Jag köpte några böcker på bokrean. Elsa Ferrantes två första i Neapelserien. De har jag tagit mig igenom. Lite pratiga i sin karaktär och jag störde mig på klasstänkandet, att huvudpersonen hela tiden kände sig underlägsen eftersom hon kom från små omständigheter. Själv har jag levt mitt liv utan att jag känt mig olyckligt lottad eller nedtryckt, trots min påvra bakgrund.
En bok som jag rykte åt mig på grund av reaerbjudandet ”ta fyra – betala för tre” var Fyren mellan haven. Jag vet inte om jag klarar av den.
På sidan 51 kommer första det tramsstycket: ”Han tog Isabels hand … En sådan smäcker hand, mjuk … Så späd i hans hand.”
Och åtta sidor senare: ”Tom såg på henne och hon mötte utmanande hans blick och hennes lilla haka såg bestämd ut.”
Jag ger boken tjugo sidor till och om ML Stedman inte rycker upp sig åker boken i soporna. Kärleksromaner är inte min grej. Kanske för att jag har svårt att identifiera mig med späda, smäckra händer och små, bestämda hakor.
Då är det lättare att ta sig igenom Jo Nesbø även om huvudpersonen är en polis på dekis. Och mördaren verkar vara en vampyr. En slipper åtminstone töntiga beskrivningar.
frktjatlund 