I snigelposten

Det låg ett brev i postboxen. Adresserat till mig! Personligen. Och som inte var reklam. Brevet var från Rune i Västerås. En äldre man intresserad av släktforskning. Nej, vi är inte släkt. Men hans farmor hade haft fosterbarn på gården hemma i Värmland. Min far hade tillbringat några år hos henne under sin barndom och Rune ville gärna veta hur fadern hade haft det. Speciellt under de sista levnadsåren.

Ja, hur svarar man på det? När man inte har en susning. Inte i stort sett mer än det man kan googla sig till. Och det har Rune säkert redan gjort. Så jag skrev så här:

Hej Rune!
Jo, jag är dotter till Henrik Holland. Min helsyster, Monica Holland, dog i maj i år och hon gjorde lite efterforskningar på Henrik i samband med att vår mor dog 2006. Han hade flera syskon som också blev utplacerade hos olika fosterfamiljer i Värmland.

Enligt min mamma var Henriks uppväxt mycket problematiskt, med kriminella föräldrar. Mamma och Henrik träffades 1948 när mamma redan var gravid med min äldre bror. Han heter Holland i efternamn, men Henrik är alltså inte hans far. Mamma och Henrik gifte sig 1949 och Monica föddes 1950. Två år senare föddes jag.
Varför våra föräldrar skilde sig ett par år senare fick vi aldrig riktigt kläm på. Mamma var förtegen när saken kom på tal och vi hade ingen kontakt med Henrik.

Min mamma gifte om sig 1957 och då kom den nye maken och Henrik överens om att han skulle slippa betala underhåll för oss om han avstod från umgänge. Enda gången jag träffade honom efter skilsmässan var 1964 när min äldre syster konfirmerades. Då var mamma frånskild igen.

Henrik hade precis blivit diagnostiserad med diabetes och varnade oss för det låg i släkten. Någon gång under början av 1970-talet vet jag att min syster sökte upp honom när han deltog i ett veteranbilsrally här i Stockholm, men hon uppfattade det som att han inte var intresserad av vidare kontakt.

Under flera år arbetade Henrik på ett verkstadsföretag i Nacka. Man kan se hans namn i platsannonser: ”för vidare info kontakta ingenjör …” och efter det var han vd på ett mindre verkstadsföretag.

Som du skriver hade han en gedigen vapensamling. Han var intresserad av skytte och tävlade en del. Förutom det åkte han på storviltjakt. När han dog hade han bokat en björnjakt i Kanada.

Han dog 1981, som sagt ganska ung. Hans hälsa var inte den bästa, med diabetes och diverse cirkulationsproblem. Kvinnan han bodde ihop med när han dog, var sjuksköterska och de hade träffats när Henrik låg inne på sjukhus för lungproblem på den avdelning hon arbetade.

Henrik dog av hjärtinfarkt när han körde bil. Som tur var hade det snöat så han höll låg hastighet och hans sambo kunde styra bilen in i en snödriva och dra åt handbromsen.

Vi träffade hans sambo och hennes son Urban, ett par gånger, dels i Värmland där de bodde och dels i Stockholm. Jag var aldrig med på begravningen eftersom jag hade tre småbarn på den tiden och mina känslomässiga band till Henrik inte var särskilt starka.

Med vänlig hälsning

Så skrev jag och Rune blev tydligen lite tagen av min öppenhjärtighet. Han skulle återkomma när han hämtat sig.

Och jag tänker ibland att om jag skulle höra eller läsa om mig själv och min barndom så skulle jag kanske tänka: stackars människa! En sån rörig uppväxt.

Men då tänker jag på Lajka. Eller ännu hellre min mamma. Där ligger man verkligen i lä.

3 reaktioner till “I snigelposten

  1. Jag blev riktigt tagen av din nakna berättelse om din far! Jag undrar om du har skrivit ner det du minns från din barndom, det gjorde jag för ungefär 20 år sedan, när jag undrade varför jag är den jag är. Det var ren terapi och jag kunde släppa det efter 100 A4-sidor.
    Nu var ju min uppväxt väldigt annorlunda, men också väldigt annorlunda från de flesta kompisars. Förresten … kanske har vi alla annorlunda liv bakom oss. Fast jag trodde att bara jag hade det?

    Så synd att din mamma inte berättade för er, men det var kanske vanligt förr, att man sopade problemen under mattan.

  2. Jag tror att vi var många i vår generation som hade ”annorlunda” uppväxt. Egentligen. Man trodde att alla andra bodde i Bullerbyn, men när man skrapade på ytan fick man se helt andra sidor. Jag hade klasskamrater som ljög friskt om vad deras föräldrar jobbade med, var de tillbringade sommaren och vad de fick i present. När vi sa ”Men alla andra får ju” sa alltid vår styvfar ”Men ni är inte som alla andra – och det ska ni vara glada för!”. Och det här med minnen är lite förrädiskt, känner jag. Vad minns man egentligen? Vad är upplevelser och vad är återberättade händelser? Syrran och jag hade ofta helt olika uppfattningar och det som hänt.

  3. Samma sak med brorsan och mig! Vi upplevde det mesta olika. Men han var rätt vild och våghalsig, jag var ängslig och feg och funderade mycket.
    Jag hade en bestämd uppfattning om hur ”alla andra” hade det = mycket bättre och mer ”normalt” än jag i tjänstebostad och Frälsisföräldrar som var på möten jämt. Förmodligen hade jag det mycket bättre än många av de andra kompisarna. Vi får nog aldrig veta hur normala eller onormala vi var …
    Fast nu som pensionär, känner jag mig väldigt vanlig och normal, faktiskt. Bättre sent än …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s