Det började med en skakning på nedre däck

Eller det var snarare skakigt på övre däck. Först. När jag satt på Skavsta och väntade på flyget mot Spanien, kollade jag jobbmejlen en sista gång innan det var dags att gå ombord på planet.

Informationsmöte idag torsdag kl. 13.00 för alla medarbetare i rum Vita havet. Vi ser gärna att alla prioriterar detta korta informationsmöte.
/HR

Det lät illavarslande i mina öron. Den typen av alla-medarbetare-på-samma-plats-möten brukar innebära dåliga nyheter. Ska vi säljas igen? Eller ska verksamheten flyttas helt och hållet till låglöneland? Eftersom jag skulle befinna mig 10 000 meter upp i luften vid ettiden, så messade jag Kontorschefen, även kallad Långkoftan, och bad henne briefa mig med sms efter mötet.

Jag ringde upp så snart vi landat i Malaga. Jo men visst, det var högsta hönset i Sverige som fått avsked på grått papper. Fast det sa man inte rakt ut. Nej, att mannen med största ansvaret skulle sluta, berodde på en omorgansation av den europiska marknaden. Som gjorde att svenska verksamheten hamnar direkt under UK. Och deras högsta höns. En man som inte drar sig för att leka ångvält, trots att han bara är en tvärhand hög.

Och som han manglar. Beslut genomdrivs hur knasiga de än är för den svenska verksamheten. Även om vi inte har tid eller resurser till att åstadkomma det som begärs. Trots att medarbetarna får gå på knäna. Själv har jag några chefslager mellan honom och mig. Vi delar inte ens våningsplan så jag kommer lindrigt undan. Kan nicka lite nådigt i korridoren och hävda att I’m fine, thank you när han undrar How are you?.

Men även nedre däck skakades som en följd av rockaden i toppen. Det var Långkoftan, som bestämt sig för att begära avsked. Efter moget övervägande och under diverse kval. Strongt jobbat, måste jag säga. Och helt otippat av omgivningen.

Jag var förvarnad och det är jag glad för. Vi har jobbat nära varandra i 20 år. I början med likartade  arbetsuppgifter och senare i olika gemensamma projekt.

Det ska bli intressant att se utvecklingen framöver och hur vi ska klara alla pågående arbeten. Och jag säger som jag brukar: Tack och lov har jag bara fyra år kvar i ekorrhjulet. Om det vill sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s