Resa i realtid

Rad 31 och ytterplats, det funkar också. Även om jag föredrar att sitta längre fram i planet. Men jag hade ingen lust att betala extra för att välja sittplats, inte när jag reser på egen hand. På resan till Stockholm hade jag tur: ytterplats på raden med nödutgång. Det vill säga benutrymme för en hel karl.

Rullväskan är sprickfärdig och väger ton. Och jag är glad att Svärsonen gav mig skjuts så jag slapp att ta den på tunnelbanan. Det räcker med att baxa den ombord på flygbussen och upp på hatthyllan på flyget. Planet är tydligen en inlånad kärra och den spanska personalen tycks ta god tid på dig; 45 minuters försening från start.

Hur i hela friden ska jag få upp min lilla, men tunga väska in the overhead compartment? När en endast är 1,60 hög. Upp hoppar Leif-Ivan Karlssons lillebror från sin plats på rad 34. Ja, han påminde om mannen i tv3-såpan. Men inte lika rund. Han är uppmärksam på min belägenhet och lyfter väskan med kommentaren ”Oj, den var tung”.

Tvärs över gången från mig i flygplanet sitter en familj: mamma, pappa och fyra barn. Alla barn med namn som börjar på E. Mamman verkar vara familjens projektledare. Hon ställer in barnens mobiler på flight mode och säger ”Det som fungerar är det som fungerar under resan”. Och så var det bra med det.

Alla fyra barn får varsin vattenflaska och en förpreparerad box med chips och ostbågar. Och de sitter lugnt och fint uppslukade av sina skärmar. Utom när grabben ska be om något och glömmer att han har hörlurarna på och vrålar till sin mor: ”Finns det mer vatten?”

Pappan i familjen sitter och tittar på en film med Brad Pitt som amerikansk (vad annars) militär i Mellanöstern (var annars). Kruxet är bara att han har trådlösa hörlurar, pappan alltså – inte Brad Pitt, som tydligen kräver nätverk. Och det saknas på den här flighten. Så min teori är att han har igång roamingen på mobilen som han stoppat ner i byxfickan. När barnen går på toa passar deras far på att stjäla ur deras boxar med snacks. Inte helt olikt andra fäder enligt mina erfarenheter.

Bredvid mig sitter ett polskt par. Hon håller på att rensa i mobilens arkiv; radera foton och filmsnuttar. Utan några hörlurar inkopplade och det gör att omgivningen, det vill säga jag, tvingas lyssna på ljud som jag absolut inte vill höra.

Tre rader framför och tvärs över gången sitter en man med mustasch och hornbågade glasögon. Sitter och sitter, är en sanning med modifikationer. Han studsar upp och ner som en guttaperkaboll. Jag vet inte hur många gånger han hämtat eller lagt ner saker i väskan på hatthyllan.

Planet är en Boeing 757 och betydligt trängre än Norwegians vanliga 737. Till och med jag tycker att benutrymmet är i minsta laget. Och jag kan inte föreställa mig hur det ska gå att utrymma på halvannan minut. Bara att ta sig från sittande till stående tar ett par sekunder.

Halva sträckan är passerad och nu fick polskan bredvid mig kramp i benen. Jag väljer helst en plats vid gången just för att kunna resa mig när jag behöver och jag har inget emot att resa mig när andra behöver. Polskan och hennes make passar på att gå på muggen och jag får tillfälle att stå och göra tåhävningar under tiden. Då ser jag att finskorna på raden framför löser korsord. På svenska. Duktiga tanter, tänker jag. Även korsordet var för barn.

Jag passar på att besöka toaletten när polackerna kommer tillbaka från sin utflykt. När jag passerar Leif-Ivan säger han ”Jag hjälper dig ner med väskan när vi har landat”. Tack för det, dagens gentleman!

En dryg timme kvarstår till resmålet och ett blöjbarn har fått spel. Hon illvrålar och jag lider med föräldrarna. Mustaschmannen reser sig igen. Utan att rota i handbagaget. Och där nös polacken vid fönsterplatsen så permanenten raknade på finskorna framför. Och polskan svarar med att beställa in en Baileys. Till sig själv.

Själv snålar jag. Dricker medhavt vatten från kranen. En halvlitersflaska Ramlösa kostar 42 kr på Arlanda. Sanslöst, om ni frågar mig. Så jag tog med mig en tom flaska genom säkerhetskontrollen och fyllde på den på toan. Och jag tog en hamburgare på Donken före genomgången. En macka på andra sidan kostar en förmögenhet.

En halvtimme kvar till landning och blöjbarnet luftar sina lungor igen. Och får sällskap av en doakör av andra småttingar. Det trycker väl i öronen. Barnen tvärsöver gången börjar bli uppspelta och högljudda trots att de tagit av sig lurarna. Det ligger helt klart förväntan i luften.

Dags för kontroll av säkerhetsbälten. Pappan tvärsöver lägger bältet symboliskt över magen. Varför göra som man blir tillsagd? Trots att barnen både ser och hör. Ett riktigt dåligt föredöme. Lite skakigt är det när vi passerar genom molnen och vi landar en halvtimme försenade i duggregnet på Alicante flygplats.

Jag ringer Maken som hämtar upp mig på parkeringen för avgående flyg. Den är gratis om man inte stannar längre än 15 minuter. Det gäller att var ekonomisk som pensionär.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Resa i realtid

  1. Långkoftan fd kollega skriver:

    Tack för underhållande läsning, din text frammanade många bilder från din resa.
    Kom Leif-Ivan ihåg att hjälpa dig med väskan?

  2. frktjatlund skriver:

    Jodå, han tog ner min väska innan säkerhetsbältessymbolen släcktes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s