Meningsbyggnad

Jaha, då var det dags för ännu ett missat jubileum. Det är likadant varje år. Trots att det är så få saker, som jag firar. Eller kanske just därför; jag saknar rutinen. Men för knappt en vecka sedan borde jag ha firat nioårsdag för bloggandet. Men det rann ut i sanden eftersom jag var upptagen med annat.

Barnbarn är till exempel tidsslukande. De åkte hem i onsdags presentade och glada. My fick en ny iPhone. Hennes gamla var en version 4 med trasig skärm och hade den lilla egenheten att batteriet bara gick att ladda när telefonen var avstängd. När Maken skaffade hennes förra för halvannat år sedan, tecknade han en försäkring och det ska bli intressant om det går att få några kulor i ersättning därifrån.image

Noa önskade sig en ny skärm. Hans moder hade avkrävt ett löfte av honom att inte nämna något om det till oss, men eftersom hans syster fått en mobil tyckte vi att han också borde få något. Det höll modern med om och Maken beställde en från en spansk sajt för leverans till barnens hem i Malaga.

My går i svensk skola och trivs bra. Noa går i spansk och trivs inget vidare. Han har inga kompisar på plats och skajpar och spelar spel tillsammans med de gamla vännerna här hemma. Så han var inte så glad när det var dags att åka tillbaka. Han hoppas på att få börja i en privat engelsk-spansk skola framöver, men jag gissar att det är en kostnadsfråga.

Jag oroar mig för deras skolgång. Att den liksom varken blir hackad eller malen. En termin här och en där. Ibland i Sverige och annars i Spanien. Det blir ingen kontinuitet, om ni frågar mig. En åsikt som jag aktar mig för att ge luft åt. Eftersom det inte ligger inom mitt ansvarsområde. Tycker framför allt Maken. Och jag håller med. För om jag uttryckte min oro skulle det antagligen göra varken till eller ifrån.

Men i morgon är en annan dag och då ska jag ta itu med det som jag klantade till på jobbet i förra veckan. Och oroa mig för mina problem istället för andras.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Meningsbyggnad

  1. cruella skriver:

    Jag förstår att du känner oro över brist på stabilitet. Finns det någon långsiktig plan eller är det halvår till halvår? Jag kommer inte ihåg anledningen till själva flytten, men inte handlade det om något tidsbestämt kontrakt med möjlighet till förlängning? Var de inte på väg hem rentav?

  2. Irene skriver:

    Förstår mycket väl din oro, den är nog t.o.m. befogad. Men det verkar vara gott gry i barnbarnen så de reder nog ut det

  3. Framför allt gäller det ju att endast oroa sig för egna problem.

  4. frktjatlund skriver:

    @cruella: Barnbarnens styvfar tyckte att det räckte med 38 vintrar på våra breddgrader och jag tror att de numera har för avsikt att stanna. Trots att de var på väg tillbaka för en tid sen. De har köpt lägenhet och har jobb.

    @Irene: Maken tröstar med att det är både utvecklande och lärorikt att bo utomlands. Jag hoppas på det.

    @agnes: Lite som sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

  5. Ja, men så svårt, så svårt.

  6. Bloggblad skriver:

    Jag förstår också att du våndas … minns hur jag i stort sett bröt ihop när det blev ett faktum att mitt barnbarn skulle bo en vecka hos varje förälder. Hon verkar inte ha tagit någon skada av det och är nu så stor att hon kan ta sig till båda själv från skolan. Jag tror att jag själv tog mest skada av all oro.

    Vad gäller skolbyten så vet jag en hel del om det. Innan jag gick ut tredje klass hade jag gått i fem skolor, sen efter sexan bytte jag igen. Tog jag skada av det? Svårt att säga, men ett antal timmar hos terapeut har det gått åt. Där fick jag lära mig att se att jag blivit ovanligt självständig och orädd för nya situationer och att jag kan se det som bra erfarenheter…. Fortfarande, efter väldigt många år, är jag hemskt avundsjuk när kollegor och vänner här i stan sitter och pratar gemensamma barndomsminnen. När jag tagit emot nya flyktingar som slitits upp (ibland flera gånger) från sin tillvaro, då tror jag att jag har haft mer förståelse än andra lärare.

    Sin barndom kan man ju alltid skriva böcker om sen, eller skylla på…. eller göra som jag: hålla föredrag med bilder om den…

    Om det är till någon tröst i oron, så har jag genom åren träffat många elever, och även vuxna vänner som varit missionärsbarn, som haft det ytterst krångligt men ändå klarat det bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s