Något som irriterar mig är att folk kan tjäna pengar på, i mina ögon, rena självklarheter. Till och med få böcker publicerade, inte bara på svenska, utan på flera språk. Nu är det en kvinna som är aktuell med en bok om döstädning. Alltså att var och en borde rensa bland sina ägodelar så att efterkommande slipper göra jobbet åt dem när de kastat in handduken.
Hon beskriver,enligt recensionen, känslan av befrielse när hon sålde jättevillan på Västkusten och flyttade till en liten lägenhet i Stockholm. Bara det får mig att gå i taket. Stackars människa, ha bott så spaciöst och samlat på sig så mycket prylar att det blir en börda. Som om någon annan hade tvingat på henna alla sakerna.
Har man som jag, bott i lägenhet hela livet, finns det inte utrymme att samla på sig. Och eftersom man är så van att göra sig av med saker för att de inte längre har någon plats eller inte fyller någon uppgift, kan man heller inte göra sig pengar på det man trodde att alla redan visste: att överfyllda lador bara är till besvär.
Och trots att vi rensat flitig, behövde vi göra oss av med en hel del prylar när vi flyttade. Helt enkelt för att vi inte fick plats med dem i bilen. Faktiskt så pass att vi haft anledning att ersätta kastat med nytt.
Så nu funderar jag på att skriva en bok med titeln ”Saker du inte trodde du behövde”. Konservbrytare, soppslev, plastporslinet, anteckningsblock, kulspetspenna, fotfil, kylväska, termos, skor, kläder. Ja, saker som inte fick plats och som jag saknat. Och i vissa fall även inhandlat på nytt.
Min misstanke är att efterfrågan på ett alster med det innehållet är ointressant för marknaden. De som redan lever enkelt vet vad som gäller: en pryl in = två ut.
frktjatlund 
En amerikansk bekant blev stenrik på att hjälpa osäkra amerikaner att inreda sina hem. Detta pågick ett antal år tills hon tröttnade och numera hjälper samma kunder att göra sig av med de prylar hon en gång hjälpte dem att skaffa – mot högt konsultarvode nu också, så klart. Bida du din tid så ska du se att marknaden blir mogen för din idé…
En släkting engagerade en inredningarkitekt som menade att kistan hon hade i hallen borde bort. ”Den är inte du”. Några år senare blev min släkting bjuden på fest hos inredningsarkitekten, och vad hade hon stående i sin hall? Kistan hon övertygat släktingen att göra sig av med.