Äpplet faller inte långt

Gossebarnet, alltså vårt äldsta barnbarn, är en riktig slarver. Som tappar och har bort saker. Vi ägnade till exempel en hel morgon åt att leta efter hans SIM-kort, som han tappat på köksgolvet. Kröp runt och skakade och vände ut och in på det som det gick att kränga ut och in på. Och plötsligt låg kortet mitt på golvet. Fråga mig inte varför vi inte sett det tidigare eller hur det hamnade där.

När de skulle åka hem gick han ifrån sin ryggsäck på Arlanda. Och hade inte Maken varit med och vänt sig om när de lämnade frukostbordet hade den legat kvar på McDonalds. Men vi har inga garantier för att väskan kom med ända hem. Det fanns flera tillfällen att tappa bort den. Kanske ligger den kvar vid gaten eller på hyllan i flygplanet.

Maken berättade och vi fnissade lite åt hans slarv. Det var dumt av oss. Eller åtminstone av mig. Dagen efter möttes Maken och jag på Pensionsmyndigheten efter jobbet. Jag hade med mig min ryggsäck och i den hade jag min lunchlåda och regncape. När vi satt och väntade på vår tur tog jag av ryggsäcken.

Pling plong! Nummer 199 till kassa 4. Vårt nummer och båset vi skulle till låg i andra änden av lokalen. Här gällde det att rappa på innan handläggaren tryckte fram ett nytt nummer.

Efter nedslående ekonomiska besked tog vi 2:ans buss till Stureplan och passerade igenom Östermalms tunnelbanespärrar. Där, i den långa rulltrappan ner till perrongen, slog det mig: Ryggsäcken, var är den? Inte på min rygg i alla fall. Jag övervägde om jag skulle strunta i ryggsäck, lunchlåda och regncape. Inte låtsas om mitt slarv, men just regncapen är en av mitt livs bästa köp och maken finns inte att få tag på.

”Åk hem du” sa jag till Maken och tog rulltrappan upp igen. Ut till 2:ans hållplats och tillbaka till station Tegnérgatan. For runt inne på servicekontoret, som vi lämnat en kvart tidigare. Där alldeles intill bänken vi suttit på stod en väktare med min ryggsäck på armen.

Jag tackade och ursäktade min tankspriddhet och mitt slarv. Bestämde mig för att för att aldrig skratta med när någon uppmärksammar barnbarnets tillkortakommanden.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Äpplet faller inte långt

  1. Småländskan skriver:

    Påminner mig om när jag tjatade och tjatade på barnbarnet, då 9 år, att man ALLTID ska låsa sin cykel, oavsett hur liten stund man ska lämna den. En dag cyklade vi in till stan, barnbarnet och jag.
    Jag ”skulle bara”, som tog kanske två minuter, så ingen idé att låsa cykeln då. Det räckte för att min cykel skulle vara borta. Barnbarnets cykel däremot, som var låst, stod där så fint och väntade på honom. Så klart han undrade, frågade… och så klart jag erkände hur dum jag varit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s