till. Fortfarande är just den känslan jag hade då ett återkommande tema i mina mardrömmar. Jag försöker hinna med ett tåg eller en buss, men kan inte få med mig packningen. Det är så många väskor och påsar och jag vet inte vilken perrong jag ska till. 

Färden norrut med tåg kändes lång. Jag antar att det fanns någon vuxen som höll koll på vilka barn som skulle av på vilken station. Min anhalt var Söderhamn där jag blev hämtad av sommarföräldrarna och fortsatte med buss till ett litet samhälle utanför stan.
bert
Vistelsen i Hälsingland 1956 blev längre än planerat. Den sommaren blev jag hämtad med bil. Mamma hade träffat en ny man och det var i hans Opel vi åkte hem alla tre. Bert, som han hette, var snäll och omtänksam mot oss barn. Mamma och han gifte sig ett halvår senare när Lillsyrran var på gång.

Trots att Bert var 31 år bodde han fortfarande hemma hos sin mamma. Vi bodde i en liten tvåa i Hökarängen. Bostadssituationen för oss och andra var minst sagt problematisk. Men även på den tiden fanns det genvägar. Pappa arbetade som revisor och en uppdragsgivare var byggmästare och ordnade en stor lägenhet i ett av sina nybyggda hus. Mamma blev hemmafru.

Pappa Bert arbetade mycket men det var alltid lika roligt när han väl kom hem. Vi prenumererade på Kalle Anka och när det kommit ett nytt nummer, stod vi och tittade ut genom fönstret på bilarna som kom till parkeringsplatsen. Syrrans och min kommentar var alltid:

– Varför har han inte en vit Amazon? Då hade han varit hemma för länge sen.
När han väl kom och hade druckit sitt kvällste var det dag för läsning. Han la sig på mage tvärs över dubbelsängen, Brorsan la sig på höger sida, Syrran på vänster och jag låg på hans rygg. Jag trodde att han läste det som stod i pratbubblorna och blev jättebesviken på serietidningar när jag väl lärt mig läsa. Han broderade ut berättelserna åt alla möjliga håll så att de blev mycket bättre än de egentligen var.

Han ritade också egna roliga berättelser i streckgubbeform. Oftast handlade de om hundar, som i hans version liknade igelkottar.

Efter några år kom mamma underfund om att pappa hade affärer på sidan om. Till slut hade mamma svart på vitt hur det låg till och stegade in på pappas hotellrum, där damen ifråga satt i underkläderna. Jag hörde aldrig deras bråk och för mig var det en överraskning när mamma sa att pappa inte skulle komma hem mer.

Brorsan blev arg och anklagade mamma för att ta ifrån honom ännu en pappa. Jag var 12 år och inne i värsta Anne på Grönkullaperioden. Mamma återkom ofta till att jag var den enda som sa något snällt när skilsmässan annonserades. Repliken var:

– Det gör inget. Jag ska vara duktig i skolan så jag får ett stipendium.

Det hade jag nog inte hittat på själv. Jag misstänker att jag var inspirerade av alla flickböcker jag läste.

Prussiluskor på 50-talet

För några år sedan köpte min svägerska några gamla Allerstidningar på en loppmarknad. De var från första halvan av 1950-talet och bjöd på en riktig resa tiden. Det fanns en speciell avdelning med små vädjande insändare där mammor tiggde om kläder och annat till sina barn. Oftast var det ensamma mammor med riktiga ”slitvargar” till söner.

Det var under den perioden, som mamma var ensam med oss tre äldsta barn. På den tiden var ensamstående mödrar väldigt utsatta för samhällets kontroll. Alla var tilldelade en barnavårdsman, som gjorde undersökningar då och då i hemmet. Jag tror inte att det var flygande inspektioner, för jag kommer ihåg mammas nervösa städande och skrubbande och hur vi skulle sitta välkammade i soffan.

Mamma var livrädd för Barnavårdsnämnden och det var viktigt att vi var hela och rena och uppförde oss väl. Sänggåendet klockan sju var inte förhandlingsbart. Tvärs över gatan i Hökarängen bodde ”Polisen”. Han var riktig polis och hade självsvåldigt tagit på sig att kolla oss, till och med våra underkläder.

På somrarna skickades vi iväg till sommarhem på landet. Syrran var någonstans i Norrland, Brorsan hos en bondfamilj i Västergötland och jag hos en skogsarbetarfamilj i Hälsingland. Vi var där i flera månader och kallade sommarföräldrarna för mamma och pappa.

Jag tror inte att det var ovanligt för barn till ensamstående mödrar. M och hans bror var hos en familj i Arvika. Det var väl ett andningshål för mammorna att rå sig själva under sommaren.

anna-arvid

Den familj jag bodde hos ville väldigt gärna adoptera mig. Men mamma träffade min styvfar i den här vevan och blev gravid med Lillsyrran. Bert, den nya pappan, gillade oss tre som han fick på köpet och vi tyckte om honom.

G-M efter kriget

Mamma var gravid och barnet faderlöst. Tommy föddes1946. Jag vet inte hur mamma klarade första tiden, men en grannflicka passade Tommy och mamma började arbeta. En dag när mamma kom hem hade pojken problem att andas. Barnflickan hade varit ute på skridskobanan hela dagen och Tommy hade legat i den ofodrade vagnen och blivit totalt nedkyld.

På sjukhuset konstaterade läkare att han hade lunginflammation. Antibiotika var det inte tal om. Efter några dagar var Tommy död. Mamma bröt ihop på sjukhuset och blev uppläxad av läkaren med orden: Du är strax över 20 och har hela livet framför dig. Du har alla möjligheter att få fler barn. Ryck upp dig!

Mamma var helt knäckt och hamnade på Sankt Sigfrids sjukhus i tre månader. En av mammas fostersystrar ombesörjde begravningen. Man hade inte råd med någon egen grav utan pojkens kista grävdes ner tillsammans med en annan. Den här perioden var mycket traumatisk och mamma återkom ofta förvirrat till ämnet under de sista åren.

Stockholm
Efter vistelsen på mentalsjukhuset flyttar mamma till Stockholm. Det är hon inte ensam om. Bostadssituationen i stan är katastrofal och mamma bor inneboende på alla möjliga ställen. Hon träffar Elis, vars existens vi inte hade en aning om förrän på 70-talet. Resultatet blev Brorsan. Elis var snygg och dansade bra, men det var tydligen allt.

                                    

I den här vevan träffade hon min riktiga pappa. Hon har beskrivit att hon gick förbi en parkbänk på väg till jobbet på Rosenlunds sjukhus. Där satt han med hängande huvud. Mamma började prata med honom för att höra hur det stod till. Vi har aldrig fått veta varför han var så nedstämd vid det här tillfället. 

Hökarängen
År 1949 gifte de sig. Bostadsbristen var fruktansvärd och 40-50-talets och byggprogram pågick för fullt. Vi (jag fanns inte ännu inte) fick en lägenhet i veckoområdet i Hökarängen. I området byggde man ”provisoriska genomgångbostäder av mycket enkel standard för familjer med svåra bostadsförhållanden”. Toa och badrum fanns i källaren och man delade dem med övriga hyresgäster.

Veckoområdet ville alla som kunde snabbt bort från. Syrran föddes och när jag var på väg fick de äntligen en riktig lägenhet i andra änden av Hökarängen. Men lyckan blev kortvarig. Enligt mammas version var pappa både otrogen och opålitlig. Vid ett tillfälle hade han t ex impulsköpt en motorcykel för lönen.

Vi vet inte vad som hände riktigt under den här perioden. Mamma ville inte gå in på detaljer och Syrran, som tog kontakt med pappa i tonåren, fick inte heller veta något från honom. Han påstod att det var hon som var otrogen, men det tror vi inte på.

Det blir skilsmässa och mamma är ensam med tre barn. Hur försörjer man familjen utan utbildning och barnomsorg?

Mamma började vaka på SÖS. En heltid på den tiden bestod av tolv vaknätter i månaden. Tolv nätter som hon lämnade oss ensamma i lägenheten. Vi var bara fem, tre och ett år. Hon haspade igen sovrumsdörren så att vi inte kunde ta oss ut. Jag var så liten så jag minns inget, men Syrran och Brorsan gör det.

G-M 1924-1945

Så här inför mammas begravning har jag försökt mig på en rekapitulering av det jag vet om hennes bakgrund. Det är ett hopplock av sånt hon själv berättat under årens lopp. Några fler källor har jag inte. Vi barn uppfattade henne visserligen som en fullfjädrad mytoman. Hon kunde fabulera ihop långa historier, men då handlade det oftast om andra. Såna som hon kände, men som vi av någon anledning aldrig träffat. 

Men jag tror inte att hon ljög så mycket om det som hänt henne själv. Möjligen utelämnade hon alltför besvärande passager. De mesta har jag också hört henne berätta flera gånger. Det var ofta en garanti för att händelsen inte var påhittad.

1924-1945
Mamma föddes på en stor gård i södra Sverige. Hennes mamma arbetade som piga och hennes far arrenderade gården tillsammans med sin fru. Det var inte första barnet pigan och bonden fick tillsammans. Några år tidigare hade de fått en pojke, som lämnades bort till fosterfamilj men som sen dog i Spanska sjukan.

När min mormor väntade mamma sökte hon upp familjen som hade tagit hand om hennes pojke och sa Nu är det illa ställt igen. När mamma väl föddes, blev hon fosterbarn där och såg, vad jag vet, aldrig mer sin mor. I fosterfamiljen fanns egna barn och andra fosterbarn. Fostermodern var en sträng och bestämd kvinna och fosterpappan hade ett hjärta av guld enligt mamma och jag tror att mamma hade det så bra man kunde ha med de förutsättningarna.

På den tiden var skolan ingen barnlek för en oäkting. Mamma var ett lätt byte för mobbning, både från lärare och elever. Hennes ljusröda hår var populärt på många sätt bland skolkamraterna. På den tiden var skolaga tillåten och ett föräldralöst barn var ett tacksamt offer. Kort sagt, skoltiden var ett rent helvete. När det var dags för konfirmation blev mamma utsatt för något som milt sagt kan kallas för övergrepp. Man ifrågasatte hennes moral och krävde gynekologisk undersökning för att fastställa hennes oskuld.

konfirmation

Hon blev konfirmerad och visste inte hur fort hon skulle komma från det lilla samhället i Småland, som avvisat henne så totalt. Hon arbetade som piga och hushållerska runt omkring Växjö.

Under kriget anmälde hon sig som Lotta i hjälpsysterkåren och hamnade på olika ställen i Norrland. Det var då jobbade hon bort sin småländska dialekt. Det var som om hon inte ville kännas vid sina hemtrakter. Dialekten kunde dyka upp någon gång ibland, när hon pratade med sin fosterbror.

Mamma kom till Malmö 1945 och blev förälskad i en sjöman. Hon blev gravid och innan barnet föddes hade pappan till barnet gjort sin absolut sista resa. Kriget var precis slut, men båten han jobbade på gick på en kvarlämnad mina och många ombord dog i explosionen.

Svärmor

Min svärmor föddes 1921 som barn nummer ett i en arbetarfamilj på Lidingö. Under uppväxten var hon relativt frisk men enligt rapportboken som användes mellan skola och familj berodde eventuell frånvaro på at hon saknade skodon. (det står så intygen) Skomakaren behövde en eller två dagar på sig och under tiden fick Svärmor stanna hemma. Det var hårda tider på 20- och 30-talet.

Svärmor träffade Knutte och gifte sig 1941. Första brorsan till M föddes och efter det hände ingenting. De jobbade på nästa barn utan framgång. 

Knutte arbetade som chaufför och bytte jobb till ett bussföretag. Reseverksamheten tilltog i Sverige. Ensamma damer började anlita reseföretagen. Knutte var en riktig charmputte och kunde i lönndom håva in der ena offret efter det andra. Så 1950 var barn nummer två på väg och ett och ett halvt år senare föddes M. 

Svärmor hade nu kommit underfund med att pappan till barnen inte var att lita på och konfronterade Knutte med fakta. Han säger bara:
Det är bara nått du måste finna dig i.
I helsicke heller
, säger Stella (svärmor).

Trots massiv övertalningsaktion från bådas familjer tar hon ut skilsmässa och flyttar till Söder med grabbarna. Det är inte lätt för en ensamstående mamma nu och på 50-talet var det ännu värre. Barnomsorg existerade inte så Svärmor arrangerade barnpromenader för att få ihop pengar.

Barnpromenader fungerade så att föräldrar kunde lämna barnen till någon som gick en promenad med ett gäng ungar. Barnen gick på rad och höll i ett rep med öglor. Målet var ofta en lekpark. Svärmor hade med sig de egna smågrabbarna på turerna.

Knutte gifte om sig och fick två flickor. Svärmor bestämde sig för att ta dagbarn och svarar på en annons där dagmamma söktes. Märkligt nog var det Knuttes nya fru som svarade på det telefonsamtalet. Under en period var Svärmor dagmamma till halvsyskonen. Hon var inte lånsint.

Tvåan gillade verkligen sin farmor och det var naturligt att hennes egen dotter fick samma namn som Svärmor.

Trean

Om vi bara haft de två äldsta barnen hade vi antagligen blivit odrägligt självgoda föräldrar. Ni vet såna som är experter på barnuppfostran och tror att andra som har problem förtjänar det. Ettan och Tvåan var alltid exemplariska, kloka, sansade och visste intuitivt vad som var rätt och fel. De krävde knappt någon uppfostran och i tonåren behövde vi aldrig formulera några regler för när de skulle vara hemma eller vad de skulle göra på fritiden.

Men med Trean blev det andra bullar. M och jag hade enats om att vi skulle dela på jobb och att ta hand om barnen utan att anlita dagis. En orsak var att Ettan är svårt allergisk och platsade inte i den miljön. Vi startade ett tjänsteföretag ihop med min bästa vän och kunde på så sätt styra våra arbetsvillkor.

När Trean var fyra år kunde han läsa och var väldigt framåt överhuvudtaget. Men han kunde inte samspela med andra barn. Det blev hela tiden slagsmål och kaos. Jag gruvade mig för skolstarten. Första två åren gick någotsånär. Det var bara 16 barn i hans klass. Men i tredje klass slog man ihop två små klasser till en stor. Det fungerade inte alls.

I stort sett hela mellanstadiet var antingen M eller jag i skolan varje dag. Pojkarna var hela tiden i luven på varandra. En gång gjorde skolpsykologen en insats för att lära dem samarbete. Alla åtta grabbar satt runt ett bord och fick varsitt kuvert med tio pusselbitar. Nio av bitarna tillhörde samma pussel, men den tionde tillhörde någon annan pojkes pussel. Tanken var att det skulle komma överens sinsemellan om att byta bitar med varandra.

Gissa om det lyckades? Ingen av killarna ville avstå från den tionde pusselbiten. Innan sessionen var över hade ett par stolar åkt ut genom fönstret och skolpsykologen var gråtfärdig.

Vi prövade med att genomdriva ett skolbyte. Samma visa igen. Skolan var inte en miljö som passade Trean, helt enkelt. Han är alldeles för rastlös och det ska hända saker hela tiden. Någon form av bokstavsförkortning kanske? Diagnos har aldrig ställts.

I tonåren blev han totalt opålitlig och vi jagade honom runt stan. Det var rejvpartyn som gällde. Men han var själv det dåliga sällskap man varnar andra ungdomar för och det dröjde inte lång tid förrän droger kom in i bilden. Andra i gänget partydrogade, men för Trean gick det längre än så. Det förekom hasch, exstacy, rohypnol och till slut heroin.

Det var en förfärlig period för alla. Ettan och Tvåan hade flyttat hemifrån så de slapp ifrån en del. Vi gömde alla knivar. Den som vi själva använde satt fast med en magnet i ”taket” på ugnens värmeskåp. Rohypnol är inte att leka med. Vi riggade upp ”larm” i form av sytråd knuten i ytterdörrens handtag, kopplad till några bjällror i sovrumsfönstret. Då kunde vi höra när han kom hem. Var det riktigt illa, sov vi i husets bastu.

Vändpunkten kom i och med en överdos av heroin. Då nådde Trean sin botten och kunde via avgiftning och behandlingshem komma på fötter igen.

Jag och M lider fortfarande av det vi kallar Ollenojan. Det knyter sig i magen om telefonen ringer konstiga tider. Vi är extremt lyhörda för hur Trean låter, vad han gör och hur han ser ut. Förra sommaren fick han ett återfall så vi är alla medvetna om hur skört allt är.

Det var ett repotage i DN i helgen om en ung flicka i missbrukarsvängen. När jag läste den insåg jag hur strong Trean varit som klarat sig så pass bra som han gjort. Han kan leva med sin lilla familj, trots allt.

Fadersfigur?

Jag vet inte särskilt mycket om min riktiga pappa. Han föddes 1926 i Stockholm och dog 50 år gammal i Värmland. Jag träffade honom en gång, som jag har minne av. Det var på Syrrans konfirmation och det enda jag kommer ihåg av det tillfället var att han sa många i släkten, inklusive han själv, hade diabetes typ 2.
Så se upp när ni passerar 35
var budskapet. Syrran är drabbad men jag har än så länge klarat mig.

Skilsmässan var på gång redan innan jag föddes. När mamma gifte om sig gjorde man en överenskommelse. Min far skulle slippa betala underhåll för oss om han gick med på att avstå från umgängesrätten. Han tyckte tydligen att det var en god affär och därför dök han inte upp förrän mamma skilt sig igen och det bara en gång.

E Carlsson
Uppgörelsen om underhåll och umgänge gällde inte längre. Men vi såg ingetdera. På 60-talet kom bidragsförskotten från Barnavårdsnämnden. Det var ett grönt utbetalningskort från Postgirot med den diskreta avsändaren E Carlsson. Han hade många barn på sitt samvete. Nittionio kronor var för Syrran och mig. Vi retade oss varje gång på den där kronan som saknades till hundra jämt.

De åren vi bodde i Dalarna bodde min pappa bara några mil från oss. Då och då uttalade han sig i lokalmedia. Han var vd för en större industri.
pappa
Förutom att han är mina dagars upphov så kom arvet efter honom lägligt för vår familj.

När jag tänker och säger "pappa" då är det istället min styvfar som jag har i tankarna.