Det är alltid lika knepigt att göra en sak för första gången. Speciellt i främmande land där man inte behärskar språket. Även om man gått igenom liknande procedurer ett antal gånger hemmavid.
Vi tog bilen till Bilprovningen för att boka tid på plats eftersom vi inte kunde boka på nätet. Inga problem att hitta, vägen dit var föredömligt skyltad. Ovanför en dörr på gaveln stod en skylt: Oficina. Jodå, där bakom ett plexiglas satt en receptionist. Reserva??? sa jag. Documentatíon??? undrade hon och jag räckte fram det gröna inspektionskortet och papperet som ger en rätt att cirkulera med fordonet.
Det går bra att kolla bilen på studs, sa hon och vi rundade anläggningen och ställde oss i den så gott som obefintliga kön. Då dök en förvirrad man upp som inte hade fattat var man skulle anmäla sig och betala, trots att det var så tydligt utmärkt. Det finns alltså större amatörer än vi. Skönt att veta.
Jag hoppade ur bilen och bänkade mig på en soffa. Ett engelskt par köade upp bakom oss. Kvinnan hoppade också ur och satte sig också på soffan. ”Not so close” vrålade mannen. ”Keep calm and keep the distance” tänkte jag och flyttade mig en bit bort.
Killarna som kollade bilen kunde prata bil-engelska. Problemet var bara att Makens skol-engelska inte räckte riktigt till. ”Steering wheel” sa mannen. ”Ööh” sa Maken. Till slut kom en annan inspektör och beordrade Maken att kliva ur. Och sen gick kontrollerna hur smidigt som helst.
Inspektören var så nöjd med patienten att vi fick både friskhetsintyg och bokmärke! Kalaset kostade 47€ och nu får vi cirkulera i ytterligare två år innan det är dags igen. Och då kommer vi att vara experter på hur man gör.
frktjatlund 