Vi har blivit modernare numera. Alltså vi har Netflix vilket kan verka trevligt. I alla fall på papperet. Men inte i praktiken hemma hos oss. Vi har haft abonnemanget i två dagar och Maken och jag har redan hunnit med att bli osams tvenne gånger.
Första kvällen ville Maken se Marco Polo. Okej, vi gör väl det, sa jag eftersom jag på ytan är ganska saktmodig. Men efter 20 minuter stod jag inte ut längre. Män, män och åter män. Det kan gå an ibland, men idel män på Uppdrag med stort U är mer än jag klarar efter en hård dag i verkligheten. Jag som inte ens pallade med Gladiator.
– Välj något bättre, du som har sånt fantastiskt omdöme, sa Maken sarkastiskt
– Har du sagt det så, sa jag och satte igång första säsongen av Line of Duty. Som varken han eller jag sett. Jag följde säsong två och gillade det jag såg.
– Båååring, genljöd det från grannsoffan efter tio minuter. Så vi övergick till SvT.
Igår kväll ville Maken se en film och valde en helt meningslös historia om en grupp amerikanska män som tränades för att bli elitsoldater. En veritabel orgie i idiotövningar, för att inte säga nära döden upplevelser.
– Stopp och belägg, sa jag. Jag trodde att vi var överens om vissa grundläggande principer. Som att inte förhärliga militarism. Och så övergick vi till en inspelad film. Den totalt oförargliga Romancing the Stone från 1984. Som vi såg på bio, när det begav sig.
Veckans brott med Leif ”men det ska du veta”/”i vart fall” GW Persson lär hindra oss från att hamna i något hårdare förhandlingsläge de närmaste timmarna, men jag lämnar inga garantier för hur stämningen kommer att bli efter kl 22.
frktjatlund 
Det är trevligt att titta ihop men det var sannerligen enklare förr. Men nog såg man på mycket trams, Dallas och sånt, i brist på bättre.