Den här sträckan mellan oss och San Luis har vi åkt åtskilliga gånger senaste veckan. Alldeles för många, om ni frågar mig. Första gången var det för att byta batteri i Makens mobil. Några dagar senare var det dags att ersätta batteriet i min telefon.
Sen började Makens platta krångla: den laddade inte som den skulle. Var det knas med batteriet eller eller glapp i paddans kontakt? Svårt att veta.
Vi åkte till fixeributiken och de lovade att byta batteri. ”Kom tillbaka i eftermiddag” vilket vi gjorde. Men allt var obytt. Vid närmare kontroll hade inte killarna rätt sort hemma. ”Kom tillbaka på måndag” och då gjorde Maken det. Men plattan behövde än annan version än den de hade fått.
På tisdag fanns rätt modell och rätt version hemma. ”Kom tillbaka i eftermiddag” sa Jack/Tom. Och voilà! där blev plattan äntligen med nytt batteri.
Men säg den glädje som varar beständigt? Imorse blev skärmen svart stup i kvarten. Det gick att tända upp den igen med hemknappen. Men det funkar knappast när man vill spela spel. Och inte hjälpte det med omstart.
Tillbaka igen. Och ”Kom tillbaka i eftermiddag” ännu en gång. När vi kom menade Jack/Tom att han inte kunde upprepa felet. ”Den tuffar och går. Men kom tillbaka om det händer igen, så tar vi isär apparaten och rengör den ordentligt.”
Så typiskt! Som att komma till bilverkstan med en bil som krånglat i flera dagar, men som plötsligt visar sig från sin bästa sida.
Nu har Maken hårdkört med iPaden i dryga två timmar och den har ännu inte dött en enda gång. Vi får hoppas att plattan lever och har hälsan ett bra tag framöver. Jag vill helst inte se sträckan på väg 332 och 905 på ett tag.
frktjatlund 