Genomsvettig

Dagen började lite kravlöst. Barnbarnen hade sovmorgon och jag kunde dricka mitt kaffe och läsa morgontidningen i lugn och ro. Sen var det dags för morgontoaletten. Det vill säga jag var tvungen att tvätta håret eftersom jag skulle förflytta mig fysiskt till min arbetsplats. Och då kan man ju inte se ut hur som helst.

– Sitt på en stol när du duschar, tipsade gipskatten. Alltså undersköterskan, som gipsade mitt ben. Inte med gips utan med någon typ av polyesterbinda som härdade på en halvtimme.
– Lätt för dig att säga, tänkte jag. Som inte sett det minimala insteget till min duschkabin. Det finns inga planer att knöla i en stol eller pall genom den öppningen. Och om det ginge skulle det vara omöjligt att själv få plats.

Nej, det blir raggartvätt med tvättlapp och håret tvättade jag över diskbänken. Det går det med. Och dagen till ära kunde jag dra på min rentvättade tubgasstrumpa. Nytvättad och påklädd påbörjade jag arbetsdagen hemifrån och när värsta morgonrusningen lagt sig och barnbarnen stuckit till skolan, ringde jag efter en taxi.

Väl framme på jobbet undvek jag framgångsrikt snurrdörrarna. För hur ska man kunna hålla jämn takt med en gipsstövel på foten och en krycka i handen? Den konsten behärskar inte jag. Annars var den stora utmaningen korridorerna; de är både många och långa. Säkert 60 meter från entredörren till mitt rum. Och självklart var dagens båda möten inbokade i rum som ligger i andra änden av lokalerna. Men snälla arbetskamrater hjälpte mig att bära kaffemuggar, matbyttor och hålla upp dörrar.

Okej, jag har alltid vetat att jag är både glömsk och vimsig, men det har inte gjort så mycket eftersom det bara gett mig extra motion. Jag kan behöva vända både två och tre gånger när jag är på väg till ett sammanträde. Telefon, anteckningsblock, mötesunderlag, penna, vattenflaska. Det får jag sällan med mig på första försöket. Och ibland händer det att jag vänder tillbaka för att hämta något jag tror att jag glömt men som visar sig ligga i kjolfickan.

Nu när jag inte är lika rörlig, förbannar jag mig själv och min tankspriddhet. Mycket spring för ingenting. Spring är väl synd att säga, men förflyttning i onödan.

Och när jag jobbat klart ringde jag efter en taxi, som körde hem mig på fem röda. Vilken vardagslyx! Så skulle man alltid ha det.

Förresten slog överhettningsskyddet till igen på torktumlaren. Jag som just påbörjat aktionen ”tvätta alla barnens kläder före avfärden till Spanien”. Det var bara att lyfta ut den heta tvätten och hänga den på torkställningen. Och där höjdes sovrumstemperaturen till bastunivå.

Annons