Spanska posten har egna brevbärare. Det verkar i alla fall så. De flesta knattrar runt på gula mopeder och delar ut försändelse lite på måfå, typ. Kanske mer på förekommen anledning, när det dyker upp ett brev eller annat som går att pressa ner i brevlådan.
Vi har ett litet postfack ihop med kvarterets alla andra boende. Förra veckan fick jag ett efterlängtat paket från öronpropp.se med 25 par gula proppar. Jag är stamkund där sen några år tillbaka. Och lo and behold! man levererar även till Spanien.
Paketet med propparna var egentligen lite för stort för vårt postfack, men brevbäraren lyckades på något vis pressa in en tredjedel av försändelsen. Med konsekvens att vi nästan fick montera isär brevlådan för att få ut paketet.
Idag plingade det till på vår ringklocka och där stod postisen med ett paket i handen. Ett stort paket, så han kom inte farandes på moppe utan i en paketbil. ”Pasaporte!” sa mannen lite uppfordrande. Sí sa jag och visade mitt i utbyte mot kollit.
En enda gång har jag behövt ta mig till postkontoret för att hämta ut en större försändelse. Då låg det en avi i brevlådan. Antagligen för att vi inte råkade vara hemma när brevbäraren ringde på. Och postmannen ringer inte alltid två gånger.
Vad som fanns i paketet? Sonen hade uppfyllt diverse önskningar: sirap, diskborstar, panelborstar, tandborstar och wettexdukar. Så många trasor att de antagligen räcker livet ut. Plus bonuspresenten: torkade trattkantareller. Allt vad en expat kan behöva och som jag inte hittat här.
frktjatlund 