Jag har kontakt med en del gamla arbetskamrater och igår pratade jag med en av dem på telefon. Hon har också gått i pension. I förtid. För sju år sedan sa hon upp sig från vår dåvarande gemensamma arbetsplats. Hon gillade helt enkelt inte den nya företagsledningen som tillsattes efter ett uppköp. Hon fick ett nytt jobb, som funkade sådär i början. Men urartade så småningom. Därav pensionering.
Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube. Utan den information min gamla arbetskamrat hade om min före detta kollega Åke. Han är tre år yngre än jag och jag har faktiskt undrat om han tänkt dra sig tillbaka från arbetslivet. Det har han, men inte för att han uppnått 65 års ålder.
Åke blev ombedd att fortsätta jobbet på halvtid. Och sa ja till det. Kanske för att frun är sju år yngre. Vad vet jag. Men sent i höstas började Åke må dåligt. Han började sluddra och hade svårt att göra sig förstådd. Sen kom Coronan och läkarna blev upptagna med annat så diagnosen drog ut på tiden.
Jag har svårt att föreställa mig ett hemskare besked. En neurologisk sjukdom som gör att dina muskler fungerar sämre och sämre och till slut kvävs du. Processen brukar ta två till fyra år. Och det finns inget botemedel.
Och jag som har gnällt på Åke. Till och med här på bloggen. Hur han alltid fick sin vilja igenom när det gällde semestrar. Och att alla på företaget tassade på tårna för att hålla honom på gott humör. Inklusive jag själv.
Vi jobbade ihop i 15 år. Satt i rummen bredvid varandra och hade ungefär samma arbetsuppgifter. Men vi var knappast några besläktade själar. Han gillade sport. Framför allt fotboll och i synnerhet Hammarby. På vintern var det utförsåkning som gällde. Julledighet, sportlov och påsk tillbringades i stugan i Härjedalen. Och Vättern rundades i början av juni.
Nu blir det inget av med det. Nej, man har ingen aning om vad morgondagen kan föra med sig.
frktjatlund 
Det är så grymt ibland, livet! Fick höra om min svägerskas svåger (som jag känner väl och träffat mycket) som fått något som ingen kan diagnosticera, han som jobbat i sin egen skog kan inte längre gå utan rullator eftersom han kan falla ihop precis när som helst utan att kunna ta emot sig. Sluddrar i talet när han blir trött och … inga undersökningar har visat mer än att han inte har en hjärntumör. Lika gammal som jag… Jag får lätt åldersångest när det blir så tydligt att åldrandet inte går att hejda. Tacksam för varenda dag som jag fungerar, även om jag blivit lite väl glömsk på sistone.
Nu ska vi se om wordpress suddar bort den här kommentaren som den gjorde med min förra…
Kommentaren är kvar. Än så länge. Ja, det är skrämmande hur osäkert allt är. Och hur fort tiden och därmed livet rinner iväg. Vad gäller glömska kan jag trösta mig med att jag alltid haft dåligt komihåg. Glömmer saker på stan, hittar inte glasögonen, känner inte igen folk. Så har det varit hela mitt liv.