Det kvittar inte alls

Mitt allra första riktiga jobb efter avslutad skolgång 1971 var att sitta i kassan på posten. Den titel jag hade var följdriktigt postkassörska. Man kunde även sitta i postens kassor och vara betitlad postexpeditör. Då var man lite finare än en kassörska. För att bli expeditör genomgick man en ettårig utbildning medan jag som kassör bara behövde tre veckor på mig för att lära mig det jag behövde kunna i en kassa. Vad expeditörerna lärde sig på de återstående 49 veckorna har jag ingen aning om.

En kassörska var oftast en extra resurs som sattes in på olika postkontor när det var hårdare belastning än vanligt. I månadskiften, vid utbetalning av barnbidrag och pensioner. För på den tiden kunde man inte betala räkningar på nätet eller via autogiro och de flesta privatpersoner hade inte några pappersgirotjänster. Alltså köade man på posten för att betala sin hyra, el- och telefon eller vad man nu hade för räkningar.

Sin pension eller sitt barnbidrag, fick man oftast i form av ett utbetalningskort och med det i handen ställde man sig i kön till postkassan. En pensionär som hämtade ut sin pension behövde inte legitimera sig med ett giltigt identitetskort. Det räckte med det snusbruna pensionsbeviset, som saknade foto. Och det var tur för pensionärerna. För de kunde vara riktigt besvärliga ändå.

Somliga kunde stå och envisas med att de ville ha ett kvitto på själva utbetalningen. Och det spelade ingen roll hur man än tjafsade och förklarade.

– Men du har ju fått pengarna.
– Ja, och det är dom jag vill ha kvitto på.
– Men om det är jag som gett ut pengar, så är det väl jag som ska ha ett kvitto. Inte du.
– Du har ju själva utbetalningskortet.
– Och det är jag nöjd med. Ditt utbetalningskort är mitt kvitto.
– Just det. Och nu vill jag ha ett kvitto av dig.
– När du handlar i en affär så får du ett kvitto när du betalar. Brukar du skriva ut ett kvitto och lämna till kassören?

Vanligtvis slutade det med att jag signerade en papperslapp och drämde i datumstämpeln på lappen och gav den till kunden.

Vadan denna utläggning? Jo, jag retar mig på bankomaterna. De som envisas med att fråga om jag vill ha kvitto när jag hämtar ut kontanter. Varför skulle jag vilja ha det? Jag har ju fått pengarna. Sluta kalla dessa fåniga minneslappar för kvitton. Och det omedelbums.

”Ett kvitto är en bekräftelse att en person eller en organisation har betalat för en vara eller en tjänst. Bekräftelsen är skriven på papper. Ett mottagningskvitto eller en kvittens avser oftast ett bevis på att varan eller tjänsten är mottagen.”

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det kvittar inte alls

  1. Irene skriver:

    Tänk så lite som behövs för att väcka minnen. Plötsligt stod jag i kö på Posten i Alingsås, såg de stora höga fönstren med djupa fönsternischer och mindes golvet, täckt med plattor. Sååå långt från dagens internetbank!

  2. frktjatlund skriver:

    Och jag minns hur det luktade på posten i Aspudden när pensionerna betalades ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s